Skýilos Hunden
När hon vaknade satt drömmen kvar. Hundens dreglande käftar, de gula tänderna och det illröda tandköttet lyste i mörkret i det lilla rummet som hon hade hyrt. Till och med det gurglande ljudet som kom ur djurets strupe hördes inom henne.
-Bara en dröm, sa Förståndet
-Ett omen, sa Skräcken
Hon vågade inte blunda. Letade febrilt efter mobilen, tryckte på den och det blå ljuset lugnade henne.
Hon steg ur sängen, tände taklampan och drog gardinerna från fönstret.
Det började dagas. Mobilen visade 04.32 och havet var mörkblått i det land hon tillbringat de senaste veckorna för att leta sina rötter.
Fuck Cancer hade hon skrivit med stora röda bokstäver på väggen innan hon stängde dörren för sista gången. Hon var arton år och föräldralös. Hon var så jävla arg. Arg på Mamma som bara dött. Arg på Mormor, arg på alla som ville trösta, ta hand om och sa ”seså”
Ingen skulle ta hand om henne. Det var hon som tagit hand om Mamma den sista tiden och nu kunde hon ta hand om sig själv. Hon skulle hitta sitt eget liv, men först skulle hon bara spotta honom i ansiktet, kräva arton års uteblivna födelsedagspresenter, semesterresor och ekonomisk trygghet.
Hunden bleknade i morgonljuset. Solen färgade himlen rosa i öster och speglade sig i havet. Den lilla ön som stack upp i horisonten fick en gloria och i ljuset seglade siluetten av en stor fågel.
Hon stack fötterna i flipflopsen och smög ut genom dörren bort till badrummet. Hon tömde ut de sista dropparna av nattens våndor, la pappret i hinken, spolade och sköljde av ansiktet, halsen och händerna i det kalla vattnet och återvände till rummet. Klädde sig snabbt och försvann ut för att möta en ny dag.
Mamma hade ett foto. Hon var ung och utan cancer på bilden. Hon log mot den som tog bilden och de andra var inte medvetna om att bilden togs. Det var bara Mamma och fotografen. Bilden var magisk. Mamma var vacker och lycklig och hon hade två bröst och långt, tjockt hår. Hon mindes knappt hur Mammas hår hade sett ut, hur det hade känts att dra fingrarna genom det. Hon mindes bara ärren efter hennes bortopererade bröst och de grå tussarna som ibland växte ut under den rosa mössan som Mamma alltid bar, till och med när hon sov. Hon mindes bara de trötta ögonen fyllda av sorg, det slocknade leendet och de falska orden om framtiden
Hon gick längs stranden. Några katter kikade fram bakom en uppdragen båt och längre bort höll några fiskare på att staka ut sin båt i havet. De gröna näten låg som en stor valfisk mitt i båten med de svarta runda flötena som stora, förvånade ögon stirrande på den uppgående solen.
Hon tog av sig flipflopsen och gick i vattenbrynet. De små snäckorna krasade för varje steg hon tog och när hon kände doften av nybakt bröd märkte hon hur hungrig hon var och följde doften upp från stranden, över den dammiga gatan och in mellan husen.
Kaffet var hett, mjölken fet och brödet mjukt, varmt och gott. Hon tog fram sitt foto av Mamma, visade det för kvinnan och skrev ett namn på servetten.
Kvinnan skakade på huvudet, men pekade mot ett hus som skymtade uppe på en höjd. Huset hade nog en gång varit vackert men nu gapade glaslösa fönstergluggar och det verkade som om naturen hade börjat ta det tillbaka.
Hon betalade, tackade och började gå mot huset.
En gammal hund morrade och visade sina gula tänder bakom grinden, som knappt hängde ihop. Efter några ögonblick dök en gammal man fram bakom växtligheten, slog efter hunden, som slank iväg med svansen mellan benen. Mannen vinkade åt henne att komma in
Försiktigt sa hon namnet. Mannen tittade genom henne, hon kände igen hans ögon från sin egen spegelbild.
”Thántos”, sa han ”o gios mou. ”Min son är död”
”Patéras mou”, sa hon ”Han var min far”
Han nickade, la sin hand på hennes arm. Han log inte, men hon såg att hans ögon fylldes med tårar. Hon stod värnlös, utan vrede.
Hunden närmade sig. Den morrade inte längre. Svansen svängde sakta.
”Eídos”
”Var inte rädd. Han är snäll.”
måndag 27 juni 2016
lördag 14 december 2013
Örnen
Örnen
Hon sitter på sanden och leker med den lilla valpen som springer runt, runt. Den hoppar och leker. Hennes skratt är lyckligt. Det klirrar som av silverklockor.
Plötsligt kommer en mörk skugga. Hon tittar upp och ser rakt in i havsörnens gula ögon. Den har fällt fram sina klor och i ett huj har den greppat hunden, slår några slag med de breda, fransade vingarna och är borta.
Hennes ögon fylls med tårar men hon får inte luft att skrika. Hon ser ingenting när hon springer i cirklar med händerna över huvudet. Det tar evigheter innan hon känner mammas armar runt sig. Pappa har ännu inte lyft huvudet som han håller böjt över nätet som han sitter och lagar på farstubron.
En liten flicka med brunt hår. Hon hade fått den hett efterlängtade valpen för några veckor sedan. Den hade vunnit hennes hjärta och nu var det som om örnen slitit det ut ur hennes bröst. På några sekunder har hennes lycka förvandlats till förtvivlan. Det är hennes första möte med sorgen. För alltid ska den mörka skuggan förknippas med sorg. Solen som för ett ögonblick skyms av örnens vingar, skuggan kommer alltid att betyda sorg och död.
För några dagar sedan hade de rest till ön, långt ute i skärgården. Hon vet inte hur lång de åkt, men länge, länge hade hon hållit väskan med valpen, så att den inte skulle komma ut och kunna ramla i vattnet. Hon hade kämpat mot illamåendet, men hon hade klarat hela vägen. De hade packat båten med fotogen, korgar med mat, en stor gul, emaljerad flaska med mjölk från fasterns gård, ”riktig komjölk”, sa pappa, och resväskorna med kläder. I år hade de också med sig mönja. Hon visste inte vad det var, men den bruna påsen fick inte bli fuktig.
”I år skulle det mönjas”, det hade pappa sagt.
Sommaren hade precis börjat och de skulle vara många veckor på ön, hela pappas semester. De lastade ur båten och pappa låste upp dörren till den lilla stugan. Det luktade på ett alldeles särskilt sätt, första gången man steg in i rummet. Sen kom inte lukten igen förrän nästa år. Man kunde förnimma lite av den när man grävde med ansiktet i de tunga kuddarna på kvällen. Det var en lukt som inte fanns i stan. Den var sval och fuktig, lite som mossan som mamma stoppade mellan fönstren till jul.
Stugan var inte stor, bara ett rum och en farstu. I farstun stod svarta gummistövlar, gamla träskor och en mjärde. På en träslana på två krokar i taket hängde ett fisknät med korkflöten och på en krok på väggen hängde en stor nyckel, som gick till dasset. Dasset låg en bit bort från huset. Det var otäckt att gå dit för det fanns alltid så mycket myggor där bland de vita björkstammarna.
Rummet hade grönmålade träväggar, taket var gulvitt men allt var i samma trä, pärlspånt.
Ena långväggen täcktes av ett enormt skåp med fyra dörrar, två uppe och två nere. Hon visste att det var sängarna och hon visste att mamma strax skulle tömma dem på alla madrasser, täcken och kuddar.
”Ut i solen för att vädra ut unkenlukten!”
Två fönster fanns i rummet. De skulle öppnas på vid gavel. Mamma tyckte inte om unkenlukt.
”Hon är från stan och ville ha ordning och reda. ” Det hade hon hört faster säga.
Framför det ena fönstret stod ett stort, brunt bord. Man måste ha en tidning under om man skulle rita, för bordets yta var inte slät som bordet hemma i stan. Runt bordet stod fyra rödmålade stolar. De var alldeles raka med raka ryggar och på sitsarna låg rödrandiga kuddar. Det var gropar i dem av rumpornas tryck från förra sommaren, men snart skulle allt ut på vädring.
”Ordning och reda!”
På ena kortsidan fanns en liten bänk med en balja och ett spritkök. Under bänken fanns ett skåp som täcktes av ett tyg och i skåpet stod två hinkar. En i samma gula emalj som mjölkhämtaren och en i plåt. Slask och vatten - ordning och reda. Bredvid skåpet fanns en svart vedspis. Den eldade man i om det var kallt, annars använde man spritköket.
Pappa öppnade fönsterluckorna och släppte in ljuset och mamma öppnade fönstren så de vita gardinerna fladdrade.
”Släpp inte in myggen” ropade pappa.
Det brydde mamma sig inte om, unkenlukten skulle ut.
Över köksbänken fanns ett skåp med tallrikar, koppar och glas och på en krok under hängde en skopa, också den i gul emalj. Trasmattorna på det gråvita trägolvet kändes fuktiga. Hon la sig på knä och kikade in under skåpsängen för att se om bollen fanns kvar. Där under låg den, ynkligt hopskrumpen.
Mellan väggen och sängen fanns ett skåp för kläder och ett för skurhink och sopborste. På utsidan av huset fanns också en bänk. Där skulle man tvätta sig. Under bänken fanns ett handfat och en kanna. På väggen satt en spegel. Den var alldeles brunfläckig och man kunde knappt se någonting i den. Mellan glaset och ramen var ett stort svart mellanrum och man såg ett brunt papper. Som var buckligt av fukten.
En liten bit från huset fanns en grön pump. Först måste man pumpa bort en massa brunt vatten tills det blev klart som kristall. Det var svårt att pumpa. Hon kunde aldrig få handtaget att lyda. På tre tag hade pappa fyllt hinken, men för henne kom bara några droppar.
Bakom pumpen fanns en jordkällare. Där skulle maten vara. Det fanns trälådor som det stod *SOCKERBOLAGET* på, staplade ovanpå varandra. Mjölkhämtaren skulle stå i en hink med vatten som pappa bytte varje dag men ändå smakade den syrligt de sista dagarna. En gång i veckan kom farbror Oskar med ny mjölk och färskt bröd från gården. ”Riktig komjölk”. Den var äcklig. Hon ville ha mjölk från mjölkaffären i stan.
Pappa fyllde fotogen i lamporna och i spritköket. Mamma skurade golvet med såpa. Madrasserna, kuddarna och täckena låg utspridda på stenarna vid stranden. Pappa rodde ut med mjärden. Hon andades den friska havsluften, hittade snäckor i strandkanten och valpen sprang skällande runt hennes bara fötter.
Pappa satte upp en blekt och fransig hängmatta mellan två krokiga björkar och lade sig med en bok, snart hörde hon hans snarkningar, halmhatten hade åkt ned över ögonen och boken låg uppslagen på bröstet. Hon kröp försiktigt upp och somnade på hans ena arm.Valpen kurade ihop sig nedanför.
När de vaknade doftade det stekt korv och lök. Mamma hade dukat med de kantstötta tallrikarna. Mjölken i glasen var gul och tjock men det fanns ingen annan. ”Riktig komjölk är bra för barn” på femtitalet.
Juninatten var ljus. De blårandiga madrassernas unkenukt blandades med stadslukten från lakanen. Hon kröp in i skåpsängen och stängde dörrarna. Valpen krafsade lite, gnydde, men hon fick inte ha hunden i sängen. Ordning och reda. Hon hörde mamma sjunga. Kaffedoften letade sig in och hon hörde ljudet när den tunna metallringen runt brännvinsflaskan brast.
”En kaffehalva på semestern, ska frun ha...”
Frun skulle inte ha, hon kunde på sin höjd ta lite likör i tunna, graverade glas, men såna glas fanns inte här. Korken skruvades åt och hon gled in i sömnen.
Pappa lyfte blicken från nätet. Halmhatten körde han bak i nacken. Han tittade frågande på mor och dotter som stod omfamnade på stranden. Reste sig och gick de få stegen till dem.
Då kom skriket, gråten....Flickans förtvivlade skrik. Ett skrik av sorg och skräck.
Föräldrarna lyfte blicken mot himlen....Då såg de örnen. Som en prick i fjärran.
2010
Hon sitter på sanden och leker med den lilla valpen som springer runt, runt. Den hoppar och leker. Hennes skratt är lyckligt. Det klirrar som av silverklockor.
Plötsligt kommer en mörk skugga. Hon tittar upp och ser rakt in i havsörnens gula ögon. Den har fällt fram sina klor och i ett huj har den greppat hunden, slår några slag med de breda, fransade vingarna och är borta.
Hennes ögon fylls med tårar men hon får inte luft att skrika. Hon ser ingenting när hon springer i cirklar med händerna över huvudet. Det tar evigheter innan hon känner mammas armar runt sig. Pappa har ännu inte lyft huvudet som han håller böjt över nätet som han sitter och lagar på farstubron.
En liten flicka med brunt hår. Hon hade fått den hett efterlängtade valpen för några veckor sedan. Den hade vunnit hennes hjärta och nu var det som om örnen slitit det ut ur hennes bröst. På några sekunder har hennes lycka förvandlats till förtvivlan. Det är hennes första möte med sorgen. För alltid ska den mörka skuggan förknippas med sorg. Solen som för ett ögonblick skyms av örnens vingar, skuggan kommer alltid att betyda sorg och död.
För några dagar sedan hade de rest till ön, långt ute i skärgården. Hon vet inte hur lång de åkt, men länge, länge hade hon hållit väskan med valpen, så att den inte skulle komma ut och kunna ramla i vattnet. Hon hade kämpat mot illamåendet, men hon hade klarat hela vägen. De hade packat båten med fotogen, korgar med mat, en stor gul, emaljerad flaska med mjölk från fasterns gård, ”riktig komjölk”, sa pappa, och resväskorna med kläder. I år hade de också med sig mönja. Hon visste inte vad det var, men den bruna påsen fick inte bli fuktig.
”I år skulle det mönjas”, det hade pappa sagt.
Sommaren hade precis börjat och de skulle vara många veckor på ön, hela pappas semester. De lastade ur båten och pappa låste upp dörren till den lilla stugan. Det luktade på ett alldeles särskilt sätt, första gången man steg in i rummet. Sen kom inte lukten igen förrän nästa år. Man kunde förnimma lite av den när man grävde med ansiktet i de tunga kuddarna på kvällen. Det var en lukt som inte fanns i stan. Den var sval och fuktig, lite som mossan som mamma stoppade mellan fönstren till jul.
Stugan var inte stor, bara ett rum och en farstu. I farstun stod svarta gummistövlar, gamla träskor och en mjärde. På en träslana på två krokar i taket hängde ett fisknät med korkflöten och på en krok på väggen hängde en stor nyckel, som gick till dasset. Dasset låg en bit bort från huset. Det var otäckt att gå dit för det fanns alltid så mycket myggor där bland de vita björkstammarna.
Rummet hade grönmålade träväggar, taket var gulvitt men allt var i samma trä, pärlspånt.
Ena långväggen täcktes av ett enormt skåp med fyra dörrar, två uppe och två nere. Hon visste att det var sängarna och hon visste att mamma strax skulle tömma dem på alla madrasser, täcken och kuddar.
”Ut i solen för att vädra ut unkenlukten!”
Två fönster fanns i rummet. De skulle öppnas på vid gavel. Mamma tyckte inte om unkenlukt.
”Hon är från stan och ville ha ordning och reda. ” Det hade hon hört faster säga.
Framför det ena fönstret stod ett stort, brunt bord. Man måste ha en tidning under om man skulle rita, för bordets yta var inte slät som bordet hemma i stan. Runt bordet stod fyra rödmålade stolar. De var alldeles raka med raka ryggar och på sitsarna låg rödrandiga kuddar. Det var gropar i dem av rumpornas tryck från förra sommaren, men snart skulle allt ut på vädring.
”Ordning och reda!”
På ena kortsidan fanns en liten bänk med en balja och ett spritkök. Under bänken fanns ett skåp som täcktes av ett tyg och i skåpet stod två hinkar. En i samma gula emalj som mjölkhämtaren och en i plåt. Slask och vatten - ordning och reda. Bredvid skåpet fanns en svart vedspis. Den eldade man i om det var kallt, annars använde man spritköket.
Pappa öppnade fönsterluckorna och släppte in ljuset och mamma öppnade fönstren så de vita gardinerna fladdrade.
”Släpp inte in myggen” ropade pappa.
Det brydde mamma sig inte om, unkenlukten skulle ut.
Över köksbänken fanns ett skåp med tallrikar, koppar och glas och på en krok under hängde en skopa, också den i gul emalj. Trasmattorna på det gråvita trägolvet kändes fuktiga. Hon la sig på knä och kikade in under skåpsängen för att se om bollen fanns kvar. Där under låg den, ynkligt hopskrumpen.
Mellan väggen och sängen fanns ett skåp för kläder och ett för skurhink och sopborste. På utsidan av huset fanns också en bänk. Där skulle man tvätta sig. Under bänken fanns ett handfat och en kanna. På väggen satt en spegel. Den var alldeles brunfläckig och man kunde knappt se någonting i den. Mellan glaset och ramen var ett stort svart mellanrum och man såg ett brunt papper. Som var buckligt av fukten.
En liten bit från huset fanns en grön pump. Först måste man pumpa bort en massa brunt vatten tills det blev klart som kristall. Det var svårt att pumpa. Hon kunde aldrig få handtaget att lyda. På tre tag hade pappa fyllt hinken, men för henne kom bara några droppar.
Bakom pumpen fanns en jordkällare. Där skulle maten vara. Det fanns trälådor som det stod *SOCKERBOLAGET* på, staplade ovanpå varandra. Mjölkhämtaren skulle stå i en hink med vatten som pappa bytte varje dag men ändå smakade den syrligt de sista dagarna. En gång i veckan kom farbror Oskar med ny mjölk och färskt bröd från gården. ”Riktig komjölk”. Den var äcklig. Hon ville ha mjölk från mjölkaffären i stan.
Pappa fyllde fotogen i lamporna och i spritköket. Mamma skurade golvet med såpa. Madrasserna, kuddarna och täckena låg utspridda på stenarna vid stranden. Pappa rodde ut med mjärden. Hon andades den friska havsluften, hittade snäckor i strandkanten och valpen sprang skällande runt hennes bara fötter.
Pappa satte upp en blekt och fransig hängmatta mellan två krokiga björkar och lade sig med en bok, snart hörde hon hans snarkningar, halmhatten hade åkt ned över ögonen och boken låg uppslagen på bröstet. Hon kröp försiktigt upp och somnade på hans ena arm.Valpen kurade ihop sig nedanför.
När de vaknade doftade det stekt korv och lök. Mamma hade dukat med de kantstötta tallrikarna. Mjölken i glasen var gul och tjock men det fanns ingen annan. ”Riktig komjölk är bra för barn” på femtitalet.
Juninatten var ljus. De blårandiga madrassernas unkenukt blandades med stadslukten från lakanen. Hon kröp in i skåpsängen och stängde dörrarna. Valpen krafsade lite, gnydde, men hon fick inte ha hunden i sängen. Ordning och reda. Hon hörde mamma sjunga. Kaffedoften letade sig in och hon hörde ljudet när den tunna metallringen runt brännvinsflaskan brast.
”En kaffehalva på semestern, ska frun ha...”
Frun skulle inte ha, hon kunde på sin höjd ta lite likör i tunna, graverade glas, men såna glas fanns inte här. Korken skruvades åt och hon gled in i sömnen.
Pappa lyfte blicken från nätet. Halmhatten körde han bak i nacken. Han tittade frågande på mor och dotter som stod omfamnade på stranden. Reste sig och gick de få stegen till dem.
Då kom skriket, gråten....Flickans förtvivlade skrik. Ett skrik av sorg och skräck.
Föräldrarna lyfte blicken mot himlen....Då såg de örnen. Som en prick i fjärran.
2010
lördag 16 november 2013
Karin Elvira
Karin Elvira
Hon var tung i kroppen och hon vandrade sakta över den mjuka mossan. I ena handen höll hon ett bylte med de enda saker hon ägde och den andra höll hon under den tunga magen, som för att lyfta upp den och göra stegen lättare på sin vandring. Hon följde bäckens porlande, hade druckit sig otörstig och hungrit ätit näve på näve med stora mattglänsande blåbär, när hon plötsligt kände smärtan i ryggen. Den fick henne att falla och hon släpade sig en bit för att få fäste att resa sig, men smärtan var så stor och så överrumplande att hon blev liggande.
Hon kände att hennes kropp brast, satte händerna mot skötet och i samma stund som hon kände barnets huvud tränga ut ut hennes kropp förlorade hon medvetandet...
Solen var ännu varm fast det blev kväll. Trött efter sitt dagsverke drog sig Axel ner mot bäcken för att skölja bort svetten och för att dricka. Dagarna var långa och hans muskler värkte efter arbetet. Han drog av både skjorta och byxor och vadade ut då han hörde ett ljud han aldrig hört förut. Snabbt sköljde han sig, drog på sig byxorna och följde bäcken mot ljudet.
På långt håll såg han konturen av en liggande kvinnokropp. Han ropade ”Hallå” och närmade sig långsamt för att inte skrämma henne, men han fick inget svar. Mellan kvinnans ben låg ett barn. Det skrek ilsket och var ännu inte avnavlat. Barnet låg i en pöl av blod och kvinnan var blek och livlös.
Axel la kinden mot hennes ansikte, handen mot hennes hjärta, men kunde inte känna hennes andedräkt och heller inga hjärtslag. Förvirrad såg han sig om. Instinktivt tog han sin kniv, skar av navelsträngen, tog av sig sin skjorta och lindade in barnet i den.
Det var en bit att gå. Han måste förvissa sig om kvinnans tillstånd innan han lämnade henne. Man skulle inte hinna tillbaka innan det blev mörkt och blodet skulle locka till sig djur, men barnet måste ha mjölk.
Han bestämde sig för att gå.
Med barnet i famnen halvsprang han mot byn. Han skulle lämna barnet till sin syster, ta med sig några karlar och återvända för att hämta kvinnan. Han hittade. Han kände sin skog.
”Berätta när du hittade mig”
”Berätta om min mamma”
Den lilla flickan kröp upp i Axels famn och la sina små armar om hans hals. Hon var fem år nu. Rosiga kinder och stora gröna ögon som ramades in av de långa ögonfransarna. Hennes hår var ljusbrunt med ett stänk av rött. Hon var ljuset i hans liv och hans lycka. Hon var hans barn fast hon inte bar på hans blod och han blev varm när han hörde hennes klingande skratt då hon mötte honom efter dagens arbete i skogen. Hon var en pigg unge. Hade redan lärt sig att läsa fast hon hade två år kvar innan hon skulle börja skolan.
” Där låg du och illskrek, ilsken som en vilkkatt” sa han och svingade henne högt upp i luften tills hon kiknade av skratt.”Jag slängde dig i bäcken och du simmade som en fisk fast du bara var en timme gammal”
Så blev han allvarlig. Höll henne hårt till sitt bröst som om han var rädd att någon skulle ta henne ifrån honom.
” Din mor gav dig sitt liv. Hon var på väg någonstans och en dag måste du gå dit. Men ännu är det inte tid.”
Gång på gång hade han berättat hur han hittade henne. Gång på gång hade han berättat om hur hon skrek på honom”
”Kom och rädda mig, Axel! Kom!”
Gång på gång hade han berättat om den unga kvinnan. Om hennes bleka kinder och det bruna håret som krusat sig i pannan. Om hur vacker hon var, fast hon var död. Och om kedjan med guldhjärtat som legat tillsammans med en svart anteckningsbok, en rödrutig klänning och lite underkläder i en linnesäck.
”När du kan läsa på riktigt, ska du få den svarta anteckningsboken” hade han sagt. ”Då kan du läsa din mammas tankar.”
Han hade visat vägen och de hade hittat kroppen och burit den till byns läkare. Läkaren hade berättat att kvinnan höll på att föda ytterligare ett barn, men barnets huvud hade fastnat och hennes livmoder hade brustit och förorsakat hennes död av blodförlust. Hon kan inte ha varit mer än sjutton- arton år och ingen ring fanns på hennes hand.
Ingen kände henne i de närmaste byarna och ingen anmälde heller någon kvinna i hennes ålder saknad, men i den svarta anteckningsboken fanns fyra initialer med ett hjärta emellan
K A* E L och ett datum den 21 mars 1918
Längst fram på ena pärmens insida återfanns också initialerna E Ld, och årtalet 1900.
Axel hade ombesörjt att kvinnan med det ofödda barnet blev begravd i vigd jord och han lät döpa flickan, som fick namnet Karin Elvira Axelsdotter och hennes födelsedag var den 10 augusti, 1919.
Då var Axel 23 år och hans fästmö Kristina lämnade honom eftersom hon aldrig trodde på hans historia.
Karin Elvira sköttes av Axel och hans familj, som om hon hade varit deras kött och blod.
***
En dag kom Axel inte hem. Karin Elvira hade sprungit efter vägen som vanligt men han kom inte. Hon stod och väntade ända tills det blev mörkt. Hon frös så hon skakade när hon åter kom in i stugvärmen, fick en filt om axlarna och gråtande undrade hon vad som hänt. Axels svåger lovade att ge sig av och leta tillsammans med några karlar från byn, men han hann inte ta på sig mössan innan det bankade på dörren.
Två poliser i uniformer brakade in.
”Är detta Axel Hanssons hem” röt den äldre av de två poliserna.
De lugnade sig något, då de erbjöds att sitta. Axels syster hällde upp två koppar kaffe och ställde en burk skorpor på bordet.
”Vad vill ni Axel”
”Han ska in till förhör angående ett försvinnande för några år sedan. Vi sökte honom på hans arbetsplats men de sa att han inte varit där”
”Ett försvinnande? Vad kan det vara? Här har ingen försvunnit.”
”Mer kan vi inte säga. Se till att han anmäler sig hos landsfiskalen genast i morgonbitti, annars blir det allvarliga påföljder. Vi ska se till att hitta ett fosterhem till flickan”
”Ett fosterhem? Menar ni till Karin Elvira?” Axels syster la armarna om flickan. ”Hon har sitt hem här hos oss.”
”Det går inte för sig. Se, se. Vi ordnar hämtning i morgon.” Poliserna reste sig med buller och bång och lämnade huset utan att tacka eller säga adjö.
Storögt tittade Karin Elvira ömsom på Axels syster, ömsom på hans svåger, som vände bort blicken, tog på sig mössan och gick snabbt ut genom dörren.
De hittade Axel. Han var sönderslagen och blodig men vid liv. Männen bar honom hem men snart insåg man att han måste till sjukhuset eftersom han verkade ha svårt att andas. Man bäddade åt honom på flaket till byns lastbil och mitt i natten körde de Axel medan Karin Elvira sakta grät i sin säng, förvissad att hon aldrig mer skulle få se Axel igen. Till slut somnade hon till sin första mardrömsnatt.
Man hämtade Karin Elvira. Hon var tyst och blek men hon gick själv mellan de två mörkklädda kvinnorna med stora hattar in i den stora svarta bilen. En man bar hennes lilla väska som Axels syster packat. Där låg alla hennes tillhörigheter så när som på den svarta anteckningsboken och guldhjärtat, för dem hade Axel gömt på ett alldeles särskilt ställe.
När bilen lämnade gårdsplanen grät Axels syster högt men Karin Elvira vände sig inte om. Hon satt mellan de två kvinnorna, tyst och med torra ögon.
”Varför kommer inte Karin Elvira”, sa Axel, när svågern mötte honom vid sjukhusporten. De tog bussen hem till byn, satt tysta hela vägen hem.
”Var är Karin Elvira”, sa Axel när de satt vid köksbordet för att äta, men ingen svarade på hans fråga.
Axel fick inte synen tillbaka. Inte förståndet heller.
Poliserna kom aldrig tillbaka och hämtade honom till förhöret och ingen skrattade längre i Axels hem. Sorgen hade flyttat in och dagarna kom och gick.
Karin Elvira fick en vit säng och ett vitt skåp i en sal där många andra flickor hade vita sängar och vita skåp. Hon fick lära sig att maten ska tysta munnen och att niga fint för prästen och föreståndarinnan.
Karin Elvira lät maten tysta munnen. Hon öppnade aldrig sin mun för att tala och hon satt på en vit stol mest hela tiden.
De andra barnen lärde sig snart att inte se Karin Elvira. När de hade försökt allt från att slå till att hälla vatten över henne, slutade de att se henne.
Sköterskorna slutade också, men föreståndarinnan uthärdade. Hon slog och skrek. Skrek och slog. Men Karin Elvira höll munnen stängd.
”Imbecill”
”Idiot”
”Styvnackad”
”Olydig”
Men olydig var inte Karin Elvira. Hon var tyst.
Man tillkallade expertis. Karin Elvira utreddes. Hon visade inga tecken på sjukdom.
Man skickade expertis till Axels syster. ”Hon har alltid pratat. Hon kan till och med läsa”
Man satte Karin Elvira i skolan och man konstaterade att Karin Elvira var ett intelligent barn som kunde läsa och skriva, men inte tala.
Fosterhem.
Karin Elvira placerades hos ett barnlöst prästpar där ingen glädje fanns och hon kunde fortsätta att vara tyst. Hon kunde gå i sina svarta lackskor genom rummen, känna på de virkade dukarna och de lena läderryggarna i bokhyllorna. Hon kunde gå på gångarna mellan gravarna och läsa på stenarna, namn och årtal och hon skapade bilder och berättelser i sina tankar.
En dag skulle hon börja tala, men den dagen kom inte förrän Karin Elvira en dag stod inför en liten gravsten vid en liten landsortskyrka där hennes fosterfar skulle predika en söndag i mars och vårfåglarna sjöng i björkarna. Då var Karin Elvira tolv år.
Här vilar stoftet
av
E L
och hennes ofödde son
sörjd av dottern
Karin Elvira
Karin Elvira stod länge framför gravstenen.
”Axel”, sa hon högt och sprang in i kyrkan. ”AXEL, var är Axel” skrek hon högt, mitt i Kyrkliga tillkännagivanden.
Prästen tystnade, prästfrun reste sig och alla som satt i bänkarna tittade mot mittgången. Axels syster reste sig och gick sakta mot Karin Elvira, la armarna om henne och drog henne in emellan sig och sin man och tårarna flödade i bänkraderna.
Prästen harklade sig och fortsatte där han slutat. Prästfrun satte sig, tog sin näsduk ur handväskan men förblev torrögd.
Psalmsången ekade i kyrkan.
Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
Vilken fröjd vad än som kommer på...
Folket reste sig och gick ut ur kyrkan. Karin Elvira höll hårt i Axels systers hand.
”Låt dem inte ta mig med”
I den svarta bilen på kyrkbacken satt prästen och hans hustru klev in i bilen. Karin Elvira kunde se att de diskuterade. Prästfrun skakade på huvudet och så startade prästen bilen. Den rullade nedför backen och försvann i ett dammoln . Axels syster la armen om Karin Elviras axlar, nickade åt alla förvånade ansikten
” Nu är hon hemma igen, vår flicka” sa hon högt och människorna klappade i händerna.
” Nu går vi hem, Karin Elvira. Nu går vi hem”
Axels hår var långt och grått och hade flätat ihop sig med det långa toviga skägget. Han satt i gungstolen med en filt om sina knän, när Karin Elvira klev in genom dörren. Hans blinda ögon vände sig mot ljudet och han öppnade munnen för att tala men det kom bara ett gurglande.
”Axel! Jag är här! Jag är här igen!”
Flickan sprang fram och föll honom om halsen. Han försökte först värja sig, men så la han armarna om henne och vaggade henne i sin famn. Han höll henne så länge, länge, som om han var rädd att hon skulle försvinna i samma ögonblick som han släppte henne.
” Karin Elvira är här, Axel. Hon kom in i kyrkan och ropade efter dig. Hennes fosterföräldrar åkte iväg utan henne och nu släpper vi henne aldrig ifrån oss igen, hellre får de sätta mig i fängelset”, sa Axels svåger.
Axel tycktes förstå vad han sagt, men hade ändå svårt att släppa flickan.
” Vi får ta itu med det praktiska i morgon”, sa Axels syster, och satte kaffepannan på spisen och plockade fram skorpor, ost och smör.
” Hon vägrade att prata med oss. En otacksam unge”, sa prästfrun
” Styvnackad”, sa prästen
” Svår”, sa lärarinnan
” Problembarn”, sa myndigheten
” Obildbar”, sa barnhemsföreståndarinnan
” Vi tar våra händer ifrån henne”, sa alla
” Karin Elvira är vårt barn”, sa Axels syster och man, när de skrev på adoptionspapperen och Axel nickade och log.
Karin Elvira sjöng med stark röst och dansade runt i rummet när myndighetspersonerna skyndade sig ut för att glömma allt som hade med Karin Elvira att göra. Nu hade de minsann gjort allt som stod i deras makt och från och med nu hade de inget ansvar för hur det skulle gå.
De gick och kom aldrig mera åter.
Axel gick också. Han reste sig ur gungstolen och gick ut i sommaren, med Karin Elviras hand i sin. Först gick han sakta men snart ökade han på sina steg och snart gick de allt längre promenader.
Axels ögon förblev blinda, men Karin Elviras ögon blev även hans.
Axel fick sitt förstånd tillbaka och hans minne blev klart och han berättade gång på gång om hur han hört henne ropa, långt borta i skogen
”Axel! Kom och rädda mig”
om hur han skurit av navelsträngen, svept in henne i sin skjorta, hållit henne varm och burit henne hem.
Med hjälp av hans minne och hennes ögon gick de till platsen där han funnit henne. De samlade stenar och märkte ut platsen.
Karin Elvira förstod att hon en dag skulle ge sig av, precis som Axel sagt. Hon måste ta reda på vem hon egentligen var.
***
Kriget stod för dörren. Hitler hade börjat bygga upp sitt Tredje rike och Karin Elvira lämnade Axel för att åka till Uppsala.
Dagen efter sin artonde födelsedag stod hon på järnvägsstationen, med en gråbrun resväska i handen. Runt halsen bar hon en guldkedja med ett litet hjärta och i axelväskan hade hon en svart anteckningsbok.
”Nu kan du läsa på riktigt”, hade Axel sagt, ”Nu måste du lära känna din riktiga mor”.
Hon hade inte tänkt på sin biologiska mor på länge. Hon hade ju en mor och en far i Axels syster och svåger och hon hade Axel. De var de viktigaste människorna i hennes liv och hon behövde inte längre höra berättelsen om hur hon hittades. Hon hade sin identitet och sitt liv och nu skulle hon förverkliga Axels dröm om att hon skulle studera.
Det hade varit självklart att Karin Elvira, som lärde sig läsa redan på sitt fjärde år, skulle fortsätta att studera och i hemlighet hade familjen under alla år lagt undan pengar för att förverkliga drömmen. Aldrig skulle Karin Elvira svika deras förhoppningar.
Tåget kom och hon installerade sig i en kupé där det redan satt en läsande herre, en kvinna med två barn i tioårslåldern och en ung man med skolmössa. Hon lyfte upp sin väska på hatthyllan och gled ned på sätet närmast dörren. Drog ned klänningen och placerade axelväskan i knät. Visselpipan tjöt utanför fönstret, tåget tutade två gånger och började rulla. En hisnande känsla kom över henne. Hon lämnade sin biljett till konduktören och så började hennes nya liv.
Hyresrummet var litet, men trivsamt. Sysslomansgatan 12. Det var nära till universitetet och hon hade flera dagar på sig att vadra runt i staden för att lära sig att hitta.
Hennes hyresvärd var en äldre, gråhårig änka och lägenheten var stor. Kvinnan hyrde ut flera rum till studenter och reglerna var många, men hon log vänligt och visade runt. På morgnarna skulle det finnas te och smörgåsar i matsalen och på kvällarna serverades choklad som man fick inta på sitt rum. Husan hette Stina och bar svart klänning, vit hätta och vitt förkläde. På torsdagarna städades rummen noggrannt, men man fick själv bädda sin säng. Lakanen byttes en gång i månaden. Det var inte tillåtet att ha besök och klockan tio skulle det vara släckt. Varmt vatten fanns på onsdagar och lördagar mellan fem på eftermiddagen och åtta på kvällen och man fick bada en gång i veckan efter ett schema. Lägenheten hade två badrum och en fristående toalett.
Karin Elvira Axelsdotter Magnusson skrev på kontraktet och betalade femtio kronor, tog sin grå väska och gick i på sitt rum. Drog de tunga gröna gardinerna från fönstret och tittade ut på gården utanför och upptäckte en koltrast i trädet. Hon öppnade fönstret och andades in framtiden.
Koltrasten sjöng när hon vaknade. Dagarna gick och blev till veckor. Karin Elvira hade funnit sig till rätta. Hon hade ännu inte öppnat den svarta boken. Hon hade helt enkelt glömt bort den.
Snart var den första terminen till ända och hon skulle resa hem över julen.
Det var när hon gick över torget som hon märkte att någon gick efter henne. Hon svängde in på Svartbäcksgatan mot Dombron. Hon ökade på stegen, sneglade bakåt när hon äntligen var inne på Sysslomansgatan och andades ut när hon äntligen kom till porten. Hon sprang uppför trapporna och hörde hur hissen skramlade när hon låste upp dörren och var hemma. Vad var det hon sprang ifrån. Varför skrämde denne någon henne. Hon gick till sitt rum, väntade en stund innan hon tände lampan och sneglade ut genom fönstret. Där under trädet syntes en siluett av en kvinna och hon drog för gardinerna.
Axel hade åldrats. Han var inte femtio ännu, men han såg ut som en gammal man. Han lyssnade mycket på radion och han oroade sig för kriget som obönhörligt mullrade allt närmare. I Tyskland hade judarnas situation blivit outhärdlig och i Stockholm hade ett protestmöte hållits, men kungen var protysk och Axel rasade.
De hade en lugn julaftonskväll och Karin Elvira njöt av dofterna, av julgröten med kanel och socker och den härliga mjölken. De gick tidigt i säng för att gå i julottan morgonen därpå.
Det var kallt och stjärnklart och snön knarrade under fötterna och prästen, som en gång var Karin Elviras fosterfar höll julottan, hyllade Hitler och när Axel drämde sin käpp i kyrkbänken, reste sig och lämnade kyrkan, följde alla efter honom, alla utom prästfrun som famlade efter sin näsduk och ensam stod prästen i predikstolen.
1939 kom och den svenska regeringen beslöt att ta emot judiska flyktingar trots att ingen visste något och trots det rände svenska tigrar överallt i landet.
Karin Elvira reste tillbaka till Uppsala för att börja sin andra termin.
Hon engagerade sig allt mer i proteströrelsen mot Hitlers framfart.
En kväll när hon var på väg hem hörde hon steg bakom sig. Hon raskade på, men de kom allt närmare. Paniken grep tag i henne och hon började springa. Några överförfriskade studenter kom ut från en krog och snabbt anslöt hon sig till dem. Förföljaren försvann, hon hann se siluetten av en kvinna men hon räddade sig hem i tryggheten.
Hon var på sin vakt och gick inte längre ut om kvällarna.
Våren kom och studenterna samlades på Slottsbacken framför Karolina Rediviva och Karin Elvira var bjuden på bal.
Den sommaren reste hon hem men stannade bara en vecka. Hon hade fått arbete på bokhandeln och det skulle vara till god hjälp eftersom hon skulle ha möjlighet att köpa en hel del av kurslitteraturen till ett reducerat pris och dessutom kunde hon träffa en viss ung man en stund varje kväll efter arbetet.
Karin Elvira var förälskad. Han hette Herbert och var två år äldre än hon och om ett år skulle han vara färdig jurist. De gick längs Fyrisån, de vandrade i Botaniska trädgården. Han skulle bli advokat men vägen dit var lång. Ännu på länge kunde de inte bli ett par på riktigt, men de drömde och skrattade åt alla fantasier. Om fem, högst sju år kunde de nog gifta sig.
Karin Elvira skrev hem och berättade om Herbert. Hon berättade om hans far och farbror som tillsammans ägde en advokatbyrå och att Herbert efter sin notarietjänst skulle kunna bli delägare. Hon berättade om hur vänlig och belevad han var och hur kunnig han var i botanik och historia. Hon hoppades att få presentera honom när terminen var slut och hon kom hem till julen.
Hon hoppades att hon snart skulle få träffa Herberts familj. De bodde inte långt från henne i ett stort vitt hus, där advokatbyrån inrymdes på bottenvåningen. Edelmans Advokatbyrå stod det på en emaljerad skylt på dörren. Hon sa aldrig något, men hon undrade varför han aldrig förde sin familj på tal.
En söndagkväll satt de på ett kafé och drack kaffe. Plötsligt kastades en sten mot fönstret precis där de satt och ett gäng skränande gossar drog förbi. En av dem stannade och skrev med vit rita på det splittrade fönstret
JUDESVIN
Herbert blev vit i ansiktet, tog tag i hennes arm och drog henne med sig längre in i lokalen. Det blev uppståndelse och tumult och en man kom fram och bad dem lämna kaféet och sa att de inte behövde betala men lova att aldrig mer visa sig där.
Herbert följde henne tyst till porten. Hon var uppskakad men vågade inte ställa någon av alla de frågor hon inte ville ha svar på. Hon tackade och gick upp till sig. Hennes liv hade förändrats totalt och hon insåg att de drömmar hon drömt skulle bli mycket svåra att förverkliga. Hon insåg att Herberts familj inte hade en aning om henne och att de skulle motsätta sig deras framtida relation.
Det var som om marken rämnade och hon förlorade fotfästet.
Hon skrev hem.
”Herbert är jude. Jag vet att det inte är av betydelse för er och heller inte för mig, men jag tror att det betyder allt för hans familj, att jag inte är det”
Terminen var slut och det blev nytt decennium. 1940 skrev man och kriget brann och Finlands sak var vår men samtidigt rullar tysktågen genom landet men tyska soldater till och från Haparanda. I Tyskland, Ungern och Polen deporteras judar till arbetsläger, men ryktet sprids att de oanvändbra skickas till gaskamrarna, kvinnor, barn och gamla. Men så kan det väl inte vara, nej så kan det inte vara.
Karin Elvira skrev ett brev och la den i brevlådan till Edelmans Advokatbyrå, adresserat till Jur.Kand.Herbert Edelman.
”Kära Herbert!
Jag hoppas att du mår väl och att dina studier framskrider enligt planerna. Har du fått din notarieplats säkrad?
Jag hälsade på min familj i julas och allt var bra med dem även om Axel var trött och jag förmodar att han har värk, men han berättar ingenting och klagar aldrig. Han följer krigets framfart och är kritisk till Konungens uttalade beundran för Hitler och även till regeringens flathet. Min adoptivfar är uttagen i beredskapsstyrkorna och är stationerad uppe i Norrbotten och min adoptivmor har ett tungt arbete med gården. Det är så kallt att vattnet fryser i ladugården så hon får bära in nytt flera gånger om dagen till djuren. Jag skulle behövas där, men jag har några tunga tentamina
i litteraturvetenskap som jag måste genomgå och hoppas att jag kan åka hem under påskhelgen.
Jag förstår att våra planer om giftermål är omöjliga men min allra högst önskan är att vi ändå kunde vara vänner. Jag saknar våra promenader och våra samtal och jag hoppas att du förstår att jag står på din sida i de svåra tider som vi befinner oss.
Varma hälsningar
Karin Elvira”
Hon hoppdes på svar. Hon hade skymtat Herbert vid ett par tillfällen, men sett till att de inte träffats. Hon hade vid ett tillfälle gått bakom honom och velat springa ikapp honom och ta hans hand, men istället hade hon tagit en annan gata för att inte bli upptäckt.
Hon ägnde sig uteslutande åt studierna. Hon gjorde jämförelser mellan Shakespeares dramer och några av de gamla grekiska, förundrad över passionen och kärleken. Hon var en vuxen kvinna men kärlek visste hon inte vad det var inte den passionerade kärleken som fick människorna i litteraturen att begå de grövsta brott.
Då knackade det på hennes dörr och Stina neg och sa att en man sökte fröken.
Det var Herbert. Snabbt fick hon på sig kappan och de hann in i hissen innan frun upptäckte hans fräcka tilltag. Fnissande stod de i den trånga hissen och i upprymdheten kysste han hennes läppar.
Herbert tog sin juristexamen och Tyskland tog Danmark och Norge.
Breven hemifrån var långa. Kanske måste gården säljas. Axels syster hade det svårt med mannen borta under långa tider och Axel som inte kunde hjälpa till med något. De hade visserligen ett par grannpojkar somhjälpte till, men de var unga och inte så arbetsamma. Det var svårt att få pengarna att räcka .
Mellan raderna läste Karin Elvira att hennes studier kostade för mycket pengar. Hon borde åka hem och arbeta i stället för att studera och kosta pengar. Visst hade hon fått ett par stipendier, men det räckte inte långt. Hon hade ännu två terminer kvar till sin magisterexamen.
Herbert var tvungen att flytta. Någon notarieplats gick inte att få varken i Uppsala eller Stockholm. Ingen anställde en jude i dessa dagar. Han skulle resa upp till norr där man inte var så noga med efternamnens ursprung. En Edelman var lika god som en Svensson och kvällen innan han reste trädde han en smal guldring på Karin Elviras finger.
I ringen stod H + KE
Kvällen var varm och gräset var mjukt och dagen därpå tog Herbert tåget mot norr.
Karin Elvira studerade vidare och tog ett arbete som servitris på kvällarna. Hon skickade hem de pengar hon kunde avvara och hon skrev brev till Herbert. Hon skrev ingenting om hur trött hon var och hon skrev inte heller om yrseln hon kände ibland.
Den julen åkte hon inte hem. Hon bekagade sig, men hon måste arbeta men hon skickade en vacker sjal till sin adoptivmor, ett par varma handskar till sin adoptivfar och till Axel hade hon köpt en resegrammofon och två skivor, en med Jussi Björling och en med Ulla Billqvist.
Den 2 januari 1941 öppnade Karin Elvira tidningen och hennes ögon föll på en annons
Advokaten Aron Edelman och fru Dorothea Edelman, f Zak eklaterar härmed trolovningen mellan Jur.Kand Herbert Edelmann och fröken Judith Wolrath, dotter till Med. dr. Moshe Wolrath och hans hustru Rhea Wolrath f. Atlas.
Uppsala, Nyårsafton 1940.
Hon stirrade på orden som brände hål i hennes hjärta. Det svartnade för hennes ögon och hon kände att hon måste kräkas.
Den 16 april bombar tyskarna London och Churchill talar i radion. Karin Elvira har svårt att dölja sitt tillstånd, men hon håller väskan i knät medan hon svarar på frågorna i prefektens rum, han har läst hennes analys och hennes uppsats och han ler när han meddelar att hon har klarat sin examen med brilljans. Han tar hennes hand och gratulerar och hon skyndar ut och nedför trapporna. Terminen är slut. Hon har sin magisterexamen och hon kan försörja sig själv och barnet. Axel ska bo med dem och lära barnet allt han lärde henne.
Hon går genom parken,känner ett hugg i ryggen, måste stanna och vila. Hon lutar sig mot ett träd men orkar inte stå utan faller. Människorna rusar förbi och ingen har tid att stanna. Hon ser siluetten av en kvinna , det är samma siluett hon sett tidigare, men hon stannar inte utan vänder sig och går. Hon ville ropa på hjälp, men hon biter sig i knogarna, försöker resa sig men allting rämnar. Smärtan river och sliter i henne. Hon kan inte andas. Hon känner hur hon sakta förlorar medvetandet när barnets huvud passerar genom hennes sköte och hon orkar inte mer.
En ung man hör ett kvidande ljud från buskarna. Det är ingen katt. Han går fram och ser en kvinna ligga på marken och i en blodig pöl ligger ett nyfött flickebarn ännu inte avnavlat... han tar upp barnet och ropar på hjälp. Folk skyndar fram, ambulansen kommer men Karin Elvira är död.
Läkaren konstaterade att hennes livmoder hade brustit och inne i henne låg ett ofött gossebarn …
Och historien upprepar sig
Hon var tung i kroppen och hon vandrade sakta över den mjuka mossan. I ena handen höll hon ett bylte med de enda saker hon ägde och den andra höll hon under den tunga magen, som för att lyfta upp den och göra stegen lättare på sin vandring. Hon följde bäckens porlande, hade druckit sig otörstig och hungrit ätit näve på näve med stora mattglänsande blåbär, när hon plötsligt kände smärtan i ryggen. Den fick henne att falla och hon släpade sig en bit för att få fäste att resa sig, men smärtan var så stor och så överrumplande att hon blev liggande.
Hon kände att hennes kropp brast, satte händerna mot skötet och i samma stund som hon kände barnets huvud tränga ut ut hennes kropp förlorade hon medvetandet...
Solen var ännu varm fast det blev kväll. Trött efter sitt dagsverke drog sig Axel ner mot bäcken för att skölja bort svetten och för att dricka. Dagarna var långa och hans muskler värkte efter arbetet. Han drog av både skjorta och byxor och vadade ut då han hörde ett ljud han aldrig hört förut. Snabbt sköljde han sig, drog på sig byxorna och följde bäcken mot ljudet.
På långt håll såg han konturen av en liggande kvinnokropp. Han ropade ”Hallå” och närmade sig långsamt för att inte skrämma henne, men han fick inget svar. Mellan kvinnans ben låg ett barn. Det skrek ilsket och var ännu inte avnavlat. Barnet låg i en pöl av blod och kvinnan var blek och livlös.
Axel la kinden mot hennes ansikte, handen mot hennes hjärta, men kunde inte känna hennes andedräkt och heller inga hjärtslag. Förvirrad såg han sig om. Instinktivt tog han sin kniv, skar av navelsträngen, tog av sig sin skjorta och lindade in barnet i den.
Det var en bit att gå. Han måste förvissa sig om kvinnans tillstånd innan han lämnade henne. Man skulle inte hinna tillbaka innan det blev mörkt och blodet skulle locka till sig djur, men barnet måste ha mjölk.
Han bestämde sig för att gå.
Med barnet i famnen halvsprang han mot byn. Han skulle lämna barnet till sin syster, ta med sig några karlar och återvända för att hämta kvinnan. Han hittade. Han kände sin skog.
”Berätta när du hittade mig”
”Berätta om min mamma”
Den lilla flickan kröp upp i Axels famn och la sina små armar om hans hals. Hon var fem år nu. Rosiga kinder och stora gröna ögon som ramades in av de långa ögonfransarna. Hennes hår var ljusbrunt med ett stänk av rött. Hon var ljuset i hans liv och hans lycka. Hon var hans barn fast hon inte bar på hans blod och han blev varm när han hörde hennes klingande skratt då hon mötte honom efter dagens arbete i skogen. Hon var en pigg unge. Hade redan lärt sig att läsa fast hon hade två år kvar innan hon skulle börja skolan.
” Där låg du och illskrek, ilsken som en vilkkatt” sa han och svingade henne högt upp i luften tills hon kiknade av skratt.”Jag slängde dig i bäcken och du simmade som en fisk fast du bara var en timme gammal”
Så blev han allvarlig. Höll henne hårt till sitt bröst som om han var rädd att någon skulle ta henne ifrån honom.
” Din mor gav dig sitt liv. Hon var på väg någonstans och en dag måste du gå dit. Men ännu är det inte tid.”
Gång på gång hade han berättat hur han hittade henne. Gång på gång hade han berättat om hur hon skrek på honom”
”Kom och rädda mig, Axel! Kom!”
Gång på gång hade han berättat om den unga kvinnan. Om hennes bleka kinder och det bruna håret som krusat sig i pannan. Om hur vacker hon var, fast hon var död. Och om kedjan med guldhjärtat som legat tillsammans med en svart anteckningsbok, en rödrutig klänning och lite underkläder i en linnesäck.
”När du kan läsa på riktigt, ska du få den svarta anteckningsboken” hade han sagt. ”Då kan du läsa din mammas tankar.”
Han hade visat vägen och de hade hittat kroppen och burit den till byns läkare. Läkaren hade berättat att kvinnan höll på att föda ytterligare ett barn, men barnets huvud hade fastnat och hennes livmoder hade brustit och förorsakat hennes död av blodförlust. Hon kan inte ha varit mer än sjutton- arton år och ingen ring fanns på hennes hand.
Ingen kände henne i de närmaste byarna och ingen anmälde heller någon kvinna i hennes ålder saknad, men i den svarta anteckningsboken fanns fyra initialer med ett hjärta emellan
K A* E L och ett datum den 21 mars 1918
Längst fram på ena pärmens insida återfanns också initialerna E Ld, och årtalet 1900.
Axel hade ombesörjt att kvinnan med det ofödda barnet blev begravd i vigd jord och han lät döpa flickan, som fick namnet Karin Elvira Axelsdotter och hennes födelsedag var den 10 augusti, 1919.
Då var Axel 23 år och hans fästmö Kristina lämnade honom eftersom hon aldrig trodde på hans historia.
Karin Elvira sköttes av Axel och hans familj, som om hon hade varit deras kött och blod.
***
En dag kom Axel inte hem. Karin Elvira hade sprungit efter vägen som vanligt men han kom inte. Hon stod och väntade ända tills det blev mörkt. Hon frös så hon skakade när hon åter kom in i stugvärmen, fick en filt om axlarna och gråtande undrade hon vad som hänt. Axels svåger lovade att ge sig av och leta tillsammans med några karlar från byn, men han hann inte ta på sig mössan innan det bankade på dörren.
Två poliser i uniformer brakade in.
”Är detta Axel Hanssons hem” röt den äldre av de två poliserna.
De lugnade sig något, då de erbjöds att sitta. Axels syster hällde upp två koppar kaffe och ställde en burk skorpor på bordet.
”Vad vill ni Axel”
”Han ska in till förhör angående ett försvinnande för några år sedan. Vi sökte honom på hans arbetsplats men de sa att han inte varit där”
”Ett försvinnande? Vad kan det vara? Här har ingen försvunnit.”
”Mer kan vi inte säga. Se till att han anmäler sig hos landsfiskalen genast i morgonbitti, annars blir det allvarliga påföljder. Vi ska se till att hitta ett fosterhem till flickan”
”Ett fosterhem? Menar ni till Karin Elvira?” Axels syster la armarna om flickan. ”Hon har sitt hem här hos oss.”
”Det går inte för sig. Se, se. Vi ordnar hämtning i morgon.” Poliserna reste sig med buller och bång och lämnade huset utan att tacka eller säga adjö.
Storögt tittade Karin Elvira ömsom på Axels syster, ömsom på hans svåger, som vände bort blicken, tog på sig mössan och gick snabbt ut genom dörren.
De hittade Axel. Han var sönderslagen och blodig men vid liv. Männen bar honom hem men snart insåg man att han måste till sjukhuset eftersom han verkade ha svårt att andas. Man bäddade åt honom på flaket till byns lastbil och mitt i natten körde de Axel medan Karin Elvira sakta grät i sin säng, förvissad att hon aldrig mer skulle få se Axel igen. Till slut somnade hon till sin första mardrömsnatt.
Man hämtade Karin Elvira. Hon var tyst och blek men hon gick själv mellan de två mörkklädda kvinnorna med stora hattar in i den stora svarta bilen. En man bar hennes lilla väska som Axels syster packat. Där låg alla hennes tillhörigheter så när som på den svarta anteckningsboken och guldhjärtat, för dem hade Axel gömt på ett alldeles särskilt ställe.
När bilen lämnade gårdsplanen grät Axels syster högt men Karin Elvira vände sig inte om. Hon satt mellan de två kvinnorna, tyst och med torra ögon.
”Varför kommer inte Karin Elvira”, sa Axel, när svågern mötte honom vid sjukhusporten. De tog bussen hem till byn, satt tysta hela vägen hem.
”Var är Karin Elvira”, sa Axel när de satt vid köksbordet för att äta, men ingen svarade på hans fråga.
Axel fick inte synen tillbaka. Inte förståndet heller.
Poliserna kom aldrig tillbaka och hämtade honom till förhöret och ingen skrattade längre i Axels hem. Sorgen hade flyttat in och dagarna kom och gick.
Karin Elvira fick en vit säng och ett vitt skåp i en sal där många andra flickor hade vita sängar och vita skåp. Hon fick lära sig att maten ska tysta munnen och att niga fint för prästen och föreståndarinnan.
Karin Elvira lät maten tysta munnen. Hon öppnade aldrig sin mun för att tala och hon satt på en vit stol mest hela tiden.
De andra barnen lärde sig snart att inte se Karin Elvira. När de hade försökt allt från att slå till att hälla vatten över henne, slutade de att se henne.
Sköterskorna slutade också, men föreståndarinnan uthärdade. Hon slog och skrek. Skrek och slog. Men Karin Elvira höll munnen stängd.
”Imbecill”
”Idiot”
”Styvnackad”
”Olydig”
Men olydig var inte Karin Elvira. Hon var tyst.
Man tillkallade expertis. Karin Elvira utreddes. Hon visade inga tecken på sjukdom.
Man skickade expertis till Axels syster. ”Hon har alltid pratat. Hon kan till och med läsa”
Man satte Karin Elvira i skolan och man konstaterade att Karin Elvira var ett intelligent barn som kunde läsa och skriva, men inte tala.
Fosterhem.
Karin Elvira placerades hos ett barnlöst prästpar där ingen glädje fanns och hon kunde fortsätta att vara tyst. Hon kunde gå i sina svarta lackskor genom rummen, känna på de virkade dukarna och de lena läderryggarna i bokhyllorna. Hon kunde gå på gångarna mellan gravarna och läsa på stenarna, namn och årtal och hon skapade bilder och berättelser i sina tankar.
En dag skulle hon börja tala, men den dagen kom inte förrän Karin Elvira en dag stod inför en liten gravsten vid en liten landsortskyrka där hennes fosterfar skulle predika en söndag i mars och vårfåglarna sjöng i björkarna. Då var Karin Elvira tolv år.
Här vilar stoftet
av
E L
och hennes ofödde son
sörjd av dottern
Karin Elvira
Karin Elvira stod länge framför gravstenen.
”Axel”, sa hon högt och sprang in i kyrkan. ”AXEL, var är Axel” skrek hon högt, mitt i Kyrkliga tillkännagivanden.
Prästen tystnade, prästfrun reste sig och alla som satt i bänkarna tittade mot mittgången. Axels syster reste sig och gick sakta mot Karin Elvira, la armarna om henne och drog henne in emellan sig och sin man och tårarna flödade i bänkraderna.
Prästen harklade sig och fortsatte där han slutat. Prästfrun satte sig, tog sin näsduk ur handväskan men förblev torrögd.
Psalmsången ekade i kyrkan.
Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
Vilken fröjd vad än som kommer på...
Folket reste sig och gick ut ur kyrkan. Karin Elvira höll hårt i Axels systers hand.
”Låt dem inte ta mig med”
I den svarta bilen på kyrkbacken satt prästen och hans hustru klev in i bilen. Karin Elvira kunde se att de diskuterade. Prästfrun skakade på huvudet och så startade prästen bilen. Den rullade nedför backen och försvann i ett dammoln . Axels syster la armen om Karin Elviras axlar, nickade åt alla förvånade ansikten
” Nu är hon hemma igen, vår flicka” sa hon högt och människorna klappade i händerna.
” Nu går vi hem, Karin Elvira. Nu går vi hem”
Axels hår var långt och grått och hade flätat ihop sig med det långa toviga skägget. Han satt i gungstolen med en filt om sina knän, när Karin Elvira klev in genom dörren. Hans blinda ögon vände sig mot ljudet och han öppnade munnen för att tala men det kom bara ett gurglande.
”Axel! Jag är här! Jag är här igen!”
Flickan sprang fram och föll honom om halsen. Han försökte först värja sig, men så la han armarna om henne och vaggade henne i sin famn. Han höll henne så länge, länge, som om han var rädd att hon skulle försvinna i samma ögonblick som han släppte henne.
” Karin Elvira är här, Axel. Hon kom in i kyrkan och ropade efter dig. Hennes fosterföräldrar åkte iväg utan henne och nu släpper vi henne aldrig ifrån oss igen, hellre får de sätta mig i fängelset”, sa Axels svåger.
Axel tycktes förstå vad han sagt, men hade ändå svårt att släppa flickan.
” Vi får ta itu med det praktiska i morgon”, sa Axels syster, och satte kaffepannan på spisen och plockade fram skorpor, ost och smör.
” Hon vägrade att prata med oss. En otacksam unge”, sa prästfrun
” Styvnackad”, sa prästen
” Svår”, sa lärarinnan
” Problembarn”, sa myndigheten
” Obildbar”, sa barnhemsföreståndarinnan
” Vi tar våra händer ifrån henne”, sa alla
” Karin Elvira är vårt barn”, sa Axels syster och man, när de skrev på adoptionspapperen och Axel nickade och log.
Karin Elvira sjöng med stark röst och dansade runt i rummet när myndighetspersonerna skyndade sig ut för att glömma allt som hade med Karin Elvira att göra. Nu hade de minsann gjort allt som stod i deras makt och från och med nu hade de inget ansvar för hur det skulle gå.
De gick och kom aldrig mera åter.
Axel gick också. Han reste sig ur gungstolen och gick ut i sommaren, med Karin Elviras hand i sin. Först gick han sakta men snart ökade han på sina steg och snart gick de allt längre promenader.
Axels ögon förblev blinda, men Karin Elviras ögon blev även hans.
Axel fick sitt förstånd tillbaka och hans minne blev klart och han berättade gång på gång om hur han hört henne ropa, långt borta i skogen
”Axel! Kom och rädda mig”
om hur han skurit av navelsträngen, svept in henne i sin skjorta, hållit henne varm och burit henne hem.
Med hjälp av hans minne och hennes ögon gick de till platsen där han funnit henne. De samlade stenar och märkte ut platsen.
Karin Elvira förstod att hon en dag skulle ge sig av, precis som Axel sagt. Hon måste ta reda på vem hon egentligen var.
***
Kriget stod för dörren. Hitler hade börjat bygga upp sitt Tredje rike och Karin Elvira lämnade Axel för att åka till Uppsala.
Dagen efter sin artonde födelsedag stod hon på järnvägsstationen, med en gråbrun resväska i handen. Runt halsen bar hon en guldkedja med ett litet hjärta och i axelväskan hade hon en svart anteckningsbok.
”Nu kan du läsa på riktigt”, hade Axel sagt, ”Nu måste du lära känna din riktiga mor”.
Hon hade inte tänkt på sin biologiska mor på länge. Hon hade ju en mor och en far i Axels syster och svåger och hon hade Axel. De var de viktigaste människorna i hennes liv och hon behövde inte längre höra berättelsen om hur hon hittades. Hon hade sin identitet och sitt liv och nu skulle hon förverkliga Axels dröm om att hon skulle studera.
Det hade varit självklart att Karin Elvira, som lärde sig läsa redan på sitt fjärde år, skulle fortsätta att studera och i hemlighet hade familjen under alla år lagt undan pengar för att förverkliga drömmen. Aldrig skulle Karin Elvira svika deras förhoppningar.
Tåget kom och hon installerade sig i en kupé där det redan satt en läsande herre, en kvinna med två barn i tioårslåldern och en ung man med skolmössa. Hon lyfte upp sin väska på hatthyllan och gled ned på sätet närmast dörren. Drog ned klänningen och placerade axelväskan i knät. Visselpipan tjöt utanför fönstret, tåget tutade två gånger och började rulla. En hisnande känsla kom över henne. Hon lämnade sin biljett till konduktören och så började hennes nya liv.
Hyresrummet var litet, men trivsamt. Sysslomansgatan 12. Det var nära till universitetet och hon hade flera dagar på sig att vadra runt i staden för att lära sig att hitta.
Hennes hyresvärd var en äldre, gråhårig änka och lägenheten var stor. Kvinnan hyrde ut flera rum till studenter och reglerna var många, men hon log vänligt och visade runt. På morgnarna skulle det finnas te och smörgåsar i matsalen och på kvällarna serverades choklad som man fick inta på sitt rum. Husan hette Stina och bar svart klänning, vit hätta och vitt förkläde. På torsdagarna städades rummen noggrannt, men man fick själv bädda sin säng. Lakanen byttes en gång i månaden. Det var inte tillåtet att ha besök och klockan tio skulle det vara släckt. Varmt vatten fanns på onsdagar och lördagar mellan fem på eftermiddagen och åtta på kvällen och man fick bada en gång i veckan efter ett schema. Lägenheten hade två badrum och en fristående toalett.
Karin Elvira Axelsdotter Magnusson skrev på kontraktet och betalade femtio kronor, tog sin grå väska och gick i på sitt rum. Drog de tunga gröna gardinerna från fönstret och tittade ut på gården utanför och upptäckte en koltrast i trädet. Hon öppnade fönstret och andades in framtiden.
Koltrasten sjöng när hon vaknade. Dagarna gick och blev till veckor. Karin Elvira hade funnit sig till rätta. Hon hade ännu inte öppnat den svarta boken. Hon hade helt enkelt glömt bort den.
Snart var den första terminen till ända och hon skulle resa hem över julen.
Det var när hon gick över torget som hon märkte att någon gick efter henne. Hon svängde in på Svartbäcksgatan mot Dombron. Hon ökade på stegen, sneglade bakåt när hon äntligen var inne på Sysslomansgatan och andades ut när hon äntligen kom till porten. Hon sprang uppför trapporna och hörde hur hissen skramlade när hon låste upp dörren och var hemma. Vad var det hon sprang ifrån. Varför skrämde denne någon henne. Hon gick till sitt rum, väntade en stund innan hon tände lampan och sneglade ut genom fönstret. Där under trädet syntes en siluett av en kvinna och hon drog för gardinerna.
Axel hade åldrats. Han var inte femtio ännu, men han såg ut som en gammal man. Han lyssnade mycket på radion och han oroade sig för kriget som obönhörligt mullrade allt närmare. I Tyskland hade judarnas situation blivit outhärdlig och i Stockholm hade ett protestmöte hållits, men kungen var protysk och Axel rasade.
De hade en lugn julaftonskväll och Karin Elvira njöt av dofterna, av julgröten med kanel och socker och den härliga mjölken. De gick tidigt i säng för att gå i julottan morgonen därpå.
Det var kallt och stjärnklart och snön knarrade under fötterna och prästen, som en gång var Karin Elviras fosterfar höll julottan, hyllade Hitler och när Axel drämde sin käpp i kyrkbänken, reste sig och lämnade kyrkan, följde alla efter honom, alla utom prästfrun som famlade efter sin näsduk och ensam stod prästen i predikstolen.
1939 kom och den svenska regeringen beslöt att ta emot judiska flyktingar trots att ingen visste något och trots det rände svenska tigrar överallt i landet.
Karin Elvira reste tillbaka till Uppsala för att börja sin andra termin.
Hon engagerade sig allt mer i proteströrelsen mot Hitlers framfart.
En kväll när hon var på väg hem hörde hon steg bakom sig. Hon raskade på, men de kom allt närmare. Paniken grep tag i henne och hon började springa. Några överförfriskade studenter kom ut från en krog och snabbt anslöt hon sig till dem. Förföljaren försvann, hon hann se siluetten av en kvinna men hon räddade sig hem i tryggheten.
Hon var på sin vakt och gick inte längre ut om kvällarna.
Våren kom och studenterna samlades på Slottsbacken framför Karolina Rediviva och Karin Elvira var bjuden på bal.
Den sommaren reste hon hem men stannade bara en vecka. Hon hade fått arbete på bokhandeln och det skulle vara till god hjälp eftersom hon skulle ha möjlighet att köpa en hel del av kurslitteraturen till ett reducerat pris och dessutom kunde hon träffa en viss ung man en stund varje kväll efter arbetet.
Karin Elvira var förälskad. Han hette Herbert och var två år äldre än hon och om ett år skulle han vara färdig jurist. De gick längs Fyrisån, de vandrade i Botaniska trädgården. Han skulle bli advokat men vägen dit var lång. Ännu på länge kunde de inte bli ett par på riktigt, men de drömde och skrattade åt alla fantasier. Om fem, högst sju år kunde de nog gifta sig.
Karin Elvira skrev hem och berättade om Herbert. Hon berättade om hans far och farbror som tillsammans ägde en advokatbyrå och att Herbert efter sin notarietjänst skulle kunna bli delägare. Hon berättade om hur vänlig och belevad han var och hur kunnig han var i botanik och historia. Hon hoppades att få presentera honom när terminen var slut och hon kom hem till julen.
Hon hoppades att hon snart skulle få träffa Herberts familj. De bodde inte långt från henne i ett stort vitt hus, där advokatbyrån inrymdes på bottenvåningen. Edelmans Advokatbyrå stod det på en emaljerad skylt på dörren. Hon sa aldrig något, men hon undrade varför han aldrig förde sin familj på tal.
En söndagkväll satt de på ett kafé och drack kaffe. Plötsligt kastades en sten mot fönstret precis där de satt och ett gäng skränande gossar drog förbi. En av dem stannade och skrev med vit rita på det splittrade fönstret
JUDESVIN
Herbert blev vit i ansiktet, tog tag i hennes arm och drog henne med sig längre in i lokalen. Det blev uppståndelse och tumult och en man kom fram och bad dem lämna kaféet och sa att de inte behövde betala men lova att aldrig mer visa sig där.
Herbert följde henne tyst till porten. Hon var uppskakad men vågade inte ställa någon av alla de frågor hon inte ville ha svar på. Hon tackade och gick upp till sig. Hennes liv hade förändrats totalt och hon insåg att de drömmar hon drömt skulle bli mycket svåra att förverkliga. Hon insåg att Herberts familj inte hade en aning om henne och att de skulle motsätta sig deras framtida relation.
Det var som om marken rämnade och hon förlorade fotfästet.
Hon skrev hem.
”Herbert är jude. Jag vet att det inte är av betydelse för er och heller inte för mig, men jag tror att det betyder allt för hans familj, att jag inte är det”
Terminen var slut och det blev nytt decennium. 1940 skrev man och kriget brann och Finlands sak var vår men samtidigt rullar tysktågen genom landet men tyska soldater till och från Haparanda. I Tyskland, Ungern och Polen deporteras judar till arbetsläger, men ryktet sprids att de oanvändbra skickas till gaskamrarna, kvinnor, barn och gamla. Men så kan det väl inte vara, nej så kan det inte vara.
Karin Elvira skrev ett brev och la den i brevlådan till Edelmans Advokatbyrå, adresserat till Jur.Kand.Herbert Edelman.
”Kära Herbert!
Jag hoppas att du mår väl och att dina studier framskrider enligt planerna. Har du fått din notarieplats säkrad?
Jag hälsade på min familj i julas och allt var bra med dem även om Axel var trött och jag förmodar att han har värk, men han berättar ingenting och klagar aldrig. Han följer krigets framfart och är kritisk till Konungens uttalade beundran för Hitler och även till regeringens flathet. Min adoptivfar är uttagen i beredskapsstyrkorna och är stationerad uppe i Norrbotten och min adoptivmor har ett tungt arbete med gården. Det är så kallt att vattnet fryser i ladugården så hon får bära in nytt flera gånger om dagen till djuren. Jag skulle behövas där, men jag har några tunga tentamina
i litteraturvetenskap som jag måste genomgå och hoppas att jag kan åka hem under påskhelgen.
Jag förstår att våra planer om giftermål är omöjliga men min allra högst önskan är att vi ändå kunde vara vänner. Jag saknar våra promenader och våra samtal och jag hoppas att du förstår att jag står på din sida i de svåra tider som vi befinner oss.
Varma hälsningar
Karin Elvira”
Hon hoppdes på svar. Hon hade skymtat Herbert vid ett par tillfällen, men sett till att de inte träffats. Hon hade vid ett tillfälle gått bakom honom och velat springa ikapp honom och ta hans hand, men istället hade hon tagit en annan gata för att inte bli upptäckt.
Hon ägnde sig uteslutande åt studierna. Hon gjorde jämförelser mellan Shakespeares dramer och några av de gamla grekiska, förundrad över passionen och kärleken. Hon var en vuxen kvinna men kärlek visste hon inte vad det var inte den passionerade kärleken som fick människorna i litteraturen att begå de grövsta brott.
Då knackade det på hennes dörr och Stina neg och sa att en man sökte fröken.
Det var Herbert. Snabbt fick hon på sig kappan och de hann in i hissen innan frun upptäckte hans fräcka tilltag. Fnissande stod de i den trånga hissen och i upprymdheten kysste han hennes läppar.
Herbert tog sin juristexamen och Tyskland tog Danmark och Norge.
Breven hemifrån var långa. Kanske måste gården säljas. Axels syster hade det svårt med mannen borta under långa tider och Axel som inte kunde hjälpa till med något. De hade visserligen ett par grannpojkar somhjälpte till, men de var unga och inte så arbetsamma. Det var svårt att få pengarna att räcka .
Mellan raderna läste Karin Elvira att hennes studier kostade för mycket pengar. Hon borde åka hem och arbeta i stället för att studera och kosta pengar. Visst hade hon fått ett par stipendier, men det räckte inte långt. Hon hade ännu två terminer kvar till sin magisterexamen.
Herbert var tvungen att flytta. Någon notarieplats gick inte att få varken i Uppsala eller Stockholm. Ingen anställde en jude i dessa dagar. Han skulle resa upp till norr där man inte var så noga med efternamnens ursprung. En Edelman var lika god som en Svensson och kvällen innan han reste trädde han en smal guldring på Karin Elviras finger.
I ringen stod H + KE
Kvällen var varm och gräset var mjukt och dagen därpå tog Herbert tåget mot norr.
Karin Elvira studerade vidare och tog ett arbete som servitris på kvällarna. Hon skickade hem de pengar hon kunde avvara och hon skrev brev till Herbert. Hon skrev ingenting om hur trött hon var och hon skrev inte heller om yrseln hon kände ibland.
Den julen åkte hon inte hem. Hon bekagade sig, men hon måste arbeta men hon skickade en vacker sjal till sin adoptivmor, ett par varma handskar till sin adoptivfar och till Axel hade hon köpt en resegrammofon och två skivor, en med Jussi Björling och en med Ulla Billqvist.
Den 2 januari 1941 öppnade Karin Elvira tidningen och hennes ögon föll på en annons
Advokaten Aron Edelman och fru Dorothea Edelman, f Zak eklaterar härmed trolovningen mellan Jur.Kand Herbert Edelmann och fröken Judith Wolrath, dotter till Med. dr. Moshe Wolrath och hans hustru Rhea Wolrath f. Atlas.
Uppsala, Nyårsafton 1940.
Hon stirrade på orden som brände hål i hennes hjärta. Det svartnade för hennes ögon och hon kände att hon måste kräkas.
Den 16 april bombar tyskarna London och Churchill talar i radion. Karin Elvira har svårt att dölja sitt tillstånd, men hon håller väskan i knät medan hon svarar på frågorna i prefektens rum, han har läst hennes analys och hennes uppsats och han ler när han meddelar att hon har klarat sin examen med brilljans. Han tar hennes hand och gratulerar och hon skyndar ut och nedför trapporna. Terminen är slut. Hon har sin magisterexamen och hon kan försörja sig själv och barnet. Axel ska bo med dem och lära barnet allt han lärde henne.
Hon går genom parken,känner ett hugg i ryggen, måste stanna och vila. Hon lutar sig mot ett träd men orkar inte stå utan faller. Människorna rusar förbi och ingen har tid att stanna. Hon ser siluetten av en kvinna , det är samma siluett hon sett tidigare, men hon stannar inte utan vänder sig och går. Hon ville ropa på hjälp, men hon biter sig i knogarna, försöker resa sig men allting rämnar. Smärtan river och sliter i henne. Hon kan inte andas. Hon känner hur hon sakta förlorar medvetandet när barnets huvud passerar genom hennes sköte och hon orkar inte mer.
En ung man hör ett kvidande ljud från buskarna. Det är ingen katt. Han går fram och ser en kvinna ligga på marken och i en blodig pöl ligger ett nyfött flickebarn ännu inte avnavlat... han tar upp barnet och ropar på hjälp. Folk skyndar fram, ambulansen kommer men Karin Elvira är död.
Läkaren konstaterade att hennes livmoder hade brustit och inne i henne låg ett ofött gossebarn …
Och historien upprepar sig
torsdag 10 oktober 2013
Svarta svalor
Svarta svalor
Stilla svepte hon filten över honom. Smekte hans panna och en tår föll ner på hans kind.
Hon hasade sig sakta in i rummet, tog sig mödosamt till sängen, satte sig på den, sträckte sig efter burken, förde den till läpparna, knyckte hastigt nacken bakåt så att innehållet tömdes. Hon kunde knappt stänga munnen, kväljdes och höll på att kräkas innan hon lyckades få tag på vattenglaset med sin kloliknande hand och sköljde ned hela sitt liv med tre klunkar halvljummet vatten.
Kuddarna gav henne stöd när minnena hemsökte henne. Det tar en livsålder att invänta slutet efter att man har tömt sitt glas.
När hon var ung hade hon drömmar. Hon var en av de få flickor som fått möjlighet att studera. Hennes far var modern. Hennes mor brydde sig mest om sina tebjudningar.
Hon tog studenten och fick fortsätta att studera. Hennes förebild var Marie Curie och hon bjöds till Sorbonne efter sitt första storartade år i Lund. Hon packade sin väska och klev på tåget i Köpenhamn, strax innan Hitlers styrkor gick in i Polen. Det skulle ta tre år innan hon åter skulle sätta sina fötter på svensk mark.
Portvaktsfrun rökte ständigt sina Gauluoise och hade rutiga filttofflor. Om morgnarna hade hon brungula papiljotter i sitt hennafärgade hår och hon drog sin tjocka vinröda sidenmorgonrock med påfågelmönstrad rygg omkring sig när hon låste upp grindarna på morgonen, muttrade Bon matin, cherie medan hon hostade ihåligt och om kvällarna skrattade hon alltför högt, lyfte sitt vinglas, smackade med sina rödmålade läppar, räckte över kuverten som hon med all säkerhet hade ångat upp och läst, innan hon försvann bakom det tunga sammetsdraperiet och den stinkande boudoiren.
Inget sällskap var tillåtet och rummet låg uppe på vinden. Fyra flickor bodde bakom var sin dörr och hon var glad att hennes låg längst bort från dasset. Flickorna delade på en kokplatta och en kal glödlampa i en fransig, brun sladd som hängde från taket.
Två av flickorna arbetade på ett skrädderi och var från franska landsbygden, den tredje var mörkhyad och verkade aldrig lämna sitt kyffe för att gå ut, i alla fall inte under dagen.
Hon kom och gick. På universitetet hade hon ett liv och om kvällarna försökte hon i möjligaste mån studera i ljuset av fotogenlampan. Rummet var litet och hade inget skrivbord, men hon hade hade sin resväska på en stol vid sängen som underlag när hon behövde anteckna. Hon levde på bröd och vatten, inte för att hon inte hade råd med mat, utan för att omständigheterna var sådana. Trapphuset stank av portvaktens Gaulouises och vinden stank av exkrementer, särskilt när parissolen stekte på taket.
På morgnarna väcktes hon av duvorna och på nätterna hörde hon knäppandet av kackerlackorna som kröp fram ur springorna.
Söndagarna var värst. Ibland sökte hon sig till något café där hon kunde sitta flera timmar, titta på folk, lyssna på senaste nytt om krigshändelserna och dricka en boule café au lait eller äta lite löksoppa. Det hände någon gång att hon gick till den stora katedralen bara för att glömma.
Språket började fungera och hon var mycket ambitiös. De var fyra unga kvinnor på institutionen. Visserligen tog de manliga studenterna många gånger över, men hon mötte respekt trots allt. Hennes fåordiga arbete ingav respekt och allvar men det gav också ensamhet. Hon träffade inte många och hon småpratade aldrig med någon.
Breven hemifrån kom regelbundet. Pappa skickade information om vad som hände i landet och checkarna med pengar till hyra och mat. Mammas brev innehöll skvaller och checkar till kläder och godsaker. Systrarnas brev talade om längtan, drömmar oro och vardagliga små problem. Hemma i Sverige pågick livet. I Paris pågick studierna och trots att kriget kom allt närmare, berördes hon inte mycket.
Blixten slog ned. En ung man med sammetsögon, som hon tittade alltför djupt in i, bjöd bjöd ut henne till ett café en kväll. Det visade sig vara ett cafe där många unga intellektuella samlades. Där fanns de som engagerade sig i politik, konst, litteratur och musik . Där fanns han och hon och där fanns plötsligt en ny värld. Hon hade glömt hur man skrattade och hur man grät och hon hade glömt att hon var ung, att hon var kvinna och att hon levde.
Han följde henne nästan ända hem och han kysste hennes fingertoppar innan han lämnade henne åt portvaktsfrun. Hon var berusad av vinet, av bilderna och av de svarta ögonen. Hon var förälskad.
Kriget trängde allt närmare Paris. Flyglarmen gick och lamporna slocknade. Många forskare lämnade landet för Amerika.
Hon träffade sin älskade allt oftare, men en dag fick hon ett brev. Han hade varit tvungen att lämna Paris. Han skulle höra av sig när allt blev lugnare.
Hon var inte judinna. Hon förstod inte rädslan. Kanske blundade hon för hårt.
Hon förstod inte kräkattackerna. Hon förstod inte tröttheten. Kanske var hon för naiv.
I ett brev till sin syster berättade hon och en biljett hem till Sverige kom efter bara en vecka. Från mamma. Res hem genast!
Gravid! Ogift! Försvunnen! Jude!
Barnet sparkade redan i hennes kropp när hon stod brud. Brudgummen var dubbelt så gammal och änkeman. En vän till familjen. Hon skulle förbli en ärbar kvinna och tysktågen rullade genom Sverige. Men hjärtat värkte efter sammetsögonen och breven slutade komma.
Hon födde en son. Smärtan varade i hundra år och ingen älskade barnet. Hon kunde aldrig förmå sig att lägga honom till sitt bröst och hon kunde aldrig ta emot sin man och aldrig föda hans barn.
Skuld, skam och tacksamhet.
Hennes son bar mannens efternamn. Hennes drömmar, längtan och kärlek dog i ovisshet, likt en kackerlacka, av Zyklon B framtagen av vetenskapsmän, hennes gelikar och kollegor.
Och tiden gick. Sakta rann livet som slaskvatten i rännstenen allt medan maskineriet rullade fortare och fortare.
Himlen förmörkades av svarta svalor. Hennes själ följde med, oförmögen att stå emot. Driften att följa med vinden, först hit sen dit, den följde med i strecket. Hon lämnade sin kropp. Hon flög högt, högt mot solen och hon brände sina vingar. Hon föll. Störtade med svedda vingar och mannen slog i vilt raseri. Oförmögen att förstå slog han först henne och sen pojken. Han slog för att väcka henne till iv. Han slog för att få luft. Han slog tills han utmattad tappade andan. Han tappade andan och fick den aldrig åter. Hon såg honom flämta och log när han dog.
Den ljusnande framtid var här. Såren var läkta och blåmärkena bleknade.
Oljan flödade och Kennedys hjärnsubstans hade ännu inte fläckat hans hustrus klänning och landet flödade av jölk och honung.
Hennes kunskap behövdes och sonen tog studenten.
Hon kunde inte minnas dagen, hon var nog inte där.
Hon var nog aldrig där.
Hon kunde inte minnas hans röst. Hade han någonsin talat. Hade han lekt som barn. Hade han skrattat en enda gång. Hon kunde inte minnas hur han förvandlades från barn till man.
Hennes kropp kändes tung mot kuddarna och munnen torr, men hon kunde inte förmå sig att lyfta armen. Hon tittade på de slitna gardinerna och den brunbrända lampskärmen i fönstret. Hon gled långsamt bakåt, drogs in i en förgången tid.
Vart tog han vägen, den vackre ynglingen. Bilden av sonen flöt samman med den unge mannen i Paris. Han som burit på hopp och förväntan. Han som fyllt hennes bultande hjärta med bubblande liv och skummande lycka. Kunde han vara upphov till sonen, som förorsakat henne sådan smärta, som fått hennes kropp att brista och hennes inre att flyga som dödens fåglar över jorden.
Hon såg inte klart. En skugga skymde sikten. Dödsskuggan.
Hon drog efter andan. Håll ut. Och minnet rullade åter som en film hon kunde till och med höra det knastrande ljudet av projektorn.
I laboratoriet blandade droppade hon rött blod med pipett. Hon centrerade microskopets lins och såg hur cellerna delade sig mellan glasskivorna. Hon behärskade döden. Hon hade makt över liv och död och ändå, mot sin vilja hade hon gett liv åt en man. En man som en gång var ett blodigt bylte mellan hennes ben. Ett skrikande och törstande barn hon inte ville ha. Eller, ville hon kanske ha det lilla barnet i ett annat liv. Hade hon lagt barnet till sitt bröst i ett liv där kriget inte skiljt på älskande.
Hade mannen som en gång var hennes son kunnat få ett liv. Ett liv han aldrig fick i sin kärlekslösa uppväxt med en mor vars hjärta flugit bort med svarta svalor.
Hade mannen som en gång var hennes son kunnat få ett liv i kärlek istället för att döva sin smärta med sprutor i armen.
Hade mannen som en gång var hennes son kunnat hitta ett hopp om verkigheten om hon en gång tagit honom i sin famn,
De sista åren hade de ägnat åt varandra. De hade inte talat och hon hade tigit i sin ångest. De hade stängt sin dörr och levt i tystnad, sida vid sida.
De åldrades tillsammans i den nya världen där de aldrig hörde hemma. De hörde staden brusa utanför sitt fönster och de såg äppelblommorna bli äpplen, men de tillhörde inte glädjens och ansvarslöshetens tid. Deras tid var brun av skuld och skam . Den bruna färgen gick inte att tvätta bort, den hade ätit sig under huden.
Den bruna färgen täckte hennes ögon och hon kände hur den spred sig in i tankarna
Nu värkte hennes bröst av ensamheten. Hennes armar ville hålla i ett barn, Hennes läppar ville kyssa det fjuniga huvudet hos det nyfödda barnet. Hennes magra krokiga hand ville hålla i den lilla varma barnhanden.
Hon glömde den magre, tandlöse, för tidigt åldrade mannen hon lagt en filt om och hon såg det lilla barnet med sorgsna ögon.
För ett ögonbligk såg hon klart, klingande klart som kristall.
Hennes hjärta fylldes plötsligt av kärlek. En kärlek som hon stängt inne under så lång tid att hon trodde den var död. Hon försökte resa sig för att förklara, att be om förlåtelse.
Hennes hjärta brast och livet rann ut över rummet och....
Svarta svalor flög mot fönstret för att nå friheten Gång på gång flög de mot glaset och deras blod lyste rött i morgonljuset.
Stilla svepte hon filten över honom. Smekte hans panna och en tår föll ner på hans kind.
Hon hasade sig sakta in i rummet, tog sig mödosamt till sängen, satte sig på den, sträckte sig efter burken, förde den till läpparna, knyckte hastigt nacken bakåt så att innehållet tömdes. Hon kunde knappt stänga munnen, kväljdes och höll på att kräkas innan hon lyckades få tag på vattenglaset med sin kloliknande hand och sköljde ned hela sitt liv med tre klunkar halvljummet vatten.
Kuddarna gav henne stöd när minnena hemsökte henne. Det tar en livsålder att invänta slutet efter att man har tömt sitt glas.
När hon var ung hade hon drömmar. Hon var en av de få flickor som fått möjlighet att studera. Hennes far var modern. Hennes mor brydde sig mest om sina tebjudningar.
Hon tog studenten och fick fortsätta att studera. Hennes förebild var Marie Curie och hon bjöds till Sorbonne efter sitt första storartade år i Lund. Hon packade sin väska och klev på tåget i Köpenhamn, strax innan Hitlers styrkor gick in i Polen. Det skulle ta tre år innan hon åter skulle sätta sina fötter på svensk mark.
Portvaktsfrun rökte ständigt sina Gauluoise och hade rutiga filttofflor. Om morgnarna hade hon brungula papiljotter i sitt hennafärgade hår och hon drog sin tjocka vinröda sidenmorgonrock med påfågelmönstrad rygg omkring sig när hon låste upp grindarna på morgonen, muttrade Bon matin, cherie medan hon hostade ihåligt och om kvällarna skrattade hon alltför högt, lyfte sitt vinglas, smackade med sina rödmålade läppar, räckte över kuverten som hon med all säkerhet hade ångat upp och läst, innan hon försvann bakom det tunga sammetsdraperiet och den stinkande boudoiren.
Inget sällskap var tillåtet och rummet låg uppe på vinden. Fyra flickor bodde bakom var sin dörr och hon var glad att hennes låg längst bort från dasset. Flickorna delade på en kokplatta och en kal glödlampa i en fransig, brun sladd som hängde från taket.
Två av flickorna arbetade på ett skrädderi och var från franska landsbygden, den tredje var mörkhyad och verkade aldrig lämna sitt kyffe för att gå ut, i alla fall inte under dagen.
Hon kom och gick. På universitetet hade hon ett liv och om kvällarna försökte hon i möjligaste mån studera i ljuset av fotogenlampan. Rummet var litet och hade inget skrivbord, men hon hade hade sin resväska på en stol vid sängen som underlag när hon behövde anteckna. Hon levde på bröd och vatten, inte för att hon inte hade råd med mat, utan för att omständigheterna var sådana. Trapphuset stank av portvaktens Gaulouises och vinden stank av exkrementer, särskilt när parissolen stekte på taket.
På morgnarna väcktes hon av duvorna och på nätterna hörde hon knäppandet av kackerlackorna som kröp fram ur springorna.
Söndagarna var värst. Ibland sökte hon sig till något café där hon kunde sitta flera timmar, titta på folk, lyssna på senaste nytt om krigshändelserna och dricka en boule café au lait eller äta lite löksoppa. Det hände någon gång att hon gick till den stora katedralen bara för att glömma.
Språket började fungera och hon var mycket ambitiös. De var fyra unga kvinnor på institutionen. Visserligen tog de manliga studenterna många gånger över, men hon mötte respekt trots allt. Hennes fåordiga arbete ingav respekt och allvar men det gav också ensamhet. Hon träffade inte många och hon småpratade aldrig med någon.
Breven hemifrån kom regelbundet. Pappa skickade information om vad som hände i landet och checkarna med pengar till hyra och mat. Mammas brev innehöll skvaller och checkar till kläder och godsaker. Systrarnas brev talade om längtan, drömmar oro och vardagliga små problem. Hemma i Sverige pågick livet. I Paris pågick studierna och trots att kriget kom allt närmare, berördes hon inte mycket.
Blixten slog ned. En ung man med sammetsögon, som hon tittade alltför djupt in i, bjöd bjöd ut henne till ett café en kväll. Det visade sig vara ett cafe där många unga intellektuella samlades. Där fanns de som engagerade sig i politik, konst, litteratur och musik . Där fanns han och hon och där fanns plötsligt en ny värld. Hon hade glömt hur man skrattade och hur man grät och hon hade glömt att hon var ung, att hon var kvinna och att hon levde.
Han följde henne nästan ända hem och han kysste hennes fingertoppar innan han lämnade henne åt portvaktsfrun. Hon var berusad av vinet, av bilderna och av de svarta ögonen. Hon var förälskad.
Kriget trängde allt närmare Paris. Flyglarmen gick och lamporna slocknade. Många forskare lämnade landet för Amerika.
Hon träffade sin älskade allt oftare, men en dag fick hon ett brev. Han hade varit tvungen att lämna Paris. Han skulle höra av sig när allt blev lugnare.
Hon var inte judinna. Hon förstod inte rädslan. Kanske blundade hon för hårt.
Hon förstod inte kräkattackerna. Hon förstod inte tröttheten. Kanske var hon för naiv.
I ett brev till sin syster berättade hon och en biljett hem till Sverige kom efter bara en vecka. Från mamma. Res hem genast!
Gravid! Ogift! Försvunnen! Jude!
Barnet sparkade redan i hennes kropp när hon stod brud. Brudgummen var dubbelt så gammal och änkeman. En vän till familjen. Hon skulle förbli en ärbar kvinna och tysktågen rullade genom Sverige. Men hjärtat värkte efter sammetsögonen och breven slutade komma.
Hon födde en son. Smärtan varade i hundra år och ingen älskade barnet. Hon kunde aldrig förmå sig att lägga honom till sitt bröst och hon kunde aldrig ta emot sin man och aldrig föda hans barn.
Skuld, skam och tacksamhet.
Hennes son bar mannens efternamn. Hennes drömmar, längtan och kärlek dog i ovisshet, likt en kackerlacka, av Zyklon B framtagen av vetenskapsmän, hennes gelikar och kollegor.
Och tiden gick. Sakta rann livet som slaskvatten i rännstenen allt medan maskineriet rullade fortare och fortare.
Himlen förmörkades av svarta svalor. Hennes själ följde med, oförmögen att stå emot. Driften att följa med vinden, först hit sen dit, den följde med i strecket. Hon lämnade sin kropp. Hon flög högt, högt mot solen och hon brände sina vingar. Hon föll. Störtade med svedda vingar och mannen slog i vilt raseri. Oförmögen att förstå slog han först henne och sen pojken. Han slog för att väcka henne till iv. Han slog för att få luft. Han slog tills han utmattad tappade andan. Han tappade andan och fick den aldrig åter. Hon såg honom flämta och log när han dog.
Den ljusnande framtid var här. Såren var läkta och blåmärkena bleknade.
Oljan flödade och Kennedys hjärnsubstans hade ännu inte fläckat hans hustrus klänning och landet flödade av jölk och honung.
Hennes kunskap behövdes och sonen tog studenten.
Hon kunde inte minnas dagen, hon var nog inte där.
Hon var nog aldrig där.
Hon kunde inte minnas hans röst. Hade han någonsin talat. Hade han lekt som barn. Hade han skrattat en enda gång. Hon kunde inte minnas hur han förvandlades från barn till man.
Hennes kropp kändes tung mot kuddarna och munnen torr, men hon kunde inte förmå sig att lyfta armen. Hon tittade på de slitna gardinerna och den brunbrända lampskärmen i fönstret. Hon gled långsamt bakåt, drogs in i en förgången tid.
Vart tog han vägen, den vackre ynglingen. Bilden av sonen flöt samman med den unge mannen i Paris. Han som burit på hopp och förväntan. Han som fyllt hennes bultande hjärta med bubblande liv och skummande lycka. Kunde han vara upphov till sonen, som förorsakat henne sådan smärta, som fått hennes kropp att brista och hennes inre att flyga som dödens fåglar över jorden.
Hon såg inte klart. En skugga skymde sikten. Dödsskuggan.
Hon drog efter andan. Håll ut. Och minnet rullade åter som en film hon kunde till och med höra det knastrande ljudet av projektorn.
I laboratoriet blandade droppade hon rött blod med pipett. Hon centrerade microskopets lins och såg hur cellerna delade sig mellan glasskivorna. Hon behärskade döden. Hon hade makt över liv och död och ändå, mot sin vilja hade hon gett liv åt en man. En man som en gång var ett blodigt bylte mellan hennes ben. Ett skrikande och törstande barn hon inte ville ha. Eller, ville hon kanske ha det lilla barnet i ett annat liv. Hade hon lagt barnet till sitt bröst i ett liv där kriget inte skiljt på älskande.
Hade mannen som en gång var hennes son kunnat få ett liv. Ett liv han aldrig fick i sin kärlekslösa uppväxt med en mor vars hjärta flugit bort med svarta svalor.
Hade mannen som en gång var hennes son kunnat få ett liv i kärlek istället för att döva sin smärta med sprutor i armen.
Hade mannen som en gång var hennes son kunnat hitta ett hopp om verkigheten om hon en gång tagit honom i sin famn,
De sista åren hade de ägnat åt varandra. De hade inte talat och hon hade tigit i sin ångest. De hade stängt sin dörr och levt i tystnad, sida vid sida.
De åldrades tillsammans i den nya världen där de aldrig hörde hemma. De hörde staden brusa utanför sitt fönster och de såg äppelblommorna bli äpplen, men de tillhörde inte glädjens och ansvarslöshetens tid. Deras tid var brun av skuld och skam . Den bruna färgen gick inte att tvätta bort, den hade ätit sig under huden.
Den bruna färgen täckte hennes ögon och hon kände hur den spred sig in i tankarna
Nu värkte hennes bröst av ensamheten. Hennes armar ville hålla i ett barn, Hennes läppar ville kyssa det fjuniga huvudet hos det nyfödda barnet. Hennes magra krokiga hand ville hålla i den lilla varma barnhanden.
Hon glömde den magre, tandlöse, för tidigt åldrade mannen hon lagt en filt om och hon såg det lilla barnet med sorgsna ögon.
För ett ögonbligk såg hon klart, klingande klart som kristall.
Hennes hjärta fylldes plötsligt av kärlek. En kärlek som hon stängt inne under så lång tid att hon trodde den var död. Hon försökte resa sig för att förklara, att be om förlåtelse.
Hennes hjärta brast och livet rann ut över rummet och....
Svarta svalor flög mot fönstret för att nå friheten Gång på gång flög de mot glaset och deras blod lyste rött i morgonljuset.
Förlamning
Förlamningen
När hon vaknade hade hon inga ben.
Hon vände huvudet och panorerade förvånat taket. Försökte vända sig i sängen men hon hölls kvar i ryggläge. Ruskade lite på huvudet, blinkade som om hon ville vakna på riktigt, men hon hade inga ben..... Hon stack ned handen under täcket...något var det där låren brukade vara. Det kändes som ett varmt, dött djur eller en stor deg.
Hon slängde av sig täcket och...jodå...benen var där...men hon kunde inte flytta dem, inte rubba dem.
Herregud, vad är detta?
Tankarna flög genom hennes huvud. Var det bara en dröm, eller....Hon blundade och tänkte att om hon somnar och vaknar igen skulle allt vara som vanligt. Hon öppnade ögonen. Ingen förändring.
Ja, men, så här kan det väl inte vara. Det kan inte vara så här. Jag hade ju ben igår. Jag gick ju från badrummet in i sovrummet, la mig i sängen och benen fungerade hela tiden.... Det här är inte sant.
Med en kraftansträngning Lyfte hon överkroppen till sittande. Hon kände på sina döda ben. Fötterna bara låg där. Hon försökte röra på tårna, men ingenting hände. Böjde sig fram och rörde vid fötterna men känseln var borta och känslan i händerna vid beröringen var något hon aldrig tidigare känt. Det kändes inte ens som att röra vid en annan människa utan mer som att ta i något slappt och dött.
Men, va fan!
Tårarna kom, ilskan, skriket. Maktlösheten.
Hon tittade på klockan, kvart över sju. Hon hade flera viktiga lektioner den här dagen. Hon bara måste till jobbet. Hon försökte lyfta ett ben i taget över sängkanten men det fungerade inte. Hon orkade inte. Hon måsta ha hjälp. Vem skulle hjälpa henne? Var var telefonen.
Helvete....telefonen på laddning.
Hon försökte lyfta benen igen men fick ge upp. La sig ner och försökte rulla men eftersom benen inte följde med funkade inte heller det. Gråtande, skrikande, klösande fick hon till slut ge upp.
Hon behövde på toaletten, hon var hungrig och törstig. Hur länge skulle den här farsen vara. De skulle snart ringa från jobbet. Hur lång tid skulle det ta innan de skulle söka efter henne? De skulle tro att hon var försvunnen. Ingen skulle förstå att hon bara låg i sin säng utan ben. Utan fungerande ben.
Hon drog täcket över sig. Väntade. Klockan gick ovanligt långsamt. Hon fokuserade på sekunderna. Måste ha slumrat till för hon vaknade av telefonen. Någon ringde, två...tre...fyra...fem....sex signaler sen blev det tyst. Desperationen började gripa tag i henne.
Hon började få ont i ryggen av att ligga i samma ställning hela tiden. Hon måste till toaletten, det värkte i magen.
Varför?
Hon gick igenom vad som hänt, vad hade kunnat orsaka förlamningen, men hon kunde inte hitta förklaringen. Ingenting hade hon gjort, ingenting hade hon ätit som kunde förorsaka det här.
För några år sedan hade hon sett en pjäs på Dramaten av Samuel Beckett. Margareta Krook spelade en kvinna som satt fast i en sandhög. Sandhögen växte sig högre och högre allt eftersom pjäsen fortskred och man lärde känna rollen. Till slut var bara huvudet fritt. Rollfiguren satt fast i konventioner, vardagen och i sitt livsöde. Hon började känna sig som kvinnan i pjäsen. Började fundera på vad hon satt fast i.
Började fundera på sitt liv. Barndomen...hur var den? Hade den satt några spår? Hon hade inte upplevt så stora händelser, inget som grävt några sår, inga besvikelser, men inte heller någon glädje...direkt. I en familj med tre barn var hon mellanbarnet. Fick ärva kläder, skor och cyklar. Det gjorde förstås att hon aldrig var riktigt stolt över sina saker, eller särskilt rädd om dem. Hon fick faktiskt en egen docka när hon fyllde tre eller fyra år, men hon var egentligen inte särskilt intresserad av att leka med dockor. Dockan hade hon gömt så att syskonen inte kunde komma åt den. Hon tog fram den ibland, inte för att leka men för att känna att det var hennes.
I skolan fick man böcker som andra haft tidigare. Andra elevers klotter fanns kvar. Även om skriften var raderad såg man vad som stått skrivet. Hörnen var rundade och solkiga och trots att man satte plast eller papper om pärmen, var de sladdriga och begagnade.
När hon var tolv skilde sig föräldrarna. Hon valde att bo med fadern. Hon kunde komma ihåg bråken. De tysta, väsande anklagelserna, moderns snyftningar när dörren slogs igen och pappa gick ut i natten. Oron. Hon låg vaken medan systern snusade gott i sin säng på andra sidan rummet. Lillebrors gny från föräldrasovrummet när han ville sova i stora sängen hos mamma. Hon hade aldrig sovit mellan föräldrarna vad hon mindes. Det blev alldeles för trångt med tre ungar i sängen. Hon lommade tillbaka till sin egen ensamkalla säng. Det var vid sådana tillfällen hon letat fram den gömda dockan.
Dockan kom bort vid skilsmässan. Hon och pappa flyttade till en lägenhet på bottenplanet i ett nybyggt hus. Mamma och syskonen bodde kvar i det lilla radhuset. Hon fick byta skola, men det gjorde inget. Hon hade ändå ingen bästis.
Mamma ville att hon skulle komma hem efter skolan varje dag, men mamma var ju ändå inte hemma. Hon gick till mamma några gånger, men sen slutade hon. Det var lika bra hos pappa. Hon hade eget rum. Visserligen hade de inte köpt så mycket möbler ännu men de skulle till IKEA när pappa hade tid. De köpte i alla fall en ny tv och det fanns massor av kanaler så hon kunde titta på TV varje eftermiddag.
Hon var ganska duktig i skolan. Eftersom hon inte var söt och populär kunde hon ägna tiden åt skolarbete. Läxorna hade hon tid att göra och hon hade lätt för att skriva och läsa. Bibliotekarien hjälpte henne att hitta böcker och hon hade för länge sedan lämnat Astrid Lindgren och Maria Gripe bakom sig. Hon läste mycket och snabbt. Hon flydde in i litteraturen.
När hon just börjat åttan kom en ny tjej till klassen. Hon hade flyttat från en norrländsk stad och pratade lite lustigt. Ännu lustigare var det, tyckte fnisstjejerna, eftersom hon hade mörk hud. Rebecca hette hon. Rebecca var inte blyg. Hon ställde sig upp redan andra dagen och berättade för alla att hon var adopterad från Etiopien när hon bara var en bebis, att hon var ett hittebarn och att hennes föräldrar i Sverige var de enda föräldrar hon hade och det var hon glad för. Pappan var stridspilot och mamman jobbade med utvecklingsstörda barn. Hon hade ett syskon, en handikappad syster som ingen velat ha och som mamman tagit hem. Systern var både blind, döv och stum och hon satt i rullstol för hon hade haft ett ryggmärgsbråck när hon föddes.
***
Ryggmärgsbråck, kan man få det bara?? Tänk om det var därför hon hade blivit förlamad!
***
Rebecca satte sig bredvid henne. Fnisstjejerna tyckte nog det var lika bra. De sökte upp Rebecca på rasten, men sen vände de ryggen till och satte på nytt läppstift på läpparna.
Rebecca var ett energiknippe. Hon var nyfiken på allt. Hon visste allt och hon frågade om allt.
Plötsligt hade hon en vän. Allt oftare följde hon med Rebecca. Rebeccas familj bodde i ett handikappanpassat hus. Vitt var det både ute och inne. Vitt och rent. De hade en varm pool i ett rum och i den blev lillasystern plötsligt jämspelt med de båda äldre flickorna.
I Rebeccas hus hände alltid någonting. Hon spenderade allt mer tid hos Rebecca. De hade allt.
Dessutom hade pappa träffat en ny kvinna.
När det var dags för gymnasiet hade hon valt samma program som Rebecca, bara för att få vara tillsammans med henne. Rebecca skulle bli ingenjör och gå på Chalmers. Hon ville nog hellre syssla med humaniora, språk och svenska var hennes ämnen, men hon var trygg med Rebecca och de kompletterade varandra.
Hon fick följa med Rebeccas familj till Frankrike en sommar. Det var fantastiskt. Hon lärde sig att äta ostron. Bara slafsa i sig den slemmiga geggan direkt från skalet medan det ännu levde.
***
Ulääh
Nej det var gott! Tänk om hon fått i sig en bakterie som nu, flera år senare förstört ryggmärgen?
Hon slog bort den dumma tanken.
Men varför i helvete....
***
Sommaren innan studenten åkte Rebeccas familj till Frankrike som vanligt men hon följde inte med för hon var tvungen att tjäna ihop lite pengar. Hon hade fått jobb på ICA i området där hon och pappa bodde och den chansen kunde hon inte missa.
Rebecca och hennes familj kom aldrig tillbaka. Hela familjen hade omkommit i en trafikolycka utanför Paris. Den handikappade lillasystern hade inte varit med.
***
Det är straffet! Jag skulle ha tagit hand om henne! Jag skulle ha tvingat pappa att få ta hand om henne!
Telefonen ringde igen. Där låg hon. Den ringde och ringde. Hon hörde att telefonsvararen gick in.
Hur jävla länge ska jag ligga här. Ska jag dö av urinförgiftning, svält eller....
Hon visste inte ens vad som hänt med den handikappade flickan, vars lilla fågelkropp hon kunde förnimma. Hon hade burit henne, smekt henne och lekt med henne i vattnet. Vad hade hon för tankar. Kunde hon förstå varför hennes familj inte kom tillbaka till henne.
Hon kände stor skuld. Inte trodde hon på gud heller. Det här kanske var Guds straff.
***
Sista året på gymnasiet blev tungt. Hon sörjde Rebecca och hon sörjde sitt förlorade liv. De flyttade till ett hus och pappa gifte sig med Ingrid. Ingrid hade två barn sen ett tidigare äktenskap och nu väntade hon ett till med pappa.
Hon flyttade med, men packade aldrig upp sina saker. Hon tog bussen varje morgon till skolan, satt på biblioteket till sena kvällen och jobbade på ICA varje helg.
Hon sparade sina pengar för den dag hon tog studenten skulle hon lämna Ingrids hus. Det var Ingrids hus. Pappan syntes inte, än mindre hon. Ingrid styrde och ställde och hennes ungar fanns överallt.
Babyn skulle födas samma sommar som hon tog studenten. Pappa hade sagt att hon kunde träna sig på sitt nya syskon för hon skulle nog få egna barn en dag.
Aldrig i hela livet skulle hon träna på Ingrids djävla unge. Hoppas den får ryggm........
***
Straffet. Straffet. Hon hade fått sitt straff för att hon önskat att ungen skulle bli handikappad. Nu satt hon där, utan ben.
***
Alla kom på studentuppvaktningen utom Rebecca. Tårta och cider i trädgården. Snittar. Mamma kom också. Hon pratade alldeles för högt. Höll ett fånigt tal och skrattade för mycket, men hennes ögon var sorgsna. Hon fick lust att krama mamma, men det blev aldrig av. Sen skulle mamma gå och hon skulle på fest med klassen. Det blev aldrig av att krama mamma...aldrig....
Hon fick ett studentrum i Lund. En korridor med ett skitigt litet kök som hon skulle dela med nio andra. Undervisningen var inte särskilt givande. Det ställdes inga höga krav. Hon hann jobba på helger och vissa kvällar, särskilt under littveten eftersom hon redan läst de flesta romaner som krävdes. En termin läste hon dubbelt. Hon hann med ett par förhållanden, inget djupare engagemang. En gift man, lärare på Litten. Hans fru jobbade också där. De hade ett erotiskt äventyr. Han var uppfinningsrik, hon lärde sig mycket. När terminen var slut var äventyret också slut.
Ett år i London. Delade lägenhet med två tråkiga tjejer. Jobbade på Mac Donalds och luktade hamburgare från huden. Det gick inte att duscha bort, särskilt inte när det bara fanns ljummet varmvatten några dagar i veckan. Hon tog sina utlandspoäng och flyttade hem, utan saknad. London utan pengar......
Examen utan firande. Jobb på en skola i Malmös lugnare del. Där hade hon varit nu i snart tio år. Hon hade alltid så mycket jobb att hon aldrig hann fundera över sitt liv. Hon trivdes väl inte så särskilt bra. Många kollegor gnällde, särskilt de äldre som varit med om guldåldern. Många klagade över eleverna och hur lite de kunde och gjorde. Hon gjorde sitt jobb. Cyklade till och från, skötte sitt. Hon skulle fylla trettiofem nästa gång. Hon kände sig gammal.
***
Var det så här livet skulle fortsätta? Utan ben?
Skulle hon någonsin mer cykla till och från jobbet med väskan i cykelkorgen varje dag, äta taskig mat i skolmatsalen, gå hem och rätta, förbereda, se på TV, sova. Skulle hon resa på somrarna till olika städer, gå på guidade visningar och sitta på en restaurang med en bok till det var dags att sova i hotellsängen eller resa hem igen. Skulle hon gå med i föreningar för att träffa folk. Hon träffade minst två hundra människor varje vecka, elever och kollegor. Hon orkade inte träffa fler. Hon orkade inte visa intresse för någon enda människa mer.
Det sprängde i magen. Antingen måste hon släppa efter eller så skulle hon dö..... om hon tog i för att få ut benen ur sängen och dra sig till toaletten, skulle hon inte kunna hålla emot. Hur skulle hon kunna ta sig upp. Hon satt fast....tårarna vällde fram...Hon satt fast.
När hon vaknade hade hon inga ben.
Hon vände huvudet och panorerade förvånat taket. Försökte vända sig i sängen men hon hölls kvar i ryggläge. Ruskade lite på huvudet, blinkade som om hon ville vakna på riktigt, men hon hade inga ben..... Hon stack ned handen under täcket...något var det där låren brukade vara. Det kändes som ett varmt, dött djur eller en stor deg.
Hon slängde av sig täcket och...jodå...benen var där...men hon kunde inte flytta dem, inte rubba dem.
Herregud, vad är detta?
Tankarna flög genom hennes huvud. Var det bara en dröm, eller....Hon blundade och tänkte att om hon somnar och vaknar igen skulle allt vara som vanligt. Hon öppnade ögonen. Ingen förändring.
Ja, men, så här kan det väl inte vara. Det kan inte vara så här. Jag hade ju ben igår. Jag gick ju från badrummet in i sovrummet, la mig i sängen och benen fungerade hela tiden.... Det här är inte sant.
Med en kraftansträngning Lyfte hon överkroppen till sittande. Hon kände på sina döda ben. Fötterna bara låg där. Hon försökte röra på tårna, men ingenting hände. Böjde sig fram och rörde vid fötterna men känseln var borta och känslan i händerna vid beröringen var något hon aldrig tidigare känt. Det kändes inte ens som att röra vid en annan människa utan mer som att ta i något slappt och dött.
Men, va fan!
Tårarna kom, ilskan, skriket. Maktlösheten.
Hon tittade på klockan, kvart över sju. Hon hade flera viktiga lektioner den här dagen. Hon bara måste till jobbet. Hon försökte lyfta ett ben i taget över sängkanten men det fungerade inte. Hon orkade inte. Hon måsta ha hjälp. Vem skulle hjälpa henne? Var var telefonen.
Helvete....telefonen på laddning.
Hon försökte lyfta benen igen men fick ge upp. La sig ner och försökte rulla men eftersom benen inte följde med funkade inte heller det. Gråtande, skrikande, klösande fick hon till slut ge upp.
Hon behövde på toaletten, hon var hungrig och törstig. Hur länge skulle den här farsen vara. De skulle snart ringa från jobbet. Hur lång tid skulle det ta innan de skulle söka efter henne? De skulle tro att hon var försvunnen. Ingen skulle förstå att hon bara låg i sin säng utan ben. Utan fungerande ben.
Hon drog täcket över sig. Väntade. Klockan gick ovanligt långsamt. Hon fokuserade på sekunderna. Måste ha slumrat till för hon vaknade av telefonen. Någon ringde, två...tre...fyra...fem....sex signaler sen blev det tyst. Desperationen började gripa tag i henne.
Hon började få ont i ryggen av att ligga i samma ställning hela tiden. Hon måste till toaletten, det värkte i magen.
Varför?
Hon gick igenom vad som hänt, vad hade kunnat orsaka förlamningen, men hon kunde inte hitta förklaringen. Ingenting hade hon gjort, ingenting hade hon ätit som kunde förorsaka det här.
För några år sedan hade hon sett en pjäs på Dramaten av Samuel Beckett. Margareta Krook spelade en kvinna som satt fast i en sandhög. Sandhögen växte sig högre och högre allt eftersom pjäsen fortskred och man lärde känna rollen. Till slut var bara huvudet fritt. Rollfiguren satt fast i konventioner, vardagen och i sitt livsöde. Hon började känna sig som kvinnan i pjäsen. Började fundera på vad hon satt fast i.
Började fundera på sitt liv. Barndomen...hur var den? Hade den satt några spår? Hon hade inte upplevt så stora händelser, inget som grävt några sår, inga besvikelser, men inte heller någon glädje...direkt. I en familj med tre barn var hon mellanbarnet. Fick ärva kläder, skor och cyklar. Det gjorde förstås att hon aldrig var riktigt stolt över sina saker, eller särskilt rädd om dem. Hon fick faktiskt en egen docka när hon fyllde tre eller fyra år, men hon var egentligen inte särskilt intresserad av att leka med dockor. Dockan hade hon gömt så att syskonen inte kunde komma åt den. Hon tog fram den ibland, inte för att leka men för att känna att det var hennes.
I skolan fick man böcker som andra haft tidigare. Andra elevers klotter fanns kvar. Även om skriften var raderad såg man vad som stått skrivet. Hörnen var rundade och solkiga och trots att man satte plast eller papper om pärmen, var de sladdriga och begagnade.
När hon var tolv skilde sig föräldrarna. Hon valde att bo med fadern. Hon kunde komma ihåg bråken. De tysta, väsande anklagelserna, moderns snyftningar när dörren slogs igen och pappa gick ut i natten. Oron. Hon låg vaken medan systern snusade gott i sin säng på andra sidan rummet. Lillebrors gny från föräldrasovrummet när han ville sova i stora sängen hos mamma. Hon hade aldrig sovit mellan föräldrarna vad hon mindes. Det blev alldeles för trångt med tre ungar i sängen. Hon lommade tillbaka till sin egen ensamkalla säng. Det var vid sådana tillfällen hon letat fram den gömda dockan.
Dockan kom bort vid skilsmässan. Hon och pappa flyttade till en lägenhet på bottenplanet i ett nybyggt hus. Mamma och syskonen bodde kvar i det lilla radhuset. Hon fick byta skola, men det gjorde inget. Hon hade ändå ingen bästis.
Mamma ville att hon skulle komma hem efter skolan varje dag, men mamma var ju ändå inte hemma. Hon gick till mamma några gånger, men sen slutade hon. Det var lika bra hos pappa. Hon hade eget rum. Visserligen hade de inte köpt så mycket möbler ännu men de skulle till IKEA när pappa hade tid. De köpte i alla fall en ny tv och det fanns massor av kanaler så hon kunde titta på TV varje eftermiddag.
Hon var ganska duktig i skolan. Eftersom hon inte var söt och populär kunde hon ägna tiden åt skolarbete. Läxorna hade hon tid att göra och hon hade lätt för att skriva och läsa. Bibliotekarien hjälpte henne att hitta böcker och hon hade för länge sedan lämnat Astrid Lindgren och Maria Gripe bakom sig. Hon läste mycket och snabbt. Hon flydde in i litteraturen.
När hon just börjat åttan kom en ny tjej till klassen. Hon hade flyttat från en norrländsk stad och pratade lite lustigt. Ännu lustigare var det, tyckte fnisstjejerna, eftersom hon hade mörk hud. Rebecca hette hon. Rebecca var inte blyg. Hon ställde sig upp redan andra dagen och berättade för alla att hon var adopterad från Etiopien när hon bara var en bebis, att hon var ett hittebarn och att hennes föräldrar i Sverige var de enda föräldrar hon hade och det var hon glad för. Pappan var stridspilot och mamman jobbade med utvecklingsstörda barn. Hon hade ett syskon, en handikappad syster som ingen velat ha och som mamman tagit hem. Systern var både blind, döv och stum och hon satt i rullstol för hon hade haft ett ryggmärgsbråck när hon föddes.
***
Ryggmärgsbråck, kan man få det bara?? Tänk om det var därför hon hade blivit förlamad!
***
Rebecca satte sig bredvid henne. Fnisstjejerna tyckte nog det var lika bra. De sökte upp Rebecca på rasten, men sen vände de ryggen till och satte på nytt läppstift på läpparna.
Rebecca var ett energiknippe. Hon var nyfiken på allt. Hon visste allt och hon frågade om allt.
Plötsligt hade hon en vän. Allt oftare följde hon med Rebecca. Rebeccas familj bodde i ett handikappanpassat hus. Vitt var det både ute och inne. Vitt och rent. De hade en varm pool i ett rum och i den blev lillasystern plötsligt jämspelt med de båda äldre flickorna.
I Rebeccas hus hände alltid någonting. Hon spenderade allt mer tid hos Rebecca. De hade allt.
Dessutom hade pappa träffat en ny kvinna.
När det var dags för gymnasiet hade hon valt samma program som Rebecca, bara för att få vara tillsammans med henne. Rebecca skulle bli ingenjör och gå på Chalmers. Hon ville nog hellre syssla med humaniora, språk och svenska var hennes ämnen, men hon var trygg med Rebecca och de kompletterade varandra.
Hon fick följa med Rebeccas familj till Frankrike en sommar. Det var fantastiskt. Hon lärde sig att äta ostron. Bara slafsa i sig den slemmiga geggan direkt från skalet medan det ännu levde.
***
Ulääh
Nej det var gott! Tänk om hon fått i sig en bakterie som nu, flera år senare förstört ryggmärgen?
Hon slog bort den dumma tanken.
Men varför i helvete....
***
Sommaren innan studenten åkte Rebeccas familj till Frankrike som vanligt men hon följde inte med för hon var tvungen att tjäna ihop lite pengar. Hon hade fått jobb på ICA i området där hon och pappa bodde och den chansen kunde hon inte missa.
Rebecca och hennes familj kom aldrig tillbaka. Hela familjen hade omkommit i en trafikolycka utanför Paris. Den handikappade lillasystern hade inte varit med.
***
Det är straffet! Jag skulle ha tagit hand om henne! Jag skulle ha tvingat pappa att få ta hand om henne!
Telefonen ringde igen. Där låg hon. Den ringde och ringde. Hon hörde att telefonsvararen gick in.
Hur jävla länge ska jag ligga här. Ska jag dö av urinförgiftning, svält eller....
Hon visste inte ens vad som hänt med den handikappade flickan, vars lilla fågelkropp hon kunde förnimma. Hon hade burit henne, smekt henne och lekt med henne i vattnet. Vad hade hon för tankar. Kunde hon förstå varför hennes familj inte kom tillbaka till henne.
Hon kände stor skuld. Inte trodde hon på gud heller. Det här kanske var Guds straff.
***
Sista året på gymnasiet blev tungt. Hon sörjde Rebecca och hon sörjde sitt förlorade liv. De flyttade till ett hus och pappa gifte sig med Ingrid. Ingrid hade två barn sen ett tidigare äktenskap och nu väntade hon ett till med pappa.
Hon flyttade med, men packade aldrig upp sina saker. Hon tog bussen varje morgon till skolan, satt på biblioteket till sena kvällen och jobbade på ICA varje helg.
Hon sparade sina pengar för den dag hon tog studenten skulle hon lämna Ingrids hus. Det var Ingrids hus. Pappan syntes inte, än mindre hon. Ingrid styrde och ställde och hennes ungar fanns överallt.
Babyn skulle födas samma sommar som hon tog studenten. Pappa hade sagt att hon kunde träna sig på sitt nya syskon för hon skulle nog få egna barn en dag.
Aldrig i hela livet skulle hon träna på Ingrids djävla unge. Hoppas den får ryggm........
***
Straffet. Straffet. Hon hade fått sitt straff för att hon önskat att ungen skulle bli handikappad. Nu satt hon där, utan ben.
***
Alla kom på studentuppvaktningen utom Rebecca. Tårta och cider i trädgården. Snittar. Mamma kom också. Hon pratade alldeles för högt. Höll ett fånigt tal och skrattade för mycket, men hennes ögon var sorgsna. Hon fick lust att krama mamma, men det blev aldrig av. Sen skulle mamma gå och hon skulle på fest med klassen. Det blev aldrig av att krama mamma...aldrig....
Hon fick ett studentrum i Lund. En korridor med ett skitigt litet kök som hon skulle dela med nio andra. Undervisningen var inte särskilt givande. Det ställdes inga höga krav. Hon hann jobba på helger och vissa kvällar, särskilt under littveten eftersom hon redan läst de flesta romaner som krävdes. En termin läste hon dubbelt. Hon hann med ett par förhållanden, inget djupare engagemang. En gift man, lärare på Litten. Hans fru jobbade också där. De hade ett erotiskt äventyr. Han var uppfinningsrik, hon lärde sig mycket. När terminen var slut var äventyret också slut.
Ett år i London. Delade lägenhet med två tråkiga tjejer. Jobbade på Mac Donalds och luktade hamburgare från huden. Det gick inte att duscha bort, särskilt inte när det bara fanns ljummet varmvatten några dagar i veckan. Hon tog sina utlandspoäng och flyttade hem, utan saknad. London utan pengar......
Examen utan firande. Jobb på en skola i Malmös lugnare del. Där hade hon varit nu i snart tio år. Hon hade alltid så mycket jobb att hon aldrig hann fundera över sitt liv. Hon trivdes väl inte så särskilt bra. Många kollegor gnällde, särskilt de äldre som varit med om guldåldern. Många klagade över eleverna och hur lite de kunde och gjorde. Hon gjorde sitt jobb. Cyklade till och från, skötte sitt. Hon skulle fylla trettiofem nästa gång. Hon kände sig gammal.
***
Var det så här livet skulle fortsätta? Utan ben?
Skulle hon någonsin mer cykla till och från jobbet med väskan i cykelkorgen varje dag, äta taskig mat i skolmatsalen, gå hem och rätta, förbereda, se på TV, sova. Skulle hon resa på somrarna till olika städer, gå på guidade visningar och sitta på en restaurang med en bok till det var dags att sova i hotellsängen eller resa hem igen. Skulle hon gå med i föreningar för att träffa folk. Hon träffade minst två hundra människor varje vecka, elever och kollegor. Hon orkade inte träffa fler. Hon orkade inte visa intresse för någon enda människa mer.
Det sprängde i magen. Antingen måste hon släppa efter eller så skulle hon dö..... om hon tog i för att få ut benen ur sängen och dra sig till toaletten, skulle hon inte kunna hålla emot. Hur skulle hon kunna ta sig upp. Hon satt fast....tårarna vällde fram...Hon satt fast.
onsdag 13 februari 2013
Oönskad
Där stod hon med sin lilla resväska. Nio år gammal stod hon alldeles ensam på stationen i en ny stad. Hon hade åkt hela natten. Suttit i en fåtölj eftersom ensamma barn inte fick åka sovvagn.
Folket runtomkring henne hittade sina anhöriga och skyndade från perrongen. Hon stod ensam kvar. Ingen kom.
Hon visste inte vart hon skulle gå och ingen fanns att fråga. Hon stod kvar. Ensammast i hela världen, med sin grå resväska av pressad papp och nedhasade knästrumpor. Övergiven och kissnödig och med tårarna trillande nedför kinderna.
Hon stod nog en timme. Tillslut kom en uniformsklädd man och frågade om hon tappat bort sina föräldrar. Hon visade den skrynkliga lappen med adressen som låg i fickan och mannen följde henne till en taxi och hjälpte henne in. Sa något till chauffören som fnös, men körde.
”Har du pengar?” sa han.
”Ja, jag har 11 kronor”
Bilen stannade utanför ett hus.
”Ge mig dina pengar, det är för lite, men ge mig det du har”, sa chauffören och hon tog upp sin lilla portmonnä och la fram en femkronorssedel, fyra enkronor och fyra femtioöringar. Han öppnade dörren , gav henne resväskan och körde iväg.
Handtaget hade gått sönder på väskan. Det hade släppt i ena sidan. Metallringen hade trilla bort.
En gul vätska rann nedför hennes ben och en liten pöl bildades mellan hennes fötter och hon tittade upp på det smutsgula tvåvåningshuset.
Oäkta barn hade inget värde och hon skulle till släktingar hon inte kände och som inte ville ha henne, men modern var död och hon hade ingen. Socialvårdsnämnden hade hittat faderns bror i en mellansvensk stad och han skulle ta hand om henne, om hon skötte sig.
Hon tittade på fönstren och undrade vilka som tillhörde hennes farbror. Henning Olausson hette han, det stod på lappen.
Hon hoppade över pölen, krånglade upp väskan så gott hon kunde och gick till porten. Den var låst, men på väggen fanns tryckknappar och namnlappar. Hon fick hoppa för att nå till rätt knapp och försöka flera gånger innan hon lyckades trycka in den. Det rasslade i en högtalare och en metallisk röst hördes.
”Ja”
”Goddag, jag heter Karin. Jag är här nu.”
Det knäppte i dörren men innan hon lyckats få upp den och dra med sig resväskan hade den gått i lås igen. Efter ett tag hördes rösten igen.
”Nå, kommer du”?
”Jag kan inte få upp dörren”, sa hon och tårarna kom åter.
Dörren öppnades och en kvinna med blont, lockigt hår, iklädd en grårutig kjol och en rosa kofta öppnade. Tittade granskande på flickungen och nickade inåt trapphuset.
Hon släpade sin väska in genom dörren, stannade och lät kvinnan gå förbi och följde henne upp för de fyra trapporna. Mödosamt halvt släpande, halvt lyftande den trasiga resväskan. Det hade blivit fula repor på den och ena knäpplåset hade öppnats. Locket glipade men som tur var var kläderna fastspända med ett band.
Det luktade mat i trapphuset. Hon kände hur hungern grävde ett hål i magen. Det var nästan ett dygn sedan hon åt. På tåget hade hon inte vågat lämna sin plats och kupongen som berättigade till mjölk och smörgås låg kvar i fickan. Nu skrek hennes mage efter mat,
Kvinnan öppnade dörren och en man kom emot dem. Han var lång och mager med mörkt hår och utstående öron. Han rökte en cigarett. Tittade på henne uppifrån och ner, nerifrån och upp.
”Skulle du komma idag? Vi trodde det var nästa vecka.”
”Hon luktar piss”, sa kvinnan.
Mannen tog hennes väska och bar in den i ett litet rum, lyfte upp den på en smal järnsäng med randigt överkast och visade ett skåp.
”Packa upp dina kläder och lägg in dem där”, sa han.
Hon lydde. Det började svida efter de blöta strumporna och underbyxorna, men hon vågade inget säga. Hon packade upp två klänningar, ett par byxor, två tröjor och en kofta. Ett livstycke, fyra par underbyxor och två linnen, en flanellpyjamas och tre par knästrumpor. I en påse hade hon en tvål och en tandborste. Längst ned låg hennes docka. Den satte hon på sängen. Lyfte ned resväskan och knuffade in den under sängen. Hon gick fram till fönstret. Där utanför fanns en gräsmatta och några stora träd. Lite längre bort fanns ett likadant hus, och ett till.
Hon såg sig om i rummet. Gardinerna var blanka. Hon smekte blommönstret som var invävt i det ljusgröna tyget. Det kändes mjukt och lent som något hon känt en gång. Hon vände sig och tittade runt i det lilla rummet. Tapeterna på väggarna var gulaktiga. Man såg skarverna tydligt och på en vägg syntes en ljusare kvadrat med en krok i mitten. Det saknades en tavla men det fanns en annan tavla en bit ifrån. En sjö och en skog och en mycket mörk himmel. Bredvid järnsängen, vars grå färg hade flagat lite stod en brunmålad byra och över byrån satt en liten spegel med guldram. Vacker tyckte hon. Högst upp formade sig spegelramen till en rosett. Golvet var brunaktigt, shatterat i ljusare och mörkare, oregelbundna ränder och på det låg en lång trasmatta som var vikt i en vinkel och gick från dörren till fönstret och från fönstret mot sängen. Över sängen hängde en röd plåtlampa. Den såg alldeles ny ut. Blankt röd och på sladden satt en svart strömbrytare.
Hon hoppade på ömsom det ena ömsom det andra benet på mattan fram till sängen. Sträckte sig över den. Tände och släckte lampan några gånger. Klick, klick, tänd, släck.
Hon ryckte till när kvinnan kom in i rummet.
”Du kan säga tant Gunnel”, sa hon och nickade att hon skulle gå ut i köket. Tre tallrikar var framdukade på bordet och det doftade stekt strömming.
Stolen hade en tygdyna och hon ville inte sätta sig eftersom hon var blöt.
”Sätt dig.”
Hon stod stum.
”Men sätt dig då.”
Kvinnan tog henne hårt i arman och försökte tvinga ned henne på stolen.
”Nej”, sa hon i en flämtning och ryckte sig lös.
Förnedrad sprang hon från köket men kvinnan kom efter.
”Herregud, hon har pissat på sig!”
Kvinnan öppnade en dörr, pekade att hon skulle gå in.
”Ta av dig kläderna och spola vatten i badkaret! Tvätta dig ordentligt, håret också!”
Kvinnan stängde dörren och sakta klädde hon av sig sina våta kläder. Sparkade in dem under handfatet. Spolade vatten i karet och klev ned. när det var fyllt till hälften. Vattnet var armt och skönt. Hon vippade lite med tårna. Plaskade med händerna men kom ihåg sig och började istället tvätta sig. Hon tvålade och gnuggade. Gnuggade hårbottnen noga. La sig raklång med håret flytande på vattenytan.
Kvinnan kom in igen, med en stor handduk. Hjälpte henne att duscha bort all tvål, lyfte henne ur badkaret och svepte handduken omkring henne.
Hon åt strömming och potatis. Sedan kräktes hon upp allting.
Kvinnan suckade tungt och irriterat, gick och hämtade en hink och en trasa.
”Torka”, väste hon mellan tänderna.
Sängen hade en grop i mitten. Där kröp hon ihop. Hon höll dockan i famnen. Huttrade mellan de kalla hårda lakanen. Filten var blå och tunn, kudden luktade malmedel och frasade i örat. Sakta, sakta sjönk hon in i sömnen. Alla ljuden var nya, alla lukterna likaså.
***
Minnena kom tillbaka. Hon satt med sitt lilla barn vid bröstet och såg bilden av sig själv med resväskan i hand på stationen. Barnet sög glupskt, ovetande om vad som skulle hända. Hur länge skulle hon kunna ge sin lilla mat. Domen hade hon fått. Det fanns ingen återvändo. Ett halvår, kanske lite mer.
Hon smekte det mörklockiga barnhuvudet. Drog in doften. Hennes dotter. Bara hennes.
Vem skulle kunna älska henne när inte hon fanns längre.
Vem skulle ta hårt i hennes arm och stänga in henne i ett ensamt rum utan känslor, kärlek och värme.
Vem skulle lämna henne till vargarna.
En liten flicka ensam i världen hade hon varit. En arg tonåring med glödande blick hade hon blivit. En trasig ung kvinna med döden flåsande i nacken var hon.
Och plötsligt hade hon hittat något att leva för.
För sent.
Allt var för sent.
Det fick inte ske.
Ingen skulle få misshandla hennes barn.
Ingen skulle få kalla hennes barn en oäkting.
Ingen skulle kasta hennes barn som en trasdocka.
Sakta la hon ned barnet i vagnen. Ställde sig vid fönstret och tittade ut. Regnet gjorde husen fula, världen smutsig. För henne fanns ingen vacker värld.
Runt barnet i vagnen fanns ett ljus. En aura av guld.
Hon drog för de tunna gardinerna. La sin hand över barnets vackra ansikte. Det fladdrade till under de tunna ögonlocken och sen blev det stilla.
Så lätt var det alltså att släcka en låga.
Hon grät stilla medan nålen trängde in i armvecket. Så tömde hon snabbt hela innehållet. Tog sitt barn i famnen, la sig på sängen och såg mot taket.
Hela rummet fylldes med ett ljus och mitt i ljusskenet såg hon den lilla flickan med sin trasiga resväska skratta och springa mot en kvinna i vit klänning. Kvinnan höll ett barn i famnen. Hennes barn.
torsdag 6 december 2012
Aurora
Aurora
Mannen sköt ut ekan, hoppade vant i båten. Tog ena åran och tryckte en sista gång innan han satte sig, tog den andra åran och rodde med långa tag ut mot solen.
Fjärden låg blank. Här och var snurrade några fjädermyggor ovanför vattenytan. En fisk slog efter dem och det bildades ringar på vattnet.
Mannen i ekan i vattnet bildade en svart enhetlig siluett mot den röda uppgående solen.
Ett fågelsträck flög förbi och fulländade bilden.
Mannen rodde långsamt ut mot grynnan där han hade sina nät. Sköt gratiskepsen i nacken och böjde sig över kanten för att ta tag i flötet. Han stod bredbent i den lilla båten och drog upp sitt nät med kraft. Några silverglänsande fiskar sprattlade. Han lirkade ur dem och slängde dem på golvet i båten. Han tände långsamt sin pipa, vände båten och rodde lika sakta tillbaka. Solen var inte längre röd. Den hade hunnit en bit upp och det skulle bli en varm dag.
En fiskgjuse klagade. Några måsar skyndade mot stenpiren. Långt borta hördes korna råma inför morgonmjölkningen. Ännu var morgonen stilla.
Mannen rodde de sista tagen och lät båten glida in i sanden. Han klev ur, drog in båten en bit på land och fäste repet. De ranka vita björkarnas blad darrade i morgonbrisen som också krusade vattenytan som nyss låg så blank.
Inne i stugan la mannen lite näver på glöden, blåste liv i elden och la in ett par vedpinnar. Satte den svartbrända kaffepannan på spisen, fyllde den med vatten från skopan, la på ett par mått kaffe och tryckte på det buckliga locket.
Han rörde sig långsamt men smidigt. Vana rörelser som han gjort varje dag i många år.
Han hämtade karet med fiskarna som nu låg stilla och tittade på himlen med runda döda ögon.
Han bredde ut en tidning, tog fisk för fisk, satte pekfingret i buken, sprättade upp och befriade dem från inälvor. Han la fiskarna med huvudena åt olika håll på ett halster. Klämde ihop när de var prydligt radade och fyllde halstret. Öppnade spisluckan och la in halstret på glöden.
Han tog sin spruckna kaffekopp. Med tummen torkade han bort gårdagens kafferester, hällde upp nytt, tog en sockerbit i munnen och sög i sig det skållheta kaffet. Smackade lite och reste sig igen för att vända fiskhalstret i spisen.
Ansiktet var fårat. Skäggstubben grå. Näsan en aning böjd, buskiga ögonbryn över de klara mörka ögonen. Munnen var tunn och rak men ögonen var som klara källor. Blicken var skarp. Han tittade ut genom det lilla fönstret. Ut över havet. Hans ögon kunde se vädrets skiftningar. Hans ögon kunde se när havet brusade upp. Hans ögon kunde se i framtiden och i det förflutna.
Han tog ut fisken. Petade av dem på en träbräda och radade upp ytterligare fiskar för halstring. Noggrannt och systematiskt. Han tog en svartnad fisk, öppnade den i ryggen och la det vita köttet på tungan. Njöt av smaken. Sakta åt han. Varje bit fick en ärlig bedömning, likt en vinprovare smakade han som om varje bit var ny för honom.
Efteråt tände han sin pipa, satte sig på farstubron. Ena benet dinglande. Katten kom. Den kröp spinnande upp i hans knä. Förstrött smekte han den grårandiga katten. Länge satt de där.
Flugsnapparparet i holken hade bråda dagar. De turades om att mata. Varje gång de kom med myggor och flugor i näbben satte ungarna igång sin visselkonsert.
Från vassen i viken hördes också rop. Lom, gräsand och svärta. Då och då flög en rovfågel förbi. Slog en och annan gång men missade oftast.
Katten gav upp först. Den reste sig och jamade uppfordrande. Matdags.
Mannen knackade ut pipan mot skoklacken, suckade lite och gick in. En skål mjölk och ett fat med fiskrens, några bitar halstrad blev det väl också.
Sen tog han en lov. Högg lite ved som han la i den prydligt staplade raden av tidigare staplade vedträn.
Dagen var varm. Det måste vara den varmaste dagen för året. Han tog av den blårutiga skjortan. Torkade sig i nacken och hängde skjortan på trappräcket. Han pumpade upp lite vatten. Drack det i långa klunkar. Sen satte han sig i en bleknad stol i skuggan. Drog kepsen över ögonen och lutade sig en stund.
Visst hade han haft en kvinna. Men det var länge sedan. Åren hade runnit iväg. Livet gick sin gilla gång.
En gång var han ung. En gänglig yngling som efter arbetsdagens slit tog cykeln till äventyret.
Biografen i byn, dansbanan eller bryggan där flickorna vände sina ansikten mot solen.
En flicka var vackrare än de andra. Hon hade glada ögon, röd mun och ostyrigt ljusbrunt hår. Han minns den blommiga blusen och den röda kjolen som stod ut som en ballong av alla underkjolar. En tunn sjal som hon knutit över håret och sen runt halsen med knuten i nacken.
Hon hade nått honom till axeln. Liten och nätt med ett klingande skratt.
Det fanns bara hon i hela världen.
Hans arbete fick en mening. Varje dag gick lekande lätt. Han svingade spaden som vore den en fågelfjäder. Sen cyklade han för att möta henne. Hon bodde i byn, han bodde en bit utanför men han cyklade i ur och skur. De höll varandra i handen på bio, han la sin hand över hennes på bordet på caféet. De höll varandras händer när de vandrade längs bygatan.
Han tog bussen till stan och kom tillbaka med två tjocka ringar av guld. Han gav henne den ena på midsommaraftonen då de väntade in solen. De satt och väntade att solen skulle vakna och när den var som rödast trädde han ringen på hennes finger.
Aurora – soluppgången
Mannen vaknade igen. Kepsen hade ramlat till marken. Han lät den ligga. Tog sin cykel och hämtade tidningen. En hackspett slog sin trumvirvel annars hade fågelsången tystnat och luften var i stället full av insekternas surr. Det ångade nästan av skogen när han cyklade på stigen ned mot vägen och brevlådan. Myrstackarna kantade stigen. Cykeln guppade över tallrötterna. För en månad sedan hördes göken, men nu hade den flyttat, förvissad om att någon unge blev väl omhändertagen av fosterföräldrarna.
Den gamla brevlådan rymde både tidningen och dagens post. Det var inte mycket. Han levde i sitt lilla hus, skötte sig själv. Mycket sällan kom någon på besök. Någon gång i veckan spände han cykelkärran bakpå cykeln för att handla i byn. Någon gång om året blev det en bussresa till stan, optikern, vårdcentralen och banken. Någon dator, tv eller telefon hade han inte. Varför skulle han ha det. Han behövde ingenting. Han trivdes gott i sitt lilla hus vid fjärden. Han levde med naturen. I naturens rytm. Han hade allt. Pensionen kom regelbundet de senaste åren sedan han slutat sitt arbete.
Han spände tidningen på pakethållaren, vände cykeln och trampade hem igen. Stekte ett par potatisar och några fläskskivor. Skar en limpskiva och sög upp flottet från stekpannan.
Solen stod högt. Det var varmt. Han la sig på sängen för att läsa tidningen.
Världen kändes långt borta. Den angick honom egentligen inte. Ändå läste han allt som stod i tidningen. Även tv-tablån. Han löste dagens suduku. Mest för att det var alltför varmt att gå en vända i skogen. Inte dags för svamp eller bär ännu. Inte dags för någonting. Värmen var tryckande.
Han låg på rygg i sängen. Tankarna kom åter. Han tittade på sin hand. Den breda guldringen var numera tunn och sliten. Han kunde inte få den av fingret men han visste vad det stod inne i den.
Aurora 21/6 1958
Den sommaren köpte han Husqvarnan. Stolt som en tupp puttrade han in till byn en kväll i juli. Alla ungdomar hade samlats runt honom. Han hade armen om sin fästmö och satte ena foten på motorcykelns fotplatta. Han demonstrerade för de avundsjuka pojkarna. Demonstrerade sin egendom. Drog en repa för att de skulle höra hur motorn spann. Som en katt. Eller snarare som ett rytande lejon. Sen skjutsade han hem sin flicka, försiktigt, men på grusvägen hem till mor och far testade han maskinen. Farten gjorde honom rusig. Han kände sig stark. Motorcykeln var en del av honom.
Torkade vägdammet av motorcykeln innan han till slut slet sig från den, för att få några timmars sömn innan nästa arbetsdag.
Han måste ha slumrat till. När han vaknade igen var solen lägre och värmen hade lagt sig. Han gick ut. Pumpade upp vatten. Vattnade potatislandet. Plockade hallon i en plåtmugg. Krattade grusgången och åt lite av fisken. Han behövde inte lägga näten ikväll. Han hade mat för åtminstone två dagar till. Katten snodde runt benen medan han åt. Han la lite fisk på fatet och katten slök det. Den smakade inte ens, glupsk som den var.
Mannen tände pipan. Gick ned till båten och satte sig i den utan att skjuta ut den. Han tittade ut över fjärden. Solen började gå ned och endast några strålar letade sig mellan träden och glittrade i det spegelblanka vattnet. Han såg en havsörn komma in från havet. Långt borta hördes ljudet av en motorbåt. En bra stund senare kom några svall som slog mot stenarna. Ett par slag, sen var det lugnt. En lom skrek just innan solen försvann. Ett par kråkor svarade. Mörkret lade sig. Tystnaden.
I horisonten såg han att det skulle bli en lika varm dag i morgon.
Hon var klädd i smala svarta byxor, en ullig gul tröja och sjaletten knuten på sitt vanliga sätt. Hon höll sina armar runt hans midja och lutade sin kind mot hans rygg. De skulle se en ny film inne i stan och han körde sin blanka Husqvarna med sin käraste på bönpallen. Hon följde med i svängarna som om de varit en enda kropp. Han var lycklig. Hjärtat svällde i hans bröst. Det gjorde nästan ont. Hennes armar kramade honom. Han kunde känna hennes hjärta. Han ökade farten. De susade fram. Motorcykelns ljud ekade mellan tallarna som kantade vägen.
Han kröp ned i sängen. Minnena pinade honom nu. Det var femtio år sedan. En fluga surrade i fönstret och utanför myggnätet hörde han en kattuggla. Det var varmt. Han kastade sig av och an i sängen. Vände kudden ideligen, men den blev åter våt av hans svett.
Fram på småtimmarna lyckades han somna.
I drömmen såg han hur hon låg på vägen. Blodet rann ur hennes mun och hon hade ett stort sår i pannan. Sjalen hade glidit ned från håret och låg som en snara runt hennes hals. Ena skon var borta och kroppen låg i en onaturlig vinkel. Ögonen var slutna och munnen halvöppen. Blodet som rann från munnen var så mörkt, nästan svart.
Det stod en bil i diket. Han såg hålet i vindrutan och sin motorcykel framför bilen. Framhjulet var vridet. Styret var avbrutet.
Inne i bilen skymtade han två blodiga ansikten. Ögonen var vidöppna. Ögonen var som gapande hål. Två unga män med döda ögon.
Han svävade ovanför. Han såg sin kropp sittande vid flickan. Hans händer var blodiga. Hans ansikte var vått. Av blod och av tårar. Han såg bilden. Som en tavla såg han den framför sig. En tavla i färg med det röda blodet i centrum. En tavla som i verkligheten var slutet på tre unga människors liv. Varför skulle han vara den som såg tavlan. Varför måse han se sin älskade dö. Varför fick de inte ett liv tillsammans.
Långsamt drogs han bakåt. Hans kropp flög iväg. Bilden blev allt med diffus. Han kunde inte längre se.
Mannen vaknade av att solen letade sig in genom fönstret. Han reste sig ur sängen. Drack lite vatten. Fyllde kattens skål. Klädde sig och gick ut i gryningen. Kisade mot horisonten. Tände pipan. Tog en tur runt husknuten. Hörde en räv skrika. En kråka svarade. Annars var det tyst. Dagen hade inte vaknat. Ett rött band bildades vid horisonten.
Han sköt ut båten och hoppade vant i. Knuffade med ena åran så att ekan gick fri. Sen satte han sig. Tog årorna och rodde med kraftiga tag. Fjärden låg blank. Inte en krusning. Myggorna snurrade vid vattenytan. Det skulle bli ytterligare en varm dag.
Han rodde förbi grynnan.
Mannen båten och havet bildade en svart siluett mot den röda solen. Årtagen blev snabbare, målmedvetna. Det var bråttom nu.
Han måste hinna innan solen steg högre på himlen och förlorade sin röda färg. Han rodde rakt in i den uppgående solen,
Aurora!
Mannen sköt ut ekan, hoppade vant i båten. Tog ena åran och tryckte en sista gång innan han satte sig, tog den andra åran och rodde med långa tag ut mot solen.
Fjärden låg blank. Här och var snurrade några fjädermyggor ovanför vattenytan. En fisk slog efter dem och det bildades ringar på vattnet.
Mannen i ekan i vattnet bildade en svart enhetlig siluett mot den röda uppgående solen.
Ett fågelsträck flög förbi och fulländade bilden.
Mannen rodde långsamt ut mot grynnan där han hade sina nät. Sköt gratiskepsen i nacken och böjde sig över kanten för att ta tag i flötet. Han stod bredbent i den lilla båten och drog upp sitt nät med kraft. Några silverglänsande fiskar sprattlade. Han lirkade ur dem och slängde dem på golvet i båten. Han tände långsamt sin pipa, vände båten och rodde lika sakta tillbaka. Solen var inte längre röd. Den hade hunnit en bit upp och det skulle bli en varm dag.
En fiskgjuse klagade. Några måsar skyndade mot stenpiren. Långt borta hördes korna råma inför morgonmjölkningen. Ännu var morgonen stilla.
Mannen rodde de sista tagen och lät båten glida in i sanden. Han klev ur, drog in båten en bit på land och fäste repet. De ranka vita björkarnas blad darrade i morgonbrisen som också krusade vattenytan som nyss låg så blank.
Inne i stugan la mannen lite näver på glöden, blåste liv i elden och la in ett par vedpinnar. Satte den svartbrända kaffepannan på spisen, fyllde den med vatten från skopan, la på ett par mått kaffe och tryckte på det buckliga locket.
Han rörde sig långsamt men smidigt. Vana rörelser som han gjort varje dag i många år.
Han hämtade karet med fiskarna som nu låg stilla och tittade på himlen med runda döda ögon.
Han bredde ut en tidning, tog fisk för fisk, satte pekfingret i buken, sprättade upp och befriade dem från inälvor. Han la fiskarna med huvudena åt olika håll på ett halster. Klämde ihop när de var prydligt radade och fyllde halstret. Öppnade spisluckan och la in halstret på glöden.
Han tog sin spruckna kaffekopp. Med tummen torkade han bort gårdagens kafferester, hällde upp nytt, tog en sockerbit i munnen och sög i sig det skållheta kaffet. Smackade lite och reste sig igen för att vända fiskhalstret i spisen.
Ansiktet var fårat. Skäggstubben grå. Näsan en aning böjd, buskiga ögonbryn över de klara mörka ögonen. Munnen var tunn och rak men ögonen var som klara källor. Blicken var skarp. Han tittade ut genom det lilla fönstret. Ut över havet. Hans ögon kunde se vädrets skiftningar. Hans ögon kunde se när havet brusade upp. Hans ögon kunde se i framtiden och i det förflutna.
Han tog ut fisken. Petade av dem på en träbräda och radade upp ytterligare fiskar för halstring. Noggrannt och systematiskt. Han tog en svartnad fisk, öppnade den i ryggen och la det vita köttet på tungan. Njöt av smaken. Sakta åt han. Varje bit fick en ärlig bedömning, likt en vinprovare smakade han som om varje bit var ny för honom.
Efteråt tände han sin pipa, satte sig på farstubron. Ena benet dinglande. Katten kom. Den kröp spinnande upp i hans knä. Förstrött smekte han den grårandiga katten. Länge satt de där.
Flugsnapparparet i holken hade bråda dagar. De turades om att mata. Varje gång de kom med myggor och flugor i näbben satte ungarna igång sin visselkonsert.
Från vassen i viken hördes också rop. Lom, gräsand och svärta. Då och då flög en rovfågel förbi. Slog en och annan gång men missade oftast.
Katten gav upp först. Den reste sig och jamade uppfordrande. Matdags.
Mannen knackade ut pipan mot skoklacken, suckade lite och gick in. En skål mjölk och ett fat med fiskrens, några bitar halstrad blev det väl också.
Sen tog han en lov. Högg lite ved som han la i den prydligt staplade raden av tidigare staplade vedträn.
Dagen var varm. Det måste vara den varmaste dagen för året. Han tog av den blårutiga skjortan. Torkade sig i nacken och hängde skjortan på trappräcket. Han pumpade upp lite vatten. Drack det i långa klunkar. Sen satte han sig i en bleknad stol i skuggan. Drog kepsen över ögonen och lutade sig en stund.
Visst hade han haft en kvinna. Men det var länge sedan. Åren hade runnit iväg. Livet gick sin gilla gång.
En gång var han ung. En gänglig yngling som efter arbetsdagens slit tog cykeln till äventyret.
Biografen i byn, dansbanan eller bryggan där flickorna vände sina ansikten mot solen.
En flicka var vackrare än de andra. Hon hade glada ögon, röd mun och ostyrigt ljusbrunt hår. Han minns den blommiga blusen och den röda kjolen som stod ut som en ballong av alla underkjolar. En tunn sjal som hon knutit över håret och sen runt halsen med knuten i nacken.
Hon hade nått honom till axeln. Liten och nätt med ett klingande skratt.
Det fanns bara hon i hela världen.
Hans arbete fick en mening. Varje dag gick lekande lätt. Han svingade spaden som vore den en fågelfjäder. Sen cyklade han för att möta henne. Hon bodde i byn, han bodde en bit utanför men han cyklade i ur och skur. De höll varandra i handen på bio, han la sin hand över hennes på bordet på caféet. De höll varandras händer när de vandrade längs bygatan.
Han tog bussen till stan och kom tillbaka med två tjocka ringar av guld. Han gav henne den ena på midsommaraftonen då de väntade in solen. De satt och väntade att solen skulle vakna och när den var som rödast trädde han ringen på hennes finger.
Aurora – soluppgången
Mannen vaknade igen. Kepsen hade ramlat till marken. Han lät den ligga. Tog sin cykel och hämtade tidningen. En hackspett slog sin trumvirvel annars hade fågelsången tystnat och luften var i stället full av insekternas surr. Det ångade nästan av skogen när han cyklade på stigen ned mot vägen och brevlådan. Myrstackarna kantade stigen. Cykeln guppade över tallrötterna. För en månad sedan hördes göken, men nu hade den flyttat, förvissad om att någon unge blev väl omhändertagen av fosterföräldrarna.
Den gamla brevlådan rymde både tidningen och dagens post. Det var inte mycket. Han levde i sitt lilla hus, skötte sig själv. Mycket sällan kom någon på besök. Någon gång i veckan spände han cykelkärran bakpå cykeln för att handla i byn. Någon gång om året blev det en bussresa till stan, optikern, vårdcentralen och banken. Någon dator, tv eller telefon hade han inte. Varför skulle han ha det. Han behövde ingenting. Han trivdes gott i sitt lilla hus vid fjärden. Han levde med naturen. I naturens rytm. Han hade allt. Pensionen kom regelbundet de senaste åren sedan han slutat sitt arbete.
Han spände tidningen på pakethållaren, vände cykeln och trampade hem igen. Stekte ett par potatisar och några fläskskivor. Skar en limpskiva och sög upp flottet från stekpannan.
Solen stod högt. Det var varmt. Han la sig på sängen för att läsa tidningen.
Världen kändes långt borta. Den angick honom egentligen inte. Ändå läste han allt som stod i tidningen. Även tv-tablån. Han löste dagens suduku. Mest för att det var alltför varmt att gå en vända i skogen. Inte dags för svamp eller bär ännu. Inte dags för någonting. Värmen var tryckande.
Han låg på rygg i sängen. Tankarna kom åter. Han tittade på sin hand. Den breda guldringen var numera tunn och sliten. Han kunde inte få den av fingret men han visste vad det stod inne i den.
Aurora 21/6 1958
Den sommaren köpte han Husqvarnan. Stolt som en tupp puttrade han in till byn en kväll i juli. Alla ungdomar hade samlats runt honom. Han hade armen om sin fästmö och satte ena foten på motorcykelns fotplatta. Han demonstrerade för de avundsjuka pojkarna. Demonstrerade sin egendom. Drog en repa för att de skulle höra hur motorn spann. Som en katt. Eller snarare som ett rytande lejon. Sen skjutsade han hem sin flicka, försiktigt, men på grusvägen hem till mor och far testade han maskinen. Farten gjorde honom rusig. Han kände sig stark. Motorcykeln var en del av honom.
Torkade vägdammet av motorcykeln innan han till slut slet sig från den, för att få några timmars sömn innan nästa arbetsdag.
Han måste ha slumrat till. När han vaknade igen var solen lägre och värmen hade lagt sig. Han gick ut. Pumpade upp vatten. Vattnade potatislandet. Plockade hallon i en plåtmugg. Krattade grusgången och åt lite av fisken. Han behövde inte lägga näten ikväll. Han hade mat för åtminstone två dagar till. Katten snodde runt benen medan han åt. Han la lite fisk på fatet och katten slök det. Den smakade inte ens, glupsk som den var.
Mannen tände pipan. Gick ned till båten och satte sig i den utan att skjuta ut den. Han tittade ut över fjärden. Solen började gå ned och endast några strålar letade sig mellan träden och glittrade i det spegelblanka vattnet. Han såg en havsörn komma in från havet. Långt borta hördes ljudet av en motorbåt. En bra stund senare kom några svall som slog mot stenarna. Ett par slag, sen var det lugnt. En lom skrek just innan solen försvann. Ett par kråkor svarade. Mörkret lade sig. Tystnaden.
I horisonten såg han att det skulle bli en lika varm dag i morgon.
Hon var klädd i smala svarta byxor, en ullig gul tröja och sjaletten knuten på sitt vanliga sätt. Hon höll sina armar runt hans midja och lutade sin kind mot hans rygg. De skulle se en ny film inne i stan och han körde sin blanka Husqvarna med sin käraste på bönpallen. Hon följde med i svängarna som om de varit en enda kropp. Han var lycklig. Hjärtat svällde i hans bröst. Det gjorde nästan ont. Hennes armar kramade honom. Han kunde känna hennes hjärta. Han ökade farten. De susade fram. Motorcykelns ljud ekade mellan tallarna som kantade vägen.
Han kröp ned i sängen. Minnena pinade honom nu. Det var femtio år sedan. En fluga surrade i fönstret och utanför myggnätet hörde han en kattuggla. Det var varmt. Han kastade sig av och an i sängen. Vände kudden ideligen, men den blev åter våt av hans svett.
Fram på småtimmarna lyckades han somna.
I drömmen såg han hur hon låg på vägen. Blodet rann ur hennes mun och hon hade ett stort sår i pannan. Sjalen hade glidit ned från håret och låg som en snara runt hennes hals. Ena skon var borta och kroppen låg i en onaturlig vinkel. Ögonen var slutna och munnen halvöppen. Blodet som rann från munnen var så mörkt, nästan svart.
Det stod en bil i diket. Han såg hålet i vindrutan och sin motorcykel framför bilen. Framhjulet var vridet. Styret var avbrutet.
Inne i bilen skymtade han två blodiga ansikten. Ögonen var vidöppna. Ögonen var som gapande hål. Två unga män med döda ögon.
Han svävade ovanför. Han såg sin kropp sittande vid flickan. Hans händer var blodiga. Hans ansikte var vått. Av blod och av tårar. Han såg bilden. Som en tavla såg han den framför sig. En tavla i färg med det röda blodet i centrum. En tavla som i verkligheten var slutet på tre unga människors liv. Varför skulle han vara den som såg tavlan. Varför måse han se sin älskade dö. Varför fick de inte ett liv tillsammans.
Långsamt drogs han bakåt. Hans kropp flög iväg. Bilden blev allt med diffus. Han kunde inte längre se.
Mannen vaknade av att solen letade sig in genom fönstret. Han reste sig ur sängen. Drack lite vatten. Fyllde kattens skål. Klädde sig och gick ut i gryningen. Kisade mot horisonten. Tände pipan. Tog en tur runt husknuten. Hörde en räv skrika. En kråka svarade. Annars var det tyst. Dagen hade inte vaknat. Ett rött band bildades vid horisonten.
Han sköt ut båten och hoppade vant i. Knuffade med ena åran så att ekan gick fri. Sen satte han sig. Tog årorna och rodde med kraftiga tag. Fjärden låg blank. Inte en krusning. Myggorna snurrade vid vattenytan. Det skulle bli ytterligare en varm dag.
Han rodde förbi grynnan.
Mannen båten och havet bildade en svart siluett mot den röda solen. Årtagen blev snabbare, målmedvetna. Det var bråttom nu.
Han måste hinna innan solen steg högre på himlen och förlorade sin röda färg. Han rodde rakt in i den uppgående solen,
Aurora!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)