Vägen låg rak framför honom. Mil efter mil kantad med skog. Inte en bil hade han mött den senaste halvtimmen. Radion funkade inte. Bergen runt omkring störde mottagningen men han hade hittat en cd i handskfacket som han tryckt in och den malde på, om och om igen. Inte hans musik, men bättre än den eviga tystnaden.
C-G Lundgren hade anlänt till Kallax flygplats utanför Luleå kvällen innan, tagit den bokade hyrbilen och kört in till stan och hotellet. Druckit minst en whisky före maten, två glas vin till den ugnsstekta rödingen och en konjak till kaffet innan han gått upp på rummet, duschat och lagt sig. Han var jävligt irriterad över att han, vid sina 62 år fick åka på ett uppdrag att intervjua ett satans naturbarn utanför Kiruna istället för att få smörjobben som de unga, nyutbildade lejonen alltid fick trots att de hade bristfälliga kunskaper om det mesta. Han visste hur ytlig utbildningen var nu för tiden, eftersom han själv jobbat några år i Göteborg på journalisthögskolan, men blivit övertalig då man ville genomföra en rationalisering med lärargrupper istället för att satsa på experter. Det gjorde att journalister idag vare sig kunde skrivregler, stava eller formulera sig med stil. Allmänbildningen, den var borta sedan länge, ingen jävel kunde längre associera till vare sig det ena eller det andra.
När han vaknat hade huvudvärken malt. Alla dessa jävla nätter på hotellrum i alla jävla landsortsstäder.
”Du CG, du kan väl ta Kiruna, du känner ju till lapparna där uppe, jag menar du hittar ju och så...”
Anders, redaktionschefen hade kastat en menande blick bort mot lejonen., som hade svårigheter att inte skratta ihjäl sig bakom dataskärmarna.
CG hade protesterat, ”Nej, vafan, jag ska ju....” till ingen nytta. Några timmar senare satt han på planet till Luleå. Lika så gott det. Hemma var det ingen hit. Det var länge sedan han känt glädje att åka hem efter jobbet.
Carl-Gustaf Erik Lundgren, född 1947 i Luleå. Ende sonen till förmannen på NJA, Erik Gustaf Lundgren och hans maka Astrid Lundgren, född Bergström. Båda föräldrarna var födda och uppvuxna i Luleå. Modern visserligen i Notviken. Hennes far hade jobbat på lokverkstan men omkommit i en olyckshändelse strax efter CG:s födsel. Han hade bara sett morfadern på bild. Mormor Anna hade han dock tillbringat många eftermiddagar hos, när mamma börjat jobba som hotellstäderska på Stadt för att dryga ut familjens inkomster så att de kunde ta en charterresa till Mallis varje år på 60-talet. CG var döpt efter Lillprinsen. ”Pinsamt...vem i helvete vill vara döpt efter honom. Syrran, Anna Margareta var också döpt efter de kungliga, närmare bestämt efter den äldsta Hagasessan.
Ja, herrejävlar....Morsan hade väl också någon anknytning, var det inte nån jävla prinsessan Astrid någonstans i rullorna? Margareta, syrran alltså, hade saligen insomnat för två år sedan i en elakartad bröstcancer. Som tur var, inga barn och ingen man. Hon hade vigt sitt liv åt kyrkan, diakonissa. ”Gud vet om hon inte var flata också.”
Inte för att CG hade något emot det. Var och en får sköta sitt.
Morsan hade alltid tjatat om barnbarn, att få bli mormor, men nu har hon ingen glädje av barnbarnen. Dement var hon väl inte, men hade ingen koll på någonting.
”Barnbarn! Träffar pojkarna någonsin sin farmor? ” CG hade då inte hört av dem på länge, och han hade inte hört av sig till dem heller. Det blev liksom aldrig av och tillslut, när det har gått alltför länge, ja då blev det pinsamt. ”Undrar just om han själv hade barnbarn?”
Mobilen ringde. CG letade i fickorna. Fan, den fanns där bak i jackan. Han kände med handen men nådde inte, förresten hade telefonen redan slutat ringa. Det var nog Monika. Han hade glömt att ringa igår. Han hade somnat med TV:n på och när han vakande igen var det för sent att ringa. De hade inte längre något att säga varandra, Monika och han. De hade inte mycket gemensamt längre, över huvud taget. CG undrade ibland varför de egentligen hade flyttat ihop. De var inte samma sort. Inte ens sexet hade varit bra och nu var det i princip obefintligt. Han funderade när de hade älskat senast. Älska, det var det väl inte fråga om heller. Lätta på trycket var väl snarare ordet.
Monika Louise Stoltz, 58 år, född i Sundsvall. Bibliotekarie. Numera jobbade hon med E-böcker. Hon hade gått en datakurs för tolv år sedan och efter det hade hon fortsatt att utvecklas. Hon reste ofta i jobbet, precis som han.
Till en början hade de båda fått energi av resandet. På fredagskvällarna hade de lagat mat och druckit vin och berättat för varandra om sina upplevelser. Monika hade blommat upp. Hennes kinder blev röda av entusiasm när hon pratade. Kanske av vinet också.
CG tystnade allt mer. Hans trista reportageresor gav honom ingen tillfredsställelse längre. Medan Monika blev levande. Hon märkte inte att det bara var hon som pratade till en början, men senare blev hon sur för att han inte delade hennes entusiasm och så slutade de trevliga matlagningsstunderna med vin. CG tog allt oftare en whisky istället för mat och somnade framför Rapport. Monika åt innan hon kom hem, oftast med någon väninna. Hon satt hellre framför datorn än framför Tv:n och så hade det varit nu i över ett år.
Monika hade varit gift med en annan bibliotekarie. De hade träffats i Borås när de gick utbildningen. Monika hade blivit gravid redan innan examen. Hon tog examen när flickan var ett år. Sen skildes de. Flickan visade sig ha en obotlig sjukdom som gjorde henne allt mer vårdkrävande och Monika tvingades till slut att lämna henne på en institution. Flickan dog innan hon fyllde sex år. Monika flyttade till Örebro och det var i Örebro hon träffade CG. Han gjorde ett reportage om biblioteket på högskolan. Monika jobbade där. Hon gillade CG för hans språk, hans dialekt och hans allmänbildning. De träffades under åtta månader innan de beslöt att flytta ihop. CG hade varit ensam i några år redan. Hans radhus i Vivalla var totalt nedgånget, så de flyttade in i Monikas tvåa i Brickebacken, lejde folk som renoverade huset och flyttade in till julen 1987. Monika hade fått fria händer inom rimlighetens gränser. CG var nöjd med arrangemanget. Han var egentligen fortfarande nöjd med att ha Monika i huset. Hon skötte sysslorna och lät aldrig hemmet förfalla.
Hans första fru Ami hade inte haft förmågan. Hon lät allt falla ihop innan hon frustrerat börjat famla mitt i skiten. Ingenting fungerade. Ingenting hade sin plats oavsett vad det gällde. När förste pojken kom blev det katastrof. Hon hittade ingenting, ungen skrek oavbrutet, eftersom hon inte kom ihåg mattider, blöjbyten eller sovtider. Konstigt att Niklas hade överlevt.
CG hade träffat Ami på en fest. Hon var söt som en karamell. Dotter till en höjdare i Göteborg. I hennes hem hade det funnits tjänstefolk. Amis mamma gick på luncher, afternoon tea och modevisningar medan en nanny skötte barnen. Ami var yngst och hade två bröder som gjorde djävulskap hela tiden. Ingen av föräldrarna satte gränser, barnen skulle ha sin frihet.
CG hade blivit fascinerad av Ami. Hade aldrig träffat någon med sådan klass. Att hon följde med honom, valde honom, hade gjort honom stolt och smickrad. Alla var avundsjuka på honom. Ami var den alla ville ha, i alla fall att visa upp. Snygg, sexig, säker...De gifte sig på en resa till Paris, mot hennes föräldrars önskan.
Niklas var bara ett år när Ami blev gravid igen och de hade separerat innan Tobias föddes. CG hade börjat med goda föresatser om att träffa pojkarna varje vecka. Han fixade schemat på jobbet så att det skulle funka men efter ett tag körde det ihop sig och mötena blev allt mer sällan. Pojkarna växte upp hos morföräldrarna och sen blev det internatskolor. CG kände att han inte hade någon del i dem sedan länge och nu var de vuxna. Niklas jobbade visst i databranschen och Fredrik hade något med bilar att göra och bodde i Canada. CG hade inte ens deras mailadresser längre. Det dåliga samvetet gnagde ibland men även det hände allt mer sällan. Ami hade han inte sett på mer än trettio år.
Mil efter mil. Ibland öppnade sig skogen och ett hus dök upp. Många hus stod tomma, stora fina gårdar hade bara övergetts. CG förstod varför. Här kunde ingen bo. Ingen affär, ingen post eller bensinstation. Därtill ingen skola och inga jobb.
Så småningom började han närma sig Kiruna. Han tänkte checka in på hotellet och äta en bit innan han sökte upp Elli Svonni, naturbarnet. Hon skulle bo åt Nikkaluoktahållet.
Solen lyste på Kebnekaisetopparna. Staden ringlade sig upp för berget och i bakgrunden såg han alla gruvområden, alla slaggfält. En märklig syn.
Han svängde in på Ferrums gästparkering. Tog sin väska och jackan ur baksätet, knäppte igen centrallåset och gick med långa steg in i byggnaden. Kände att han behövde på toaletten.
Han fick sitt rum, tog hissen upp och installerade sig. Rummet hade utsikt över fjället. Solen lyste fortfarande på den eviga isen. De tre topparna med glaciären emellan. Han hade varit här förr utan att ha sett Kebnekaise. Oftast ligger topparna i dimma.
CG tog en dusch. Iklädd handduken satte han sig på sängen med mobilen. Det gick inte att få liv i den.
”Fan, slut batteri.” Det slog honom att han inte packat laddaren. I sin egen bil hade han en extra, men nu hade han ju hyrbilen. ”Jävlar....måste kolla om de har någon i receptionen”. Han hade en Sony Ericsson av en äldre modell. Det måste väl finnas laddare i alla fall. Måste komma ihåg att fråga innan han gick från hotellet.
Några laddare fanns inte. Fick väl köpa en någonstans. Klockan var kvart över två. Inte fanns det någon öppen restaurang heller men ett café där han tog en baguette och en kopp kaffe. Han gick en runda innan han återvände till hotellets parkering utan att hitta något ställe att inhandla mobilladdare. Jävligt irriterande.
Han körde ut ur stan. Svängde mot Nikkaluokta. Vägen gick lågt, kantad av små buskage av fjällbjörk, sälg och annat sly. Han skulle svänga efter ett par kilometer, vänster. Kan körde sakta framåt, såg en blå brevlåda och svängde. En liten glänta öppnade sig.
”Fan vad med mygg det måste vara här. ”
Innan han hunnit ur bilen kom en mycket liten kvinna fram emot honom.
”Ska'ru ha kaffe”, sa hon och sträckte fram en kåsa av masurbjörk halvfull med rykande hett kaffe. CG tog emot kåsan, hon höjde sin hand med en annan kåsa, till hälsning. De tog var sin klunk, samtidigt. ”Hur fan kunde hon veta att jag skulle komma just nu?” Kaffet var skållhett.
”Jag såg att du kom”, sa hon.
”Vaddå såg”.
Vägen syntes inte från det här stället. Slyskogen var tät och vägen låg en bit ifrån. CG kände att det här inte skulle bli en normalintervju. Det var något som inte riktigt stämde.
”Vad hade han här att göra?”
Tidningen hade påbörjat en serie reportage med ”udda personligheter”, original som levde i landets olika delar. Det här naturbarnet, Elli Svonni, samekonstnär hade någon letat upp och han var den som fått henne på sin lott bara för att han var norrbottning.
”Levde den här kvinnan här, mitt i mygghelvetet?”
Elli Svonni kunde inte vara mer än en och en halv meter lång. Hon hade korpsvart hår knutet i två bollar vid öronen. Hon hade en sämskskinnsklännng kantad med grön filt och broderad med tenntråd. Svarta skinnbyxor och näbbskor på fötterna och ullsockor vars långa skaft stack upp ur skorna.
Mitt på huvudet satt en liten röd filtkalott, också den broderad med tenntråd. Hon hade stora silversmycken både runt halsen och i öronen. Bredvid henne stod en svart lapphund och svängde långsamt med svansen. Den såg avvaktande på CG, inte direkt välkomnande.
Kvinnans kropp såg ut som en fjortonårings, men hennes ansikte gav ingen ledtråd om ålder. Hon kunde vara allt mellan trettio och hundratrettio. Ögonen var små, svarta och pigga, inramade av täta, korta, svarta ögonfransar och kraftiga ögonbryn. Näsan var liten och smal och munnen som ett streck men det mest markanta var huden. Den var brun och blank som polerat läder. Inte en rynka kunde man ana. CG hade aldrig sett något liknande. Den här kvinnan var vacker på ett alldeles särskilt sätt. Fullständigt unik.
CG sträckte sig efter sin ryggsäck i bilen. Ur den fiskade han upp sin kamera och en liten bandspelare. Han rasslade av några bilder. Elli Svonni hade vänt sig om och gick mot en timrad koja. Hon gick bredbent och ljudlöst. CG hade fullt sjå att hänga med. Det fanns ingen stig bara starrgräs i tuvor och fjällbjörkar som slingrade sig efter marken.
Kojan var inte stor, den stod ovanpå stora stenar, var svarttjärad och hade bara ett renskinn i dörrgluggen. Utanför fanns en eldstad med en järnställning. Kaffepannan stod på en sten i elden, svartbränd. Runt kojan var slanor nedstuckna med rep knutna som ett klädstreck eller ett slags staket.
Elli hoppade upp på stenen utanför dörrgluggen, vek undan renskinnet och sa: ”Vänta”.
Hon slank in och efter någon minut kom hon ut igen med ett knyte i famnen. CG funderade på om han ens skulle slå på bandspelaren. Hon var ju inte precis talför, denna Elli Svonni.
”Sitt” sa hon och pekade på en sten, själv vek hon bara undan benen och satt plötsligt på marken. CG satte sig på stenen, inte utan viss möda.
Elli bredde ut en filt mellan dem. Sen la hon ut benbitar, glaspärlor och små lysande stenar i ett mönster. Samtidigt började hon att sjunga. En entonig sång med ord som CG inte kunde tyda. Han insåg att det var en jojk. Den höll på i många minuter och Elli såg ut som om hon varken hörde eller såg något trots att hennes ögon var klara och blixtrande.
När hon slutat, lika plötsligt som hon börjat, samlade hon ihop tyget, reste sig hastigt och sa:
”Din jojk. Du ska gå nu”.
Hon hoppade in i kojan, hunden hoppade efter och de kom inte ut igen.
CG försökte ropa, tigga, be att hon skulle ge honom en förklaring. Han ville ta fler bilder men det kom inte ett ljud från kojan. Det var som om han drömt alltsammans, det enda som vittnade om att hon funnits, var elden som fortfarande glödde. Han gick bort till kojan och försökte kika in men det verkade inte finnas någon där, inte ens hunden gav sig till känna.
”Vad fan....hon kunde ju inte bara gå upp i rök...”
Han tog lite bilder och backande lämnade han gläntan och gick till bilen. Han hörde en fjällabb skrika sitt klagande. Backade tillbaka ut på vägen och körde tillbaka till hotellet. Det var fortfarande ljust men solen började gå ned och himlen var röd över Kiruna.
CG var skakad när han kom till hotellrummet. Han la sig på sängen och tittade i taket. Somnade och drömde om kvinnan, hunden och jojken. Han kämpade med något i drömmen, kastade sig av och an och vaknade med ett ryck, genomblöt av svett. När han försökte rekapitulera drömmen fanns inget kvar.
Han ställde sig i duschen. Stod länge och lät det varma vattnet forsa över kroppen. Sen tog han telefonen och när han fått linjen ringde han Monika, först hem, inget svar, sen mobilen men där gick telefonsvararen igång. Han klädde sig och gick ned i restaurangen. Beställde en köttbit och en flaska Bordeaux. Efteråt drack han en dubbel espresso och tog en åkerbärslikör. Bad i receptionen om ett par småflaskor whisky och gick upp till rummet. Provade att ringa igen. Han la sig på sängen. Hade svårt att somna. Funderade på om det var någon idé att köra ut till kvinnan nästa dag men bestämde sig för att skippa det. Hon hade tydligt visat att deras möte var över.
Dagen därpå körde CG sin hyrbil mot Luleå. Vägen var rak framför honom. Trettio mil till kusten.
Bara skog.... CG hade ännu obehaget i kroppen. Elli Svonni hade haft en föraning om något. Vad visste han inte, men det var något hon ville säga......
När planet lyfte från Kallax saknades en person. Två dagar senare anmäldes CG Lundgren saknad av sin sambo Monika Stoltz , en hyrbilsfirma i Luleå och av den försvunnes chef Anders Bergner som berättade att Lundgren varit på reportageresa i Kiruna för att intervjua en samisk konstnär. Man kunde konstatera att Lundgren ringt från hotellets telefon både till hemmet och till sambons mobil, men inga meddelanden var lämnade. Lundgren hade betalat hotellrummet med företagets kreditkort. Inga andra uttag hade gjorts.
Efterforskningar gjordes angående den samiska kvinnan, men enligt uppgift hade hon varit död i mer än tio månader. På hennes gamla boplats hittade man inga spår. En falnad eld och en övergiven koja, men inget annat hittade man. Det fanns spår efter en bil på avfarten ned mot boplatsen, men regnet som fallit gjorde det omöjligt att spåra däckmönstret. Bilfirman kunde inte heller ange vilka däck som suttit på Lundgrens hyrbil.
Ingenting tydde på att ett brott hade begåtts. CG Lundgren var och förblev borta.
fredagen den 16:e mars 2012
söndagen den 5:e februari 2012
Storm
Tristessen grävde hål i henne.
Dagarna var alla lika. Så hade hon levt i nästan två år. Friheten hon drömt om hade förvandlats till en bur av glas. Ensamheten var inte längre självvald utan hade sakta omformats till en förbannelse och hennes längtan att få skriva hade förlamats. Hennes tunga hade tystnat och hennes snabba repliker hade blivit stenstoder, omöjliga att modelldelera till bokstäver på vita papper.
Hon utförde sina vardagssysslor mekaniskt. La in tvätten, tog ut tvätten, vek handdukar, tröjor och skjortor medan tankarna fanns någon annanstans. Tiden verkade oändlig och enahanda. Det var bara vädret utanför som ändrade sig. Hon trampade i samma fotspår dag ut och dag in. Hennes fotsulor gjorde gångar i de stenlagda golven. Hennes rutiner utgjorde ett rutmönster i husets atmosfär. Hon levde utan att leva. Hon tittade ut mot havet varje morgon, som väntade hon att förändringen skulle komma, kanske som en krusning vid horisonten. Samma tid på dagen tog hon bilen för att köra till affären, hämta posten och slänga skräp. Grannarna sneglade på klockan, bligade lite åt varandra och log snett. De trodde inte att hon märkte det, men hon såg deras nyfikenhet och deras fördömande miner.
Den galna änkan. Den ensamma kvinnan som bosatte sig i huset vid havet, som stått tomt i så många år. Hon var inte en av dem. Hon talade inte ens samma språk, varken det vanliga eller det sociala.
Som vanligt gick hon ur sängen klockan halv åtta. Som vanligt kläde hon sig innan hon lagade sin frukost. Som vanligt skulle den här dagen bli. Precis som vanligt.
Hon satte på radion. Stormvarning
Hon tittade ut. Havet låg stilla men himlen var oroväckande grå. Det såg ut som om oväder vid horisonten. Snart skulle vattenytan krusas och sen skulle den första vågen komma. Snart skulle de slå upp över stenarna och stänka upp mot hennes trädäck och måla det mörkt. Saltvattnet skulle rinna i rännilar på de stora fönstren och skölja bort de vita saltfläckarna från förra stormen.
Hon drog på sig jackan, tog väskan och bilnycklarna och smällde igen dörren. Fällde upp biltaket innan hon backade ut mellan de två stenstolparna, vände och körde iväg med onödigt hög fart. En grå katt hann nätt och jämt slinka in i rosenhäcken vid brevlådorna som stod på rad längs byvägen. I backspegeln såg hon en man i keps och rutig skjorta sträcka upp sin knutna näve efter henne. Hon ruskade av sig obehaget, ökade farten och snart var hon ute på motorvägen.
Hon valde med omsorg. Hon var noga med vad hon åt och betalade hellre ett par kronor mer för kvalitet. Den irrullande stormen fick henne att handla för flera dagar. Den fick henne att bryta mönstret. Man hade sagt att den här stormen kunde vara många dagar. Den kunde övergå i orkan och man varnade för både strömavbrott och trafiksvårigheter på radion. Lokalbefolkningen uppmanades att hålla sig inomhus och man avrådde människor att köra på de kustnära vägarna. Man beräknade att de första vindbyarna skulle anlända redan vid middagstid.
Regnet föll med tunga droppar när hon kom ut från köpcentret. Snabbt lastade hon in kassarna och beslöt att inte köra omvägen till bageriet utan ta snabbaste vägen hem. Vindrutetorkarna kunde knappt hålla sikten fri och nu kom vinden. Den ruskade hennes lilla bil och hon märkte att det läckte in vatten i en springa vid taket. Hon skulle ställa bilen under taket, tänkte hon, men det innebar att hon skulle få gå en bit i regnet och med alla kassarna kunde det bli besvärligt. Om hon bara kom hem innan det blev värre.
Himlen var svart fast det var mitt på dagen. Hon hamnade mellan en massa långtradare och sikten var så dålig att hon inte vågade köra om. Regnet sköljde över rutan och hon kände hur hon blev kall och blöt på armen och låret av vattnet som rann in vid taket.
Äntligen kom avtagsvägen. Hon stannade vid brevlådan och kämpade upp dörren mot vinden. Lådan var full, locket öppet och allt förstås genomblött. Ett par vadderade kuvert och ett långt papprör. Måtte inte innehållet vara förstört. Hon hade köpt en akvarell av en konstnär vars bilder hon förälskat sig i. Hon antog att den låg i röret. Inte hade den varit billig och hon ville inte att den skulle vara förstörd.
Hon körde bilen ända fram till dörren för att. Låste upp, lastade in sina varor innanför dörren, stack fötterna i gummistövlarna och gick ut till bilen igen för att köra in den i skydd från regnet. Det var då hon något som avtecknade sig i ljuset som föll genom dörren.
En lång, mörk figur i slokhatt och långrock stod i hällregnet bara några meter ifrån henne.
*
I den gula lekstugan hade hon hittat sin ensamhet.
Hon var ett ensamt barn, men inte olyckligt. Hon tyckte om att sitta på golvet i sin gula lekstuga och känna tystnaden som fanns därinne medan ljuden var som en kuliss utanför. Ljudet av bussar som passerade. Det var ett särskilt pysande ljud, som lämnade en doft av fotogen efter sig. Hon tyckte om doften. Ibland doftade det nybakt bröd från bageriet som låg i samma kvarter. Doften var söt och varm men den framkallade ingen längtan hos henne.
Längtan kände hon när hon under kalla vinterkvällar låg på rygg i snödrivan och såg norrskenet spela över henne. Hon förnam en doft, liknande doften från bussarna som passerade, men mycket mer subtil. En svag doft av äventyr. Norrskenet ljungade och flyttade sig över himlen och hon glömde att hon frös. Hon låg där och kände evigheten medan norrskenet sjöng för henne. Samma ljud som hon kände inom sig när hon tänkte på älvor som dansade.
Oweeee, oweeeee hörde hon inne i kroppen medan himlen sprakade i rosa, grönt och silver.
Hon kunde inte komma ihåg att hon någonsin kom in från snödrivan. Någon måste ha burit in hennes frusna lilla kropp och bäddat ned den innan förtrollningen var bruten.
*
Hon kände ingen rädsla. Hon hade aldrig varit rädd för människor, men hon stannade instinktivt upp en sekund innan hon fortsatte mot bilen. Gestalten stod stilla men hon kunde förnimma en doft. Det var en man och doften blandade sig med regnet och havet. De flöt ihop till något hon en gång nuddat vid. En doft hon bara känt under ett ögonblick för länge, länge sedan. En hemlighetsfull doft. En doft från en annan värld.
”Jag ska bara ställa bilen under tak...” sa hon samtidigt som hon klev in och startade motorn, backade och undrade varför hon tilltalat denne främling utan att först hälsa eller fråga vad han ville. Varför hade hon inte bara sagt åt honom att försvinna. Detta var hennes värld. Han gjorde intrång.
Det blåste kraftigt och buskarna vid carporten slog mot bilen när hon körde in under taket och i samma stund som hon slog av motorn blev det bäcksvart. Hon satt kvar en stund. Hon kunde inte längre se mannen i slokhatten och hon hade cirka femtio meter att gå mot huset i totalt mörker, motvind och ösregn. Främlingen fanns mellan henne och huset och hon visste inte vad han kom i för ärende. Hur hade han hittat till hennes hus, längst ute på udden, ute i havet som just nu var i uppror. Hon kände en obalans. Hennes inre började blåsa upp till storm.
*
Under föräldrarnas säng fanns lejon. De sträckte sina klor efter henne varje gång de hörde ytterdörren stängas och hon var ensam. De röt också. De röt så högt att hennes röst drunknade i ljudet och därför var det ingen idé att skrika till mamma att hon ångrade sig. Att hon visst ville följa. Hon kröp ihop i fosterställning mitt i den stora sängen så att klorna inte kunde nå och hon höll för öronen så att hon inte hörde de frustande rytandet.
Ibland ringde telefonen. Hon brukade alltid svara när mamma var hemma. Snabbt rabblade hon telefonnumret; 17053, presenterade sig och svarade artigt, men när lejonen röt under sängen och stack upp sina tassar, låg hon kvar, blundade och räknade...två, tre, fyra ilskna signaler.... ”men när kommer mamma då!” När telefonen tystnat fanns ett hål i magen. Hon borde ha svarat. Det kanske var viktigt. Eller pappa! Han hade kunnat skrämma lejonen. Hon blundade igen och lejonen började komma allt närmare. Hon drog klänningen under benen så att de inte kunde nå. Händerna gömde hon under tröjan. Hon blundade hårt och höll andan. Hon var inte rädd. Nej, inte var hon rädd.
*
Hon sträckte sig över sätet och konstaterade att passagerardörren var låst, klev ur, låste förardörren, gick runt för att låsa bakluckan och började gå mot huset. Mannen stod inte kvar och hon kände hur hjärtat dunkade. Hon svalde och panorerade med blicken. Havet brusade och det doftade salt.
Vattnet letade sig innanför jackan och hennes hår var vått som om hon stod i duschen. Förmodligen frös hon för hon kände att hon skakade och hon bet ihop tänderna så det värkte i huvudet. Vinden rev i kläderna och äntligen nådde hon ljuset från dörren. Bara några steg kvar. Hon lyfte blicken, drog efter andan och där stod han. Ljuset föll som en gloria runt den svarta gestalten.
*
En dag stod det en röd cykel vid hennes säng när hon vakande. Röd och blank av märket Hermes. På emblemet fanns två vingar. Cykeln var bevingad. Hon kunde flyga fram på sin röda cykel. Vingarna satt ömsom på henne ömsom på cykeln och de var det snabbaste ekipaget i hela omgivningen. Som blixtar färdades ungarna på sina cyklar, kors och tvärs, uppför och utför. De utmanade ödet allt mer. De var odödliga. Längs kanalens smala stensättning, vidare ut i terrängen, över stock och sten.
Målet, längst ut på flytbryggan där kvinnorna tvättade mattor. Över spången! Det stod mellan henne och den rödhårige. Hon vann. Hon vann för hon var ett med sin röda cykel. Hennes Hermes bar henne mot segrarna.
*
Hon stannade upp och såg in i hans ansikte. Det var fårat och skägget var grått. Hans ögon var mörka, till hälften dolda undet hattens skugga.
Han klev åt sidan, hon öppnade dörren, vände sig om och frågade ”Vem är ni? Varför kommer ni hit i ovädret?”
Han slog ut med armarna och svarade på ett främmande språk något som hon uppfattade som en ursäkt. Hon visade honom att kliva in i hallen. Sparkade av sig stövlarna och slängde jackan över en stol. Hjälpte honom av med rocken som hon hängde på en galge samtidigt som han la hatten på hyllan. Trokade symboliskt vätan av sina händer och suckade lättad.
Havet slog mot de stora fönstren i söder. Vinden slet sönder tankarna. Det dånade i huset. Mannen stod kvar i hallen och runt honom bildades en ring av vatten som rann från hans kläder. Han var lång. Mer än huvudet längre än hon. Hon hade inga manskläder att erbjuda honom men hon visade honom dörren till badrummet och hämtade en handduk och en filt.
*
Hon lärde sig läsa mycket tidigt. Ivrigt slukade hon allt som gick att läsa. Allt och överallt.
Hon läste O-S-C-A-R-I-A, K-O-L-B-O-L-A-G-E-T, M-E-J-E-R-I, H-Ä-L-L-S B-A-G-E-R-I. Hon läste om Milly-Molly och om Kulla-Gulla och om Prinsessan Tuvstarr. Samtidigt som hon läste gjorde hon bilder. Hon gjorde bilder bakom sina ögon och hon gjorde bilder på papper.
Var det något hon avskydde var det de beigebruna ritblocken hon ibland fick. Hon ville ha vita lena ark och hon ritade och målade. Hon skapade fortsättning på berättelserna hon läste. Hon fick aldrig nog.
Hon satt i sin gula lekstuga och målade sina tankar. Ibland på papper men oftast bara i sin själ. Hon fylldes av ord och bilder. Hon lyssnade när vuxna talade. Hon lyssnade på radio. Hon drack kunskap. Hon lärde sig att läsa människorna.
*
Snabbt bytte hon kläder och lindade en handduk om håret. Hon tände en eld i kaminen och plockade in varorna. Satte på vatten till teet och skar av brödet hon hade kvar från dagen innan. Hoppades att det skulle räcka till frukosten, sen fick hon väl baka, om stormen skulle hålla i sig. Hon kände hungersuget som blandade sig med obehaget och behaget att plötsligt inte vara ensam.
Hur skulle hon förhålla sig till främlingen? Hon funderade på om han var efterlyst. Kanske skulle hon ringa polisen. Kanske .. skulle .. hon .. ringa .. till ..pol..
Så blev allt svart. Elden i kaminen lyste röd och hon hörde badrumsdörren öppnas.
*
Skogen var hotfull. Tät och full med skuggor. Hon ville se långt. I skogen lurade det okända. Bakom varje träd, bakom varje rotvälta fanns något hon inte ville se. Hon var ofta i skogen. Hon såg hackspettens röda panna och hörde hans trumvirvel. Hon hörde de tysta suset av en uggla som flyttade sig, skrämd av hennes närvaro. Hon såg trollen som blängde med sina gula ögon. Hon sprang genom skogen, halkade på de bruna barren, kände doften av kåda och lingon. Hörde korpens dova rop och harens skri när räven tog dess unge. Hon såg trollen som log med gula tänder och väntade att hon skulle snubbla på trädrötterna. Om hon gjorde det skulle de nå henne med sina långa håriga händer och svarta naglar. Hon var inte rädd. Inte var hon rädd, aldrig
*
I mörkret famlade hon fram till bordet. Tände ljusen och tog ett med sig för att hitta fler ljus att tända. Hon hade värmeljus i en skål och började sprida ut små lyktor över huset. Han kom in med handduken om höfterna och filten som en sjal om axlarna. Håret var bakåtstrulet och blänkte i ljusskenet. Han iakttog henne medan hon tände ljusen. Han stod tyst och tittade. Hon såg ingenting i hans ögon. Hon såg inte om han var vän eller fiende. Hon såg inte vad han tänkte. Hon kunde inte läsa honom bara alltför väl känna hans närvaro.
*
Hon balanserade på staketet. Varje dag klättrade hon upp på det vita staketet runt den stora tomten och spatserade som om det var en bred esplanad. På utsidan fanns den stenlagda trottoaren och på insidan fanns taggiga rosenbuskar och brännässlor.
Avgrunden.
Ett snedsteg skulle vara förödande. Ibland gick hon baklänges. Ibland blundade hon. Bara för att göra det lite svårare. Ibland hoppade hon på ett ben. Ibland utmanade hon tandläkarens rultige son, men han tröttnade efter att inte ens kunna ta sig upp och hon glänste där hon skuttade fram. Hon gick på lina. Hon flög nästan. Höll ut armarna som vore de vingar. Hon föll aldrig.
*
Hon hällde upp två muggar te och visade honom att sitta, hämtade en sjal som hon la över sina axlar och satte sig mitt emot honom vid bordet med brödet och smöret som en sköld emellan. Han tittade på henne medan hon bredde smör på sitt bröd och gjorde likadant. Hans händer var seniga. Stora och seniga och handflatorna var såriga. Skinnflådda. De blodiga revorna på hans armar flammade i eldskenet. Han åt försiktigt som ville han att brödet skulle räcka länge, men han drack djupa klunkar av teet och hon hällde upp mer.
Det fårade ansiktet var uttryckslöst. Hon kunde inte läsa tacksamhet, inte vänlighet, inte sorg men möjligen en svag nyans av smärta. De satt tysta. Vad kunde de annat göra.
Hennes tankar vindlade som spindelns nät. Plötsligt reste han sig och gick till de stora fönstren som vätte mot havet. Han kisade som om han måste fokusera något genom vattnet som pulserade där ute och som lämnade glittrande pärlor på glaset. Så sa han något. Ett ord hon trodde sig kunna tyda.
”Båten”
*
Hon klättrade högt. Pappa hade knutit ett grovt rep som hängde ned mot marken från en gren, så hon kunde hålla sig i det när hon klättrade. Högt, högt klättrade hon och sen satt hon där och lyssnade på staden. Skatorna i trädet intill skrattade åt henne, men de gillade inte hennes intrång i deras värld.Hon hade utsikt. Hon kunde se över det stora torget där bönderna sålde sin potatis och hon kunde se kvinnor som gick nedför trappan till S-K-O-M-A-K-A-R-E Mattson som hade en bjällra på dörren som klingade. Doften av läder och skokräm letade sig upp till hennes plats och hon andades in den med vällust. Hon kunde se över bageriet och bort mot Maja Lindbergs hus. Hennes ilskna airedalterrier sprang skällande efter staketet så fort någon passerade. Han skällde och frustade och hon gick alltid på andra sidan gatan när hon var tvungen att passera. Hans tänder glimmade genom staketspjälorna. Men rädd var hon inte. Inte rädd...
*
Hon reste sig också upp och gick mot fönstret. ” Din båt? Kom du med båt?”
*
Hon sträckte sig efter repet och gled ned mot marken. Repet skrapade mot insidan av låren och lämnade svidande märken men det brydde hon sig inte om. Där mellan himlen och marken kände hon en frihet. Ibland stötte hon med benet mot trädet så att hon gungade av och an. Hårdare och hårdare. Det gällde att inte missa med foten mot trädstammen för att inte skrapa benen eller krossa knäet. Hon gungade några gånger innan hon gled ned och satte fötterna i marken och förtrollningen var över.
*
Han vände sig häftigt mot henne, sa något med upprörd röst och gick för att ta på sig sina kläder men kastade dem ifrån sig när han kände hur blöta de var, slog ut med armarna i en uppgivenhet som äntligen fick henne att se människan.
Hon pekade på fåtöljen framför kaminen och flyttade fram ytterligare en. Hämtade två glas och en flaska vin. Sen tog hon hans kläder och gick till tvättstugan. Hängde dem till tork och tog med en träningsoverall tillbaka som hon erbjöd honom. Han krängde på sig tröjan och de skrattade båda, ett befriande skratt. Han öppnade flaskan, hällde upp vinet i glasen och sjönk ned i stolen. Han tog en djup klunk, lutade huvudet bakåt och blundade medan han svalde, drog med handen över huvudet, suckade och tömde glaset.
*
Hon höll mamma i handen när de gick i mörkret. Lovikkavanten var tjock och det var krångligt att få grepp om mammas hand. Kylan sved i kinderna och andedräkten såg ut som cigarettrök. Hon blåste. Mamma gick fort. Hon fick halvspringa. Mammas svarta lockiga hår utanför hatten var vitt av rimfrosten som bildades av kroppens värme. Mamma knep ihop munnen hårt, som om hon kunde stoppa kylan från att komma in. Stjärnorna lyste på den mörkblå himlen och för ett ögonblick glömde hon mörkrets svarta skuggor.
*
Hon drack sakta. Vinet fick henne att slappna av. Tankarnas spindelnät brast och drog ihop sig som när man trampar på det i morgongräset. Hon kände sig lugnare för ett ögonblick. Hon hade sett människan i honom. Han var bara en olycklig man som spolats upp på hennes strand av havets vilda vågor. Han var inte hotfull, bara vilsen. Hon satt bredvid en främling, i sitt eget hus, i mörkret.
Utanför dem ylade stormen.
*
När hon höll pappa i handen var de alltid på väg till äventyret. Hans hand var stor, torr och varm och hon kände en ilning av lycka. Hon tittade på pappa och såg hans profil och hon kände en ilning av stolthet. Hon skuttade och pladdrade och pappa hörde hennes pladder och tog allt hon sa på allvar. Hon kände hans värme sprida sig och hon kände en ilning av kärlek.
*
Hans andetag blev djupare. Huvudet föll åt sidan och högerarmen föll ned i knät. Glaset lossnade ur hans grepp och en slinga av håret föll ned över pannan. Hans fårade ansikte såg slätare ut och munnen hade en mjuk böjning. Skägget var grått och svart och några milimeter långt men såg inte ovårdat ut. Hon tittade på hans profil, reste sig upp och tog försiktigt glaset, svepte en filt om honom, la in ytterligare ett par vedträn, blåste ut ljusen och lämnade rummet.
Sakta klädde hon av sig och kröp ned i sängen. Radion fungerade inte. Hon hade glömt att köpa batterier konstaterade hon innan hon gled in i sömnen.
Natten dånade. Havet var i uppror liksom hennes drömmar. Hon kastade sig oroligt i sömnen, föll liksom aldrig i ro. Hon svävade mellan dröm och verklighet. Hela tiden medveten om främlingen i fåtöljen. Hans doft av hav och man upprörde henne. Stormen slet i taket, regnet piskade på fönstren och hennes sinnen var på helspänn. Det fanns något i hennes kropp som ropade av längtan, samtidigt som krampen av misstänksamhet och vaksamhet spände hennes muskulatur till försvar.
Hon tyckte sig höra fotsteg. Hon tyckte sig se en skugga. Hon tyckte sig känna en doft.
Morgonen kom. Utmattad vaknade hon ur drömmen. Öppnade ögonen och lyssnade spänt. Hon hörde ingenting mer än vinden. Regnet hade upphört men havet mullrade. Var sjunde våg slog upp i ett fräsande. Kastade sig mot hennes fönster och rann sakta efter rutan, igen och igen. Så hörde hon det. Ljudet av något som slog emot strandens stenar. Ett ihåligt ljud som hon inte kände igen.
Hon låg kvar och höll andan. Försökte identifiera ljuden. Det var kallt i rummet. Strömmen hade inte kommit tillbaka. Hon hörde ljudet av spolande vatten. Han var vaken.
*
Varje söndagsmorgon vaknade hon till doften av skokräm. Pappa hade brett ut tidningar och familjens skor stor nyputsade och blanka. Delen mellan sulan och klacken var också putsad och sulkanterna. Hon kunde se alla lagren. Vissa hade tre och vissa hade fyra. Vissa av mammas höga klackar hade många lager och var randiga i olika bruna toner. Hennes egna läderstövlar, som hade filtskaft med röda läderskoningar brukade vara slitna på tån, men nu stod de där, skinande blanka igen. Sista poleringen gjorde pappa med en nylonstrumpa. Han drog strumpan över tåhättan, fram och tillbaka. Lädret blev blankt som lack. Doften satt i hennes näsa. En varm och blank doft. En söndagsdoft.
*
Ljudlöst klädde hon sig, rättade till täcket och slank ut ur rummet. Hon kände doften från elden. Han hade tänt i kaminen, men ännu hade inte värmen spritt sig. Hon mötte hans blick och återigen skrattade de åt hans klädsel när han gjorde en ursäktande gest. Han pekade på spisen och skakade på huvudet och hon nickade i samförstånd. Inget varmt te idag, alltså.
De åt under tystnad. Hon försökte utröna hans sinnesstämning, men han röjde sig inte. Hon såg att han tittade på henne, men hans blick tydde inte på vare sig intresse eller tacksamhet, han bara såg på henne, eller igenom henne.
Efter frukosten tittade han ut över havet. Hans blick panorerade. Plötsligt skrek han till, rusade ut i hallen och satte fötterna i de våta kängorna, slet på sig rocken och försvann ut genom dörren.
*
Hon gungade högre och högre. Kedjorna på gungan rasslade och hon kände hur hon berusades av farten. Hon gungade och kände hur hon flög. Under ett ögonblick var hon tyngdlös och hon flög genom luften. Plötsligt tog det stopp. Någon skrek men hon var redan långt borta. Hon flög där ovanför och hon såg någon ligga på lekplatsen som en skadsjuten fågel. Det var ju hon, hennes kropp. Hennes hår dolde ansiktet men en mörkröd liten flod rann ut på marken. Hon såg alla samlas i en ring runt henne. Hon ryttlade, försökte hålla sig kvar, men obönhörligt drogs hon in i kroppen på marken. När hon öppnade ögonen såg hon alla som förfärade tittade på henne. Hon kände blodsmaken i munnen. Någon kom med en näsduk. En man lyfte upp henne och började springa med de andra barnen ropande efter sig. En bil bromsade in och mannen som bar henne satte sig i bilen med henne hårt tryckt mot sig. När hon vaknade igen satt mamma bredvid henne. Hon hade ont.
*
Snabbt satte hon på sig regnjackan och gummistövlarna. Dörren blåste upp av vinden och hon upptäckte att det återigen hade börjat regna. I motvinden kämpade hon sig ned mot havet, eftersom hon antog att mannen gått dit. Hon såg hans rygg några hundra meter bort och hon såg en mast sticka upp mellan stenarna. Hon hörde det ihåliga ljudet när vågorna slog mot båtens skrov. Den låg på sidan. Masten var bruten och fören var sönderslagen. Vågorna förde den in mot land men i nästa ögonblick drogs den ut igen. Hon såg hur han kastade sig efter båten. Han föll och sköljdes ned i virvlarna av vågorna. Han skulle krossas av båten när den kom igen. Hon kämpade sig ut i det iskalla vattnet och fick tag i honom. Han slog sig fri. Fortsatte ut efter båten. Då kom vågen. Båda två förlorade fotfästet och kastades upp på stranden. Efter kom båten. Det svarta vattnet gurglade och en virvel bildades mellan stranden och båten. Den gled ut igen. Hon fick tag i mannen. Klamrade sig fast och rullade med honom i famnen upp på stranden dit nästa våg inte nådde.
Hans ögon var outgrundliga när han tittade in i hennes. Ett ögonblick. De måste bort. Nästa våg kunde ta dem med ned i havet igen. Hon fick honom att resa sig och de kämpade tillsammans. De stod och tittade när vågen vräkte upp båten precis där de legat. Den rysste till och vattnet forsade tillbaka, men båten låg kvar. Den låg som en vit valross några meter ifrån dem. Sargad.
*
Pappa köpte en bil. En blank svart bil som doftade nytt.
Mamma packade en korg med kaffe och smörgåsar och de åkte på utflykt. Hon satt i baksätet och tittade när bilen susade fram. De åkte genom byar med röda hus, förbi fält med röda kor och förbi mörkgröna skogar. Så var de framme. Pappa bar korgen och mamma den blå filten. En bit bort låg en gammal kvarn. Vattnet brusade under den lilla bron som de skulle passera. Hon tittade ned i vattnet. Hennes själ sögs in i forsen Hon såg evigheten i vattenvirvlarna. Solen glittrade och bildade gnistrande diamanter där nere bland stenarna. Hon måste dit. Hon måste hitta den gnistrande diamanten. Hon var förhäxad av ljudet, ljuset och mörkret. Lockelsen var outhärdlig. Hon kunde känna hur ljuvligt det skulle vara att sugas ned och hon kunde se sitt hår flyta på vattnet när hon drogs ned i djupet. Hon var tvungen att blunda länge för att bryta förtrollningen. Förvirrad tog hon tag i pappas hand och han räddade henne från att kasta sig i.
*
Deras kläder var tunga som bly och isvinden försökte hindra dem att nå huset innan de gav upp, men förståndet tvingade dem in i värmen. Med en sista ansträngning lyckades de få upp dörren och ta sig in. Båda föll ihop innanför dörren, totalt utmattade. Tänderna klapprade av kölden och plötsligt började hon gråta. Varma tårar sköljde över hennes ansikte och gråten fortplantade sig till hennes stämband och hon grät högt. Hulkade och grät som hon inte gjort sedan hon var barn. Hon hade inte gråtit högt när hennes man dog, inte heller när det nyfödda barnet dog mellan hennes blodiga ben. Bara tysta tårar. Nu skrek hon ut sin smärta. Den kom från djupet av hennes inre.
Han tittade på henne. Drog henne intill sig och höll hennes tårar mot sina läppar. De låg tätt tillsammans en evighet innan han hjälpte henne på fötter, klädde av henne och lindade in henne i en filt.
*
Hon låg stilla med kroppen på järnvägsrälsen. De tunga malmtågen dundrade förbi flera gånger om dagen. Femtiotre tomma vagnar i ena riktningen och femtiotre vagnar fyllda av svart järnmalm tillbaka igen. Däremellan körde ett och annat persontåg och nägra rälsbussar. Hon måste få veta om tåget skulle hinna bromsa, därför låg hon där och väntade. Hon var fem år och hon hörde bommarna gå ned. Bilarna stannade och väntade att tåget skulle köra förbi.
Tåget kom. Det tutade många signaler. Hon blundade. Plötsligt kände hon någon dra henne i armen, hårt och argt. En arg röst skrek och skakade henne. Hon hörde inte orden för tåget dundrade så högt när det drog förbi. Ljudet av vagnarna mot rälsen och det kluckande ljudet när de passerade skarvarna fick de arga orden att drunkna. Doften av järnmalm och kreosotdoften från syllarna bedövade henne. Hon skakades som en trasdocka och hon förstod ingenting. Tåget passerade, bomarna lyftes upp i luften och bilarna körde iväg. Mannen släppte henne och allt blev som förr. Hon sprang hem och visste inte om tåget hade kunnat stanna.
*
Han la in ny ved i kaminen. Han fyllde två glas med whisky och höll det ena mot hennes mun. Hon drack och kände värmen spridas i blodet. Hon svävade mellan dröm och verklighet och plötsligt kände hon en doft hon en gång känt. En doft av värme och hav. En dunkel doft av äventyr.
Han började sjunga. Med mörk röst sjöng han en sång. Ord hon inte förstod och ändå visste hon innebörden. Sorg och smärta men också hopp och glädje. Där satt han och sjöng för henne, medan stormen fortfarande härjade där ute och hans båt slogs sönder mot stenarna.
Dagarna var alla lika. Så hade hon levt i nästan två år. Friheten hon drömt om hade förvandlats till en bur av glas. Ensamheten var inte längre självvald utan hade sakta omformats till en förbannelse och hennes längtan att få skriva hade förlamats. Hennes tunga hade tystnat och hennes snabba repliker hade blivit stenstoder, omöjliga att modelldelera till bokstäver på vita papper.
Hon utförde sina vardagssysslor mekaniskt. La in tvätten, tog ut tvätten, vek handdukar, tröjor och skjortor medan tankarna fanns någon annanstans. Tiden verkade oändlig och enahanda. Det var bara vädret utanför som ändrade sig. Hon trampade i samma fotspår dag ut och dag in. Hennes fotsulor gjorde gångar i de stenlagda golven. Hennes rutiner utgjorde ett rutmönster i husets atmosfär. Hon levde utan att leva. Hon tittade ut mot havet varje morgon, som väntade hon att förändringen skulle komma, kanske som en krusning vid horisonten. Samma tid på dagen tog hon bilen för att köra till affären, hämta posten och slänga skräp. Grannarna sneglade på klockan, bligade lite åt varandra och log snett. De trodde inte att hon märkte det, men hon såg deras nyfikenhet och deras fördömande miner.
Den galna änkan. Den ensamma kvinnan som bosatte sig i huset vid havet, som stått tomt i så många år. Hon var inte en av dem. Hon talade inte ens samma språk, varken det vanliga eller det sociala.
Som vanligt gick hon ur sängen klockan halv åtta. Som vanligt kläde hon sig innan hon lagade sin frukost. Som vanligt skulle den här dagen bli. Precis som vanligt.
Hon satte på radion. Stormvarning
Hon tittade ut. Havet låg stilla men himlen var oroväckande grå. Det såg ut som om oväder vid horisonten. Snart skulle vattenytan krusas och sen skulle den första vågen komma. Snart skulle de slå upp över stenarna och stänka upp mot hennes trädäck och måla det mörkt. Saltvattnet skulle rinna i rännilar på de stora fönstren och skölja bort de vita saltfläckarna från förra stormen.
Hon drog på sig jackan, tog väskan och bilnycklarna och smällde igen dörren. Fällde upp biltaket innan hon backade ut mellan de två stenstolparna, vände och körde iväg med onödigt hög fart. En grå katt hann nätt och jämt slinka in i rosenhäcken vid brevlådorna som stod på rad längs byvägen. I backspegeln såg hon en man i keps och rutig skjorta sträcka upp sin knutna näve efter henne. Hon ruskade av sig obehaget, ökade farten och snart var hon ute på motorvägen.
Hon valde med omsorg. Hon var noga med vad hon åt och betalade hellre ett par kronor mer för kvalitet. Den irrullande stormen fick henne att handla för flera dagar. Den fick henne att bryta mönstret. Man hade sagt att den här stormen kunde vara många dagar. Den kunde övergå i orkan och man varnade för både strömavbrott och trafiksvårigheter på radion. Lokalbefolkningen uppmanades att hålla sig inomhus och man avrådde människor att köra på de kustnära vägarna. Man beräknade att de första vindbyarna skulle anlända redan vid middagstid.
Regnet föll med tunga droppar när hon kom ut från köpcentret. Snabbt lastade hon in kassarna och beslöt att inte köra omvägen till bageriet utan ta snabbaste vägen hem. Vindrutetorkarna kunde knappt hålla sikten fri och nu kom vinden. Den ruskade hennes lilla bil och hon märkte att det läckte in vatten i en springa vid taket. Hon skulle ställa bilen under taket, tänkte hon, men det innebar att hon skulle få gå en bit i regnet och med alla kassarna kunde det bli besvärligt. Om hon bara kom hem innan det blev värre.
Himlen var svart fast det var mitt på dagen. Hon hamnade mellan en massa långtradare och sikten var så dålig att hon inte vågade köra om. Regnet sköljde över rutan och hon kände hur hon blev kall och blöt på armen och låret av vattnet som rann in vid taket.
Äntligen kom avtagsvägen. Hon stannade vid brevlådan och kämpade upp dörren mot vinden. Lådan var full, locket öppet och allt förstås genomblött. Ett par vadderade kuvert och ett långt papprör. Måtte inte innehållet vara förstört. Hon hade köpt en akvarell av en konstnär vars bilder hon förälskat sig i. Hon antog att den låg i röret. Inte hade den varit billig och hon ville inte att den skulle vara förstörd.
Hon körde bilen ända fram till dörren för att. Låste upp, lastade in sina varor innanför dörren, stack fötterna i gummistövlarna och gick ut till bilen igen för att köra in den i skydd från regnet. Det var då hon något som avtecknade sig i ljuset som föll genom dörren.
En lång, mörk figur i slokhatt och långrock stod i hällregnet bara några meter ifrån henne.
*
I den gula lekstugan hade hon hittat sin ensamhet.
Hon var ett ensamt barn, men inte olyckligt. Hon tyckte om att sitta på golvet i sin gula lekstuga och känna tystnaden som fanns därinne medan ljuden var som en kuliss utanför. Ljudet av bussar som passerade. Det var ett särskilt pysande ljud, som lämnade en doft av fotogen efter sig. Hon tyckte om doften. Ibland doftade det nybakt bröd från bageriet som låg i samma kvarter. Doften var söt och varm men den framkallade ingen längtan hos henne.
Längtan kände hon när hon under kalla vinterkvällar låg på rygg i snödrivan och såg norrskenet spela över henne. Hon förnam en doft, liknande doften från bussarna som passerade, men mycket mer subtil. En svag doft av äventyr. Norrskenet ljungade och flyttade sig över himlen och hon glömde att hon frös. Hon låg där och kände evigheten medan norrskenet sjöng för henne. Samma ljud som hon kände inom sig när hon tänkte på älvor som dansade.
Oweeee, oweeeee hörde hon inne i kroppen medan himlen sprakade i rosa, grönt och silver.
Hon kunde inte komma ihåg att hon någonsin kom in från snödrivan. Någon måste ha burit in hennes frusna lilla kropp och bäddat ned den innan förtrollningen var bruten.
*
Hon kände ingen rädsla. Hon hade aldrig varit rädd för människor, men hon stannade instinktivt upp en sekund innan hon fortsatte mot bilen. Gestalten stod stilla men hon kunde förnimma en doft. Det var en man och doften blandade sig med regnet och havet. De flöt ihop till något hon en gång nuddat vid. En doft hon bara känt under ett ögonblick för länge, länge sedan. En hemlighetsfull doft. En doft från en annan värld.
”Jag ska bara ställa bilen under tak...” sa hon samtidigt som hon klev in och startade motorn, backade och undrade varför hon tilltalat denne främling utan att först hälsa eller fråga vad han ville. Varför hade hon inte bara sagt åt honom att försvinna. Detta var hennes värld. Han gjorde intrång.
Det blåste kraftigt och buskarna vid carporten slog mot bilen när hon körde in under taket och i samma stund som hon slog av motorn blev det bäcksvart. Hon satt kvar en stund. Hon kunde inte längre se mannen i slokhatten och hon hade cirka femtio meter att gå mot huset i totalt mörker, motvind och ösregn. Främlingen fanns mellan henne och huset och hon visste inte vad han kom i för ärende. Hur hade han hittat till hennes hus, längst ute på udden, ute i havet som just nu var i uppror. Hon kände en obalans. Hennes inre började blåsa upp till storm.
*
Under föräldrarnas säng fanns lejon. De sträckte sina klor efter henne varje gång de hörde ytterdörren stängas och hon var ensam. De röt också. De röt så högt att hennes röst drunknade i ljudet och därför var det ingen idé att skrika till mamma att hon ångrade sig. Att hon visst ville följa. Hon kröp ihop i fosterställning mitt i den stora sängen så att klorna inte kunde nå och hon höll för öronen så att hon inte hörde de frustande rytandet.
Ibland ringde telefonen. Hon brukade alltid svara när mamma var hemma. Snabbt rabblade hon telefonnumret; 17053, presenterade sig och svarade artigt, men när lejonen röt under sängen och stack upp sina tassar, låg hon kvar, blundade och räknade...två, tre, fyra ilskna signaler.... ”men när kommer mamma då!” När telefonen tystnat fanns ett hål i magen. Hon borde ha svarat. Det kanske var viktigt. Eller pappa! Han hade kunnat skrämma lejonen. Hon blundade igen och lejonen började komma allt närmare. Hon drog klänningen under benen så att de inte kunde nå. Händerna gömde hon under tröjan. Hon blundade hårt och höll andan. Hon var inte rädd. Nej, inte var hon rädd.
*
Hon sträckte sig över sätet och konstaterade att passagerardörren var låst, klev ur, låste förardörren, gick runt för att låsa bakluckan och började gå mot huset. Mannen stod inte kvar och hon kände hur hjärtat dunkade. Hon svalde och panorerade med blicken. Havet brusade och det doftade salt.
Vattnet letade sig innanför jackan och hennes hår var vått som om hon stod i duschen. Förmodligen frös hon för hon kände att hon skakade och hon bet ihop tänderna så det värkte i huvudet. Vinden rev i kläderna och äntligen nådde hon ljuset från dörren. Bara några steg kvar. Hon lyfte blicken, drog efter andan och där stod han. Ljuset föll som en gloria runt den svarta gestalten.
*
En dag stod det en röd cykel vid hennes säng när hon vakande. Röd och blank av märket Hermes. På emblemet fanns två vingar. Cykeln var bevingad. Hon kunde flyga fram på sin röda cykel. Vingarna satt ömsom på henne ömsom på cykeln och de var det snabbaste ekipaget i hela omgivningen. Som blixtar färdades ungarna på sina cyklar, kors och tvärs, uppför och utför. De utmanade ödet allt mer. De var odödliga. Längs kanalens smala stensättning, vidare ut i terrängen, över stock och sten.
Målet, längst ut på flytbryggan där kvinnorna tvättade mattor. Över spången! Det stod mellan henne och den rödhårige. Hon vann. Hon vann för hon var ett med sin röda cykel. Hennes Hermes bar henne mot segrarna.
*
Hon stannade upp och såg in i hans ansikte. Det var fårat och skägget var grått. Hans ögon var mörka, till hälften dolda undet hattens skugga.
Han klev åt sidan, hon öppnade dörren, vände sig om och frågade ”Vem är ni? Varför kommer ni hit i ovädret?”
Han slog ut med armarna och svarade på ett främmande språk något som hon uppfattade som en ursäkt. Hon visade honom att kliva in i hallen. Sparkade av sig stövlarna och slängde jackan över en stol. Hjälpte honom av med rocken som hon hängde på en galge samtidigt som han la hatten på hyllan. Trokade symboliskt vätan av sina händer och suckade lättad.
Havet slog mot de stora fönstren i söder. Vinden slet sönder tankarna. Det dånade i huset. Mannen stod kvar i hallen och runt honom bildades en ring av vatten som rann från hans kläder. Han var lång. Mer än huvudet längre än hon. Hon hade inga manskläder att erbjuda honom men hon visade honom dörren till badrummet och hämtade en handduk och en filt.
*
Hon lärde sig läsa mycket tidigt. Ivrigt slukade hon allt som gick att läsa. Allt och överallt.
Hon läste O-S-C-A-R-I-A, K-O-L-B-O-L-A-G-E-T, M-E-J-E-R-I, H-Ä-L-L-S B-A-G-E-R-I. Hon läste om Milly-Molly och om Kulla-Gulla och om Prinsessan Tuvstarr. Samtidigt som hon läste gjorde hon bilder. Hon gjorde bilder bakom sina ögon och hon gjorde bilder på papper.
Var det något hon avskydde var det de beigebruna ritblocken hon ibland fick. Hon ville ha vita lena ark och hon ritade och målade. Hon skapade fortsättning på berättelserna hon läste. Hon fick aldrig nog.
Hon satt i sin gula lekstuga och målade sina tankar. Ibland på papper men oftast bara i sin själ. Hon fylldes av ord och bilder. Hon lyssnade när vuxna talade. Hon lyssnade på radio. Hon drack kunskap. Hon lärde sig att läsa människorna.
*
Snabbt bytte hon kläder och lindade en handduk om håret. Hon tände en eld i kaminen och plockade in varorna. Satte på vatten till teet och skar av brödet hon hade kvar från dagen innan. Hoppades att det skulle räcka till frukosten, sen fick hon väl baka, om stormen skulle hålla i sig. Hon kände hungersuget som blandade sig med obehaget och behaget att plötsligt inte vara ensam.
Hur skulle hon förhålla sig till främlingen? Hon funderade på om han var efterlyst. Kanske skulle hon ringa polisen. Kanske .. skulle .. hon .. ringa .. till ..pol..
Så blev allt svart. Elden i kaminen lyste röd och hon hörde badrumsdörren öppnas.
*
Skogen var hotfull. Tät och full med skuggor. Hon ville se långt. I skogen lurade det okända. Bakom varje träd, bakom varje rotvälta fanns något hon inte ville se. Hon var ofta i skogen. Hon såg hackspettens röda panna och hörde hans trumvirvel. Hon hörde de tysta suset av en uggla som flyttade sig, skrämd av hennes närvaro. Hon såg trollen som blängde med sina gula ögon. Hon sprang genom skogen, halkade på de bruna barren, kände doften av kåda och lingon. Hörde korpens dova rop och harens skri när räven tog dess unge. Hon såg trollen som log med gula tänder och väntade att hon skulle snubbla på trädrötterna. Om hon gjorde det skulle de nå henne med sina långa håriga händer och svarta naglar. Hon var inte rädd. Inte var hon rädd, aldrig
*
I mörkret famlade hon fram till bordet. Tände ljusen och tog ett med sig för att hitta fler ljus att tända. Hon hade värmeljus i en skål och började sprida ut små lyktor över huset. Han kom in med handduken om höfterna och filten som en sjal om axlarna. Håret var bakåtstrulet och blänkte i ljusskenet. Han iakttog henne medan hon tände ljusen. Han stod tyst och tittade. Hon såg ingenting i hans ögon. Hon såg inte om han var vän eller fiende. Hon såg inte vad han tänkte. Hon kunde inte läsa honom bara alltför väl känna hans närvaro.
*
Hon balanserade på staketet. Varje dag klättrade hon upp på det vita staketet runt den stora tomten och spatserade som om det var en bred esplanad. På utsidan fanns den stenlagda trottoaren och på insidan fanns taggiga rosenbuskar och brännässlor.
Avgrunden.
Ett snedsteg skulle vara förödande. Ibland gick hon baklänges. Ibland blundade hon. Bara för att göra det lite svårare. Ibland hoppade hon på ett ben. Ibland utmanade hon tandläkarens rultige son, men han tröttnade efter att inte ens kunna ta sig upp och hon glänste där hon skuttade fram. Hon gick på lina. Hon flög nästan. Höll ut armarna som vore de vingar. Hon föll aldrig.
*
Hon hällde upp två muggar te och visade honom att sitta, hämtade en sjal som hon la över sina axlar och satte sig mitt emot honom vid bordet med brödet och smöret som en sköld emellan. Han tittade på henne medan hon bredde smör på sitt bröd och gjorde likadant. Hans händer var seniga. Stora och seniga och handflatorna var såriga. Skinnflådda. De blodiga revorna på hans armar flammade i eldskenet. Han åt försiktigt som ville han att brödet skulle räcka länge, men han drack djupa klunkar av teet och hon hällde upp mer.
Det fårade ansiktet var uttryckslöst. Hon kunde inte läsa tacksamhet, inte vänlighet, inte sorg men möjligen en svag nyans av smärta. De satt tysta. Vad kunde de annat göra.
Hennes tankar vindlade som spindelns nät. Plötsligt reste han sig och gick till de stora fönstren som vätte mot havet. Han kisade som om han måste fokusera något genom vattnet som pulserade där ute och som lämnade glittrande pärlor på glaset. Så sa han något. Ett ord hon trodde sig kunna tyda.
”Båten”
*
Hon klättrade högt. Pappa hade knutit ett grovt rep som hängde ned mot marken från en gren, så hon kunde hålla sig i det när hon klättrade. Högt, högt klättrade hon och sen satt hon där och lyssnade på staden. Skatorna i trädet intill skrattade åt henne, men de gillade inte hennes intrång i deras värld.Hon hade utsikt. Hon kunde se över det stora torget där bönderna sålde sin potatis och hon kunde se kvinnor som gick nedför trappan till S-K-O-M-A-K-A-R-E Mattson som hade en bjällra på dörren som klingade. Doften av läder och skokräm letade sig upp till hennes plats och hon andades in den med vällust. Hon kunde se över bageriet och bort mot Maja Lindbergs hus. Hennes ilskna airedalterrier sprang skällande efter staketet så fort någon passerade. Han skällde och frustade och hon gick alltid på andra sidan gatan när hon var tvungen att passera. Hans tänder glimmade genom staketspjälorna. Men rädd var hon inte. Inte rädd...
*
Hon reste sig också upp och gick mot fönstret. ” Din båt? Kom du med båt?”
*
Hon sträckte sig efter repet och gled ned mot marken. Repet skrapade mot insidan av låren och lämnade svidande märken men det brydde hon sig inte om. Där mellan himlen och marken kände hon en frihet. Ibland stötte hon med benet mot trädet så att hon gungade av och an. Hårdare och hårdare. Det gällde att inte missa med foten mot trädstammen för att inte skrapa benen eller krossa knäet. Hon gungade några gånger innan hon gled ned och satte fötterna i marken och förtrollningen var över.
*
Han vände sig häftigt mot henne, sa något med upprörd röst och gick för att ta på sig sina kläder men kastade dem ifrån sig när han kände hur blöta de var, slog ut med armarna i en uppgivenhet som äntligen fick henne att se människan.
Hon pekade på fåtöljen framför kaminen och flyttade fram ytterligare en. Hämtade två glas och en flaska vin. Sen tog hon hans kläder och gick till tvättstugan. Hängde dem till tork och tog med en träningsoverall tillbaka som hon erbjöd honom. Han krängde på sig tröjan och de skrattade båda, ett befriande skratt. Han öppnade flaskan, hällde upp vinet i glasen och sjönk ned i stolen. Han tog en djup klunk, lutade huvudet bakåt och blundade medan han svalde, drog med handen över huvudet, suckade och tömde glaset.
*
Hon höll mamma i handen när de gick i mörkret. Lovikkavanten var tjock och det var krångligt att få grepp om mammas hand. Kylan sved i kinderna och andedräkten såg ut som cigarettrök. Hon blåste. Mamma gick fort. Hon fick halvspringa. Mammas svarta lockiga hår utanför hatten var vitt av rimfrosten som bildades av kroppens värme. Mamma knep ihop munnen hårt, som om hon kunde stoppa kylan från att komma in. Stjärnorna lyste på den mörkblå himlen och för ett ögonblick glömde hon mörkrets svarta skuggor.
*
Hon drack sakta. Vinet fick henne att slappna av. Tankarnas spindelnät brast och drog ihop sig som när man trampar på det i morgongräset. Hon kände sig lugnare för ett ögonblick. Hon hade sett människan i honom. Han var bara en olycklig man som spolats upp på hennes strand av havets vilda vågor. Han var inte hotfull, bara vilsen. Hon satt bredvid en främling, i sitt eget hus, i mörkret.
Utanför dem ylade stormen.
*
När hon höll pappa i handen var de alltid på väg till äventyret. Hans hand var stor, torr och varm och hon kände en ilning av lycka. Hon tittade på pappa och såg hans profil och hon kände en ilning av stolthet. Hon skuttade och pladdrade och pappa hörde hennes pladder och tog allt hon sa på allvar. Hon kände hans värme sprida sig och hon kände en ilning av kärlek.
*
Hans andetag blev djupare. Huvudet föll åt sidan och högerarmen föll ned i knät. Glaset lossnade ur hans grepp och en slinga av håret föll ned över pannan. Hans fårade ansikte såg slätare ut och munnen hade en mjuk böjning. Skägget var grått och svart och några milimeter långt men såg inte ovårdat ut. Hon tittade på hans profil, reste sig upp och tog försiktigt glaset, svepte en filt om honom, la in ytterligare ett par vedträn, blåste ut ljusen och lämnade rummet.
Sakta klädde hon av sig och kröp ned i sängen. Radion fungerade inte. Hon hade glömt att köpa batterier konstaterade hon innan hon gled in i sömnen.
Natten dånade. Havet var i uppror liksom hennes drömmar. Hon kastade sig oroligt i sömnen, föll liksom aldrig i ro. Hon svävade mellan dröm och verklighet. Hela tiden medveten om främlingen i fåtöljen. Hans doft av hav och man upprörde henne. Stormen slet i taket, regnet piskade på fönstren och hennes sinnen var på helspänn. Det fanns något i hennes kropp som ropade av längtan, samtidigt som krampen av misstänksamhet och vaksamhet spände hennes muskulatur till försvar.
Hon tyckte sig höra fotsteg. Hon tyckte sig se en skugga. Hon tyckte sig känna en doft.
Morgonen kom. Utmattad vaknade hon ur drömmen. Öppnade ögonen och lyssnade spänt. Hon hörde ingenting mer än vinden. Regnet hade upphört men havet mullrade. Var sjunde våg slog upp i ett fräsande. Kastade sig mot hennes fönster och rann sakta efter rutan, igen och igen. Så hörde hon det. Ljudet av något som slog emot strandens stenar. Ett ihåligt ljud som hon inte kände igen.
Hon låg kvar och höll andan. Försökte identifiera ljuden. Det var kallt i rummet. Strömmen hade inte kommit tillbaka. Hon hörde ljudet av spolande vatten. Han var vaken.
*
Varje söndagsmorgon vaknade hon till doften av skokräm. Pappa hade brett ut tidningar och familjens skor stor nyputsade och blanka. Delen mellan sulan och klacken var också putsad och sulkanterna. Hon kunde se alla lagren. Vissa hade tre och vissa hade fyra. Vissa av mammas höga klackar hade många lager och var randiga i olika bruna toner. Hennes egna läderstövlar, som hade filtskaft med röda läderskoningar brukade vara slitna på tån, men nu stod de där, skinande blanka igen. Sista poleringen gjorde pappa med en nylonstrumpa. Han drog strumpan över tåhättan, fram och tillbaka. Lädret blev blankt som lack. Doften satt i hennes näsa. En varm och blank doft. En söndagsdoft.
*
Ljudlöst klädde hon sig, rättade till täcket och slank ut ur rummet. Hon kände doften från elden. Han hade tänt i kaminen, men ännu hade inte värmen spritt sig. Hon mötte hans blick och återigen skrattade de åt hans klädsel när han gjorde en ursäktande gest. Han pekade på spisen och skakade på huvudet och hon nickade i samförstånd. Inget varmt te idag, alltså.
De åt under tystnad. Hon försökte utröna hans sinnesstämning, men han röjde sig inte. Hon såg att han tittade på henne, men hans blick tydde inte på vare sig intresse eller tacksamhet, han bara såg på henne, eller igenom henne.
Efter frukosten tittade han ut över havet. Hans blick panorerade. Plötsligt skrek han till, rusade ut i hallen och satte fötterna i de våta kängorna, slet på sig rocken och försvann ut genom dörren.
*
Hon gungade högre och högre. Kedjorna på gungan rasslade och hon kände hur hon berusades av farten. Hon gungade och kände hur hon flög. Under ett ögonblick var hon tyngdlös och hon flög genom luften. Plötsligt tog det stopp. Någon skrek men hon var redan långt borta. Hon flög där ovanför och hon såg någon ligga på lekplatsen som en skadsjuten fågel. Det var ju hon, hennes kropp. Hennes hår dolde ansiktet men en mörkröd liten flod rann ut på marken. Hon såg alla samlas i en ring runt henne. Hon ryttlade, försökte hålla sig kvar, men obönhörligt drogs hon in i kroppen på marken. När hon öppnade ögonen såg hon alla som förfärade tittade på henne. Hon kände blodsmaken i munnen. Någon kom med en näsduk. En man lyfte upp henne och började springa med de andra barnen ropande efter sig. En bil bromsade in och mannen som bar henne satte sig i bilen med henne hårt tryckt mot sig. När hon vaknade igen satt mamma bredvid henne. Hon hade ont.
*
Snabbt satte hon på sig regnjackan och gummistövlarna. Dörren blåste upp av vinden och hon upptäckte att det återigen hade börjat regna. I motvinden kämpade hon sig ned mot havet, eftersom hon antog att mannen gått dit. Hon såg hans rygg några hundra meter bort och hon såg en mast sticka upp mellan stenarna. Hon hörde det ihåliga ljudet när vågorna slog mot båtens skrov. Den låg på sidan. Masten var bruten och fören var sönderslagen. Vågorna förde den in mot land men i nästa ögonblick drogs den ut igen. Hon såg hur han kastade sig efter båten. Han föll och sköljdes ned i virvlarna av vågorna. Han skulle krossas av båten när den kom igen. Hon kämpade sig ut i det iskalla vattnet och fick tag i honom. Han slog sig fri. Fortsatte ut efter båten. Då kom vågen. Båda två förlorade fotfästet och kastades upp på stranden. Efter kom båten. Det svarta vattnet gurglade och en virvel bildades mellan stranden och båten. Den gled ut igen. Hon fick tag i mannen. Klamrade sig fast och rullade med honom i famnen upp på stranden dit nästa våg inte nådde.
Hans ögon var outgrundliga när han tittade in i hennes. Ett ögonblick. De måste bort. Nästa våg kunde ta dem med ned i havet igen. Hon fick honom att resa sig och de kämpade tillsammans. De stod och tittade när vågen vräkte upp båten precis där de legat. Den rysste till och vattnet forsade tillbaka, men båten låg kvar. Den låg som en vit valross några meter ifrån dem. Sargad.
*
Pappa köpte en bil. En blank svart bil som doftade nytt.
Mamma packade en korg med kaffe och smörgåsar och de åkte på utflykt. Hon satt i baksätet och tittade när bilen susade fram. De åkte genom byar med röda hus, förbi fält med röda kor och förbi mörkgröna skogar. Så var de framme. Pappa bar korgen och mamma den blå filten. En bit bort låg en gammal kvarn. Vattnet brusade under den lilla bron som de skulle passera. Hon tittade ned i vattnet. Hennes själ sögs in i forsen Hon såg evigheten i vattenvirvlarna. Solen glittrade och bildade gnistrande diamanter där nere bland stenarna. Hon måste dit. Hon måste hitta den gnistrande diamanten. Hon var förhäxad av ljudet, ljuset och mörkret. Lockelsen var outhärdlig. Hon kunde känna hur ljuvligt det skulle vara att sugas ned och hon kunde se sitt hår flyta på vattnet när hon drogs ned i djupet. Hon var tvungen att blunda länge för att bryta förtrollningen. Förvirrad tog hon tag i pappas hand och han räddade henne från att kasta sig i.
*
Deras kläder var tunga som bly och isvinden försökte hindra dem att nå huset innan de gav upp, men förståndet tvingade dem in i värmen. Med en sista ansträngning lyckades de få upp dörren och ta sig in. Båda föll ihop innanför dörren, totalt utmattade. Tänderna klapprade av kölden och plötsligt började hon gråta. Varma tårar sköljde över hennes ansikte och gråten fortplantade sig till hennes stämband och hon grät högt. Hulkade och grät som hon inte gjort sedan hon var barn. Hon hade inte gråtit högt när hennes man dog, inte heller när det nyfödda barnet dog mellan hennes blodiga ben. Bara tysta tårar. Nu skrek hon ut sin smärta. Den kom från djupet av hennes inre.
Han tittade på henne. Drog henne intill sig och höll hennes tårar mot sina läppar. De låg tätt tillsammans en evighet innan han hjälpte henne på fötter, klädde av henne och lindade in henne i en filt.
*
Hon låg stilla med kroppen på järnvägsrälsen. De tunga malmtågen dundrade förbi flera gånger om dagen. Femtiotre tomma vagnar i ena riktningen och femtiotre vagnar fyllda av svart järnmalm tillbaka igen. Däremellan körde ett och annat persontåg och nägra rälsbussar. Hon måste få veta om tåget skulle hinna bromsa, därför låg hon där och väntade. Hon var fem år och hon hörde bommarna gå ned. Bilarna stannade och väntade att tåget skulle köra förbi.
Tåget kom. Det tutade många signaler. Hon blundade. Plötsligt kände hon någon dra henne i armen, hårt och argt. En arg röst skrek och skakade henne. Hon hörde inte orden för tåget dundrade så högt när det drog förbi. Ljudet av vagnarna mot rälsen och det kluckande ljudet när de passerade skarvarna fick de arga orden att drunkna. Doften av järnmalm och kreosotdoften från syllarna bedövade henne. Hon skakades som en trasdocka och hon förstod ingenting. Tåget passerade, bomarna lyftes upp i luften och bilarna körde iväg. Mannen släppte henne och allt blev som förr. Hon sprang hem och visste inte om tåget hade kunnat stanna.
*
Han la in ny ved i kaminen. Han fyllde två glas med whisky och höll det ena mot hennes mun. Hon drack och kände värmen spridas i blodet. Hon svävade mellan dröm och verklighet och plötsligt kände hon en doft hon en gång känt. En doft av värme och hav. En dunkel doft av äventyr.
Han började sjunga. Med mörk röst sjöng han en sång. Ord hon inte förstod och ändå visste hon innebörden. Sorg och smärta men också hopp och glädje. Där satt han och sjöng för henne, medan stormen fortfarande härjade där ute och hans båt slogs sönder mot stenarna.
onsdagen den 13:e april 2011
Vildmannen
Plötsligt stod han bara där och visslade. Med leende ögon.
Hon skulle precis springa uppför trappan, lyfte blicken och mötte hans. Han såg road ut och hon kände att hon rodnade. Hon försökte vika undan men hans ögon hade fångat upp hennes och hon kunde inte släppa den.
Han var inte hennes typ. Hans hår var rufsigt och han var lite skäggig. Såg ut som om han kom från urskogen. Där kom hon i sin lilla dräkt med den franska väskan fastklämd under armen, lagom chic med håret fladdrande i vårvinden. Ena klacken fastnade och hon hade sånär fallit framför hans fötter, om han inte fångat upp henne.
”Min sköna...”, sa han och fortsatte att vissla.
Hans närvaro störde henne och ändå stannade hon till.
” Tack”, flämtade hon.
Han lyfte handen, två fingrar mot pannan,
” Alltid redlös”, sa han. Ögonen glittrade okynnigt och han log brett och gäckande.
Hon harklade sig, drog fingrarna genom håret, rättade till kjolen, vek undan blicken och gick. Flera sekunder för sent. Förvirrad och påverkad. Klart störd.
Hon tryckte in koden, dörren öppnades och hon var räddad. Vardagen började. Skrivbordet var fullt med pappershögar som skulle gås igenom. Innan hon gick ut för att hämta en kopp te satte hon igång datorn. Telefonen ringde men hon svarade inte utan gick ut till automaten tryckte på te och tog ett glas vatten.
Grå ögon. De satt som etsade. En jävla Crocodile Dundee, varför störde han hennes sinnesfrid.
Ellen kom in i hennes rum med en lista på dagens kundbesök. Första om en kvart. Hon tog itu med mailen.
Telefonen ringde igen. Mamma. Jäklar, hon hade glömt att ringa optikern.
”Hej gumman”
”Hej Mamma, du, det blev lite kort om tid. Jag ringer optikern idag.!
”Nejdå, det behöver du inte, det är redan klart. Jag tänkte bara att du kanske kunde köpa ett par semlor och komma hit imorgon. Katrin kommer med småpojkarna. Hon ordnade tid och kör mig dit och hem. Oroa dig inte.”
Katrin, lillasyster. Så jävla effektiv. Tvillingpojkar, handkirurg och trevlig man. Hon hinner allt.
”Tisdag, imorgon. Ska försöka, men hinner inte före fyra. Nåt annat du behöver?”
”Då hör jag av mig. Så trevligt det ska bli. Kram vännen.”
Fan. Varför sa hon inte nej. Hon hade varken tid eller lust att köpa semlor, träffa sin syster eller sina syskonbarn. Fan, fan
Telefonen ringde oavbrutet. Tillslut kopplade hon över till Ellen och inväntade första besöket.
Innan den unga kvinnan hunnit stänga dörren efter sig hörde hon melodin igen. Melodin som han visslat. Mannen vid ingången.
Hon drog handen genom håret, harklade sig och försökte koncentrera sig, få bort bilden av de ostyriga ögonen och melodin.
Efter ett tag sjönk hon in i problemen. Den ena sorgliga historian efter den andra. Unga kvinnor utan utbildning, utan bostad och utan självförtroende. Pojkvänner som lämnat, pojkvänner i fängelse, pojkvänner som krävde abort.
Var detta idag? Hur okunniga kunde kvinnor vara om sina rättigheter. Hur kunde föräldrar överge sina tonårsdöttrar och hur i helvete kunde kvinnor sjunka så djupt att de slängde ut sina döttrar istället för karlsloken som roat sig med både mor och dotter.
Återigen drog hon handen genom håret. Suckade tungt och kände tröttheten i ögonen. Klockan var tjugo minuter över tolv. Hon kände suget i magen, men det fick inte bli någon lunch idag. Hon skulle arbeta undan nu och klockan två skulle hon stänga och låsa.
Då kom melodin igen.
Hon gick ut i pentryt och tryckte igång vattenkokaren. Tog sin temugg och gick in på sitt rum igen med melodin visslande i hela kroppen. Hon förstod inte. De där grå ögonen..de liksom brände sig fast i hennes medvetande.
Bokade in fler personliga besök i sin agenda. Ringde några samtal. Hur många aborter hon beviljat hade hon glömt, när hon stängde datorn strax efter klockan fjorton. Gick på toaletten, borstade håret och strök läppglans på läpparna. Stoppade mobilen i handväskan, bytte skor och lämnade rummet. Tog trapporna istället för hissen och klev ut genom porten. Hon hade makt över liv och död. Vilka barn som skulle få födas och vilka som skulle pressas ut för att hamna i avfallssäcken. Hon tänkte inte ens på hur många felbeslut hon kunde tänkas ha gjort. Inte en enda gång.
Hon gick snabbt. Väntade inte tills det blev grönt utan halvsprang snett över gatan. Precis innan hon nådde trottoarkanten stängdes hennes väg av en öppen bildörr.
”Hoppa in”
Det var han, Crocodile Dundee!!
”Jag kör dig”, sa han.
Hon tvekade, men innan hon egentligen förstod det själv, hade hon accepterat erbjudandet. Han talade en utpräglad dialekt, från norr.
Hon sa vart hon skulle och han körde. Verkade väl orienterad i huvudstaden. Hon frågade och han svarade. Han frågade och hon svarade.
Han stannade bilen och hon klev ut, förvirrad. Han höjde handen och vips var han borta.
Hon drog handen genom håret. Såg efter bilen som försvann i vimlet och gick.
Vad hade hänt, egentligen. Hon visste inte vad de pratat om. Hon var tom. Och uppfylld. Hon drog efter andan. Fick inte luft. Vem var han. Varför hade han dykt upp i hennes liv. Hur?
Sakta återvände hon till verkligheten.
Hon uträttade sina ärenden, mekaniskt och utan entusiasm. Hennes själ var belägrad. Handlade något att äta och tog en taxi hem. Hon var skakad. Hur kunde någon ta så mycket plats i hennes medvetande. En man som över huvud taget inte motsvarade hennes ideal. Inget stämde med hennes liv.
Hon värmde maten, knäppte på TV:n och åt utan att känna smaken, såg bilder utan att se. Om ett par timmar skulle hon träffa sina vänner. Mobilen surrade.Sms.
” Tack för sällskapet. Vi ses.”
Hur hade han fått hennes nummer? Ja, hon hade ju sagt sitt namn. Idag kunde ingen vara hemlig. Bara leta på nätet, så fanns alla uppgifter. Vi ses” Hon log och plötsligt kändes allt spännande. Pirrigt.
Det var över ett år sedan hon och Peter brutit. Barnlösheten hade blivit så påfrestande att de inte längre orkade älska varandra. Varje gång de låg med varandra kom kravet. Det var som om sensualiteten försvann. Lusten förvandlades till räknandet av dagar, ägglossning, befruktning och sen besvikelse. Till slut gav de upp. Deras kärlek försvann som alla aborterade foster hon dömt till döden. Hennes livmoder hade blivit ofruktsam av att råda över liv och död. Hon kände skuld, samtidigt som hon visste att det liv barnen skulle ha fötts till, inte hade varit bra. Hon kände skam över sin egen infertilitet, samtidigt som hon förbannade andra kvinnors ansvarslöshet och svaghet.
Hon stängde av känslorna. Hon gjorde ju bara sitt jobb.
Hon svarade inte på sms:et. Klädde sig och halvsprang till bussen. Tjejerna väntade. Vinet var beställt och upphällt. Ytterligare två sms kom, men hon ignorerade dem. Bröt upp tidigt och skyllde på att hon skulle ta sin mamma till optikern och äta semlor med syskonbarnen dagen därpå.
Läste och besvarade när hon kommit hem och loggade in på datorn.
De chattade halva natten. Han hade mycket att berätta. Han levde i naturen, med naturen. Han kunde läsa naturen. En vildman var han. Intelligent och intressant. Inte påfluget, inga kärleksord.
Dagarna gick lättare. Andlös hoppades hon att han skulle dyka upp varje gång hon kom och gick till jobbet, men aldrig med ett ord nämnde hon det. Konversationen låg på ett annat plan. Hon drack av hans ord. Hans berättelser. Sakta sjönk hon in i tryggheten. Varm och rofylld blev hon varse naturens under, samtidigt som allt annat blev oviktigt. Vildmannens ord styrde hennes steg, hennes tankar, hennes liv. Hon glömde att äta och att sova.
En kväll ringde telefonen. Det var han. Rösten var annorlunda. Hård och grym. Han påstod saker som inte var sanna. Hon förnekade men trasslade in sig i hans nät av anklagelser. Som en fågel satt hon fast med vingarna. Skräckslagen, med hjärtat pickande som om det skulle spränga hennes bröstkorg. Hon hade ju inget gjort och ändå försvarade hon sig inte. Sakta fångades hon in som en fågel som ska ringmärkas. Så satt ringen och allt blev lugnt. Han släppte henne.
Som förlamad somnade hon, totalt utmattad. Några timmar senare kom ett sms.
” Du bestod provet. Du är stor. Du är en drottning”
Det här skulle hon inte ta. Inte hon. Absolut inte hon. Hon var en modern kvinna, med karriär. Stark och med ett nätverk av vänner som respekterade henne. Aldrig. Ingen skulle behandla henne på det här viset.
Fast besluten gick hon till jobbet. Lättad, men förundrad. Lite sorgsen.
Hon arbetade över. Ellen gick och hon var ensam kvar. Knuten i magen satt där, men ändå fanns en kraft hos henne. En befrielse.
Hon hörde melodin, när hon öppnade porten. Han satt i bilen och pekade att hon skulle hoppa in. Hans ögon glittrade. Som en marionett följde hon honom. Klev in i bilen och han körde. Hon var rädd. Vingklippt.
Inte med ett ord nämnde han samtalet. Pratade oupphörligt om något hon inte riktigt kunde ta till sig. Hon satt stilla. Tårarna brände bakom ögonlocken. Han körde henne hem. Chockad insåg hon att han visste var hon bodde.
” Du är vacker, min drottning”, sa han och körde sin väg.
Händerna skakade när hon slog sin kod, öppnade porten och tog hissen upp. Knäsvag, fullständigt utmattad sjönk hon ned i en fåtölj. Hon kände ett tryck över bröstet. Hällde upp ett glas vin och somnade med kläderna på.
Ett par timmar senare väcktes hon av telefonen. Det var han. Hon svarade inte. Öppnade datorn för att kolla mailen, då dök han upp på chatten. Hon svarade. Olusten satt kvar, men han övermannade henne igen. Väniga ord, intressanta kommentarer. Humoristisk.
På nätterna ramlade sms:en in. Saker han kom på att han måste säga. Hon svarade inte, men läste.
Hon kände sig bevakad, men också smickrad. En konstig känsla. Kluven. Förtrollad.
Hon skulle resa. Hon sa inget. Hon skulle till Malmö några dagar i jobbet. Det skulle bli skönt att komma bort. Hon var pressad. I Malmö skulle hon vara fri. Hon klev av tåget och tog en taxi till hotellet, checkade in och tog hissen till sitt rum.
På sängbordet stod en bukett röda rosor. ” Drottning”.
Snabbt drog hon för gardinerna. Hur kunde han veta? Hon blev torr i munnen. Fumlade när hon slog telefonnumret till jobbet och Ellen. Nej, Ellen förstod ingenting. Ingen hade sökt henne och hon hade inget sagt.
Hon tog fram laptopen ur väskan. Tittade på sina skickade mail. Hon hade berättat för en väninna att hon skulle till Malmö, men inte vilket hotell. Däremot hade hon ett mail med bekräftelse på resa och hotell. Helvete, han måste ha hackat hennes dator. Hur kunde han!
Plötsligt plingade chatten.
”Tyckte du om rosorna”
Tankarna irrade runt. Hon slulle låtsas som ingenting.Inte säga att hon var i Malmö.
”Rosor?”
”till Drottningen”
”Här finns inga rosor. Vad menar du?”
Telefonen ringde. Hans röst var hård och kall. Samma grymheter. Anklagelser. Hon ljög för honom och det skulle hon aldrig göra. Han läste tecken. Hans ord stack som knivar i henne och hon blödde. Hur kunde han förvandlas så. Från en intelligent och humoristisk vän till en demon. Hon gick sönder.
” Aldrig mer. Jag tar inte det här. Du äger inte mig. Ingen äger mig”, sa hon och tryckte av samtalet, stängde datorn fast besluten att radera allt, byta epost och telefonnummer så fort hon kunde. Tog sin väska och gick ut för att äta. På eftermiddagen skulle hon träffa kollegor från skåneregionen och de skulle äta middag senare på kvällen. Hon orkade inte med detta.
Hon hade fått tio sms när hon slog på telefonen igen. Skrev att detta var droppen och att hon nu raderade honom ur sitt medvetande.
”Lämna mig ifred. Jag är ingen drottning. Jag vill aldrig mer ha med dig att göra!”
Telefonen var tyst hela dagen och kvällen. Hon började tro att han insåg att hon inte var en docka han kunde leka med. Trampa på.
Kvällen var givande. Hon hamnade tillsammans med tre trevliga kvinnor och de stannade kvar och pratade länge efter att de andra gått. De gick vidare och tog några drinkar innan de till slut skiljdes åt. Dagen därpå var fullspäckad med aktiviteter och de senaste veckornas sömnbrist fick henne att längta efter sängen.
På hotellet tog hon en halv sömntablett, beställde väckning klockan sju och kröp i säng. Då kom sms. Hon ville inte läsa, men gjorde det ändå.
”Naturen kan man inte gäcka. Du är utvald.”
”Du har en uppgift”
”Du är stor”
”Du är drottningen”
Hon stängde av mobilen och sjönk ned på kudden och sov innan hon hann tänka på något mer.
Det fanns minst tio sms när hon öppnade telefonen igen, men hon läste dem inte. Oron grodde i henne under dagen. Hon hade svårt att koncentrera sig och svarade frånvarande. Hon kände sig trött, utarbetad och tackade nej till inbjudan om en krogrunda på kvällen. Tackade för sig innan middagen och gick till hotellet.
Rummet var fullständigt översållat med rosor. På sängen låg rosor spridda. Hon föll ihop innanför dörren. Tog upp telefonen och började läsa sms:en.
Tonen var förändrad. Nu var den pockande. Krävande. Kärleksförklaringar. Antydningar om sex. Det fanns ingen återvändo. De var skapta för varandra. Tillsammans skulle de förändra världen. Vända ondska till kärlek. De var frälsare. Han hade fått tecken och nu var det dags. Hon och han, bara de två kunde rädda världen. Deras gudomliga kärlek skulle förvandla världen till ett paradis.
Han var galen. Farlig. Besatt. Varför hade han valt henne. Varför hade hon lockats? Han hade förtrollat henne. Fått makt över henne. Krupit under huden på henne. Var fanns han? Hon var rädd. Fullkomligt skräckslagen.
Hon var fångad. Planlöst började hon samla ihop rosorna. Öppnade fönstret och kastade ut dem. Gråtande. Arg. Förtvivlad. Rasande.
Hon irrade i rummet. Klöste sina armar, rev sitt hår. Skrek. Kröp ihop i fosterställning på sängen.
Totalt utmattad somnade hon och sov som om hon aldrig skulle vakna igen.
På eftermiddagen satt hon på tåget mot Stockholm. Ringde sin väninna och bad henne att möta i taxi vid Centralen och undrade om hon kunde sova hos henne. Hon berättade knapphändigt vad som hänt och skulle berätta mer när de träffades. Hon stängde telefonen och lutade sig mot kappan för att slumra en stund. Hålet i magen var stort och gjorde ont, hjärtat värkte och lungorna orkade inte arbeta för fullt. Hon drog in doften av sin parfym från sjalen och blundade.
Just innan hon sjönk in i sömnen hörde hon någon vissla en melodi och kände någon smeka hennes kind.
Hon tvingade sig att öppna ögonen
och såg rakt in i en grå, gäckande blick.
Hon skulle precis springa uppför trappan, lyfte blicken och mötte hans. Han såg road ut och hon kände att hon rodnade. Hon försökte vika undan men hans ögon hade fångat upp hennes och hon kunde inte släppa den.
Han var inte hennes typ. Hans hår var rufsigt och han var lite skäggig. Såg ut som om han kom från urskogen. Där kom hon i sin lilla dräkt med den franska väskan fastklämd under armen, lagom chic med håret fladdrande i vårvinden. Ena klacken fastnade och hon hade sånär fallit framför hans fötter, om han inte fångat upp henne.
”Min sköna...”, sa han och fortsatte att vissla.
Hans närvaro störde henne och ändå stannade hon till.
” Tack”, flämtade hon.
Han lyfte handen, två fingrar mot pannan,
” Alltid redlös”, sa han. Ögonen glittrade okynnigt och han log brett och gäckande.
Hon harklade sig, drog fingrarna genom håret, rättade till kjolen, vek undan blicken och gick. Flera sekunder för sent. Förvirrad och påverkad. Klart störd.
Hon tryckte in koden, dörren öppnades och hon var räddad. Vardagen började. Skrivbordet var fullt med pappershögar som skulle gås igenom. Innan hon gick ut för att hämta en kopp te satte hon igång datorn. Telefonen ringde men hon svarade inte utan gick ut till automaten tryckte på te och tog ett glas vatten.
Grå ögon. De satt som etsade. En jävla Crocodile Dundee, varför störde han hennes sinnesfrid.
Ellen kom in i hennes rum med en lista på dagens kundbesök. Första om en kvart. Hon tog itu med mailen.
Telefonen ringde igen. Mamma. Jäklar, hon hade glömt att ringa optikern.
”Hej gumman”
”Hej Mamma, du, det blev lite kort om tid. Jag ringer optikern idag.!
”Nejdå, det behöver du inte, det är redan klart. Jag tänkte bara att du kanske kunde köpa ett par semlor och komma hit imorgon. Katrin kommer med småpojkarna. Hon ordnade tid och kör mig dit och hem. Oroa dig inte.”
Katrin, lillasyster. Så jävla effektiv. Tvillingpojkar, handkirurg och trevlig man. Hon hinner allt.
”Tisdag, imorgon. Ska försöka, men hinner inte före fyra. Nåt annat du behöver?”
”Då hör jag av mig. Så trevligt det ska bli. Kram vännen.”
Fan. Varför sa hon inte nej. Hon hade varken tid eller lust att köpa semlor, träffa sin syster eller sina syskonbarn. Fan, fan
Telefonen ringde oavbrutet. Tillslut kopplade hon över till Ellen och inväntade första besöket.
Innan den unga kvinnan hunnit stänga dörren efter sig hörde hon melodin igen. Melodin som han visslat. Mannen vid ingången.
Hon drog handen genom håret, harklade sig och försökte koncentrera sig, få bort bilden av de ostyriga ögonen och melodin.
Efter ett tag sjönk hon in i problemen. Den ena sorgliga historian efter den andra. Unga kvinnor utan utbildning, utan bostad och utan självförtroende. Pojkvänner som lämnat, pojkvänner i fängelse, pojkvänner som krävde abort.
Var detta idag? Hur okunniga kunde kvinnor vara om sina rättigheter. Hur kunde föräldrar överge sina tonårsdöttrar och hur i helvete kunde kvinnor sjunka så djupt att de slängde ut sina döttrar istället för karlsloken som roat sig med både mor och dotter.
Återigen drog hon handen genom håret. Suckade tungt och kände tröttheten i ögonen. Klockan var tjugo minuter över tolv. Hon kände suget i magen, men det fick inte bli någon lunch idag. Hon skulle arbeta undan nu och klockan två skulle hon stänga och låsa.
Då kom melodin igen.
Hon gick ut i pentryt och tryckte igång vattenkokaren. Tog sin temugg och gick in på sitt rum igen med melodin visslande i hela kroppen. Hon förstod inte. De där grå ögonen..de liksom brände sig fast i hennes medvetande.
Bokade in fler personliga besök i sin agenda. Ringde några samtal. Hur många aborter hon beviljat hade hon glömt, när hon stängde datorn strax efter klockan fjorton. Gick på toaletten, borstade håret och strök läppglans på läpparna. Stoppade mobilen i handväskan, bytte skor och lämnade rummet. Tog trapporna istället för hissen och klev ut genom porten. Hon hade makt över liv och död. Vilka barn som skulle få födas och vilka som skulle pressas ut för att hamna i avfallssäcken. Hon tänkte inte ens på hur många felbeslut hon kunde tänkas ha gjort. Inte en enda gång.
Hon gick snabbt. Väntade inte tills det blev grönt utan halvsprang snett över gatan. Precis innan hon nådde trottoarkanten stängdes hennes väg av en öppen bildörr.
”Hoppa in”
Det var han, Crocodile Dundee!!
”Jag kör dig”, sa han.
Hon tvekade, men innan hon egentligen förstod det själv, hade hon accepterat erbjudandet. Han talade en utpräglad dialekt, från norr.
Hon sa vart hon skulle och han körde. Verkade väl orienterad i huvudstaden. Hon frågade och han svarade. Han frågade och hon svarade.
Han stannade bilen och hon klev ut, förvirrad. Han höjde handen och vips var han borta.
Hon drog handen genom håret. Såg efter bilen som försvann i vimlet och gick.
Vad hade hänt, egentligen. Hon visste inte vad de pratat om. Hon var tom. Och uppfylld. Hon drog efter andan. Fick inte luft. Vem var han. Varför hade han dykt upp i hennes liv. Hur?
Sakta återvände hon till verkligheten.
Hon uträttade sina ärenden, mekaniskt och utan entusiasm. Hennes själ var belägrad. Handlade något att äta och tog en taxi hem. Hon var skakad. Hur kunde någon ta så mycket plats i hennes medvetande. En man som över huvud taget inte motsvarade hennes ideal. Inget stämde med hennes liv.
Hon värmde maten, knäppte på TV:n och åt utan att känna smaken, såg bilder utan att se. Om ett par timmar skulle hon träffa sina vänner. Mobilen surrade.Sms.
” Tack för sällskapet. Vi ses.”
Hur hade han fått hennes nummer? Ja, hon hade ju sagt sitt namn. Idag kunde ingen vara hemlig. Bara leta på nätet, så fanns alla uppgifter. Vi ses” Hon log och plötsligt kändes allt spännande. Pirrigt.
Det var över ett år sedan hon och Peter brutit. Barnlösheten hade blivit så påfrestande att de inte längre orkade älska varandra. Varje gång de låg med varandra kom kravet. Det var som om sensualiteten försvann. Lusten förvandlades till räknandet av dagar, ägglossning, befruktning och sen besvikelse. Till slut gav de upp. Deras kärlek försvann som alla aborterade foster hon dömt till döden. Hennes livmoder hade blivit ofruktsam av att råda över liv och död. Hon kände skuld, samtidigt som hon visste att det liv barnen skulle ha fötts till, inte hade varit bra. Hon kände skam över sin egen infertilitet, samtidigt som hon förbannade andra kvinnors ansvarslöshet och svaghet.
Hon stängde av känslorna. Hon gjorde ju bara sitt jobb.
Hon svarade inte på sms:et. Klädde sig och halvsprang till bussen. Tjejerna väntade. Vinet var beställt och upphällt. Ytterligare två sms kom, men hon ignorerade dem. Bröt upp tidigt och skyllde på att hon skulle ta sin mamma till optikern och äta semlor med syskonbarnen dagen därpå.
Läste och besvarade när hon kommit hem och loggade in på datorn.
De chattade halva natten. Han hade mycket att berätta. Han levde i naturen, med naturen. Han kunde läsa naturen. En vildman var han. Intelligent och intressant. Inte påfluget, inga kärleksord.
Dagarna gick lättare. Andlös hoppades hon att han skulle dyka upp varje gång hon kom och gick till jobbet, men aldrig med ett ord nämnde hon det. Konversationen låg på ett annat plan. Hon drack av hans ord. Hans berättelser. Sakta sjönk hon in i tryggheten. Varm och rofylld blev hon varse naturens under, samtidigt som allt annat blev oviktigt. Vildmannens ord styrde hennes steg, hennes tankar, hennes liv. Hon glömde att äta och att sova.
En kväll ringde telefonen. Det var han. Rösten var annorlunda. Hård och grym. Han påstod saker som inte var sanna. Hon förnekade men trasslade in sig i hans nät av anklagelser. Som en fågel satt hon fast med vingarna. Skräckslagen, med hjärtat pickande som om det skulle spränga hennes bröstkorg. Hon hade ju inget gjort och ändå försvarade hon sig inte. Sakta fångades hon in som en fågel som ska ringmärkas. Så satt ringen och allt blev lugnt. Han släppte henne.
Som förlamad somnade hon, totalt utmattad. Några timmar senare kom ett sms.
” Du bestod provet. Du är stor. Du är en drottning”
Det här skulle hon inte ta. Inte hon. Absolut inte hon. Hon var en modern kvinna, med karriär. Stark och med ett nätverk av vänner som respekterade henne. Aldrig. Ingen skulle behandla henne på det här viset.
Fast besluten gick hon till jobbet. Lättad, men förundrad. Lite sorgsen.
Hon arbetade över. Ellen gick och hon var ensam kvar. Knuten i magen satt där, men ändå fanns en kraft hos henne. En befrielse.
Hon hörde melodin, när hon öppnade porten. Han satt i bilen och pekade att hon skulle hoppa in. Hans ögon glittrade. Som en marionett följde hon honom. Klev in i bilen och han körde. Hon var rädd. Vingklippt.
Inte med ett ord nämnde han samtalet. Pratade oupphörligt om något hon inte riktigt kunde ta till sig. Hon satt stilla. Tårarna brände bakom ögonlocken. Han körde henne hem. Chockad insåg hon att han visste var hon bodde.
” Du är vacker, min drottning”, sa han och körde sin väg.
Händerna skakade när hon slog sin kod, öppnade porten och tog hissen upp. Knäsvag, fullständigt utmattad sjönk hon ned i en fåtölj. Hon kände ett tryck över bröstet. Hällde upp ett glas vin och somnade med kläderna på.
Ett par timmar senare väcktes hon av telefonen. Det var han. Hon svarade inte. Öppnade datorn för att kolla mailen, då dök han upp på chatten. Hon svarade. Olusten satt kvar, men han övermannade henne igen. Väniga ord, intressanta kommentarer. Humoristisk.
På nätterna ramlade sms:en in. Saker han kom på att han måste säga. Hon svarade inte, men läste.
Hon kände sig bevakad, men också smickrad. En konstig känsla. Kluven. Förtrollad.
Hon skulle resa. Hon sa inget. Hon skulle till Malmö några dagar i jobbet. Det skulle bli skönt att komma bort. Hon var pressad. I Malmö skulle hon vara fri. Hon klev av tåget och tog en taxi till hotellet, checkade in och tog hissen till sitt rum.
På sängbordet stod en bukett röda rosor. ” Drottning”.
Snabbt drog hon för gardinerna. Hur kunde han veta? Hon blev torr i munnen. Fumlade när hon slog telefonnumret till jobbet och Ellen. Nej, Ellen förstod ingenting. Ingen hade sökt henne och hon hade inget sagt.
Hon tog fram laptopen ur väskan. Tittade på sina skickade mail. Hon hade berättat för en väninna att hon skulle till Malmö, men inte vilket hotell. Däremot hade hon ett mail med bekräftelse på resa och hotell. Helvete, han måste ha hackat hennes dator. Hur kunde han!
Plötsligt plingade chatten.
”Tyckte du om rosorna”
Tankarna irrade runt. Hon slulle låtsas som ingenting.Inte säga att hon var i Malmö.
”Rosor?”
”till Drottningen”
”Här finns inga rosor. Vad menar du?”
Telefonen ringde. Hans röst var hård och kall. Samma grymheter. Anklagelser. Hon ljög för honom och det skulle hon aldrig göra. Han läste tecken. Hans ord stack som knivar i henne och hon blödde. Hur kunde han förvandlas så. Från en intelligent och humoristisk vän till en demon. Hon gick sönder.
” Aldrig mer. Jag tar inte det här. Du äger inte mig. Ingen äger mig”, sa hon och tryckte av samtalet, stängde datorn fast besluten att radera allt, byta epost och telefonnummer så fort hon kunde. Tog sin väska och gick ut för att äta. På eftermiddagen skulle hon träffa kollegor från skåneregionen och de skulle äta middag senare på kvällen. Hon orkade inte med detta.
Hon hade fått tio sms när hon slog på telefonen igen. Skrev att detta var droppen och att hon nu raderade honom ur sitt medvetande.
”Lämna mig ifred. Jag är ingen drottning. Jag vill aldrig mer ha med dig att göra!”
Telefonen var tyst hela dagen och kvällen. Hon började tro att han insåg att hon inte var en docka han kunde leka med. Trampa på.
Kvällen var givande. Hon hamnade tillsammans med tre trevliga kvinnor och de stannade kvar och pratade länge efter att de andra gått. De gick vidare och tog några drinkar innan de till slut skiljdes åt. Dagen därpå var fullspäckad med aktiviteter och de senaste veckornas sömnbrist fick henne att längta efter sängen.
På hotellet tog hon en halv sömntablett, beställde väckning klockan sju och kröp i säng. Då kom sms. Hon ville inte läsa, men gjorde det ändå.
”Naturen kan man inte gäcka. Du är utvald.”
”Du har en uppgift”
”Du är stor”
”Du är drottningen”
Hon stängde av mobilen och sjönk ned på kudden och sov innan hon hann tänka på något mer.
Det fanns minst tio sms när hon öppnade telefonen igen, men hon läste dem inte. Oron grodde i henne under dagen. Hon hade svårt att koncentrera sig och svarade frånvarande. Hon kände sig trött, utarbetad och tackade nej till inbjudan om en krogrunda på kvällen. Tackade för sig innan middagen och gick till hotellet.
Rummet var fullständigt översållat med rosor. På sängen låg rosor spridda. Hon föll ihop innanför dörren. Tog upp telefonen och började läsa sms:en.
Tonen var förändrad. Nu var den pockande. Krävande. Kärleksförklaringar. Antydningar om sex. Det fanns ingen återvändo. De var skapta för varandra. Tillsammans skulle de förändra världen. Vända ondska till kärlek. De var frälsare. Han hade fått tecken och nu var det dags. Hon och han, bara de två kunde rädda världen. Deras gudomliga kärlek skulle förvandla världen till ett paradis.
Han var galen. Farlig. Besatt. Varför hade han valt henne. Varför hade hon lockats? Han hade förtrollat henne. Fått makt över henne. Krupit under huden på henne. Var fanns han? Hon var rädd. Fullkomligt skräckslagen.
Hon var fångad. Planlöst började hon samla ihop rosorna. Öppnade fönstret och kastade ut dem. Gråtande. Arg. Förtvivlad. Rasande.
Hon irrade i rummet. Klöste sina armar, rev sitt hår. Skrek. Kröp ihop i fosterställning på sängen.
Totalt utmattad somnade hon och sov som om hon aldrig skulle vakna igen.
På eftermiddagen satt hon på tåget mot Stockholm. Ringde sin väninna och bad henne att möta i taxi vid Centralen och undrade om hon kunde sova hos henne. Hon berättade knapphändigt vad som hänt och skulle berätta mer när de träffades. Hon stängde telefonen och lutade sig mot kappan för att slumra en stund. Hålet i magen var stort och gjorde ont, hjärtat värkte och lungorna orkade inte arbeta för fullt. Hon drog in doften av sin parfym från sjalen och blundade.
Just innan hon sjönk in i sömnen hörde hon någon vissla en melodi och kände någon smeka hennes kind.
Hon tvingade sig att öppna ögonen
och såg rakt in i en grå, gäckande blick.
fredagen den 11:e mars 2011
Naturbarn
Vägen låg rak framför honom. Mil efter mil kantad med skog. Inte en bil hade han mött den senaste halvtimmen. Radion funkade inte. Bergen runt omkring störde mottagningen men han hade hittat en cd i handskfacket som han tryckt in och den malde på, om och om igen. Inte hans musik, men bättre än den eviga tystnaden.
C-G Lundgren hade anlänt till Kallax flygplats utanför Luleå kvällen innan, tagit den bokade hyrbilen och kört in till stan och hotellet. Druckit minst en whisky före maten, två glas vin till den ugnsstekta rödingen och en konjak till kaffet innan han gått upp på rummet, duschat och lagt sig. Han var jävligt irriterad över att han, vid sina 62 år fick åka på ett uppdrag att intervjua ett satans naturbarn utanför Kiruna istället för att få smörjobben som de unga, nyutbildade lejonen alltid fick trots att de hade bristfälliga kunskaper om det mesta. Han visste hur ytlig utbildningen var nu för tiden, eftersom han själv jobbat några år i Göteborg på journalisthögskolan, men blivit övertalig då man ville genomföra en rationalisering med lärargrupper istället för att satsa på experter. Det gjorde att journalister idag vare sig kunde skrivregler, stava eller formulera sig med stil. Allmänbildningen, den var borta sedan länge, ingen jävel kunde längre associera till vare sig det ena eller det andra.
När han vaknat hade huvudvärken malt. Alla dessa jävla nätter på hotellrum i alla jävla landsortsstäder.
”Du CG, du kan väl ta Kiruna, du känner ju till lapparna där uppe, jag menar du hittar ju och så...”
Anders, redaktionschefen hade kastat en menande blick bort mot lejonen., som hade svårigheter att inte skratta ihjäl sig bakom dataskärmarna.
CG hade protesterat, ”Nej, vafan, jag ska ju....” till ingen nytta. Några timmar senare satt han på planet till Luleå. Lika så gott det. Hemma var det ingen hit. Det var länge sedan han känt glädje att åka hem efter jobbet.
Carl-Gustaf Erik Lundgren, född 1947 i Luleå. Ende sonen till förmannen på NJA, Erik Gustaf Lundgren och hans maka Astrid Lundgren, född Bergström. Båda föräldrarna var födda och uppvuxna i Luleå. Modern visserligen i Notviken. Hennes far hade jobbat på lokverkstan men omkommit i en olyckshändelse strax efter CG:s födsel. Han hade bara sett morfadern på bild. Mormor Anna hade han dock tillbringat många eftermiddagar hos, när mamma börjat jobba som hotellstäderska på Stadt för att dryga ut familjens inkomster så att de kunde ta en charterresa till Mallis varje år på 60-talet. CG var döpt efter Lillprinsen. ”Pinsamt...vem i helvete vill vara döpt efter honom. Syrran, Anna Margareta var också döpt efter de kungliga, närmare bestämt efter den äldsta Hagasessan.
Ja, herrejävlar....Morsan hade väl också någon anknytning, var det inte nån jävla prinsessan Astrid någonstans i rullorna? Margareta, syrran alltså, hade saligen insomnat för två år sedan i en elakartad bröstcancer. Som tur var, inga barn och ingen man. Hon hade vigt sitt liv åt kyrkan, diakonissa. ”Gud vet om hon inte var flata också.”
Inte för att CG hade något emot det. Var och en får sköta sitt.
Morsan hade alltid tjatat om barnbarn, att få bli mormor, men nu har hon ingen glädje av barnbarnen. Dement var hon väl inte, men hade ingen koll på någonting.
”Barnbarn! Träffar pojkarna någonsin sin farmor? ” CG hade då inte hört av dem på länge, och han hade inte hört av sig till dem heller. Det blev liksom aldrig av och tillslut, när det har gått alltför länge, ja då blev det pinsamt. ”Undrar just om han själv hade barnbarn?”
Mobilen ringde. CG letade i fickorna. Fan, den fanns där bak i jackan. Han kände med handen men nådde inte, förresten hade telefonen redan slutat ringa. Det var nog Monika. Han hade glömt att ringa igår. Han hade somnat med TV:n på och när han vakande igen var det för sent att ringa. De hade inte längre något att säga varandra, Monika och han. De hade inte mycket gemensamt längre, över huvud taget. CG undrade ibland varför de egentligen hade flyttat ihop. De var inte samma sort. Inte ens sexet hade varit bra och nu var det i princip obefintligt. Han funderade när de hade älskat senast. Älska, det var det väl inte fråga om heller. Lätta på trycket var väl snarare ordet.
Monika Louise Stoltz, 58 år, född i Sundsvall. Bibliotekarie. Numera jobbade hon med E-böcker. Hon hade gått en datakurs för tolv år sedan och efter det hade hon fortsatt att utvecklas. Hon reste ofta i jobbet, precis som han.
Till en början hade de båda fått energi av resandet. På fredagskvällarna hade de lagat mat och druckit vin och berättat för varandra om sina upplevelser. Monika hade blommat upp. Hennes kinder blev röda av entusiasm när hon pratade. Kanske av vinet också.
CG tystnade allt mer. Hans trista reportageresor gav honom ingen tillfredsställelse längre. Medan Monika blev levande. Hon märkte inte att det bara var hon som pratade till en början, men senare blev hon sur för att han inte delade hennes entusiasm och så slutade de trevliga matlagningsstunderna med vin. CG tog allt oftare en whisky istället för mat och somnade framför Rapport. Monika åt innan hon kom hem, oftast med någon väninna. Hon satt hellre framför datorn än framför Tv:n och så hade det varit nu i över ett år.
Monika hade varit gift med en annan bibliotekarie. De hade träffats i Borås när de gick utbildningen. Monika hade blivit gravid redan innan examen. Hon tog examen när flickan var ett år. Sen skildes de. Flickan visade sig ha en obotlig sjukdom som gjorde henne allt mer vårdkrävande och Monika tvingades till slut att lämna henne på en institution. Flickan dog innan hon fyllde sex år. Monika flyttade till Örebro och det var i Örebro hon träffade CG. Han gjorde ett reportage om biblioteket på högskolan. Monika jobbade där. Hon gillade CG för hans språk, hans dialekt och hans allmänbildning. De träffades under åtta månader innan de beslöt att flytta ihop. CG hade varit ensam i några år redan. Hans radhus i Vivalla var totalt nedgånget, så de flyttade in i Monikas tvåa i Brickebacken, lejde folk som renoverade huset och flyttade in till julen 1987. Monika hade fått fria händer inom rimlighetens gränser. CG var nöjd med arrangemanget. Han var egentligen fortfarande nöjd med att ha Monika i huset. Hon skötte sysslorna och lät aldrig hemmet förfalla.
Hans första fru Ami hade inte haft förmågan. Hon lät allt falla ihop innan hon frustrerat börjat famla mitt i skiten. Ingenting fungerade. Ingenting hade sin plats oavsett vad det gällde. När förste pojken kom blev det katastrof. Hon hittade ingenting, ungen skrek oavbrutet, eftersom hon inte kom ihåg mattider, blöjbyten eller sovtider. Konstigt att Niklas hade överlevt.
CG hade träffat Ami på en fest. Hon var söt som en karamell. Dotter till en höjdare i Göteborg. I hennes hem hade det funnits tjänstefolk. Amis mamma gick på luncher, afternoon tea och modevisningar medan en nanny skötte barnen. Ami var yngst och hade två bröder som gjorde djävulskap hela tiden. Ingen av föräldrarna satte gränser, barnen skulle ha sin frihet.
CG hade blivit fascinerad av Ami. Hade aldrig träffat någon med sådan klass. Att hon följde med honom, valde honom, hade gjort honom stolt och smickrad. Alla var avundsjuka på honom. Ami var den alla ville ha, i alla fall att visa upp. Snygg, sexig, säker...De gifte sig på en resa till Paris, mot hennes föräldrars önskan.
Niklas var bara ett år när Ami blev gravid igen och de hade separerat innan Tobias föddes. CG hade börjat med goda föresatser om att träffa pojkarna varje vecka. Han fixade schemat på jobbet så att det skulle funka men efter ett tag körde det ihop sig och mötena blev allt mer sällan. Pojkarna växte upp hos morföräldrarna och sen blev det internatskolor. CG kände att han inte hade någon del i dem sedan länge och nu var de vuxna. Niklas jobbade visst i databranschen och Fredrik hade något med bilar att göra och bodde i Canada. CG hade inte ens deras mailadresser längre. Det dåliga samvetet gnagde ibland men även det hände allt mer sällan. Ami hade han inte sett på mer än trettio år.
Mil efter mil. Ibland öppnade sig skogen och ett hus dök upp. Många hus stod tomma, stora fina gårdar hade bara övergetts. CG förstod varför. Här kunde ingen bo. Ingen affär, ingen post eller bensinstation. Därtill ingen skola och inga jobb.
Så småningom började han närma sig Kiruna. Han tänkte checka in på hotellet och äta en bit innan han sökte upp Elli Svonni, naturbarnet. Hon skulle bo åt Nikkaluoktahållet.
Solen lyste på Kebnekaisetopparna. Staden ringlade sig upp för berget och i bakgrunden såg han alla gruvområden, alla slaggfält. En märklig syn.
Han svängde in på Ferrums gästparkering. Tog sin väska och jackan ur baksätet, knäppte igen centrallåset och gick med långa steg in i byggnaden. Kände att han behövde på toaletten.
Han fick sitt rum, tog hissen upp och installerade sig. Rummet hade utsikt över fjället. Solen lyste fortfarande på den eviga isen. De tre topparna med glaciären emellan. Han hade varit här förr utan att ha sett Kebnekaise. Oftast ligger topparna i dimma.
CG tog en dusch. Iklädd handduken satte han sig på sängen med mobilen. Det gick inte att få liv i den.
”Fan, slut batteri.” Det slog honom att han inte packat laddaren. I sin egen bil hade han en extra, men nu hade han ju hyrbilen. ”Jävlar....måste kolla om de har någon i receptionen”. Han hade en Sony Ericsson av en äldre modell. Det måste väl finnas laddare i alla fall. Måste komma ihåg att fråga innan han gick från hotellet.
Några laddare fanns inte. Fick väl köpa en någonstans. Klockan var kvart över två. Inte fanns det någon öppen restaurang heller men ett café där han tog en baguette och en kopp kaffe. Han gick en runda innan han återvände till hotellets parkering utan att hitta något ställe att inhandla mobilladdare. Jävligt irriterande.
Han körde ut ur stan. Svängde mot Nikkaluokta. Vägen gick lågt, kantad av små buskage av fjällbjörk, sälg och annat sly. Han skulle svänga efter ett par kilometer, vänster. Kan körde sakta framåt, såg en blå brevlåda och svängde. En liten glänta öppnade sig.
”Fan vad med mygg det måste vara här. ”
Innan han hunnit ur bilen kom en mycket liten kvinna fram emot honom.
”Ska'ru ha kaffe”, sa hon och sträckte fram en kåsa av masurbjörk halvfull med rykande hett kaffe. CG tog emot kåsan, hon höjde sin hand med en annan kåsa, till hälsning. De tog var sin klunk, samtidigt. ”Hur fan kunde hon veta att jag skulle komma just nu?” Kaffet var skållhett.
”Jag såg att du kom”, sa hon.
”Vaddå såg”.
Vägen syntes inte från det här stället. Slyskogen var tät och vägen låg en bit ifrån. CG kände att det här inte skulle bli en normalintervju. Det var något som inte riktigt stämde.
”Vad hade han här att göra?”
Tidningen hade påbörjat en serie reportage med ”udda personligheter”, original som levde i landets olika delar. Det här naturbarnet, Elli Svonni, samekonstnär hade någon letat upp och han var den som fått henne på sin lott bara för att han var norrbottning.
”Levde den här kvinnan här, mitt i mygghelvetet?”
Elli Svonni kunde inte vara mer än en och en halv meter lång. Hon hade korpsvart hår knutet i två bollar vid öronen. Hon hade en sämskskinnsklännng kantad med grön filt och broderad med tenntråd. Svarta skinnbyxor och näbbskor på fötterna och ullsockor vars långa skaft stack upp ur skorna.
Mitt på huvudet satt en liten röd filtkalott, också den broderad med tenntråd. Hon hade stora silversmycken både runt halsen och i öronen. Bredvid henne stod en svart lapphund och svängde långsamt med svansen. Den såg avvaktande på CG, inte direkt välkomnande.
Kvinnans kropp såg ut som en fjortonårings, men hennes ansikte gav ingen ledtråd om ålder. Hon kunde vara allt mellan trettio och hundratrettio. Ögonen var små, svarta och pigga, inramade av täta, korta, svarta ögonfransar och kraftiga ögonbryn. Näsan var liten och smal och munnen som ett streck men det mest markanta var huden. Den var brun och blank som polerat läder. Inte en rynka kunde man ana. CG hade aldrig sett något liknande. Den här kvinnan var vacker på ett alldeles särskilt sätt. Fullständigt unik.
CG sträckte sig efter sin ryggsäck i bilen. Ur den fiskade han upp sin kamera och en liten bandspelare. Han rasslade av några bilder. Elli Svonni hade vänt sig om och gick mot en timrad koja. Hon gick bredbent och ljudlöst. CG hade fullt sjå att hänga med. Det fanns ingen stig bara starrgräs i tuvor och fjällbjörkar som slingrade sig efter marken.
Kojan var inte stor, den stod ovanpå stora stenar, var svarttjärad och hade bara ett renskinn i dörrgluggen. Utanför fanns en eldstad med en järnställning. Kaffepannan stod på en sten i elden, svartbränd. Runt kojan var slanor nedstuckna med rep knutna som ett klädstreck eller ett slags staket.
Elli hoppade upp på stenen utanför dörrgluggen, vek undan renskinnet och sa: ”Vänta”.
Hon slank in och efter någon minut kom hon ut igen med ett knyte i famnen. CG funderade på om han ens skulle slå på bandspelaren. Hon var ju inte precis talför, denna Elli Svonni.
”Sitt” sa hon och pekade på en sten, själv vek hon bara undan benen och satt plötsligt på marken. CG satte sig på stenen, inte utan viss möda.
Elli bredde ut en filt mellan dem. Sen la hon ut benbitar, glaspärlor och små lysande stenar i ett mönster. Samtidigt började hon att sjunga. En entonig sång med ord som CG inte kunde tyda. Han insåg att det var en jojk. Den höll på i många minuter och Elli såg ut som om hon varken hörde eller såg något trots att hennes ögon var klara och blixtrande.
När hon slutat, lika plötsligt som hon börjat, samlade hon ihop tyget, reste sig hastigt och sa:
”Din jojk. Du ska gå nu”.
Hon hoppade in i kojan, hunden hoppade efter och de kom inte ut igen.
CG försökte ropa, tigga, be att hon skulle ge honom en förklaring. Han ville ta fler bilder men det kom inte ett ljud från kojan. Det var som om han drömt alltsammans, det enda som vittnade om att hon funnits, var elden som fortfarande glödde. Han gick bort till kojan och försökte kika in men det verkade inte finnas någon där, inte ens hunden gav sig till känna.
”Vad fan....hon kunde ju inte bara gå upp i rök...”
Han tog lite bilder och backande lämnade han gläntan och gick till bilen. Han hörde en fjällabb skrika sitt klagande. Backade tillbaka ut på vägen och körde tillbaka till hotellet. Det var fortfarande ljust men solen började gå ned och himlen var röd över Kiruna.
CG var skakad när han kom till hotellrummet. Han la sig på sängen och tittade i taket. Somnade och drömde om kvinnan, hunden och jojken. Han kämpade med något i drömmen, kastade sig av och an och vaknade med ett ryck, genomblöt av svett. När han försökte rekapitulera drömmen fanns inget kvar.
Han ställde sig i duschen. Stod länge och lät det varma vattnet forsa över kroppen. Sen tog han telefonen och när han fått linjen ringde han Monika, först hem, inget svar, sen mobilen men där gick telefonsvararen igång. Han klädde sig och gick ned i restaurangen. Beställde en köttbit och en flaska Bordeaux. Efteråt drack han en dubbel espresso och tog en åkerbärslikör. Bad i receptionen om ett par småflaskor whisky och gick upp till rummet. Provade att ringa igen. Han la sig på sängen. Hade svårt att somna. Funderade på om det var någon idé att köra ut till kvinnan nästa dag men bestämde sig för att skippa det. Hon hade tydligt visat att deras möte var över.
Dagen därpå körde CG sin hyrbil mot Luleå. Vägen var rak framför honom. Trettio mil till kusten.
Bara skog.... CG hade ännu obehaget i kroppen. Elli Svonni hade haft en föraning om något. Vad visste han inte, men det var något hon ville säga......
När planet lyfte från Kallax saknades en person. Två dagar senare anmäldes CG Lundgren saknad av sin sambo Monika Stoltz , en hyrbilsfirma i Luleå och av den försvunnes chef Anders Bergner som berättade att Lundgren varit på reportageresa i Kiruna för att intervjua en samisk konstnär. Man kunde konstatera att Lundgren ringt från hotellets telefon både till hemmet och till sambons mobil, men inga meddelanden var lämnade. Lundgren hade betalat hotellrummet med företagets kreditkort. Inga andra uttag hade gjorts.
Efterforskningar gjordes angående den samiska kvinnan, men enligt uppgift hade hon varit död i mer än tio månader. På hennes gamla boplats hittade man inga spår. En falnad eld och en övergiven koja, men inget annat hittade man. Det fanns spår efter en bil på avfarten ned mot boplatsen, men regnet som fallit gjorde det omöjligt att spåra däckmönstret. Bilfirman kunde inte heller ange vilka däck som suttit på Lundgrens hyrbil.
Ingenting tydde på att ett brott hade begåtts. CG Lundgren var och förblev borta.
2010
måndagen den 21:e februari 2011
Sorgemuren
Sorgemuren
Don Angel piskade på sina ädla andalusiska hästar och svor en ramsa som ingen gud ville höra. Kvinnorna som sopade framför sina dörrar sneglade på honom och undrade. Aldrig hade han slagit sina hästar förr. De var ju hans stolthet, hans ögonstenar. Lika älskade som hans dotter, den undersköna Dona Angelina. Hon med lockar som krusade sig ostyrigt vid tinningarna, se gnistrande svarta ögonen och det klingande skrattet. Hon som var fromare och dygdigare än alla andra senoritor i hela Andalusien och rikare än alla tillsammans. Hennes sextonåriga födelsedag hade firats med en stor fiesta för alla i staden och hennes förlovning hade kungjorts.
Don Angel slog med piskan efter hundarna som rände efter vagnen, spottade och slog. Han drev sina hästar i galopp så det slog gnistor av hovarna mot kullerstenarna. Hans hår stod rakt upp och hans ögon var glödande. Alla kunde se att han var rasande arg. Kvinnorna, som alltid log mot Don Angel, vände bort sina ansikten och låtsades inte se honom.
Hästarnas gnäggande övergick i skri, när de chockade skenade genom gränderna. Det var skrämmande att höra, när det ekade mellan de vita husen som klättrade upp längs den branta sluttningen. Klappret från hovarna ljungade och fåglarna tystnade. Katterna pilade in bakom murarna och människorna skyndade ur vägen när de blodiga hästarna sprängde fram genom den lilla staden upp mot odlingarna av avokado och cherimoya. Upp mot det vackra vita lilla slottet i sluttningen, som var hans gåva till Dona Angelina och hennes tillkommande.
Don Angel hade blivit galen.
Vilken skam. Vilken förödmjukelse. Vilken skandal!
Dona Angelina låg rödgråten i sin säng. Hennes rygg var randig efter faderns piska. Nattlinnet hade fastnat i såren och lakanen i sängen var blodiga. På kuddens spetsar låg hårtussar och den lilla vita hunden vågade sig inte fram utan låg och gnydde under sängen.
Aldrig skulle hon ge sig. Måtte Djävulen ta hennes far. Aldrig skulle hon gifta sig med en man som bar på en förbannelse. En man som skulle ge henne blinda barn. Hellre skulle hon dö.
Det knackade på dörren. Sofia kom in och hjälpte Dona Angelina på fötter. Stödde henne till badrummet och hjälpte henne ned i det varma vattnet som doftade av olja och honung och med rosenblad flytande på ytan. Vattnet färgades rosa av blodet och Sofia lossade försiktigt linnet från Dona Angelinas kropp. Försiktigt tvättade hon de svullna ränderna med aloesaft och honung.
Dona Angelina höll tillbaka gråten och smärtan, Knyckte på nacken, satte näsan i vädret och trotset lyste i hennes ögon.
”Hjälp mig, Sofia. Klä på mig!”
Sofia svepte in sin matmor i ett lakan och torkade henne varsamt. Klädde henne, satte upp hennes hår och täckte det med en vit slöja. Sist snörde hon de vita kängorna med sidenband.
Dona Angelina gick ut genom gallergrindarna. Bröt en hibiskusblomma och fäste i håret vid högra tinningen och trampade fram längs stadens gränder med bestämda steg. Ingen skulle tro att hon var knäckt. Med rak rygg och fast blick gick hon, som om ingenting hade hänt, från väst till öst, från syd till norr.
Stadens invånare log,: ”Den flickan vet vad hon vill. Hon är sin far upp i dagen!”
Den lilla staden slingrade sig uppför kullarna och nedför. Högst uppe på toppen låg borgen och till höger från havet såg fiskarna kyrktornet. Husen var vita och taken hade kupigt tegel med vackert formad takfot.
Tre klippor sköt upp som tre vandrare mitt i bukten. Solen var obönhörlig om sommaren, från bergen kom vattnet som förvandlade dalen till ett grönskande paradis. Människorna i den lilla staden med sina många kullar behövde inte svälta.
Rikast av dem alla var Don Angel. Han ägde många hus och många odlingar. Han var en hård man. En stolt man som drev sina egendomar med järnhand, men han var också rättvis. Den som arbetade hos Don Angel fick väl tilltagen lön och en bra bostad och barnen kunde gå i skolan utan att behöva hjälpa till med familjens försörjning.
Don Angel hade önskat sig en son. Men de söner som föddes, dog innan de dragit sitt första andetag. Dona Théresa bad till den gyllene madonnan att ett enda barn skulle överleva, ett barn, om det så blev en flicka.
Dona Théresa blev bönhörd. Flickan kom. Som ett yrväder kom hon, med svarta ögon och svart stort hår. Frustande och fräsande kom hon. Det gick så snabbt att hon flög ut, navelsträngen brast och hon landade rakt i famnen på Don Angel. Han blev så överrumplad att han inte kom sig för att titta vilken sort det var, stod bara där med sitt levande barn i famnen.
Dona Théresa skulle aldrig mer föda ett barn. Hon hämtade sig aldrig riktigt efteråt och blev sängliggande under resten av sitt liv. Hon hade svårt att stå ut med den intensiva dottern som sög musten ut henne både bildligt och bokstavligen.
Don Angels hjärta svämmade över när han såg sitt barn. Han höll det i luften, sprang ut på balkongen och skrek ut sin lycka för hela bygden.
När han sent omsider insåg att det var en flicka han höll i sina armar var han redan förlorad. Han hade aldrig någonsin känt en sådan kärlek till någon tidigare.
Hon fick namnet Angelina. Sin fars avbild.
Han lärde henne allt han kunde och hon lärde sig snabbt allt han kunde och lite till.
Hon red våghalsigare och hon klättrade högre.
Hon lyste i hans ögon.
Don Angel var framme. Hästarna frustade. Deras näsborrar var vidgade, ögonen lyste av skräck och blodigt skum droppade från deras munnar. Länderna bar spår av piskan, flugor surrade kring de öppna såren. Nervöst gnäggade de när husbonden knöt ihop deras framben med tömmarna.
Han stormade in genom den höga muren. Hundarnas skall tystnade. Slokörade och med svansarna mellan benen slank de iväg när Don Angel halvsprang fram till den svarta träporten och slog med klappen, tre slag.
En kvinna öppnade. Hon hann inte dra in luft förrän Don Angel föst henne åt sidan och med långa kliv gick genom rummen.
” Senor Fernandez!” röt han. ”Senor Fernandez!”
En man med svarta kläder, silvergrått hår och en ädel örnnäsa stod plötsligt i dörren.
”Här är Ni inte längre välkommen, Don Angel Mendez.” sa han torrt. ”Adjö”.
Senor Fernandez vände på klacken och skulle just stänga dörren efter sig.
”Hon har fått vad hon behövde, ett rejält kok stryk. Jag är en man som står vid mitt ord. Ett avtal jag ingått, bryter jag inte så länge jag lever. Så sant jag heter Don Angel Mendez de Angledor.”
Don Fernandez stannade upp, vände sig igen och stod tyst.
”Och äktenskapet?”
”Min dotter är fördömd. Jag kan inte tvinga henne, men hela sitt liv ska hon få sota för sin halstarrighet. Men Ni och Er son går skadeslösa ur det här. Hon ska för alltid bära sin skam. Jag är en stolt man och en man som står vid mitt ord. Lita på det.”
Don Angel slog ihop sina klackar, bugade lätt och lämnade huset. Löste upp knuten runt hästarnas ben, gav var och en en klapp och vände vagnen. Långsamt körde han mot det lilla slottet på sluttningen. Selade av hästarna och gav dem fria att beta i den vackra trädgården. Med en beslutsam min gick han mot ingången.
Han hade en plan...den styvnackade flickan skulle aldrig bli fri från sin tilltänkte man. Aldrig, så länge hon levde.
Dona Angelina gick rakryggad genom staden. Hon gick snabbt uppför backen mot kyrkan. Korsade sig när hon gick in genom porten. Kysste madonnans mantel och fortsatte längre in. Beslutsam satte hon sig i biktstolen, rabblade mekaniskt sina böner.
”Jag förlåter honom aldrig! Varje piskrapp han gav mig är en förbannelse! Jag kan aldrig gifta mig med en man som bär på en ärftlig sjukdom. Jag kan inte föda blinda barn! Gud måste ha förbarmande med mig!”
Prästen mumlade att hon måste förlåta, men gammal och trött som han var, ville han inte spilla tid på en diskussion med den vackra flickan, gav henne absolution och nickade till, så snart hon lämnat båset.
Don Angel mätte, stegade och räknade. Hans plan var i stort sett färdig. Han spände för hästarna och körde hem. Gick raka vägen in i sitt arbetsrum och låste dörren bakom sig.
Hela huset darrade.
Tjänstefolket höll sig undan, utförde rappt sina sysslor under tystnad. Inga snabba fotsteg, inga skratt och inget tjatter. Till och med hundar, katter och höns var tysta.
Stallpojken badde hästarnas länder med aloe, gav dem kallt vatten att dricka och kände försiktigt efter sår i deras munnar. Han la tunna dukar av lin över såren för att flugorna inte skulle förvärra skadorna.
Don Angel, rikast och mäktigast i trakten, hade blivit förnedrad av sitt enda barn, sin dotter. Ingen vågade andas om händelsen. Ett moln skuggade staden och människornas ögon. Någonting hade hänt och någonting var i görningen. Det var som om livet hade stannat.
Hans plan var djävulsk.
Dona Angelina anade inte hur hennes liv skulle bli. Sexton år gammal gick hon hem från kyrkan med högburet huvud. Hon visste inte att hon aldrig skulle tillåtas älska, att hon skulle vara lika onåbar som den gyllene madonnan i sin glasbur. Hon visste inte att hon skulle leva nästan hundra år
i ensamhet. En virgo eterna, en evig jungfru.
Männen drev sina åsnor. Deras bördor var enorma. Sten och sand. Uppför kullen till det vita lilla slottet Angledor. Uppför var korgarna tunga, åsnorna hukade under bördorna, halkade, föll och reste sig mödosamt under vinande piskor. Många åsnor sprängde sig, dog och nya fick ta vid.
Don Angel stod mitt i händelsen, som en domptör. Både männen och djuren kröp och darrade, kämpade och slet.
Muren växte. Flera meter hög skulle den bli. Rakt genom trädgården, rakt genom huset och rakt genom odlingarna av avokado och cherimoya. Flera hundra meter lång. Exakt på mitten av egendomen. Två lika delar. Här skulle hans dotter få sin jungfrubur och hennes försmådde make skulle alltid finnas på andra sidan muren. Så tänkte han, Don Angel, ingen skulle rubba hans cirklar.
Senor Miguel Fernandez gick långsamt genom sin trädgård. Kvinnor och unga män plockade frukterna i stora korgar. Cherimoyan var känslig. De lindade silkepapper runt varje frukt innan de försiktigt lade dem i korgarna. Avokadon skulle vara mogen, men inte mjuk. Senor Miguel kunde se på håll när de var mogna, trots sin höga ålder. Hans ögon var ännu klara. Han såg bättre än många av arbetarna. Han var noga med sina ögon. Sköljde dem från damm varje kväll. Hans ögon var näst efter odlingarna det viktigaste han hade. Hans ögon som också hade format hans liv. Ögonen, som enligt den zigenska kvinnans spådom skulle sluta se och ge upphov till blinda barn. Spådomen hade fått honom att leva ensam i mer än sjuttio år. Gjort honom omöjlig. Fått alla kvinnor att fly. Fått hans fästmö att svika på tröskeln till äktenskapet. Det var länge sedan. Ett helt liv.
Han gick tyst under det täta bladverket, stödd på sin käpp, som om han tog farväl.
Dona Angelina tittade ut över havet. Dörren stod öppen och hon andades in den salta doften. Hon orkade inte längre vistas i Angledor den kalla årstiden. Det var alltför kallt och dragigt och hennes kropp var så liten som en fågels. Hon såg inte så bra längre, men varje dag spanade hon efter delfinerna. Den dag delfinerna hoppade i havet kunde hon återvända till Angledor. Då var det varmt även om nätterna. Hon längtade dit. Till fridfullheten. Hon hade levt där så länge. Ett helt liv.
Hon slumrade till där hon satt i sin gungstol och Sofia la sjalen tätare om hennes spröda kropp.
Angledor var delat i två lika delar. Spegelbilder. Allt stod färdigt exakt sex månader efter dotterns sextonårsdag, den dag då bröllopet skulle ha stått mellan Dona Angelina de Angledor och Senor Miguel Fernandez.
Don Angel slog med ridspöet på sina stövlar. Han var nöjd. Pengar hade det kostat, men hans plan var fulländad.
Den täckta vagnen svängde genom grindarna, in på den stenlagda gården. Till och med fontänen var delad på mitten. Vagnen stannade framför porten och två kvinnor höll Dona Angelinas händer då hon med förbundna ögon fördes ur vagnen och in i huset. De knöt upp bindeln då de stod framför Don Angel och lämnade sen hallen till far och dotter. Han såg på henne med brinnande blick.
Kärlek eller hat?
”Här ska du bo. Detta är ditt hem och du ska aldrig mer se din mor eller mig. Du kan livnära dig på odlingen och på halva den summa du skulle ha fått som hemgift. Från och med nu är du självförsörjande och du råder själv över hur gott du ska leva. Du är Dona Angelina de Angledor och du ska förbli jungfru i hela ditt liv. Den dag du bryter detta ord, förlorar du allt och egendomen blir Senor Miguels, i sin helhet.”
Dona Angelina stirrade på fadern, flämtade till när hon såg muren, som skar genom huset, den stora svängda trappan som nu bara var hälften så bred. Muren följde svängen och fortsatte upp till taket.
Plötsligt förstod hon. Böjde huvudet en sekund för att strax lyfta sitt ansikte mot Don Angel, le snett och säga:
”Adjö, Don Angel Mendez, måtte ni brinna i Helvetet”, vända på klacken och gå.
Don Angel satt upp på sin häst och red i galopp ut genom grindarna, nedför sluttningen, in genom gränderna och upp till kyrkan.
Fiskebåtarna lyste röda i solen. I näten sprattlade silverglänsande fiskar. Längre ut i horisonten låg trålarna. De utarmade bukten. Fiskarna kunde inte längre försörja sig på sin fångst. De fick ta lönearbeten i staden eller hjälpa till vid fruktodlingarna.
Plötsligt kom ett stim delfiner och bröt havsytans spegel. De pilade, tumlade och hoppade som om de hade uppvisning för människorna som promenerade längs stranden.
”Nu har de kommit”, sa Sofia tyst. ” Nu hoppar de i havet”.
” Då flyttar vi. Ring efter en bil.”
Dona Angelina gick mödosamt upp för trappan till Angledor. Vred den stora nyckeln sju gånger åt höger och dörren gick upp. Hon klev in i hallen där hon en gång för länge sedan stod mitt emot sin far. Hon tittade upp på muren, följde trappan med blicken, suckade och gick in i den stora salongen. Öppnade dörrarna och de tunga järngallren, så att ljuset kunde komma in. Terassen var övervuxen och skräpig av gamla löv och torkade blommor. Hon drog in doften. Den var tung och söt. Sakta gick hon ned mot grinden, ned mot odlingarna. Hon kände doften av cherimoyan. Det var dags att skörda den. Hon drog in doften som om huv ville fylla hela sin spröda lilla kropp. Hon drog med handen längs muren medan hon åter närmade sig terassen. Sofia hade ställt fram en stol och stod redo med en filt.
”Plocka mig en Cherimoya. Jag vill äta den nu.”
Sakta lät hon frukten smälta i munnen. Ljudet av en ambulans kom närmare. Den lät alldeles nära.
”Gå, Sofia. Se vad som händer.”
Skeden ramlade ned på stenläggningen och fatet med frukten gick i kras när den magra handen sjönk ned i knät på den gamla kvinnan. Hakan vilade mot bröstet och den rynkiga huden blev slät. Ansiktet såg rofyllt ut. Anletsdragen mjukare.
Sofia insåg redan när hon stod i dörröppningen att det var slut. Hon samlade ihop skärvorna. Frukten hade flutit ut och getingarna flockades redan i den söta saften.
”Dona Angelina har lämnat oss”, ropade hon. ”Kalla på hjälp”.
Så kom det sig, att en fredag i maj, stod två kistor sida vid sida i den vackra kyrkan högst uppe på kullen, i den vita lilla staden vid Andaluciens vackraste strand.
Dona Angelina de Angledor f. 1913 d. 2010
Senor Miguel Fernandez f. 1909 d. 2010
De två var en gång ämnade för varandra, men ödet ville annorlunda. Sida vid sida levde de i åttio år, skilda åt av en mur. Aldrig såg de varandra i livet, men kanske förenades de i döden.
Delfinerna leker i bukten och den gyllene madonnan i glasburen ler.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)