Bouloungerie Parisiènne

Karin Amanda Karlström, 56 år, kallad Kakan, satt på bänken i parken.

”Det var det, det. Tacken för allt slit. Tack och adjö efter nästan 40 års lojalitet. Den jäveln sträckte bara fram handen. Inte en avtackning, ingen blomma eller ens en jävla glasskål.”

Ingen formell utbildning hade hon. Däremot många kurser inom företaget. Specialinriktade. Till ingen nytta för någon annan än läkemedelsföretaget hon jobbat för, sedan artonårsåldern. Hon kunde allt på ena handens fingrar. Hon hade hundraprocentig koll på varenda preparat, varenda kund, varenda medarbetare, varenda lagparagraf. Plötsligt behövdes hon inte längre.

En grämelsens tår trillade nedför kinderna. Lurad, förbannad, snopen. Chockad!

Pojkspolingen som tog över efter Lunkan, gjorde snabba förändringar. Åtstramningar, sas det, men sanningen var den att han handplockade sina anställda ur sin egen vänkrets.

Pontus Höög 34 år, dök upp som påläggskalv för ett par år sedan, när det tyska bolaget köpte upp flera svenska företag.

Lunkan, Anders H Lundqvist, hade länge drivit familjeföretaget som funnits i nästan hundra år, närmade sig pensionen och såg en chans att sluta med flaggan i topp och sålde, eftersom ingen av hans söner var intresserade av att ta över. Dessutom hade det nog inte gått så bra sista tiden. De hade missat några stora innovationer och kunde inte längre konkurrera med de stora jättarna.

Kakan hade kommit bra överens med Lunkan. De började ungefär samtidigt och snabbt hade Kakan blivit hans högra hand. På den tiden styrde gamle Hugo Lundqvist företaget med järnhand. Han var en skicklig man och hade själv ett flertal patent. Sonen, Lunkan var inte tillnärmelsevis en sådan auktoritet, men med Kakans hjälp blev han så småningom en bra chef.

När snorvalpen Höög kom, krympte Lunkan alltmer. Tröttnade. Ägnade mer tid åt whiskyresor i Skottland än åt firman och lät Höög ta över ruljansen.

Lunkan gick i pension och Höög möblerade om ordentligt. Alla gamla fick gå, en efter en. Kakan trodde att han skulle låta henne stanna till pensioneringen, men så kom beskedet idag.

”Vi har ju allt på data...”

Just det! Hon hade omsorgsfullt grävt sin egen grav genom att under flera år lägga upp hela arkivet på data. Hon hade gått datakurser till och med på fritiden och ägnat många långa kvällar åt att föra över allt material på data. Noggrannt och systematiskt fanns allt organiserat. Hela verksamheten, varje detalj. Hon hade lagt ned hela sin själ, sitt liv och nu satt hon här på parkbänken.

Arbetslös.

Hon hade jobbat varenda dag sedan hon gick ut nian. Först som servitris, sen i baren på Hotellet. Hennes röda hår och turkosblå ögon hade väckt uppmärksamhet. Flirtig hade hon varit. Jodå, men både duktig och pålitlig. Fast...visst hade hon trillat dit. Blivit på smällen med en kille som sen aldrig kom tillbaka. Birger Andersson hette han, men han förnekade att han hade träffat henne. Han kom inte ihåg henne, sa han och möjligen hade han köpt en öl i baren, men inget mer.

Sjutton år gammal var Kakan när Rikard föddes. Hon fick sluta i baren när magen blev rundare, men hon fick börja i tygförrådet. Hon mindes hur linnedukarnas doft hjälpte mot illamåendet. Hon lärde sig att bryta servetter, ställa dem på serveringsvagnarna, styva och exakt likadana.

Rikard föddes i början av maj, 1971. Hon hade semester i tre veckor och fick vara ledig fram till mitten av augusti utan knussel. Hon gjorde så gott hon kunde med Rikard, men nog var det mest mamma som skötte honom. Han blev mammas lillpojke.

Rut och Herbert Karlström var hederligt folk. Herbert hade en cykelaffär med verkstad och en anställd. Alla kände till Karla. Han fixade cyklarna åt alla i stan. Karla jobbade dygnet runt på vår och försommar, fixade punkteringar och smorde kedjor. På vintrarna reparerade han cyklarna men för att få det att gå ihop sålde han försäkringar på kvällarna. LIV stod det på ytterdörrens brevlådsinkast.

Rut var hemmafru. Ibland demonstrerade hon på Tempo. Det var bara ibland, men hon fick ofta rycka in utan förvarning. Hon demonstrerade dammvippor, nya disktrasor och revolutionerande silverputsmedel.

När Rikard föddes slutade hon med det. Hon ägnade all tid åt Rikard. Han var hennes ögonsten.

På söndagarna gick Rut och Herbert punktligt i Högmässan. Först åts det en stadig frukost med ägg och korv. På söndagarna fanns inte tid till lunch. Halv elva gick Rut och Herbert i armkrok till Kyrkan. De hälsade på alla innan de satte sig. Alltid samma plats, en rad bakom predikstolen så att de tydligt kunde höra prästens ord, både predikan och vilka som lämnat jordelivet, vilka som hade ingått äktenskap och för vilka det lyste. Efteråt gick de med vänner och bekanta till församlingshemmet och drack kaffe.

Inte förrän halv tre på söndagseftermiddagarna klev de över tröskeln in i sin trivsamma trea mellan Järnvägsstationen och Stadsparken. Rut tog av sig sin lilla hatt, la den i hattasken, knöt på sig förklädet och började förbereda söndagmiddagen. Herbert la sin hatt på hyllan, tog av sig slipsen, knäppte upp den översta skjortknappen och sa:

”Jag tittar lite på räkenskaperna”

Samma ritual, varje söndag.

Kakan lekte med Rikard på söndagarna. Hon promenerade med honom i vagnen och när han blev lite äldre gick de till lekparken. Hon tyckte att det var roligt, men hon kunde inte vara lika naturlig som sin mamma.

Rikard hade börjat kalla Rut för momma. Det var hans första ord. Han klappade sina tjocka små händer och sa ”Momma, Momma” så fort han såg Rut. Han sträckte upp sina armar och log med öppen mun.

”Mitt hjärta”, sa Rut och bar honom på höften medan hon lagade maten. Dansade runt med honom så hans skratt klingade i lägenheten.

Både Rut och Herbert blev besvikna när Kakan berättade att hon var med barn. Ännu värre var det att hon blev övergiven av barnafadern. De hade ju uppfostrat henne att vara ordentlig. I deras värld skulle man åtminstone vara förlovad innan man inledde något intimt förhållande och att deras egen dotter skämde ut sig så, hade de svårt att smälta. Dock var det aldrig tal om annat än att hjälpa henne med barnet. Barnet hade ju ingen skuld i eländet och ett barn var guds gåva.

Kakan fick jobbet på Lundqvists Farmacept. Bra lön och utbildning både i maskinskrivning, bokföring och engelska. Hon läste extra på kvällarna också. Hon trivdes med jobbet och när det blev en tvåa ledig i samma hus som föräldrarna hade hon råd med den. Hon köpte möbler på auktion och en fin soffa på avbetalning. Det var inte tal om att Rikard skulle bo hos Kakan.

”Han kan ju vara hos dig när du vill, men sova gör han bäst hos mig”, sa Rut.

Det passade bra eftersom Kakan hade så många kvällskurser och inte heller någon TV. Dessutom hade hon träffat Erik.

Erik läste en ingenjörsutbildning på kvällstid och jobbade på Televerket på dagarna. Han bodde hos sina föräldrar en bit utanför stan och hade en gammal SAAB som knappt hängde ihop.

Rut och Herbert gillade inte att Erik stannade över natten hos Kakan, men hon var ju i alla fall ingen oskuld. De propsade på att de skulle förlova sig i alla fall. De ville kunna se vännerna i ögonen och de hade ju redan stått med skammen när Kakan blev med barn.

”En, men inte två gånger”, sa de.

Erik hade svårt med Rikard. Han var inte beredd att bli farsa. Han hade stora planer. Hade tänkt plugga vidare på Chalmers. Bli civilare och ge sig ut i världen. Kakan ville inte skrämma iväg honom, men hon köpte ringar och bad att Erik skulle bära sin när de träffade Rut och Herbert i alla fall.

Kakan hade en bror. Han var fem år äldre än Kakan. Hans Axel Karlström. Han hade haft polio som mycket liten och var klen. Liten till växten, smala armar och ben. Hans hade ett fågelliknande utseende med den smala halsen som stack upp ur skjortkragen och den böjda näsan som en näbb, hakan var nästan obefintlig.

Hans hade varit mobbad som barn. Han var intelligent men inbunden. Kakan hade skämts, ja till och med förnekat sin bror under perioder. Han hade flytt in i böckernas värld. Herbert hade försökt ta med honom till cykelaffären och visst följde han med, men snart satt han i ett hörn med en bok. Pumpa cyklar orkade han inte och skiftnyckeln föll ur handen när han skulle skruva fast en lykta.

Hans var skygg. Han gömde sig på biblioteket när han blev jagad från skolgården. Senare köpte han ett litet antikvariat och hade sin bostad innanför. Dessutom textade han kort till födelsedagar och högtider. Hans kunde skriva de vackraste bokstäver i svart och guld. Hela stan anlitade Hans när de skulle ha vackra högtidskort.

Nu för tiden blev det väl inga kort längre, vem som helst kan göra vacker text på datorn, men antikvariatet hade han kvar. Han var en grånad liten man. Såg nästan ut som en gam, tänkte Kakan. De hade aldrig haft särskilt god kontakt. Nu träffades de i princip aldrig.

Rikard hade älskat Hans. Hans var Rikards hjälte. Han strålade av lycka när Hans kom. Hans ögon fick också en annan glans tillsammans med Rikard. Han växte av Rikards tillit. Hans hade alltid en bok att läsa för Rikard och han kunde ställa om sin röst så det lät som om olika personer pratade. Rikard lyssnade fascinerat. Rikard blev tidigt invigd i böckernas värld och han tillbringade snart hellre söndagarna med Hans än med Kakan.

Kakan vande sig. Någon bra mor var hon inte. Så var det med det.

Herberts far var lokförare. Kakan mindes sin farfar när han kom spatserande längs gatan, rakryggad i sin uniform med skärmmössan och den stora portföljen, som hade en hedersplats i hallen vid rokokobyrån. Farfar var kärv och farmor en vassnäst kvinna som ägnade sig åt handarbete. Hon virkade och broderade och huset var fullt av vita spetsdukar och broderade gardiner. Hos farmor drack man te i tunna tekoppar och choklad med vispgrädde i chokladkoppar med guldkant. Kaffe drack man bara efter maten och då i små moccakoppar med rosor på. Hos farmor fick man hålla händerna på ryggen och inte röra någonting.

Annat var det hos mormor och morfar. Morfar hissade upp Kakan i luften och låtsades tappa henne, men räddade henne i sista stund med sina stora händer och starka armar. Morfar var bullrig och rökte pipa. Han skrattade så att magen guppade och drack snaps i stället för att gå i kyrkan.

Mormor var varm och rund och sjöng medan hon bakade sina kakor. Hon skrattade och skakade på huvudet åt morfars galenskaper. De bodde precis utanför stan och hade en trädgård med både blommor och grönsaker. Morfar levererade potatis och morötter, vitkål och rödbetor till affärerna i stan i en röd och grå Volvo Duett. Hela bilen var full av trälådor och den luktade jord och fukt. Mormor arrangerade blommor till begravningar. Hon band kransar av granris och murgröna och satte kottar och blommor som dekoration. Varje söndag cyklade hon till kyrkan i sin svarta kappa och hatten med flor.

Kakan älskade att vara hos mormor och morfar som barn. Hon njöt av värmen i växthusen. Söp in doften. Hjälpte till att packa tomater i lådor, slå in gurkor i tunt papper och knyta band om morotsknippen. Nästan varje dag cyklade hon dit efter skolan.

Hans däremot, var oftare hos farmor. Han satt fint i en röd sammetsfåtölj och läste sina evinnerliga böcker.

När Rikard kom till världen blev besöken hos farmor alltmer sällsynta för Kakans del, men mormor var den första att förstå hur det stod till när Kakan blev med barn. Det var mot mormors axel hon grät och berättade om Birger.

”Så, så”, sa mormor, ” Jungfru Maria var inte äldre än du, och inte gift heller. Det blir nog bra med den saken.”

Varken mor eller farföräldrar levde längre. Mamma var änka sedan fem år, när pappa fick en stroke. Mamma hade Rikard. För snart fjorton år sedan, tjugofem år gammal, vigdes Rikard till präst. Rut och Herbert kände det som en seger, en upprättelse.

Deras svåra sorger över den polioskadade sonen och den förtappade dottern förbleknade när barnbarnet blev präst. De lyste båda av lycka där de satt, längst fram i kyrkan, när biskopen la sin hand på Rikard Axel Karlströms huvud.

Kakan visste inte vad hon skulle känna. Hon var inte troende. Hon hade visserligen inte avslutat sitt medlemskap i kyrkan, det fick vänta tills mamma inte längre var i livet. Rikard hade sagt att hon inte behövde vara kvar för hans skull, när den dagen kom.

”Att vara troende är en privatsak, det kan ingen styra över,” hade han sagt.

Kakan träffade inte Rikard särskilt ofta. Han hade studerat i Uppsala och när han var hemma var han oftast hos Rut. Nu hade han träffat en flicka, Elin. Hon var förskollärare. En söt flicka. Mycket yngre än Rikard. Han kallade henne Lelle och hade plötsligt blivit lekfull. De bodde tillsammans i ett av kyrkans hus. Hade en stor våning som inte ens var till hälften möblerad. Stora vackra fönster, utan gardiner. Kakan kunde inte låta bli att jämföra med farmors mörka lägenhet med de tunga gardinerna. Elin verkade inte vara särskilt huslig. Kakan hoppades att de inte skulle skaffa barn. Hon var kluven inför tanken på att bli farmor.

Kakan bodde kvar i sin tvåa, men Rut hade flyttat till en liten etta mitt i stan sedan Herbert dött. Det var enklare för Rut att ta sig till kyrkan på söndagarna. Vägg i vägg fanns en liten närbutik där hon kunde handla sin mat. Rut låg ingen till last.

Hur skulle det bli?

Kakan reste sig från parkbänken och gick till Espresso House. Beställde en kopp kaffe och ett par scones.

Under årens lopp hade hon vant sig vid ensamheten. Efter Erik hade hon varit ensam ett par år. Så träffade hon Göran. Göran var frånskild. Sju år äldre än Kakan. Han hade tre barn och en neurotisk före detta. Hon krävde att han hade barnen exakt samma antal dagar som hon, trots att han betalade underhåll till henne och hon tog barnbidragen. Göran var snäll. Alldeles för snäll. Han fick sälja bilen och hade aldrig råd med någonting. En gång bjöd Kakan honom på en resa till Teneriffa. En vecka. Före detta frun trakasserade honom i ett halvår efteråt. Vare sig han eller Kakan orkade längre. De skulle bara ta en paus, men det blev aldrig något mer. Lika bra det.

Rikard hade aldrig varit en belastning. Hon ville inte ta del av andras barn. Det var för mycket begärt. Men hon saknade Göran ibland.

”Varför slog han inte bara näven i bordet?”

Hon ägnade mycket tid på jobbet. Var en tid i Tyskland för jobbets räkning. Hon hade pluggat tyska innan, så hon klarade språket rätt bra. Träffade Claus som var chef på systerföretaget. Han hade en vacker villa i utkanten av Frankfurt. Han ville att hon skulle säga upp sig och flytta till honom. De skulle gifta sig.

När Kakan reste hem igen efter åtta månader, tveksam hur hon skulle göra, hade Claus redan en ny på gång. Hon ringde ett par dagar efter hemkomsten och en kvinna svarade att Claus stod i duschen.

”Så var det med det.”

Ett år senare träffade hon Per Malmberg. Han var charmig och vacker trots att han var över femtio. Pojkaktigt slängig och slank i kroppen. Hon träffade honom på tåget till Stockholm. De satt i första klass med var sin dator i knät. Tåget var fullsatt och det var trångt och varmt. Plötsligt hade han stängt sin dator.

”Nä, hörru...nu tar vi en SJ-macka och ett glas surrogatvin i cafévagnen. Pelle heter jag...”

De träffades under flera år. Pelle var lätt att tycka om och de hade trevligt. Han spelade golf och Kakan försökte dela hans hobby. De åkte på golfresa till Mallorca och till Skottland, men riktigt engagerad blev hon aldrig. Pelle hade också en son, lika gammal som Rikard. De hade hyrt en stuga på Bornholm en vecka, när pojkarna var så där fjorton år och planerat att de skulle bli goda vänner. Veckan blev en flopp. Pojkarna satt i var sitt hörn med surmulen min och hörlurar i öronen. De hade inte ens samma musiksmak.

Förhållandet ebbade ut. Trettio mils avstånd och mycket arbete gjorde att de träffades allt mer sällan. Visst hade de haft trevligt när de var tillsammans, men livet blev lugnare för Kakan, när de belsutat sig för att bryta.

Det var mer än sexton år sedan. Åren går. Kakan hade börjat med dataupplägget av hela företaget och hon arbetade mer än tio timmar om dagen. Ofta hade hon jobbet med sig hem över helgerna, om hon inte gick till kontoret och satt där.

Rikard var en lugn tonåring. Han var aldrig ute och festade. Kakan tog honom med till Paris, London och Rom på semestern. De tittade på sevärdheterna men pratade inte mycket. Han hade ofta en bok som han fördjupade sig i eller så tittade han på TV. När han började gymnasiet jobbade han på loven och resorna upphörde.

När Rikard tog studenten var hon själv trettiosex år. Fortfarande ung men då kände hon sig gammal. Hon insåg att Rut vid det tillfället måste ha varit i ungefär samma ålder som hon var nu. Kanske knappt sextio. Hon tyckte ju att Rut och Herbert var urgamla då.

Rikard åkte runt i världen med en kompis. De var borta nästan ett år. Rut var orolig. Ibland hörde de inget ifrån Rikard på flera veckor, men så ringde han från en raspig linje från Afrika någonstans. Rut andades ut ett tag.

Kakan var inte orolig. Bara avundsjuk. Tänk om hon hade kunnat resa jorden runt. Hon hade bara jobbat, jobbat, jobbat. Och fått barn. Men nu var hon kanske orättvis. Rikard hade aldrig hindrat henne. Men väl hennes dåliga samvete. Skuldkänslorna. De tafatta försöken att vara mamma. Rut hade ju faktiskt tagit över, men ändå kände Kakan alltid Ruts anklagande blick i ryggen.

Kakan visste inte om det var så eller om det var hennes eget hjärnspöke. Rut hade ju aldrig sagt något.

Vad spelade det för roll...känslan fanns där och den hade hindrat henne från att ta steget ut. Känslan hade kopplat henne som en bandhund, vid plikten.

Med kristendomens, Luthers hand på axeln hade hon lämnat drömmar och lycka utanför. Hon arbetade av sin skuld. Sin ansvarslöshet. Sin aningslöshet. Ett par timmar på ett hotellrum med en man som inte ville veta av henne och det barn han planterat. Birger Andersson. Vilken idiot.

Rikard hade fått veta vad fadern hette när han var i femtonårsåldern. Kakan hade berättat att de var unga och att Birger nog inte förstått vilken fin pojke han var far till. Rikard hade fnyst åt hennes ord. Han frågade aldrig efter sin far. Rikard var mest lik Herbert och farfar lokföraren. Några drag från Birger kunde hon inte se, men det fanns säkert. Kanske den sneda blicken han kunde få ibland, den hon inte kände igen och så händerna. De långa smala fingrarna som ingen i hennes familj hade.

I dag kunde man ju faktiskt kontrollera och fastställa faderskap. Undrar om Birger skulle lämna DNA. Undrar om han kunde bli skyldig att betala. Kakan kände ett sting av hämndbegär. Men, nej...det var för sent. Rikard är snart fyrtio och han skulle aldrig sänka sig till något sådant. Han behövde inte Birger om inte Birger behövde honom.

Kaffet var urdrucket. Kakan tog sin väska och gick ut.

Ett år med full lön!

Det slog henne att hon faktiskt kunde göra vad hon ville. Hon kunde ju faktiskt vara ledig ett tag, se sig om. Börja ett nytt liv.

Det var som om en varm vind svepte runt henne. En frihetsvind!

Upplivad gick hon genom stan. Hon hade nio år till pension. Nog skulle hon väl få något att jobba med. Hon var inte tappad bakom en vagn. Kanske kunde hon öppna en liten affär.

En brödbutik. Ett franskt bageri.

”Varför inte” sa hon högt för sig själv. Tog ett hoppsasteg så ett par tonårsflickor tittade till och fnissade.

Kakan hoppade upp på cykeln och susade fram som om hon inte hade en minut att förlora. Slängde väska och kappa på hallgolvet och satte på datorn.

En resa till Paris. Ivrigt knappade hon in beställningen. Kakan skulle till Paris. Hon skulle lära sig att baka bröd på riktigt.

Öppen biljett...

Tre veckor senare börjar Kakan sitt livs äventyr...Hon tar taxi från Charles de Gaulle.

” Un Boulangerie Parisiènne!”

”Oui Madame” säger taxichauffören och kör in mot Paris.