Maktlös

”Herregud, vad ska jag göra...?”

Tankarna for genom huvudet som projektiler.

”Bara han somnar.”

Jag försökte ligga tyst och stilla, låtsades sova, andades långsamt men saliven stod upp i munnen och tvingade mig gång på gång att svälja. Hans tunga arm låg över mina revben och han hade sitt ansikte mot min ena axel.

”Hur lång tid ska det ta innan han somnar?”

Jag kände paniken komma krypande. Jag måste röra mig. Benen började domna och jag bara måste röra på tårna. Han hostade, svalde och mumlade lite.

”Sov, för helvete!”

Min kropp kändes som en bågsträng. Försiktigt försökte jag lösgöra ena benet. Han rättade till sin kropp, drog upp filten och suckade tungt.

Jag vet inte hur länge vi låg så, bara att det blixtrade och svartnade för mina ögon och att jag då och då rykte till som om jag höll på att somna. Om jag gjorde det skulle allt vara förlorat. Jag kämpade mot krampen, mot paniken.

”Lugn, håll dig lugn!” röt jag inombords till mig själv.

Äntligen var jag säker på att han sov. Mitt hjärta dunkade så högt och fort att jag trodde det skulle väcka honom.

Långsamt, ljudlöst, tyngdlöst försökte jag slingra mig ur hans grepp. Det var becksvart i rummet. Jag hade försökt att memorera hur det såg ut, var dörren var och var mina kläder låg. Jag hade försökt uppskatta hur många steg det kunde vara från sängen till dörren och hur jag skulle kunna nå mina kläder innan jag öppnade den.

Ena benet fritt, så axeln, jag försökte lyfta hans arm lite...till slut var jag kvitt hans kropp. Jag låg kvar en stund för att inte riskera att han skulle märka att jag tagit mig lös. Tiden kändes lång, en hel evighet.

Ena foten på golvet, så rullade jag sakta, sakta ned från sängen. Trevade ljudlöst med foten efter något som kunde vara mina kläder. Golvet var skräpigt och kallt. Något stack under knät och jag mådde illa av att känna det skitiga golvet mot min nakna kropp.

Ålade mig mot sänggaveln. Famlade med händerna och stötte mot tyg.

”Var det mina jeans?”

Försökte identifiera. Där var blixtlåset, skärpet.

”Jo, det var mina.”

Trosorna kunde vara kvar i dem. Samlade ihop dem flämtande av upphetsning. Hjärtat dunkade och plötsligt stötte jag emot ett stolsben

”SKRAAP!”

Ljudet skar genom tystnaden. Det kändes som om ett iskallt band drogs ihop runt mitt huvud. Jag låg stilla. Höll andan. Räknade sekunderna. Så kunde jag slappna av igen, han reagerade inte.

Ivrigt letade jag efter tröjan.

”Var var den?”

Med fötterna före sköt jag mig utmed sängen. Golvet kändes som en spikmatta mot skinkorna och ryggen. Min ena fot nuddade något mjukt. Jag grep med tårna och förde foten mot min hand. Jag kände doften, det var min.

Jag reste mig långsamt och försiktigt trevade jag mig hukande mot dörren. I mitt krälande på golvet hade jag förlorat begreppet om avstånd och försökte nu orientera mig i mörkret Månljuset syntes inte bakom den neddragna rullgardinen.

Jag nådde dörrhandtaget eller nyckeln, som var det enda som fanns. Vred lite. Ett glapp och så kände jag fjädern i låset ta. Klicket när låset gav efter var som ett pistolskott. Jag blundade. Med kläderna under armen höll jag ena handen mot dörrkarmen och den andra runt den stora nyckeln. Jag fick knuffa med höften för fukten i huset hade fått träet att svälla. Hastigt vände jag mig om för att se om han sov. Mina ögon började vänja sig och jag skönjde siluetten av hans kropp under filten och hörde hans tunga andetag.

Utanför! Jag lämnade dörren öppen eftersom jag inte vågade lita på att den skulle gå att stänga ljudlöst.

”Ut, ut, ut!” dunkade det i mitt huvud. Jag trevade längs väggarna för att hitta hallen och ytterdörren. Spindelväven på väggarna klibbade på mina fingrar. Jag fick kväljningar. Till slut nådde jag farstun. Golvet var iskallt och av sten.

”Mina skor!”

Jag hade glömt mina skor i rummet. Det fanns inte en chans att vända om.

”Ut, ut!”

Ytterdörren var låst. Ingen nyckel satt i låset. Jag kände ångesten dunka i mina öron.

Vid sidan av dörren fanns ett smalt fönster.

”Jag måste ut!”

Fönsterhakarna satt trögt. Den gamla stela sorten. Med en kraftansträngning nådde jag den översta och fick banka på fönsterkarmen för att få upp fönstret.

”Bara han inte vaknar!”

Det gick upp.

Kläderna först och så ut med ena benet. Sittande grensle på fönsterbrädan klämde jag mig ut genom den trånga passagen och hoppade. Fönsterblecket skar upp en reva i ena låret och vaden.

” Aj!”

Håret klibbade vid tinningarna och jag ramlade ned i det kalla, våta vintergräset. Hastigt grep jag kläderna, reste mig upp och började springa.

Jag var fri! Månen hade gått i moln men jag kände instinktivt åt vilket håll jag skulle. Min andedräkt var hård. Ibland trodde jag att det var någon annans flämtande som hördes bakom mig. Inte förrän jag nådde grusvägen stannade och tog på mig kläderna.

”Hur kunde jag vara så jävla dum?”

Smärtan dunkade i såret på benet. Blodet var klibbigt när jag drog på mig jeansen. Först kändes det skönt men sen kom kylan. Mina bara fötter mot den kalla, fuktiga marken fick kölden att stiga mot vristerna och så längre och längre upp. Snart skakade jag så att tänderna skallrade.

Jag började gå längs vägen. Mörkret och tystnaden gjorde mig lite tryggare.

”Undrar vad klockan är?”

Skulle det ljusna snart? Mina sinnen var på helspänn, mina ögon glasklara och hörseln skärpt. Jag såg minsta skiftning, minsta rörelse i skogskanten. Jag hörde varje prassel.

”Hur långt kan det vara?”

Målmedvetet gick jag, snabbt men inte så fort att jag blev trött. Mina krafter måste räcka ända fram till räddningen.

Plötsligt kom äcklet. Det vällde upp genom min kropp som en svallvåg. Jag stannade upp och tömde hela mig gång på gång tills smärtan av magens sammandragning blev outhärdlig. Tårarna rann utför mina kinder och jag skakade av köld och förtvivlan. Tankarna irrade inne i mitt huvud. Hans händer kändes överallt på min kropp. Jag kräktes igen. Samlade ihop mig för att fortsätta men föll. All kraft hade runnit ur mig. Jag låg i fosterställning i det våta diket.

Plötsligt hörde jag någon skrika. Ett vilt, förtvivlat, övergivet skrik och återigen kände jag bandet runt pannan.

Det tog flera minuter innan jag förstod att skriket hade kommit från mig själv. Det fruktansvärda skriket var mitt eget. Kände paniken igen.

”Hade jag röjt mig? Vem hade kunnat höra? Hade han vaknat och var efter mig?”

Herregud! Jag hade sinkat tid på att ligga i diket och skrika. Nu måste jag iväg. Vågade inte gå så att jag kunde synas från vägen men jag måste ha kontakt med den för att inte villa bort mig. Oron i kroppen fick mig att börja springa.

”Inte för fort! Du får inte springa så att du börjar flämta, då hör du sämre. Fort, bort, fort!”

Vägen tycktes oändlig. Skogen oändlig. Himlen mörk. Inte ett ljud. Tystnad och mörker.

Jag fortsatte men lugnade ned tempot en aning. Tårarna suddade ut min klarsynthet. När jag torkade bort dem kände jag lukten från min hand. Hans lukt! Förtvivlad kände jag äcklet igen. Satte mig på huk och gned händerna mot den våta mossan. Tog jord i händerna och gnuggade. Håret, ansiktet, halsen. Ändå kände jag lukten. Den verkade komma inifrån mig själv.

”Fort, fort, skynda dig!”

En vindpust slog emot mig och strax efteråt såg jag en ljus rand på himlen. Skogen började vakna. Ett sus av fågelvingar och så det första skränet från en kråka. Morgonen kom.

Nu kunde jag inte dölja mig längre. Ljuset skulle avslöja mig och bilarna som körde förbi på vägen skulle upptäcka mig. Dess förare skulle undra varför jag sprang i skogen utan skor och jacka i den kalla vårvintermorgonen.

Jag måste vidare. ”Hur långt? Vart var jag på väg?” Rädslan av att hans bil var den första som kom på vägen fick håren att resa sig på min kropp, blodet att isa sig och bandet att dras åt igen.

”Helvete!”

”Väskan!”

Min väska med alla papper, nycklarna och min plånbok var kvar i huset. Han visste var jag bodde!

När som helst kunde han ringa eller låsa upp min dörr. Jag hade ingenstans att söka skydd.

Mitt hopp var ute. Det var ingen idé att springa. Hur fort jag än sprang skulle han hinna ikapp mig.

Stilla la jag mig ned i mossan. Kröp ihop och blundade. Kände värmen sprida sig genom mina lemmar.

Långt, långt bort hördes ljudet av en bil......