I mammas tidningar fanns bilder på Soraya med sorgsna ögon. Hon kunde inte skänka Shahen en son och därför försköt han henne och gifte sig med Farah Diba. Jag tittade på bilderna av de vackra människorna. Shahen hade så vacker profil och Farah Dibas frisyr blev världsberömd.
Hon födde honom en son....
Påfågelstronen. Det var ett vackert namn. Jag förstod ännu ingenting om diktatur, förtryck och tortyr. Jag tyckte bara att allt verkade vara en saga ur Tusen och en natt. Persien var ett land som i mina ögon var förtrollat. Ett land med underbar natur, silkeslena mattor med vindlande mönster, vackra människor och marmorpalats med gyllene kupoler. Till och med deras skrift var vacker som ett konstverk. Jag fascinerades av kontrasterna, den midnattsblå himlen med den gula månskäran och de underbara blommorna och frukterna i detta land, så långt borta.
Redan 1935 byttes namnet Persien mot Iran. Men Persien betydde för mig mystik, vackra kvinnor i pärlbroderade kläder och män med svartgnistrande ögon långt borta från verkligheten. Iran var kanske verkligheten. Om Iran visste jag ingenting.
Jag visste ingenting om yttrandefrihet, om öga för öga-tand för tand om tortyr eller förföljelser, om religion eller politik.
1979 väntade jag mitt andra barn. På TV visade man bilder av jublande människor på Teherans gator. Den religiöse ledaren Khomeini hade lämnat Paris och väntades tillbaka till Iran. Shahen och hans familj hade lämnat landet. Det hade varit en lång process. De fick till slut landa sitt plan i USA. Shahen var svårt cancersjuk och behövde vård. I Sverige var tidningarna fulla med bilder från en familj i landsflykt. En kung som förlorat sitt land. Från och med nu skulle folket styras av Gud.
Religionen hade segrat över diktaturen
Jag minns att jag sa: Ur askan i elden.
I de välmående kvarteren i Teheran springer en liten pojke och leker med sin lilla hund. Muslimer brukar inte tycka om hundar, de är orena, men i Shahens Iran bryr sig inte alla om Islams föreskrifter. Förmögna människor har både vakthundar och små sällskapshundar, som till och med får vara inne i huset. Bezhads familj har en liten lurvig hund. Han och hans bästa vän kastar en boll mellan varandra och hunden hoppar skällande efter bollen. De skrattar och lurar hunden varje gång. Året är 1975. Ännu blommar persikoträden i familjens trädgård. Fyra år senare flyr shahfamiljen och Behzads pappa är försvunnen. Många familjer har lämnat Teheran och och Behzads mamma döljer sitt vackra ansikte och sitt långa hår under en svart slöja.
En dag hörs flyglarmet och flygplan kommer in över staden. Behzad springer in från gatan där han som vanligt lekt med sin vän Zami. Han tar Zami i handen och drar honom med sig. Luften tjuter. De springer ned i källaren tillsammans med Behzads mamma och bror och lägger sig på det fuktiga golvet. Ödlorna som bor där nere pilar snabbt iväg. Hela huset skakar och ett öronbedövande dån fyller deras huvuden. De känner lukten av brandrök som sipprar in när de ännu efter lång tid ligger kvar.
Flygplanen är borta, de reser sig upp och går upp för trapporna. Det brinner utanför. Människor skriker. Det brinner i Zamis hus. Taket är borta, hela huset är en hög av sten och eld. Människor gråter. Brandbilar börjar tjuta och snart inser alla att Zamis familj inte längre finns. Zamis mamma, pappa, de tre småsyskonen, mormor och en moster.
Alla var inne i huset och av huset finns bara en askhög. Den vackra trädgården med rosor, kamelior och fruktträd är svart. De höga grindarna står öppna, men ingenting innanför finns kvar. Zami är den ende i familjen som lever. Behzads mamma slår sina armar om pojkarna och leder in dem i huset. Hon stänger dörrarna och drar de tunga gardinerna för fönstren.
Den dagen inser hon att hennes söner måste skyddas. Behzad är ännu ett barn men hennes äldste son är tretton år och snart kan han bli hämtad av milisen.
En vän till en vän till en vän......vet en utväg.
Hon tar på sin chador och smiter ut en kväll när pojkarna ser på TV. Hon har under en tid tagit ut en stor summa pengar från olika konton och pengarna har hon stoppat under kläderna. Hon går fort och målmedvetet. Hon går längs de stora husen som en liten svart skugga. Ingen vet om de ens har sett någon.......
En natt väcker hon sin äldste son, kysser honom och förklarar att han måste resa. De ska mötas igen, men i natt måste han bli vuxen.
De går i mörkret genom bakdörren där inga ögon ser. De går tyst och fort. Ett par kvarter bort står en bil med släckta lysen. Mor och son tar ett snabbt farväl och bilen kör ut ur Teheran, ut ur moderskärlek och ut ur barndom.
Den svarta slöjan döljer tårarna . Och blodet som droppar från hennes hjärta.
Bezad är tio år när han blir hämtad. De sliter honom ur hans mors armar. Soldaterna tränger sig in i hem, skolor och moskéer. Iran behöver fler soldater till kriget mot Irak.
Jeeparna kör genom Teherans smutsiga gator och stjäl alla pojkar. Ingen pojke är för ung.
Först blir de slagna.
Sen får de svälta.
Ingen får göra fel.
De ska lära sig att lyda.
Små pojkar lär sig snabbt att glömma och att göra mantelrörelse.
Små pojkar lär sig snabbt att lyda.
De lyder för bröd och för att få se sin mor igen.
De lyder för att än en gång få känna smaken av en solmogen persika.
Behzad är smidig och snabb. Han är stark och smart. Han kan uthärda tortyren och svälten. Han kan stänga ute skriken ur sitt huvud och hans öppna ögon ser inte de livlösa pojkkropparna som slängs på kärror. De som aldrig ska se sina mödrar igen.
Behzad ska se sin mor igen. Genom alla grymheter ser han sin mors ansikte och han har bestämt att han ska möta henne igen.
De ger honom en uniforn och hänger ett vapen på hans smala axlar. Han är den yngste som den dagen klättrar upp på lastbilsflaket som ska föra dem till fronten. Han vet inte var fronten är, men han ska skjuta fiender. Det är som en lek. Som när Zami och han slogs mot pojkarna från främmande kvarter i Teheran eller när de sköt med pilbågar mot fåglarna som stal frukt från träden.
Behzad är smidig, snabb och stark. Han kan smyga in bakom fienden och skjuta honom i ryggen.
Behzad skjuter många ryggar. Han har tappat räkningen. Han har lärt sig att skratta och röka marijuana i lägret, för att sudda ut bilderna.
Behzad vet inte hur många dagar han lyfter sitt vapen. Tiden är evig.
En dag vänder sig en rygg och han ser ögon. Han ser en pojke med skräckfyllda ögon rikta sitt vapen mot honom. Behzad skjuter sin spegelbild.
Efteråt kräks han. Pojkens ansikte har förvandlats till en blodig massa och ögonen finns inte mer.
Den dagen återvänder inte Behzad till förläggningen.
Som en hare springer han.
Rädd.
Han springer för livet. Han springer mot livet och hela tiden ser han sin mors ansikte. Han springer för att han har lovat att se sin mor igen.
Han ska springa i trehundrasju nätter.
Han ska springa fortare än han någonsin sprungit.
Han ska frysa mer än han någonsin frusit
Han ska svälta mer än han någonsin svultit.
Han ska simma längre än han någonsin simmat.
Han ska inte gråta.
Tårar grumlar ögonens skärpa.
Sent på eftermiddagen ser han en kvinna i svart chador. Han vet inte om han är i vän- eller fiendeland. Han höjer sina armar över huvudet och tittar in i kvinnans till hälften dolda ansikte. Han kan se hennes ögon och hennes mörka, breda ögonbryn. Det är en gammal kvinna. Hon gör en gest att han kan komma. Hon tar honom in i ett mycket litet hus, ett fårhus. Hon talar farsi men har en dialekt som han inte känner. Hon ger honom en skål med mjölk och går.
Före gryningen kommer hon tillbaka. Hon säger ett namn och pekar en riktning.
Behzad vänder sig inte om. Hans blick ser bara framåt. Han går över bergen. De stora bergen som är oändliga.
Han möter en herde och säger namnet men herden skakar på huvudet och pekar.
Där bergen tar slut finns havet.
Han möter mannen som har rätt namn i en bergsby. Behzad får skriva sitt namn på ett papper. Det betyder att han kommer att vara skyldig mannen pengar.
De är många som börjar gå mot havet. Många har inte skrivit sina namn utan satt ett avtryck av sin tumme. Många ska betala mannen pengar till sin död, men idag betyder det liv att sätta sin tumme på pappret.
De går på nätterna för att inte synas. Många ögon ser mer än två. Därför går de tillsammans.
Ingen ska hjälpa någon annan. Snubblar man, skadar man sig, blir man sjuk eller orkar man inte mer, finns ingen hand att hålla. Därför går man ensam.
Inte vända sig om, inte hjälpa.
Ensamma tillsammans.
Det är samma som liv och död.
Behzad är yngst i skaran av män som tysta skyndar över bergen. De går i alla väder. De går i de kläder de har, vissa utan skor. Behzads skor är för små. Naglarna lossnar. Vad är naglar när man går för livet.
De äter allt som går att äta. Rå orm. Insekter.
De dricker allt som går att dricka. Dagg.
Många började gå över bergen.
Inte många nådde havet.
En dag sitter Behzad framför mig i ett klassrum i en liten svensk stad. Hans pärlvita tänder ler mot mig och hans svartgnistrande ögon rör vid mitt hjärta.
Behzad är lång och mager. Hans ögon är så svarta att jag inte kan se pupillen.
Behzad skrattar ofta.
Behzad skrattar alltid.
Behzad vill lära sig svenska. Han kan redan en hel del.
Behzad vill bli svensk. Han frågar om allt.
Behzad blev min son under några år. Han blev mina flickors storebror och han höll min nyfödde son i sina armar och höll sina läppar mot den tunna pulserande hjässan.
Behzad firade jul och åt julskinka fast det fanns annat.
Behzad åt falukorv och läste svenska tidningar. Han ville veta allt om Sverige och svenska seder.
Behzad satte gula fjädrar i påskriset. Han hatade Gud.
Han ville bli något stort och han kämpade. Han skrattade åt svårigheterna.
Behzad berättade aldrig. Jag frågade men han skrattade bara.
Behzad sov aldrig. Jag frågade men han skrattade bara.
Behzad skrek ibland på nätterna. Jag frågade för att hans ögon var så sorgsna.
En dag började han berätta. Jag grät och han berättade. Jag ville förstå.
Hur kan man förstå sörja när man aldrig sörjt?
Hur kan man förstå svälta när man aldrig svultit?
Hur han man förstå fly när man aldrig flytt?
Hur kan man förstå döda när man aldrig dödat?
Behzad var sexton år och jag var över fyrtio, men när han berättade var jag ett barn och han var en gammal man.
Behzad berättade länge.
När han berättat färdigt, somnade han och sov i flera dagar. Han skrek inte i sömnen och när han vaknade var sorgen i hans ögon borta.
Kriget mellan Iran och Irak är slut. Folket som jublat över segern förstår att de bara fått en ny ledare. Förtrycket och grymheterna fortsätter.
Yttrandefrihet, demokrati och jämställdhet.
Ord som om de uttalas i fel sällskap kan betyda fängelse, tortyr och död.
Behzads mor bär sin slöja. Men under slöjan ler hon. Vad bryr hon sig om den svarta chadoren! Vad betyder ett svart tygstycke när hennes båda pojkar lever. Hon har lurat döden. Hon har lurat förtrycket. Hennes vinst är störst. De lever i ett litet land. Ett sagoland.
På väggen i mitt hus hänger en liten iransk tavla. Den har jag fått av Behzads mor, en midsommarafton för länge sedan. Två familjer förenade i mitt hus i ett litet land långt borta från Iran.
En dag ska elden som kom ur den svarta askan falna. En dag ska persikoträden åter blomma i Teherans trädgårdar.
Svarta slöjor ska lyfta mot himlen som stora svarta fåglar och Behzad ska inte längre vara en förrädare.
2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar