Öppet slut

Han hällde upp ytterligare en whisky. Släckte lampan. Musiken hade slutat. Orkade inte resa sig för att trycka av spelaren. Han sjönk längre ned i fåtöljen. La datorn åt sidan och svepte whiskyn i en mun. Lät sig omsvepas av ruset. Huvudet föll åt sidan. Glaset landade på mattan när handen öppnade sig, rullade in under det lilla bordet.

Han visste inte hur länge han sovit när mobilen ringde. Det var mörkt utanför fönstret. Han försökte resa sig. Munnen smakade papper. Läpparna var torra. Ilskna signaler. Han kom upp på benen, irrade runt, fick tag i telefonen och tryckte på måfå eftersom han inte såg i mörkret.

Signalerna hade upphört.

Irriterad slängde han telefonen ifrån sig. Famlade efter lysknappen och tände.

”Fy fan”

Samtidigt som han lät vattnet rinna för att bli kallt, fyllde han sina händer och sköljde det över ansiktet och drog fingrarna genom håret. Ruskade på sig. Tog ett glas ur skåpet och fyllde det. Drack det kalla vattnet i stora klunkar. Två glas.

”Fy fan”

Olle S Ekström, 62 år, misslyckad på alla plan. Nu var det slut. Nu hade tiden hunnit ikapp. Nu var det slut en gång för alla.

Usla recensioner hade hans senaste bok fått. En gång var han en lysande debutant. Sensationell.

Tre äktenskap varav det första resulterat i en slyngel till son som inte ens hade modet att bli vuxen, utan kört ihjäl sig redan innan han fått körkort. Rakt in i en stenmur. Smash! Med hans nya Audi. Pengar han fått i förskott för en roman som aldrig blev avslutad.

”Jävla unge”

Tårarna rann nedför kinderna. Hann aldrig egentligen lära känna grabben. Sen var det för sent.

Anklagelser. Skuld och skam.

Han hade redan druckit en del, men efter sonens död fullkomligt hällde han i sig sprit. Andra hustrun stod inte ut. Hon reste sig och promenerade ut ur hans liv. Henne såg han aldrig mer. Bara räkningen. På pengar han redan supit upp.

Fem år hade han supit. Allt var borta när han plötsligt reste sig ur misären. Duschade, klippte och rakade sig, gick upp till förlaget och förklarade att han hade en idé.

Sju veckor skrev han, natt och dag. Vatten var det enda han drack. Sju veckor tömde han sig. Renade sig. Rensade ut all skit.

Accepterad. Rosad.

Tidningarna skrev lovord. TV-sofforna var öppna. Pengarna trillade in igen. I smöret. Nya fester, nya kvinnor.

Flera år rullade det på. Inte skrev han väl på topp, men böckerna sålde. Orden infann sig. Erfarenheten fick honom att utnyttja genvägarna utan att någon avslöjade honom. Nog fanns väl recencenter som försökte, men han hade lyckats få en trogen publik. Läsare som struntade i elaka tungor.

Böckerna blev filmer. Han spelade till och med sig själv i dem. Bra skådespelare. De tolkade hans ord. Hjärtat svällde i bröstet.

Hybris

Högmodet slog till. Han var oövervinnerlig. Femtio år gammal stod han på topp i sin egen historia.

Glömda var de år han låg på parkbänkar. Då han pissade på sig. Den tid då ingen ville kännas vid honom. Ingen.

Nu ville alla synas med honom. Journalisterna älskade att fota honom med ny kvinna och champagneglaset i hand.

Spekulationerna, ovationerna, operationerna.

Han höll sig i form, trots festandet. Visst blev det lite för mycket då och då men han grejade det.

Mary.

Född året efter sonen. Vacker som en nyponros men dum som ett spån. De gifte sig på Gotland. Alla var där. Mary kunde inte ett ord svenska. Hon kunde inte många ord över huvud taget, men snygg var hon.

Han träffade Mary på en fest i London. Full var han, kanske var det lite koks också. Plötsligt stod hon där med duvblå klänning i samma färg som ögonen. Smickrad över att en så ung och vacker kvinna ville ens se åt honom gjorde honom blind. Hon var underbar. Ett helt år. Hon var omättlig på fester. Omättlig på shopping. Till slut stack hon. När han inte orkade hänga på längre. Då pengarna var slut och han inte kunde skriva. Vännerna sviker snabbt då pengarna tryter.

Dum som ett spån. Vem var egentligen dummast? Mary eller han.

Han gick in i badrummet. Den skarpa lampan avslöjade hur djävlig han såg ut. Blekningen i håret började chansera, skäggstubben var enbart patetisk.

Han lättade på trycket. Droppvis.

Gubbe.

Snart jordgubbe.

Prostatacancern hade spritt sig.

Metastaser i skelettet.

På sin höjd ett år.

Det tog sin tid. Innan han var klar var han tvungen att spy. Han hade druckit allt för mycket kallt vatten alltför fort. Den sura smaken av gammal sprit och galla fick magen att vända sig.

Ömklig stod han där, pinkande och spyende. Döende.

Han slet av sig kläderna och lät dem ligga i en hög på golvet. Vred på vattnet och ställde sig i duschen. Han blev yr och fick ta tag i väggen men halkade och hamnade på golvet. Näsan slog i hörnet och blod blandades med vattnet. Det såg ut som ett slakthus innan han kunde resa sig och få tag på en handduk att sätta mot näsan.

”Helvetes jävlar”

Han fick stopp på blodet. Lämnade våta fotspår när han gick över golvet in i vardagsrummet för att hälla upp en whisky. Hittade inte glaset utan tog flaskan och sög in den sista dropparna. Vände och gick in i sovrummet. Kastade sig på sängen och domnade bort.

Han vaknade när tidningen rasslade i brevlådan. Vände sig och drog täcket över sig. Kände den sura lukten men orkade inte göra något åt det. Han försökte somna igen men tankarna hann ikapp. Tittade på klockan. 04.56. Lika bra att hämta tidningen.

Hittade en halvt urdrucken burk Coca Cola på hallbordet som han drack. Tog tidningen och la sig åter i sängen.

Han tittade på framsidan. Onsdag! Vart hade söndag, måndag och tisdag tagit vägen? Det var lördag när han satte sig med datorn. Varför låg inte söndags, måndags och tisdagstidningen på golvet innanför dörren?

Klarvaken reste han sig upp. Han tog tidningen med sig och slängde den på köksbordet när han passerade. Balkongdörren stod på glänt. Det regnade lite utanför. Det var kallt i lägenheten. Iskallt på golvet.

”Fy fan vilken röra.”

Tallrikstraven med matrester i diskhon, glas till förbannelse, kaffebryggaren var på och kaffeskvätten i kannan hade bränt fast. Det luktade bränt kaffe. En halväten pizza med flugor som surrade låg kvar i kartongen. Limpan hade fått ett grönt ludd av mögel, smörpaketet och en lika möglig ost på spisen. Tomma ölburkar överallt.

”Får ta ett ryck”

Han passerade köket och kom in i vardagsrummet. Kastade en blick runt rummet. Whiskyflaskan låg på bordet men datorn...var fanns den? Han lyfte på filten som låg i fåtöljen. Ställde sig på knä och tittade under både fåtöljen och soffan. Där fanns damm och ett glas. Ingen dator.

Irriterad fortsatte han ut i hallen, in i badrummet, tillbaka till sovrummet.

”Var i helvete fanns datorn”

Han slängde kläder, tidningar, reklam omkring sig. Ingen dator. Hade han glömt den någonstans?

Nej, senast i lördags satt han och skrev. Hade fått ett uppslag som han börjat på. Han hade skrivit många sidor. Mindes tydligt att han skrivit hela lördagen. Han hade storyn klar. Bara slutet var öppet.

Han drog tre fingrar genom håret. Suckade tungt.

”Nej fan. Det måste bli en ändring. Måste rycka upp sig! Hade han börjat tappa minnet? Kunde man tappa minnet...”

Han ställde sig i duschen och tvålade in sig. Lät det varma vattnet rinna länge. Försökte minnas de senaste dagarna, men söndag, måndag och tisdag förblev svarta. Han måste ha sovit sen lördagnatt.

Efter duschen rakade han sig omsorgsfullt. Strök rakvatten över hakan och ned på bröstet. Kammade håret, tog deodorant och lät dörren stå öppen när han gick in i sovrummet för att klä sig. Bestämde sig för att ringa frisören. Måste boka tvättstugan också.

Han rafsade ihop lakanen, hängde täcket över balkongräcket och la kuddarna på pallen. Vände på madrassen. Rena lakan skulle det bli ikväll. Tvättpåsen i klädkammaren var full, så han la lakanen bredvid på golvet.

Konstaterade att kaffet var slut. Kylskåpet var tomt så när som på en halv ketschupflaska, en förpackning juice med utgånget datum och några öl. Inte något ätbart över huvud taget.

”Får väl ta en frukost ute på stan”

Började röja på bänken. Soppåsen stank när han knölade ned pizzakartongen. Han lyfte upp den och knöt ihop den. Ställde den vid ytterdörren. Spolade vatten i hon och började sakta rengöra tallrikarna. Bytte det skitiga vattnet och fortsatte med glas, koppar och bestick. Torkade av köksborder och bänkarna. Funderade på att ta fram dammsugaren, men beslöt att gå ut och äta något först.

Han tog på sig jackan och stack automatiskt handen i fickan efter mobilen.

Tom. Innerfickan var också tom. Letade mobilen överallt. Under tidnigarna, alla fickor, smutskläderna.

”Var fan var den nu då”

Samma sak med plånboken. Den var också borta. Och dörrnyckeln.

”Alltså, det här är ett skämt!”

Datorn, plånboken, mobilen och nycklarna. Borta. Paniken började dunka i bröstet på honom. Började han bli tokig? Han hade ju bara varit hemma. I alla fall vad han kunde minnas.

Extranyckeln. Den hade han i städskåpet.

Han styrde sina steg till skåpet. Öppnade dörren. Inte en jävla nyckel fanns. Källarnyckeln, nyckeln till morsans kolonistuga... allt var borta.

Förvirrad tittade han sig omkring. Vad har hänt? Har någon varit här? Vem? Vem hade intresse av hans grejor. Nu för tiden ägde han inte mycket mer än sin dator, mobilen och lägenheten. Han gick in i vardagsrummet och drog ut lådorna i sekretären. Allt såg ut som vanligt. Plötsligt upptäckte han att passet inte låg på sin vanliga plats. Mappen med köpekontraktet på lägenheten fanns inte heller. Annars var där allt. Några gamla brev, fotografier, en teckning som grabben hade gjort när han var liten.

Oförstående satte han sig i fåtöljen. Drog handen genom håret. Han kunde inte ringa polisen. Han måste gå dit men han kunde inte legitimera sig. Vem fan kom ihåg honom.

Han beslöt sig att ta sig till polisen. Putte på förlaget kunde kanske gå i god för honom. Banken. Han funderade på om någon på banken kände igen honom.

Tungt reste han sig och gick mot dörren. Öppnade den, den var låst konstaterade han. Lämnade lägenheten olåst, tryckte upp hissen och om ett par minuter lämnade han fastigheten.

Olof Sigvard Ekström, 471024-5831, född i Örebro, inga föräldrar i livet. En syster bosatt i Ängelholm, ingen kontakt sedan moderns död. Gift tre gånger, inga levande barn. Författare.

Polisen tittade upp.

”Författare? Du ser inte ut som någon författare jag känner till.”

” Nähä, vilka känner du till då?”

”Tja, Mankell, Guillou och så han som brukar vara på TV, han skåningen som har sån svada...”

”Björn Ranelid. Jag är kanske inte i deras kaliber men jag har faktiskt...”

Polisen ryckte på axlarna. Han hade tappat intresset. Ytterligare en polis kom in. Den förste nickade åt Olles håll,

”Här är en författare som har tappat plånboken och mobilen...”

Den andre tittade på Olle och log snett.

”På krogen då...”

”Nej, jag var hemma. Någon måste ha gått in i lägenheten och tagit datorn, mobilen och plånboken och dessutom nycklarna. Ni måste komma hem till mig och leta spår”

” Vi får väl skicka en deckare då... blir det bra med Morse, haha...”

Olle började ilskna till. Bäst att hålla sig lugn. Han förklarade att han suttit hela lördagen och skrivit, kanske blivit lite full och gått och lagt sig.

” Sovit i tre dygn, mmm. Vi skickar ett par killar, men det blir inte denna vecka. Personalbrist, hajar du.”

Rasande gick han ut. Inte ett öre på fickan. Inte ens till en kopp kaffe. Han måste ringa till Putte. Fick väl gå till biblioteket. Där kunde han kanske låna en telefon.

Flickan i receptionen såg lite tvekande ut. Tittade sig omkring men alla andra var upptagna på olika håll.

”Vi brukar inte...”

Olle slog numret till Putte. Hans telefonsvarare gick in. Olle lämnade ett meddelande, men det slog honom att det inte skulle fungera. Putte kunde inte ringa honom. Han ringde igen och chansade.

”Olle här. Jag tar en taxi. Kan du möta mig utanför porten. Jag har blivit av med plånbok och mobil. Kommer om en kvart.”

Han nickade ett tack till flickan och gick. Han gick en bra stund. Inte en taxi. Tjugo minuter senare kom han till Centralen, klev in i en taxi och sa adressen. Bilen svängde ut mot Essingeleden och körde söderut.

”Har du en mobil? Jag har blivit av med min. Skulle behöva ringa...”

”Nej, jag har bara taximobilen...”

Taxin svängde in till sidan, utanför förlaget. Ingen Putte.

Olle förklarade för taxichauffören, som blev tvärsur.

”Stanna här, jag fixar pengar och kommer ner igen.”

”OK, ge mig din klocka så länge..”

Olle tittade på sin Seiko. Tja, det var det väl värt. Tog av den och lämnade den till chauffören. Tryckte in koden och öppnade dörren.

”Putte har semester, du får komma tillbaka nästa vecka. Han är i Spanien.”

”Ja, men för fan, ring honom. Jag måste ha pengar till taxin här utanför”

”Sorry, han har stängt av mobilen”

”Då får du låna mig pengar. Ge mig tre hundra, jag berättar sen. ”

Gudrun Karle tog upp sin handväska och tog fram en femhundring.

”Bäst du har en bra story...”

Olle sprang ut, betalade taxin och gick in igen. Gudrun hade fixat kaffe och en ostfralla som han åt medan han förklarade sitt dilemma.

” Det låter ju inte klokt”, sa hon. ”Menar du att någon har varit hos dig medan du sov utan att du märkte något. Gud, han kunde ju ha dödat dig!”

” Vem skulle ha glädje av att döda mig?”

Olle skickade några mail, ringde Telia och spärrade sitt nummer, banken och polisen igen. Innan han lämnade byggnaden hade han fem tusen kronor, en lånad mobil av äldre modell och en laptop, även den ålderdomlig. Han köpte ett kontantkort på Pressbyrån och tog tunnelbanan mot Östermalmstorg. Handlade mat på ICA på Birger Jarlsgatan och återvände hem. När han skulle öppna dörren på sjätte våningen, var den låst.

Någon hade återvänt till hans lägenhet och nu var dörren till hans lägenhet låst.

”Vad är det som händer?”

Lampan i trapphuset slocknade. Olle tryckte på den röda pricken på väggen, tog upp mobilen och ringde förlaget. Gudrun Karle svarade.

”Ja, men herregud. Ring polisen. De måste ju komma. Ska jag ringa?”

Olle avböjde hennes hjälp, men fick ett telefonnummer till en låssmed i närheten. Han ringde men de hade inte tid och de kunde inte öppna en lägenhet om han inte kunde legitimera sig. Det måste han ju förstå.

Återstod polisen.

De kom efter trettiofem minuter. Tittade klentroget på honom innan de dyrkade upp dörren. De klev in. Lägenheten var tom. Olle stod stum. Poliserna stirrade på honom.

” Är du säker på att du tagit rätt lägenhet. Rätt våning?”

Olle kände plötsligt suget efter en whisky. Munnen blev torr, tungan kändes svullen och halsen stockade sig. Han fick inte fram ett ljud.

” Kan vi köra dig någonstans?”

De tittade på varandra, nickade och sa.

”Du, vi kör dig hem. Var bor du? Kommer du ihåg adressen?”

De tog honom under armarna och stöttade honom när han vacklade. Hissen tog dem ned till gatuplanet. De hjälpte honom in i bilen och körde mot Solna.

” Vi har en man här, förvirrad. Han säger att han är en känd författare och han vet inte var han bor. Vi kommer in med honom..”

Polisbilen svängde in mot sjukhusporten. Två vitklädda biffar stod vid integet till Psykakuten. De eskorterade Olle in i ett rum, tog datorn och mobilen. Satte honom på en stol och lämnade rummet. Olle hörde att dörren gick i lås. Han såg sig om i rummet. Vita väggar, ett litet bord och två stolar. En säng med en mörk filt. Inget fönster, en lampa i taket. På ena sidan om dörren fanns en röd larmknapp. En liten gallerförsedd lucka i ögonhöjd fanns på dörren.

Inte ett ljud hördes.

Plötsligt hade Olle slutet på romanen. Nästa dag skulle skulle han skriva....