Trasdockan

Signe Magnusson satte sig på bänken utanför skolgården där hon suttit så många gånger förr. Hon höll den lilla tygdockan krampaktigt i ena handen. Den var sliten och smutsig. De broderade ögonen var blekta och den lilla röda munnen var till hälften borta. Garnhåret hängde i tunna tampar. Signe tryckte dockan mot sitt bröst. Sakta vaggade hon den och hon nynnade en tunn melodi.

Signes hår var också luggslitet och grånat. Hennes hy hade en sjuklig, gulaktig nyans. Läpparna var bleka och ögonen hade slocknat.

Hon tryckte dockan hårt mot sin uttorkade kropp, blundade och mindes......

Hon mindes sjukhussalen med de smutsgula väggarna. Den skarpa lampan och de hårda händerna. Hon mindes smärtstötarna i ryggen. Hur hon inte kunde fylla lungorna mellan värkarna. Hon mindes hur barnets huvud banade sig väg ut ur hennes sköte och hur livet liksom rann ur henne när det väl var över.

Några korta minuter hade hon fått känna den lilla kroppen. Det fuktiga svarta håret kunde hon ännu förnimma mot sina läppar. Det lilla skrikande skrynkliga ansiktet och den röda lilla kroppen som sprattlade i hennes armar hade bränts in som ett fotografi på glas i hennes minne. Hon kunde ännu känna doften, känna den fjäderlätta tyngd som för några minuter fått vila i hennes armar innan barnet rycktes från henne. Hon mindes det hål som grävdes ur hennes kropp just i det ögonblicket då de tog barnet. Flickan.

Tre personer hade hållit henne. Tre kvinnor i blå klänningar med vita förkläden, vita hättor på huvudena, med stora rosetter under sina hakor. De hade hållit henne. Tryckt ned henne i sängen och hållit henne tills hon inte längre orkade kämpa.

I feberyra hade hon, halvt i dvala halvt vaken, kämpat sig genom timmarna därefter. De hade spänt grova läderremmar runt hennes ben och armar. Hon kunde ännu höra skriken. Hennes egna skrik som gjorde hål i hennes själ. De perforerade henne som hagelsalvan perforerade duvan. Den vita duvan vars fjädrar färgades röda av blodet när haglen sargade dess bröst, innan den föll till marken.

Tre dagar hade gått, eller trettio år, eller kanske femtio.......

Tre dagar efter att Signe hade gett liv åt en liten flicka, släppte de henne. De kastade ut henne på gatan. Hon gick på vingliga ben med sin lilla resväska. Hon var arton år.

Vart skulle hon ta vägen?

Hon hade ingen.

En fallen kvinna.

Hon hade fött ett barn. En ung kvinna i Sverige som fött ett barn. Ett barn utan far, utan familj och utan värde. En mor har inget värde i Sverige när Signe är arton år. En ung kvinna som har fött ett barn har inget värde och ett barn utan far har inget värde. Ett sådant barn är en trasdocka som vem som helst kan köpa. En trasdocka kan man få för ingenting. Men för en mor är ett barn den största skatt.

Signe tog tåget. Hon hade en biljett i tredje klass. Träbänkar. Ingen värme. Höst.

Hennes kropp var öm av värken efter barnet. Av värken efter födseln. Av värken efter gemenskap. Hon var utkastad. Bortslängd. Bortglömd. En trasdocka.

Tiden efter att Signe fött sin flicka hade ingen mening. På dagarna jobbade hon på ett knäckebrödsbageri och på nätterna vred hon sig i sömnlöshet. Ett enda hade hon i sinnet. Hon skulle återse sitt barn. Trots påtryckningar från myndigheterna skrev hon aldrig på de papper som sa att hon givit bort sitt barn.

Hot.

Hån.

Pengar.

Signe skakade bara på huvudet.

En dag stod hon utanför skolan. Hon stod där två, tre, tjugo dagar.

En dag såg hon en liten flicka.

En liten flicka som var en avbild av henne själv.

Flickan fyllde hennes tankar. På dagen och på natten. Hon hade flickans bild på näthinnan. Varje dag stod Signe vid skolans grind för att se flickan. Bara ett ögonblick.

En kvinna höll flickans hand. En kvinna med håret i knut och en liten hatt på huvudet. En kvinna med kappa av senaste snitt. Och högklackade skor. Flickan höll kvinnans hand och tittade upp i hennes ansikte och skrattade.

Signe kände en pil genom hjärtat.

Varje gång hon såg flickan le mot kvinnan genomborrades hennes hjärta av en ny pil.

Hon stod vid skolans staket med blödande hjärta. Hon var säker på att flickan var hennes.

Besatt av flickan vågade Signe allt mer. Hon smög in i skolan för att se vilket klassrum. Hon tog flickans mössa och andades in doften från flickans hår. Hon följde efter henne på vägen från skolan. Hon sökte flickans blick.

Hon sydde en docka av tyg.

Hon broderade de vackraste ögon och en liten röd mun.

Hon gjorde hår av lin och knöt sidenrosetter i linhåret.

Hon sydde in hela sin själ i dockan.

Signe bar dockan innanför sina kläder och väntade på ett tillfälle. Hon väntade i dagar och veckor.

När rätt tillfälle kom skulle hon ge flickan sin docka. Hon ville bara ge den till henne för att få möta flickans blick. För att se om flickan kände igen henne.

Att blod är tjockare än vatten.

Att banden mellan mor och barn är obrytbara.

Att flickan var hennes.

Så kom en dag. Flickan kom ut ur skolbyggnaden med väskan dinglande i handen. Knästrumporna veckade på de smala benen och håret rufsigt i vinden. Hoppande och sjungande kom hon rakt emot Signe.

Då räckte hon fram dockan .

Plötsligt hände något. Flickan skrek. Människor rusade fram och någon grep tag i Signe. Hela rymden fylldes av flickans skrik. Skolgården var fylld av människor. Signe såg bara flickans ansikte. Något lyfte upp flickan. Flickan pekade mot Signe. Signe fördes iväg. Knuffades in i en bil.

Hon hann inte göra motstånd. Allt gick så fort. Hon hörde sirenerna av en bil. Det sista hon såg, var dockan som låg kvar på gruset och flickan som tog upp den och pekade mot Signe.

Långa korridorer. Vita väggar. Tunga dörrar.

Signe föstes in i ett litet rum. Två svartklädda kvinnor stod i rummet och en man med stripigt hår och kalla ögon satt vid ett litet bord. Signe knuffades mot bordet och mot mannens kalla ögon.

Frågor, frågor, frågor.

Signe lades i en säng, i ett rum, i ett hus fyllt av tystnad. Hennes armar och ben spändes fast. Breda läderremmar fjättrade henne vid sängen. De gav henne tabletter som fick hennes tankar att snurra. Hennes drömmar blev skrämmande. Hon visste inte längre om det var natt eller dag. Hon tappade bort tiden.

Gång på gång frågade hon efter dockan. Flickan. Dockan. Hon visste inte längre....

En dag låg dockan i hennes säng. Hon tog dockan i sin famn. Stack näsan i linhåret. Doften av lin. Doften av flickan.

Hon bar dockan innanför sina kläder. Men om natten hade hon linhåret mot sina läppar.

Dagar och nätter. Signes dagar var alla lika. Medicinerna i porslinsskålar blev piller i plastmuggar. Vita träsängar blev blanka stålrörssängar. Väggarna fick färg och Signe fick TV på rummet.

En dag tittade Signe i en spegel. En åldrad kvinna tittade på henne. Det grå håret hängde i stripor. Läpparna var bleka och ögonen saknade liv. Vem?

Vart tog hennes bild vägen.

Vart försvann hennes drömmar.

En dag kom en ung kvinna.

Fråga, fråga, fråga.

Prata, prata, prata.

Försöksutskriven.

Egen lägenhet.

Signe fick träna att handla. Träna att laga mat. Träna att leva.

Minnena kom tillbaka. Flickan med linhåret.

Signes dagar var alla lika. Vakna, handla, laga, äta, sova.

Signes tid var oändlig. Oändligt meningslös.

Signes dagar var alla lika.

Signe gick till skolgården. Satte sig på bänken där hon suttit så många gånger förr. Hon tryckte trasdockan mot sitt bröst, vaggade lite medan hon nynnade en liten melodi....

Stunder av lycka. Då drömmarna vaknade. Då minnena kom åter.

Några ungdomar gick förbi. De skrek och skrattade. En äldre man stapplade framåt längs trottoaren. Nickade igenkännande åt Signe. Ett par unga kvinnor med barnvagnar skyndade sig in mot centrum. Några småflickor sprang mot skolbyggnaden. Kvinnor med kassar, kvinnor med väskor, kvinnor, kvinnor, kvinnor.

Flickan kom aldrig. Men minnena var klara som kristall.

Signe satt på bänken. Bänken utanför skolan. Dockan höll hon ömt i sin famn. En vit duva flög förbi. Signe kände en hand mot sin axel. En iskall vind rörde vid hennes kind. Hon stack sin näsa i dockans toviga linhår. Det var dags nu......