Bouloungerie Parisiènne

Karin Amanda Karlström, 56 år, kallad Kakan, satt på bänken i parken.

”Det var det, det. Tacken för allt slit. Tack och adjö efter nästan 40 års lojalitet. Den jäveln sträckte bara fram handen. Inte en avtackning, ingen blomma eller ens en jävla glasskål.”

Ingen formell utbildning hade hon. Däremot många kurser inom företaget. Specialinriktade. Till ingen nytta för någon annan än läkemedelsföretaget hon jobbat för, sedan artonårsåldern. Hon kunde allt på ena handens fingrar. Hon hade hundraprocentig koll på varenda preparat, varenda kund, varenda medarbetare, varenda lagparagraf. Plötsligt behövdes hon inte längre.

En grämelsens tår trillade nedför kinderna. Lurad, förbannad, snopen. Chockad!

Pojkspolingen som tog över efter Lunkan, gjorde snabba förändringar. Åtstramningar, sas det, men sanningen var den att han handplockade sina anställda ur sin egen vänkrets.

Pontus Höög 34 år, dök upp som påläggskalv för ett par år sedan, när det tyska bolaget köpte upp flera svenska företag.

Lunkan, Anders H Lundqvist, hade länge drivit familjeföretaget som funnits i nästan hundra år, närmade sig pensionen och såg en chans att sluta med flaggan i topp och sålde, eftersom ingen av hans söner var intresserade av att ta över. Dessutom hade det nog inte gått så bra sista tiden. De hade missat några stora innovationer och kunde inte längre konkurrera med de stora jättarna.

Kakan hade kommit bra överens med Lunkan. De började ungefär samtidigt och snabbt hade Kakan blivit hans högra hand. På den tiden styrde gamle Hugo Lundqvist företaget med järnhand. Han var en skicklig man och hade själv ett flertal patent. Sonen, Lunkan var inte tillnärmelsevis en sådan auktoritet, men med Kakans hjälp blev han så småningom en bra chef.

När snorvalpen Höög kom, krympte Lunkan alltmer. Tröttnade. Ägnade mer tid åt whiskyresor i Skottland än åt firman och lät Höög ta över ruljansen.

Lunkan gick i pension och Höög möblerade om ordentligt. Alla gamla fick gå, en efter en. Kakan trodde att han skulle låta henne stanna till pensioneringen, men så kom beskedet idag.

”Vi har ju allt på data...”

Just det! Hon hade omsorgsfullt grävt sin egen grav genom att under flera år lägga upp hela arkivet på data. Hon hade gått datakurser till och med på fritiden och ägnat många långa kvällar åt att föra över allt material på data. Noggrannt och systematiskt fanns allt organiserat. Hela verksamheten, varje detalj. Hon hade lagt ned hela sin själ, sitt liv och nu satt hon här på parkbänken.

Arbetslös.

Hon hade jobbat varenda dag sedan hon gick ut nian. Först som servitris, sen i baren på Hotellet. Hennes röda hår och turkosblå ögon hade väckt uppmärksamhet. Flirtig hade hon varit. Jodå, men både duktig och pålitlig. Fast...visst hade hon trillat dit. Blivit på smällen med en kille som sen aldrig kom tillbaka. Birger Andersson hette han, men han förnekade att han hade träffat henne. Han kom inte ihåg henne, sa han och möjligen hade han köpt en öl i baren, men inget mer.

Sjutton år gammal var Kakan när Rikard föddes. Hon fick sluta i baren när magen blev rundare, men hon fick börja i tygförrådet. Hon mindes hur linnedukarnas doft hjälpte mot illamåendet. Hon lärde sig att bryta servetter, ställa dem på serveringsvagnarna, styva och exakt likadana.

Rikard föddes i början av maj, 1971. Hon hade semester i tre veckor och fick vara ledig fram till mitten av augusti utan knussel. Hon gjorde så gott hon kunde med Rikard, men nog var det mest mamma som skötte honom. Han blev mammas lillpojke.

Rut och Herbert Karlström var hederligt folk. Herbert hade en cykelaffär med verkstad och en anställd. Alla kände till Karla. Han fixade cyklarna åt alla i stan. Karla jobbade dygnet runt på vår och försommar, fixade punkteringar och smorde kedjor. På vintrarna reparerade han cyklarna men för att få det att gå ihop sålde han försäkringar på kvällarna. LIV stod det på ytterdörrens brevlådsinkast.

Rut var hemmafru. Ibland demonstrerade hon på Tempo. Det var bara ibland, men hon fick ofta rycka in utan förvarning. Hon demonstrerade dammvippor, nya disktrasor och revolutionerande silverputsmedel.

När Rikard föddes slutade hon med det. Hon ägnade all tid åt Rikard. Han var hennes ögonsten.

På söndagarna gick Rut och Herbert punktligt i Högmässan. Först åts det en stadig frukost med ägg och korv. På söndagarna fanns inte tid till lunch. Halv elva gick Rut och Herbert i armkrok till Kyrkan. De hälsade på alla innan de satte sig. Alltid samma plats, en rad bakom predikstolen så att de tydligt kunde höra prästens ord, både predikan och vilka som lämnat jordelivet, vilka som hade ingått äktenskap och för vilka det lyste. Efteråt gick de med vänner och bekanta till församlingshemmet och drack kaffe.

Inte förrän halv tre på söndagseftermiddagarna klev de över tröskeln in i sin trivsamma trea mellan Järnvägsstationen och Stadsparken. Rut tog av sig sin lilla hatt, la den i hattasken, knöt på sig förklädet och började förbereda söndagmiddagen. Herbert la sin hatt på hyllan, tog av sig slipsen, knäppte upp den översta skjortknappen och sa:

”Jag tittar lite på räkenskaperna”

Samma ritual, varje söndag.

Kakan lekte med Rikard på söndagarna. Hon promenerade med honom i vagnen och när han blev lite äldre gick de till lekparken. Hon tyckte att det var roligt, men hon kunde inte vara lika naturlig som sin mamma.

Rikard hade börjat kalla Rut för momma. Det var hans första ord. Han klappade sina tjocka små händer och sa ”Momma, Momma” så fort han såg Rut. Han sträckte upp sina armar och log med öppen mun.

”Mitt hjärta”, sa Rut och bar honom på höften medan hon lagade maten. Dansade runt med honom så hans skratt klingade i lägenheten.

Både Rut och Herbert blev besvikna när Kakan berättade att hon var med barn. Ännu värre var det att hon blev övergiven av barnafadern. De hade ju uppfostrat henne att vara ordentlig. I deras värld skulle man åtminstone vara förlovad innan man inledde något intimt förhållande och att deras egen dotter skämde ut sig så, hade de svårt att smälta. Dock var det aldrig tal om annat än att hjälpa henne med barnet. Barnet hade ju ingen skuld i eländet och ett barn var guds gåva.

Kakan fick jobbet på Lundqvists Farmacept. Bra lön och utbildning både i maskinskrivning, bokföring och engelska. Hon läste extra på kvällarna också. Hon trivdes med jobbet och när det blev en tvåa ledig i samma hus som föräldrarna hade hon råd med den. Hon köpte möbler på auktion och en fin soffa på avbetalning. Det var inte tal om att Rikard skulle bo hos Kakan.

”Han kan ju vara hos dig när du vill, men sova gör han bäst hos mig”, sa Rut.

Det passade bra eftersom Kakan hade så många kvällskurser och inte heller någon TV. Dessutom hade hon träffat Erik.

Erik läste en ingenjörsutbildning på kvällstid och jobbade på Televerket på dagarna. Han bodde hos sina föräldrar en bit utanför stan och hade en gammal SAAB som knappt hängde ihop.

Rut och Herbert gillade inte att Erik stannade över natten hos Kakan, men hon var ju i alla fall ingen oskuld. De propsade på att de skulle förlova sig i alla fall. De ville kunna se vännerna i ögonen och de hade ju redan stått med skammen när Kakan blev med barn.

”En, men inte två gånger”, sa de.

Erik hade svårt med Rikard. Han var inte beredd att bli farsa. Han hade stora planer. Hade tänkt plugga vidare på Chalmers. Bli civilare och ge sig ut i världen. Kakan ville inte skrämma iväg honom, men hon köpte ringar och bad att Erik skulle bära sin när de träffade Rut och Herbert i alla fall.

Kakan hade en bror. Han var fem år äldre än Kakan. Hans Axel Karlström. Han hade haft polio som mycket liten och var klen. Liten till växten, smala armar och ben. Hans hade ett fågelliknande utseende med den smala halsen som stack upp ur skjortkragen och den böjda näsan som en näbb, hakan var nästan obefintlig.

Hans hade varit mobbad som barn. Han var intelligent men inbunden. Kakan hade skämts, ja till och med förnekat sin bror under perioder. Han hade flytt in i böckernas värld. Herbert hade försökt ta med honom till cykelaffären och visst följde han med, men snart satt han i ett hörn med en bok. Pumpa cyklar orkade han inte och skiftnyckeln föll ur handen när han skulle skruva fast en lykta.

Hans var skygg. Han gömde sig på biblioteket när han blev jagad från skolgården. Senare köpte han ett litet antikvariat och hade sin bostad innanför. Dessutom textade han kort till födelsedagar och högtider. Hans kunde skriva de vackraste bokstäver i svart och guld. Hela stan anlitade Hans när de skulle ha vackra högtidskort.

Nu för tiden blev det väl inga kort längre, vem som helst kan göra vacker text på datorn, men antikvariatet hade han kvar. Han var en grånad liten man. Såg nästan ut som en gam, tänkte Kakan. De hade aldrig haft särskilt god kontakt. Nu träffades de i princip aldrig.

Rikard hade älskat Hans. Hans var Rikards hjälte. Han strålade av lycka när Hans kom. Hans ögon fick också en annan glans tillsammans med Rikard. Han växte av Rikards tillit. Hans hade alltid en bok att läsa för Rikard och han kunde ställa om sin röst så det lät som om olika personer pratade. Rikard lyssnade fascinerat. Rikard blev tidigt invigd i böckernas värld och han tillbringade snart hellre söndagarna med Hans än med Kakan.

Kakan vande sig. Någon bra mor var hon inte. Så var det med det.

Herberts far var lokförare. Kakan mindes sin farfar när han kom spatserande längs gatan, rakryggad i sin uniform med skärmmössan och den stora portföljen, som hade en hedersplats i hallen vid rokokobyrån. Farfar var kärv och farmor en vassnäst kvinna som ägnade sig åt handarbete. Hon virkade och broderade och huset var fullt av vita spetsdukar och broderade gardiner. Hos farmor drack man te i tunna tekoppar och choklad med vispgrädde i chokladkoppar med guldkant. Kaffe drack man bara efter maten och då i små moccakoppar med rosor på. Hos farmor fick man hålla händerna på ryggen och inte röra någonting.

Annat var det hos mormor och morfar. Morfar hissade upp Kakan i luften och låtsades tappa henne, men räddade henne i sista stund med sina stora händer och starka armar. Morfar var bullrig och rökte pipa. Han skrattade så att magen guppade och drack snaps i stället för att gå i kyrkan.

Mormor var varm och rund och sjöng medan hon bakade sina kakor. Hon skrattade och skakade på huvudet åt morfars galenskaper. De bodde precis utanför stan och hade en trädgård med både blommor och grönsaker. Morfar levererade potatis och morötter, vitkål och rödbetor till affärerna i stan i en röd och grå Volvo Duett. Hela bilen var full av trälådor och den luktade jord och fukt. Mormor arrangerade blommor till begravningar. Hon band kransar av granris och murgröna och satte kottar och blommor som dekoration. Varje söndag cyklade hon till kyrkan i sin svarta kappa och hatten med flor.

Kakan älskade att vara hos mormor och morfar som barn. Hon njöt av värmen i växthusen. Söp in doften. Hjälpte till att packa tomater i lådor, slå in gurkor i tunt papper och knyta band om morotsknippen. Nästan varje dag cyklade hon dit efter skolan.

Hans däremot, var oftare hos farmor. Han satt fint i en röd sammetsfåtölj och läste sina evinnerliga böcker.

När Rikard kom till världen blev besöken hos farmor alltmer sällsynta för Kakans del, men mormor var den första att förstå hur det stod till när Kakan blev med barn. Det var mot mormors axel hon grät och berättade om Birger.

”Så, så”, sa mormor, ” Jungfru Maria var inte äldre än du, och inte gift heller. Det blir nog bra med den saken.”

Varken mor eller farföräldrar levde längre. Mamma var änka sedan fem år, när pappa fick en stroke. Mamma hade Rikard. För snart fjorton år sedan, tjugofem år gammal, vigdes Rikard till präst. Rut och Herbert kände det som en seger, en upprättelse.

Deras svåra sorger över den polioskadade sonen och den förtappade dottern förbleknade när barnbarnet blev präst. De lyste båda av lycka där de satt, längst fram i kyrkan, när biskopen la sin hand på Rikard Axel Karlströms huvud.

Kakan visste inte vad hon skulle känna. Hon var inte troende. Hon hade visserligen inte avslutat sitt medlemskap i kyrkan, det fick vänta tills mamma inte längre var i livet. Rikard hade sagt att hon inte behövde vara kvar för hans skull, när den dagen kom.

”Att vara troende är en privatsak, det kan ingen styra över,” hade han sagt.

Kakan träffade inte Rikard särskilt ofta. Han hade studerat i Uppsala och när han var hemma var han oftast hos Rut. Nu hade han träffat en flicka, Elin. Hon var förskollärare. En söt flicka. Mycket yngre än Rikard. Han kallade henne Lelle och hade plötsligt blivit lekfull. De bodde tillsammans i ett av kyrkans hus. Hade en stor våning som inte ens var till hälften möblerad. Stora vackra fönster, utan gardiner. Kakan kunde inte låta bli att jämföra med farmors mörka lägenhet med de tunga gardinerna. Elin verkade inte vara särskilt huslig. Kakan hoppades att de inte skulle skaffa barn. Hon var kluven inför tanken på att bli farmor.

Kakan bodde kvar i sin tvåa, men Rut hade flyttat till en liten etta mitt i stan sedan Herbert dött. Det var enklare för Rut att ta sig till kyrkan på söndagarna. Vägg i vägg fanns en liten närbutik där hon kunde handla sin mat. Rut låg ingen till last.

Hur skulle det bli?

Kakan reste sig från parkbänken och gick till Espresso House. Beställde en kopp kaffe och ett par scones.

Under årens lopp hade hon vant sig vid ensamheten. Efter Erik hade hon varit ensam ett par år. Så träffade hon Göran. Göran var frånskild. Sju år äldre än Kakan. Han hade tre barn och en neurotisk före detta. Hon krävde att han hade barnen exakt samma antal dagar som hon, trots att han betalade underhåll till henne och hon tog barnbidragen. Göran var snäll. Alldeles för snäll. Han fick sälja bilen och hade aldrig råd med någonting. En gång bjöd Kakan honom på en resa till Teneriffa. En vecka. Före detta frun trakasserade honom i ett halvår efteråt. Vare sig han eller Kakan orkade längre. De skulle bara ta en paus, men det blev aldrig något mer. Lika bra det.

Rikard hade aldrig varit en belastning. Hon ville inte ta del av andras barn. Det var för mycket begärt. Men hon saknade Göran ibland.

”Varför slog han inte bara näven i bordet?”

Hon ägnade mycket tid på jobbet. Var en tid i Tyskland för jobbets räkning. Hon hade pluggat tyska innan, så hon klarade språket rätt bra. Träffade Claus som var chef på systerföretaget. Han hade en vacker villa i utkanten av Frankfurt. Han ville att hon skulle säga upp sig och flytta till honom. De skulle gifta sig.

När Kakan reste hem igen efter åtta månader, tveksam hur hon skulle göra, hade Claus redan en ny på gång. Hon ringde ett par dagar efter hemkomsten och en kvinna svarade att Claus stod i duschen.

”Så var det med det.”

Ett år senare träffade hon Per Malmberg. Han var charmig och vacker trots att han var över femtio. Pojkaktigt slängig och slank i kroppen. Hon träffade honom på tåget till Stockholm. De satt i första klass med var sin dator i knät. Tåget var fullsatt och det var trångt och varmt. Plötsligt hade han stängt sin dator.

”Nä, hörru...nu tar vi en SJ-macka och ett glas surrogatvin i cafévagnen. Pelle heter jag...”

De träffades under flera år. Pelle var lätt att tycka om och de hade trevligt. Han spelade golf och Kakan försökte dela hans hobby. De åkte på golfresa till Mallorca och till Skottland, men riktigt engagerad blev hon aldrig. Pelle hade också en son, lika gammal som Rikard. De hade hyrt en stuga på Bornholm en vecka, när pojkarna var så där fjorton år och planerat att de skulle bli goda vänner. Veckan blev en flopp. Pojkarna satt i var sitt hörn med surmulen min och hörlurar i öronen. De hade inte ens samma musiksmak.

Förhållandet ebbade ut. Trettio mils avstånd och mycket arbete gjorde att de träffades allt mer sällan. Visst hade de haft trevligt när de var tillsammans, men livet blev lugnare för Kakan, när de belsutat sig för att bryta.

Det var mer än sexton år sedan. Åren går. Kakan hade börjat med dataupplägget av hela företaget och hon arbetade mer än tio timmar om dagen. Ofta hade hon jobbet med sig hem över helgerna, om hon inte gick till kontoret och satt där.

Rikard var en lugn tonåring. Han var aldrig ute och festade. Kakan tog honom med till Paris, London och Rom på semestern. De tittade på sevärdheterna men pratade inte mycket. Han hade ofta en bok som han fördjupade sig i eller så tittade han på TV. När han började gymnasiet jobbade han på loven och resorna upphörde.

När Rikard tog studenten var hon själv trettiosex år. Fortfarande ung men då kände hon sig gammal. Hon insåg att Rut vid det tillfället måste ha varit i ungefär samma ålder som hon var nu. Kanske knappt sextio. Hon tyckte ju att Rut och Herbert var urgamla då.

Rikard åkte runt i världen med en kompis. De var borta nästan ett år. Rut var orolig. Ibland hörde de inget ifrån Rikard på flera veckor, men så ringde han från en raspig linje från Afrika någonstans. Rut andades ut ett tag.

Kakan var inte orolig. Bara avundsjuk. Tänk om hon hade kunnat resa jorden runt. Hon hade bara jobbat, jobbat, jobbat. Och fått barn. Men nu var hon kanske orättvis. Rikard hade aldrig hindrat henne. Men väl hennes dåliga samvete. Skuldkänslorna. De tafatta försöken att vara mamma. Rut hade ju faktiskt tagit över, men ändå kände Kakan alltid Ruts anklagande blick i ryggen.

Kakan visste inte om det var så eller om det var hennes eget hjärnspöke. Rut hade ju aldrig sagt något.

Vad spelade det för roll...känslan fanns där och den hade hindrat henne från att ta steget ut. Känslan hade kopplat henne som en bandhund, vid plikten.

Med kristendomens, Luthers hand på axeln hade hon lämnat drömmar och lycka utanför. Hon arbetade av sin skuld. Sin ansvarslöshet. Sin aningslöshet. Ett par timmar på ett hotellrum med en man som inte ville veta av henne och det barn han planterat. Birger Andersson. Vilken idiot.

Rikard hade fått veta vad fadern hette när han var i femtonårsåldern. Kakan hade berättat att de var unga och att Birger nog inte förstått vilken fin pojke han var far till. Rikard hade fnyst åt hennes ord. Han frågade aldrig efter sin far. Rikard var mest lik Herbert och farfar lokföraren. Några drag från Birger kunde hon inte se, men det fanns säkert. Kanske den sneda blicken han kunde få ibland, den hon inte kände igen och så händerna. De långa smala fingrarna som ingen i hennes familj hade.

I dag kunde man ju faktiskt kontrollera och fastställa faderskap. Undrar om Birger skulle lämna DNA. Undrar om han kunde bli skyldig att betala. Kakan kände ett sting av hämndbegär. Men, nej...det var för sent. Rikard är snart fyrtio och han skulle aldrig sänka sig till något sådant. Han behövde inte Birger om inte Birger behövde honom.

Kaffet var urdrucket. Kakan tog sin väska och gick ut.

Ett år med full lön!

Det slog henne att hon faktiskt kunde göra vad hon ville. Hon kunde ju faktiskt vara ledig ett tag, se sig om. Börja ett nytt liv.

Det var som om en varm vind svepte runt henne. En frihetsvind!

Upplivad gick hon genom stan. Hon hade nio år till pension. Nog skulle hon väl få något att jobba med. Hon var inte tappad bakom en vagn. Kanske kunde hon öppna en liten affär.

En brödbutik. Ett franskt bageri.

”Varför inte” sa hon högt för sig själv. Tog ett hoppsasteg så ett par tonårsflickor tittade till och fnissade.

Kakan hoppade upp på cykeln och susade fram som om hon inte hade en minut att förlora. Slängde väska och kappa på hallgolvet och satte på datorn.

En resa till Paris. Ivrigt knappade hon in beställningen. Kakan skulle till Paris. Hon skulle lära sig att baka bröd på riktigt.

Öppen biljett...

Tre veckor senare börjar Kakan sitt livs äventyr...Hon tar taxi från Charles de Gaulle.

” Un Boulangerie Parisiènne!”

”Oui Madame” säger taxichauffören och kör in mot Paris.

Luslina

Lina väntade nere vid gungorna. Hon ville inte gå in i skolan. Alla skulle se att hennes hår varken var tvättat eller kammat idag heller. Fläckarna på tröjan hade hon försökt torka bort, men de hade bara blivit tydligare. Fröken skulle börja med sina långa förklaringar och flickorna längst bak skulle fnissa högt.

Morsan hade inte köpt schampot som skolsyster skrivit på lappen och inget annat heller. Morsan hade väl annat att tänka på än att tvätta håret på ungarna.

Någon kom genom glasdörrarna. Det var fröken. Lina försökte gömma sig bakom buskarna men fröken hade redan sett henne och kom emot henne med bestämda steg.

-Lilla gumman, här kan du inte sitta. Vi har redan börjat. Kom nu.

Hon räckte ut handen för att ta Linas, men Lina stoppade ner sina händer djupt i jackfickorna. Fröken tog tag i henne och föste henne vänligt men bestämt framför sig, hjälpte henne av med jackan och öppnade klassrumsdörren.

-Så Lina, in med dig nu

Lina böjde ansiktet mot golvet för att slippa möta de andras blickar när hon gick till sin bänk. Hon kände hur de såg på henne, sneglande på varandra och flinade.

-Haru tvättat bort lössen Luslina, skrek Robban. De andra skrattade så de nästan kiknade.

Fröken tystade ned dem, bad dem ta upp matteböckerna och fortsätta att räkna på den sidan de slutade förra gången. De vanliga skulle gå och räkna med fröken Anna.

De berörda började packa ihop sina böcker, pennor och sudd. Reste sig med buller och bång, buffade och knuffade sig ut genom dörren. Lina väntade till sist, men hon visste att de skulle stå en bit bort och vänta på henne för att knuffa in henne på toaletten och hålla för dörren. Skrika åt henne att tvätta sig och hålla avståndet så att inte lössen kunde hoppa på dem.

Fröken tittade ut genom dörren och såg sträng ut, de andra lommade slokörade iväg till studiesalen och Lina slank in efter dem, satte sig på sin plats och plockade upp sina saker.

Anna gick runt till var och en, satt en stund, förklarade och berömde. Lina hade glömt pennan. Hon satt tyst i sin bänk med hakan i händerna och boken uppslagen framför sig. Hennes tankar var hemma. Hon kunde se morsan framför sig. Hon satt väl vid köksbordet nu, i den smutsrosa morgonrocken och raggsockor på fötterna med kaffekoppen halvdrucken, rökte och pratade i telefonen.

Hela helgen hade hon varit ute och festat och hon hade glömt att köpa både mjölk och välling. Lina och hennes storebror Niklas hade försökt att röra ihop vatten och mjöl för att ge Jens men han hade bara spottat och fräst och så hade han skrikit ännu mer. Lina hade fått tyst på honom till slut när hon doppat nappen i strösocker.

När morsan kom hem hade hon kastat sig på sängen och sovit flera timmar. Sen hade hon skrikit och svurit över att badrummet var fullt av skitiga blöjor och hon skulle minsann inte städa, det skulle de inte tro. Behövde hon inte vara lite ledig någon gång och ha lite kul kanske?

Lina hade velat bada och tvättat håret, men badkaret var fullt med smutstvätt och när morsan skrek åt henne att försvinna gick hon och lade sig och försökte sova och glömma att hon var hungrig, glömma plågoandarna som skulle ge sig på henne igen.

Anna kom fram till henne.

-Räkna nu Lina, så hjälper jag dig.

Hon såg att Lina inte hade någon penna och gick fram till sitt bord och hämtade en ny. Lina suckade, tog pennan och försökte sudda ut tankarna på morsan.

Plötsligt sa Anna till de andra att gå tillbaka till klassrummet, Lina skulle vara kvar. Alla rundade Linas bänk, någon låtsades köra en knytnäve mot hennes ansikte, någon slog ett slag över hennes huvud och någon höll för näsan. Lina tittade bort, undrade om Anna såg…..

När de slagit igen dörren med en skräll efter sig tog Anna en stol och satte sig mitt emot Lina.

-Hur är det, är du ledsen för något?

-Nä..

-Är det något som du skulle vilja berätta?

-Nä…

-Bråkar de alltid med dig?

-Nä...

Anna reste sig och gick fram till telefonen som satt på väggen. Lina vred sig, skulle hon hinna gå innan Anna vände sig om? Hon satt kvar och tittade i matteboken som låg uppslagen. Hon såg inte siffrorna, bokstäverna, bilderna. Hon såg bara något diffust, morsan, Jens och röken från morsans cigarett.

-Lina, sa Anna, jag vill bara hjälpa dig. Jag tänker göra så att ingen bråkar med dig, men då måste du också hjälpa till.

-De ä inget. Kan jag gå nu

Det knackade snabbt två gånger på dörren, den öppnades och in klev skolsyster, fröken och rektorn. Lina ville bara därifrån. Hon reste sig och försökte gå, kände att hon måste på toa illa kvickt. Fröken tog henne i armen…

-Jag måste på toa, skrek Lina och ryckte sig lös.

Anna nickade åt de andra och gick efter Lina. Hon följde med till toaletten och stod kvar utanför. Lina försökte kissa utan att det skvalade. Sen satt hon kvar och hoppades att Anna skulle gå sin väg.

-Kom nu Lina, vi måste faktiskt prata nu och jag väntar här tills du kommer ut, hur länge det än tar.

Motvilligt drog Lina upp byxorna, öppnade dörren och gick ut.

-Ska du inte tvätta händerna?

Lina gick tillbaka, sköljde händerna snabbt, tog ett papper, torkade sig och slängde det i papperskorgen.

Tillsammans gick de tillbaka till rummet. Rektorn stod vid fönstret. Hon hade en penna som hon flyttade mellan händerna. Hon tittade på Lina men hennes ögon tittade förbi. Hon log men leendet var inte äkta. Lina kände instinktivt att den här kvinnan inte var att lita på. Anna ställde fram stolar, de satte sig och så började utfrågningen.

De frågade om allt som Lina inte vill prata om. Om morsan, om schampot, om hur klasskamraterna retades. Lina stängde av. Hon försökte göra sig osynlig, hörde inte, såg inte, fanns inte...

-Det här går inte, sa rektorn. Vi får bestämma en tid för samtal och kalla föräldrarna. Flickan svarar ju inte, det är ju omöjligt att hjälpa någon som inte vill.

Anna tog Linas hand. Lina ryckte till av överraskning och kom tillbaka till rummet. Annas hand gjorde henne svag. Tårarna började stiga upp i ögonen men inombords hörde hon morsans röst, den blandades med en av tjejernas

-Säger du något så blir det synd om dig, Luslina….

Orden ekade inom henne. ”synd om, synd om, synd om.....” Mamma skulle bli rasande om hon inte hämtade Jens på dagis i tid så att de ringde hem, hon måste gå en omväg så att ingen såg henne. Tårarna trillade ned på matteboken, snoret började också att rinna men Lina knep ihop munnen, drog in och svalde. Fröken och Anna tittade på varandra. Skolsyster tog fram en pappersnäsduk och sträckte fram den till Lina men hon tog den inte, reste sig bara upp så bänken välte, matteboken flög iväg, slet sig loss från Annas grepp och rusade ut. Hon glömde jackan, glömde omvägen. Hon sprang ut från skolan, bort från skolgården. Plågoandarna bara stirrade efter henne. Strax efteråt kom Anna springande.

Efter ett par hundra meter hann Anna ifatt Lina. Hon bredde ut sina armar och fångade in Lina. Höll henne hårt, hårt och lät Linas tårar rinna över sitt ansikte. Länge stod de och omfamnade varandra och grät. Anna hängde sin kappa över Linas axlar, tog hennes hand och tillsammans gick de vidare. Lina tittade upp på Annas ansikte. Anna tittade rakt in i Linas ögon och kände igen sorgen.

Öppet slut

Han hällde upp ytterligare en whisky. Släckte lampan. Musiken hade slutat. Orkade inte resa sig för att trycka av spelaren. Han sjönk längre ned i fåtöljen. La datorn åt sidan och svepte whiskyn i en mun. Lät sig omsvepas av ruset. Huvudet föll åt sidan. Glaset landade på mattan när handen öppnade sig, rullade in under det lilla bordet.

Han visste inte hur länge han sovit när mobilen ringde. Det var mörkt utanför fönstret. Han försökte resa sig. Munnen smakade papper. Läpparna var torra. Ilskna signaler. Han kom upp på benen, irrade runt, fick tag i telefonen och tryckte på måfå eftersom han inte såg i mörkret.

Signalerna hade upphört.

Irriterad slängde han telefonen ifrån sig. Famlade efter lysknappen och tände.

”Fy fan”

Samtidigt som han lät vattnet rinna för att bli kallt, fyllde han sina händer och sköljde det över ansiktet och drog fingrarna genom håret. Ruskade på sig. Tog ett glas ur skåpet och fyllde det. Drack det kalla vattnet i stora klunkar. Två glas.

”Fy fan”

Olle S Ekström, 62 år, misslyckad på alla plan. Nu var det slut. Nu hade tiden hunnit ikapp. Nu var det slut en gång för alla.

Usla recensioner hade hans senaste bok fått. En gång var han en lysande debutant. Sensationell.

Tre äktenskap varav det första resulterat i en slyngel till son som inte ens hade modet att bli vuxen, utan kört ihjäl sig redan innan han fått körkort. Rakt in i en stenmur. Smash! Med hans nya Audi. Pengar han fått i förskott för en roman som aldrig blev avslutad.

”Jävla unge”

Tårarna rann nedför kinderna. Hann aldrig egentligen lära känna grabben. Sen var det för sent.

Anklagelser. Skuld och skam.

Han hade redan druckit en del, men efter sonens död fullkomligt hällde han i sig sprit. Andra hustrun stod inte ut. Hon reste sig och promenerade ut ur hans liv. Henne såg han aldrig mer. Bara räkningen. På pengar han redan supit upp.

Fem år hade han supit. Allt var borta när han plötsligt reste sig ur misären. Duschade, klippte och rakade sig, gick upp till förlaget och förklarade att han hade en idé.

Sju veckor skrev han, natt och dag. Vatten var det enda han drack. Sju veckor tömde han sig. Renade sig. Rensade ut all skit.

Accepterad. Rosad.

Tidningarna skrev lovord. TV-sofforna var öppna. Pengarna trillade in igen. I smöret. Nya fester, nya kvinnor.

Flera år rullade det på. Inte skrev han väl på topp, men böckerna sålde. Orden infann sig. Erfarenheten fick honom att utnyttja genvägarna utan att någon avslöjade honom. Nog fanns väl recencenter som försökte, men han hade lyckats få en trogen publik. Läsare som struntade i elaka tungor.

Böckerna blev filmer. Han spelade till och med sig själv i dem. Bra skådespelare. De tolkade hans ord. Hjärtat svällde i bröstet.

Hybris

Högmodet slog till. Han var oövervinnerlig. Femtio år gammal stod han på topp i sin egen historia.

Glömda var de år han låg på parkbänkar. Då han pissade på sig. Den tid då ingen ville kännas vid honom. Ingen.

Nu ville alla synas med honom. Journalisterna älskade att fota honom med ny kvinna och champagneglaset i hand.

Spekulationerna, ovationerna, operationerna.

Han höll sig i form, trots festandet. Visst blev det lite för mycket då och då men han grejade det.

Mary.

Född året efter sonen. Vacker som en nyponros men dum som ett spån. De gifte sig på Gotland. Alla var där. Mary kunde inte ett ord svenska. Hon kunde inte många ord över huvud taget, men snygg var hon.

Han träffade Mary på en fest i London. Full var han, kanske var det lite koks också. Plötsligt stod hon där med duvblå klänning i samma färg som ögonen. Smickrad över att en så ung och vacker kvinna ville ens se åt honom gjorde honom blind. Hon var underbar. Ett helt år. Hon var omättlig på fester. Omättlig på shopping. Till slut stack hon. När han inte orkade hänga på längre. Då pengarna var slut och han inte kunde skriva. Vännerna sviker snabbt då pengarna tryter.

Dum som ett spån. Vem var egentligen dummast? Mary eller han.

Han gick in i badrummet. Den skarpa lampan avslöjade hur djävlig han såg ut. Blekningen i håret började chansera, skäggstubben var enbart patetisk.

Han lättade på trycket. Droppvis.

Gubbe.

Snart jordgubbe.

Prostatacancern hade spritt sig.

Metastaser i skelettet.

På sin höjd ett år.

Det tog sin tid. Innan han var klar var han tvungen att spy. Han hade druckit allt för mycket kallt vatten alltför fort. Den sura smaken av gammal sprit och galla fick magen att vända sig.

Ömklig stod han där, pinkande och spyende. Döende.

Han slet av sig kläderna och lät dem ligga i en hög på golvet. Vred på vattnet och ställde sig i duschen. Han blev yr och fick ta tag i väggen men halkade och hamnade på golvet. Näsan slog i hörnet och blod blandades med vattnet. Det såg ut som ett slakthus innan han kunde resa sig och få tag på en handduk att sätta mot näsan.

”Helvetes jävlar”

Han fick stopp på blodet. Lämnade våta fotspår när han gick över golvet in i vardagsrummet för att hälla upp en whisky. Hittade inte glaset utan tog flaskan och sög in den sista dropparna. Vände och gick in i sovrummet. Kastade sig på sängen och domnade bort.

Han vaknade när tidningen rasslade i brevlådan. Vände sig och drog täcket över sig. Kände den sura lukten men orkade inte göra något åt det. Han försökte somna igen men tankarna hann ikapp. Tittade på klockan. 04.56. Lika bra att hämta tidningen.

Hittade en halvt urdrucken burk Coca Cola på hallbordet som han drack. Tog tidningen och la sig åter i sängen.

Han tittade på framsidan. Onsdag! Vart hade söndag, måndag och tisdag tagit vägen? Det var lördag när han satte sig med datorn. Varför låg inte söndags, måndags och tisdagstidningen på golvet innanför dörren?

Klarvaken reste han sig upp. Han tog tidningen med sig och slängde den på köksbordet när han passerade. Balkongdörren stod på glänt. Det regnade lite utanför. Det var kallt i lägenheten. Iskallt på golvet.

”Fy fan vilken röra.”

Tallrikstraven med matrester i diskhon, glas till förbannelse, kaffebryggaren var på och kaffeskvätten i kannan hade bränt fast. Det luktade bränt kaffe. En halväten pizza med flugor som surrade låg kvar i kartongen. Limpan hade fått ett grönt ludd av mögel, smörpaketet och en lika möglig ost på spisen. Tomma ölburkar överallt.

”Får ta ett ryck”

Han passerade köket och kom in i vardagsrummet. Kastade en blick runt rummet. Whiskyflaskan låg på bordet men datorn...var fanns den? Han lyfte på filten som låg i fåtöljen. Ställde sig på knä och tittade under både fåtöljen och soffan. Där fanns damm och ett glas. Ingen dator.

Irriterad fortsatte han ut i hallen, in i badrummet, tillbaka till sovrummet.

”Var i helvete fanns datorn”

Han slängde kläder, tidningar, reklam omkring sig. Ingen dator. Hade han glömt den någonstans?

Nej, senast i lördags satt han och skrev. Hade fått ett uppslag som han börjat på. Han hade skrivit många sidor. Mindes tydligt att han skrivit hela lördagen. Han hade storyn klar. Bara slutet var öppet.

Han drog tre fingrar genom håret. Suckade tungt.

”Nej fan. Det måste bli en ändring. Måste rycka upp sig! Hade han börjat tappa minnet? Kunde man tappa minnet...”

Han ställde sig i duschen och tvålade in sig. Lät det varma vattnet rinna länge. Försökte minnas de senaste dagarna, men söndag, måndag och tisdag förblev svarta. Han måste ha sovit sen lördagnatt.

Efter duschen rakade han sig omsorgsfullt. Strök rakvatten över hakan och ned på bröstet. Kammade håret, tog deodorant och lät dörren stå öppen när han gick in i sovrummet för att klä sig. Bestämde sig för att ringa frisören. Måste boka tvättstugan också.

Han rafsade ihop lakanen, hängde täcket över balkongräcket och la kuddarna på pallen. Vände på madrassen. Rena lakan skulle det bli ikväll. Tvättpåsen i klädkammaren var full, så han la lakanen bredvid på golvet.

Konstaterade att kaffet var slut. Kylskåpet var tomt så när som på en halv ketschupflaska, en förpackning juice med utgånget datum och några öl. Inte något ätbart över huvud taget.

”Får väl ta en frukost ute på stan”

Började röja på bänken. Soppåsen stank när han knölade ned pizzakartongen. Han lyfte upp den och knöt ihop den. Ställde den vid ytterdörren. Spolade vatten i hon och började sakta rengöra tallrikarna. Bytte det skitiga vattnet och fortsatte med glas, koppar och bestick. Torkade av köksborder och bänkarna. Funderade på att ta fram dammsugaren, men beslöt att gå ut och äta något först.

Han tog på sig jackan och stack automatiskt handen i fickan efter mobilen.

Tom. Innerfickan var också tom. Letade mobilen överallt. Under tidnigarna, alla fickor, smutskläderna.

”Var fan var den nu då”

Samma sak med plånboken. Den var också borta. Och dörrnyckeln.

”Alltså, det här är ett skämt!”

Datorn, plånboken, mobilen och nycklarna. Borta. Paniken började dunka i bröstet på honom. Började han bli tokig? Han hade ju bara varit hemma. I alla fall vad han kunde minnas.

Extranyckeln. Den hade han i städskåpet.

Han styrde sina steg till skåpet. Öppnade dörren. Inte en jävla nyckel fanns. Källarnyckeln, nyckeln till morsans kolonistuga... allt var borta.

Förvirrad tittade han sig omkring. Vad har hänt? Har någon varit här? Vem? Vem hade intresse av hans grejor. Nu för tiden ägde han inte mycket mer än sin dator, mobilen och lägenheten. Han gick in i vardagsrummet och drog ut lådorna i sekretären. Allt såg ut som vanligt. Plötsligt upptäckte han att passet inte låg på sin vanliga plats. Mappen med köpekontraktet på lägenheten fanns inte heller. Annars var där allt. Några gamla brev, fotografier, en teckning som grabben hade gjort när han var liten.

Oförstående satte han sig i fåtöljen. Drog handen genom håret. Han kunde inte ringa polisen. Han måste gå dit men han kunde inte legitimera sig. Vem fan kom ihåg honom.

Han beslöt sig att ta sig till polisen. Putte på förlaget kunde kanske gå i god för honom. Banken. Han funderade på om någon på banken kände igen honom.

Tungt reste han sig och gick mot dörren. Öppnade den, den var låst konstaterade han. Lämnade lägenheten olåst, tryckte upp hissen och om ett par minuter lämnade han fastigheten.

Olof Sigvard Ekström, 471024-5831, född i Örebro, inga föräldrar i livet. En syster bosatt i Ängelholm, ingen kontakt sedan moderns död. Gift tre gånger, inga levande barn. Författare.

Polisen tittade upp.

”Författare? Du ser inte ut som någon författare jag känner till.”

” Nähä, vilka känner du till då?”

”Tja, Mankell, Guillou och så han som brukar vara på TV, han skåningen som har sån svada...”

”Björn Ranelid. Jag är kanske inte i deras kaliber men jag har faktiskt...”

Polisen ryckte på axlarna. Han hade tappat intresset. Ytterligare en polis kom in. Den förste nickade åt Olles håll,

”Här är en författare som har tappat plånboken och mobilen...”

Den andre tittade på Olle och log snett.

”På krogen då...”

”Nej, jag var hemma. Någon måste ha gått in i lägenheten och tagit datorn, mobilen och plånboken och dessutom nycklarna. Ni måste komma hem till mig och leta spår”

” Vi får väl skicka en deckare då... blir det bra med Morse, haha...”

Olle började ilskna till. Bäst att hålla sig lugn. Han förklarade att han suttit hela lördagen och skrivit, kanske blivit lite full och gått och lagt sig.

” Sovit i tre dygn, mmm. Vi skickar ett par killar, men det blir inte denna vecka. Personalbrist, hajar du.”

Rasande gick han ut. Inte ett öre på fickan. Inte ens till en kopp kaffe. Han måste ringa till Putte. Fick väl gå till biblioteket. Där kunde han kanske låna en telefon.

Flickan i receptionen såg lite tvekande ut. Tittade sig omkring men alla andra var upptagna på olika håll.

”Vi brukar inte...”

Olle slog numret till Putte. Hans telefonsvarare gick in. Olle lämnade ett meddelande, men det slog honom att det inte skulle fungera. Putte kunde inte ringa honom. Han ringde igen och chansade.

”Olle här. Jag tar en taxi. Kan du möta mig utanför porten. Jag har blivit av med plånbok och mobil. Kommer om en kvart.”

Han nickade ett tack till flickan och gick. Han gick en bra stund. Inte en taxi. Tjugo minuter senare kom han till Centralen, klev in i en taxi och sa adressen. Bilen svängde ut mot Essingeleden och körde söderut.

”Har du en mobil? Jag har blivit av med min. Skulle behöva ringa...”

”Nej, jag har bara taximobilen...”

Taxin svängde in till sidan, utanför förlaget. Ingen Putte.

Olle förklarade för taxichauffören, som blev tvärsur.

”Stanna här, jag fixar pengar och kommer ner igen.”

”OK, ge mig din klocka så länge..”

Olle tittade på sin Seiko. Tja, det var det väl värt. Tog av den och lämnade den till chauffören. Tryckte in koden och öppnade dörren.

”Putte har semester, du får komma tillbaka nästa vecka. Han är i Spanien.”

”Ja, men för fan, ring honom. Jag måste ha pengar till taxin här utanför”

”Sorry, han har stängt av mobilen”

”Då får du låna mig pengar. Ge mig tre hundra, jag berättar sen. ”

Gudrun Karle tog upp sin handväska och tog fram en femhundring.

”Bäst du har en bra story...”

Olle sprang ut, betalade taxin och gick in igen. Gudrun hade fixat kaffe och en ostfralla som han åt medan han förklarade sitt dilemma.

” Det låter ju inte klokt”, sa hon. ”Menar du att någon har varit hos dig medan du sov utan att du märkte något. Gud, han kunde ju ha dödat dig!”

” Vem skulle ha glädje av att döda mig?”

Olle skickade några mail, ringde Telia och spärrade sitt nummer, banken och polisen igen. Innan han lämnade byggnaden hade han fem tusen kronor, en lånad mobil av äldre modell och en laptop, även den ålderdomlig. Han köpte ett kontantkort på Pressbyrån och tog tunnelbanan mot Östermalmstorg. Handlade mat på ICA på Birger Jarlsgatan och återvände hem. När han skulle öppna dörren på sjätte våningen, var den låst.

Någon hade återvänt till hans lägenhet och nu var dörren till hans lägenhet låst.

”Vad är det som händer?”

Lampan i trapphuset slocknade. Olle tryckte på den röda pricken på väggen, tog upp mobilen och ringde förlaget. Gudrun Karle svarade.

”Ja, men herregud. Ring polisen. De måste ju komma. Ska jag ringa?”

Olle avböjde hennes hjälp, men fick ett telefonnummer till en låssmed i närheten. Han ringde men de hade inte tid och de kunde inte öppna en lägenhet om han inte kunde legitimera sig. Det måste han ju förstå.

Återstod polisen.

De kom efter trettiofem minuter. Tittade klentroget på honom innan de dyrkade upp dörren. De klev in. Lägenheten var tom. Olle stod stum. Poliserna stirrade på honom.

” Är du säker på att du tagit rätt lägenhet. Rätt våning?”

Olle kände plötsligt suget efter en whisky. Munnen blev torr, tungan kändes svullen och halsen stockade sig. Han fick inte fram ett ljud.

” Kan vi köra dig någonstans?”

De tittade på varandra, nickade och sa.

”Du, vi kör dig hem. Var bor du? Kommer du ihåg adressen?”

De tog honom under armarna och stöttade honom när han vacklade. Hissen tog dem ned till gatuplanet. De hjälpte honom in i bilen och körde mot Solna.

” Vi har en man här, förvirrad. Han säger att han är en känd författare och han vet inte var han bor. Vi kommer in med honom..”

Polisbilen svängde in mot sjukhusporten. Två vitklädda biffar stod vid integet till Psykakuten. De eskorterade Olle in i ett rum, tog datorn och mobilen. Satte honom på en stol och lämnade rummet. Olle hörde att dörren gick i lås. Han såg sig om i rummet. Vita väggar, ett litet bord och två stolar. En säng med en mörk filt. Inget fönster, en lampa i taket. På ena sidan om dörren fanns en röd larmknapp. En liten gallerförsedd lucka i ögonhöjd fanns på dörren.

Inte ett ljud hördes.

Plötsligt hade Olle slutet på romanen. Nästa dag skulle skulle han skriva....

Trehundra och sju nätter

I mammas tidningar fanns bilder på Soraya med sorgsna ögon. Hon kunde inte skänka Shahen en son och därför försköt han henne och gifte sig med Farah Diba. Jag tittade på bilderna av de vackra människorna. Shahen hade så vacker profil och Farah Dibas frisyr blev världsberömd.

Hon födde honom en son....

Påfågelstronen. Det var ett vackert namn. Jag förstod ännu ingenting om diktatur, förtryck och tortyr. Jag tyckte bara att allt verkade vara en saga ur Tusen och en natt. Persien var ett land som i mina ögon var förtrollat. Ett land med underbar natur, silkeslena mattor med vindlande mönster, vackra människor och marmorpalats med gyllene kupoler. Till och med deras skrift var vacker som ett konstverk. Jag fascinerades av kontrasterna, den midnattsblå himlen med den gula månskäran och de underbara blommorna och frukterna i detta land, så långt borta.

Redan 1935 byttes namnet Persien mot Iran. Men Persien betydde för mig mystik, vackra kvinnor i pärlbroderade kläder och män med svartgnistrande ögon långt borta från verkligheten. Iran var kanske verkligheten. Om Iran visste jag ingenting.

Jag visste ingenting om yttrandefrihet, om öga för öga-tand för tand om tortyr eller förföljelser, om religion eller politik.

1979 väntade jag mitt andra barn. På TV visade man bilder av jublande människor på Teherans gator. Den religiöse ledaren Khomeini hade lämnat Paris och väntades tillbaka till Iran. Shahen och hans familj hade lämnat landet. Det hade varit en lång process. De fick till slut landa sitt plan i USA. Shahen var svårt cancersjuk och behövde vård. I Sverige var tidningarna fulla med bilder från en familj i landsflykt. En kung som förlorat sitt land. Från och med nu skulle folket styras av Gud.

Religionen hade segrat över diktaturen

Jag minns att jag sa: Ur askan i elden.

I de välmående kvarteren i Teheran springer en liten pojke och leker med sin lilla hund. Muslimer brukar inte tycka om hundar, de är orena, men i Shahens Iran bryr sig inte alla om Islams föreskrifter. Förmögna människor har både vakthundar och små sällskapshundar, som till och med får vara inne i huset. Bezhads familj har en liten lurvig hund. Han och hans bästa vän kastar en boll mellan varandra och hunden hoppar skällande efter bollen. De skrattar och lurar hunden varje gång. Året är 1975. Ännu blommar persikoträden i familjens trädgård. Fyra år senare flyr shahfamiljen och Behzads pappa är försvunnen. Många familjer har lämnat Teheran och och Behzads mamma döljer sitt vackra ansikte och sitt långa hår under en svart slöja.

En dag hörs flyglarmet och flygplan kommer in över staden. Behzad springer in från gatan där han som vanligt lekt med sin vän Zami. Han tar Zami i handen och drar honom med sig. Luften tjuter. De springer ned i källaren tillsammans med Behzads mamma och bror och lägger sig på det fuktiga golvet. Ödlorna som bor där nere pilar snabbt iväg. Hela huset skakar och ett öronbedövande dån fyller deras huvuden. De känner lukten av brandrök som sipprar in när de ännu efter lång tid ligger kvar.

Flygplanen är borta, de reser sig upp och går upp för trapporna. Det brinner utanför. Människor skriker. Det brinner i Zamis hus. Taket är borta, hela huset är en hög av sten och eld. Människor gråter. Brandbilar börjar tjuta och snart inser alla att Zamis familj inte längre finns. Zamis mamma, pappa, de tre småsyskonen, mormor och en moster.

Alla var inne i huset och av huset finns bara en askhög. Den vackra trädgården med rosor, kamelior och fruktträd är svart. De höga grindarna står öppna, men ingenting innanför finns kvar. Zami är den ende i familjen som lever. Behzads mamma slår sina armar om pojkarna och leder in dem i huset. Hon stänger dörrarna och drar de tunga gardinerna för fönstren.

Den dagen inser hon att hennes söner måste skyddas. Behzad är ännu ett barn men hennes äldste son är tretton år och snart kan han bli hämtad av milisen.

En vän till en vän till en vän......vet en utväg.

Hon tar på sin chador och smiter ut en kväll när pojkarna ser på TV. Hon har under en tid tagit ut en stor summa pengar från olika konton och pengarna har hon stoppat under kläderna. Hon går fort och målmedvetet. Hon går längs de stora husen som en liten svart skugga. Ingen vet om de ens har sett någon.......

En natt väcker hon sin äldste son, kysser honom och förklarar att han måste resa. De ska mötas igen, men i natt måste han bli vuxen.

De går i mörkret genom bakdörren där inga ögon ser. De går tyst och fort. Ett par kvarter bort står en bil med släckta lysen. Mor och son tar ett snabbt farväl och bilen kör ut ur Teheran, ut ur moderskärlek och ut ur barndom.

Den svarta slöjan döljer tårarna . Och blodet som droppar från hennes hjärta.

Bezad är tio år när han blir hämtad. De sliter honom ur hans mors armar. Soldaterna tränger sig in i hem, skolor och moskéer. Iran behöver fler soldater till kriget mot Irak.

Jeeparna kör genom Teherans smutsiga gator och stjäl alla pojkar. Ingen pojke är för ung.

Först blir de slagna.

Sen får de svälta.

Ingen får göra fel.

De ska lära sig att lyda.

Små pojkar lär sig snabbt att glömma och att göra mantelrörelse.

Små pojkar lär sig snabbt att lyda.

De lyder för bröd och för att få se sin mor igen.

De lyder för att än en gång få känna smaken av en solmogen persika.

Behzad är smidig och snabb. Han är stark och smart. Han kan uthärda tortyren och svälten. Han kan stänga ute skriken ur sitt huvud och hans öppna ögon ser inte de livlösa pojkkropparna som slängs på kärror. De som aldrig ska se sina mödrar igen.

Behzad ska se sin mor igen. Genom alla grymheter ser han sin mors ansikte och han har bestämt att han ska möta henne igen.

De ger honom en uniforn och hänger ett vapen på hans smala axlar. Han är den yngste som den dagen klättrar upp på lastbilsflaket som ska föra dem till fronten. Han vet inte var fronten är, men han ska skjuta fiender. Det är som en lek. Som när Zami och han slogs mot pojkarna från främmande kvarter i Teheran eller när de sköt med pilbågar mot fåglarna som stal frukt från träden.

Behzad är smidig, snabb och stark. Han kan smyga in bakom fienden och skjuta honom i ryggen.

Behzad skjuter många ryggar. Han har tappat räkningen. Han har lärt sig att skratta och röka marijuana i lägret, för att sudda ut bilderna.

Behzad vet inte hur många dagar han lyfter sitt vapen. Tiden är evig.

En dag vänder sig en rygg och han ser ögon. Han ser en pojke med skräckfyllda ögon rikta sitt vapen mot honom. Behzad skjuter sin spegelbild.

Efteråt kräks han. Pojkens ansikte har förvandlats till en blodig massa och ögonen finns inte mer.

Den dagen återvänder inte Behzad till förläggningen.

Som en hare springer han.

Rädd.

Han springer för livet. Han springer mot livet och hela tiden ser han sin mors ansikte. Han springer för att han har lovat att se sin mor igen.

Han ska springa i trehundrasju nätter.

Han ska springa fortare än han någonsin sprungit.

Han ska frysa mer än han någonsin frusit

Han ska svälta mer än han någonsin svultit.

Han ska simma längre än han någonsin simmat.

Han ska inte gråta.

Tårar grumlar ögonens skärpa.

Sent på eftermiddagen ser han en kvinna i svart chador. Han vet inte om han är i vän- eller fiendeland. Han höjer sina armar över huvudet och tittar in i kvinnans till hälften dolda ansikte. Han kan se hennes ögon och hennes mörka, breda ögonbryn. Det är en gammal kvinna. Hon gör en gest att han kan komma. Hon tar honom in i ett mycket litet hus, ett fårhus. Hon talar farsi men har en dialekt som han inte känner. Hon ger honom en skål med mjölk och går.

Före gryningen kommer hon tillbaka. Hon säger ett namn och pekar en riktning.

Behzad vänder sig inte om. Hans blick ser bara framåt. Han går över bergen. De stora bergen som är oändliga.

Han möter en herde och säger namnet men herden skakar på huvudet och pekar.

Där bergen tar slut finns havet.

Han möter mannen som har rätt namn i en bergsby. Behzad får skriva sitt namn på ett papper. Det betyder att han kommer att vara skyldig mannen pengar.

De är många som börjar gå mot havet. Många har inte skrivit sina namn utan satt ett avtryck av sin tumme. Många ska betala mannen pengar till sin död, men idag betyder det liv att sätta sin tumme på pappret.

De går på nätterna för att inte synas. Många ögon ser mer än två. Därför går de tillsammans.

Ingen ska hjälpa någon annan. Snubblar man, skadar man sig, blir man sjuk eller orkar man inte mer, finns ingen hand att hålla. Därför går man ensam.

Inte vända sig om, inte hjälpa.

Ensamma tillsammans.

Det är samma som liv och död.

Behzad är yngst i skaran av män som tysta skyndar över bergen. De går i alla väder. De går i de kläder de har, vissa utan skor. Behzads skor är för små. Naglarna lossnar. Vad är naglar när man går för livet.

De äter allt som går att äta. Rå orm. Insekter.

De dricker allt som går att dricka. Dagg.

Många började gå över bergen.

Inte många nådde havet.

En dag sitter Behzad framför mig i ett klassrum i en liten svensk stad. Hans pärlvita tänder ler mot mig och hans svartgnistrande ögon rör vid mitt hjärta.

Behzad är lång och mager. Hans ögon är så svarta att jag inte kan se pupillen.

Behzad skrattar ofta.

Behzad skrattar alltid.

Behzad vill lära sig svenska. Han kan redan en hel del.

Behzad vill bli svensk. Han frågar om allt.

Behzad blev min son under några år. Han blev mina flickors storebror och han höll min nyfödde son i sina armar och höll sina läppar mot den tunna pulserande hjässan.

Behzad firade jul och åt julskinka fast det fanns annat.

Behzad åt falukorv och läste svenska tidningar. Han ville veta allt om Sverige och svenska seder.

Behzad satte gula fjädrar i påskriset. Han hatade Gud.

Han ville bli något stort och han kämpade. Han skrattade åt svårigheterna.

Behzad berättade aldrig. Jag frågade men han skrattade bara.

Behzad sov aldrig. Jag frågade men han skrattade bara.

Behzad skrek ibland på nätterna. Jag frågade för att hans ögon var så sorgsna.

En dag började han berätta. Jag grät och han berättade. Jag ville förstå.

Hur kan man förstå sörja när man aldrig sörjt?

Hur kan man förstå svälta när man aldrig svultit?

Hur han man förstå fly när man aldrig flytt?

Hur kan man förstå döda när man aldrig dödat?

Behzad var sexton år och jag var över fyrtio, men när han berättade var jag ett barn och han var en gammal man.

Behzad berättade länge.

När han berättat färdigt, somnade han och sov i flera dagar. Han skrek inte i sömnen och när han vaknade var sorgen i hans ögon borta.

Kriget mellan Iran och Irak är slut. Folket som jublat över segern förstår att de bara fått en ny ledare. Förtrycket och grymheterna fortsätter.

Yttrandefrihet, demokrati och jämställdhet.

Ord som om de uttalas i fel sällskap kan betyda fängelse, tortyr och död.

Behzads mor bär sin slöja. Men under slöjan ler hon. Vad bryr hon sig om den svarta chadoren! Vad betyder ett svart tygstycke när hennes båda pojkar lever. Hon har lurat döden. Hon har lurat förtrycket. Hennes vinst är störst. De lever i ett litet land. Ett sagoland.

På väggen i mitt hus hänger en liten iransk tavla. Den har jag fått av Behzads mor, en midsommarafton för länge sedan. Två familjer förenade i mitt hus i ett litet land långt borta från Iran.

En dag ska elden som kom ur den svarta askan falna. En dag ska persikoträden åter blomma i Teherans trädgårdar.

Svarta slöjor ska lyfta mot himlen som stora svarta fåglar och Behzad ska inte längre vara en förrädare.

2010

Maktlös

”Herregud, vad ska jag göra...?”

Tankarna for genom huvudet som projektiler.

”Bara han somnar.”

Jag försökte ligga tyst och stilla, låtsades sova, andades långsamt men saliven stod upp i munnen och tvingade mig gång på gång att svälja. Hans tunga arm låg över mina revben och han hade sitt ansikte mot min ena axel.

”Hur lång tid ska det ta innan han somnar?”

Jag kände paniken komma krypande. Jag måste röra mig. Benen började domna och jag bara måste röra på tårna. Han hostade, svalde och mumlade lite.

”Sov, för helvete!”

Min kropp kändes som en bågsträng. Försiktigt försökte jag lösgöra ena benet. Han rättade till sin kropp, drog upp filten och suckade tungt.

Jag vet inte hur länge vi låg så, bara att det blixtrade och svartnade för mina ögon och att jag då och då rykte till som om jag höll på att somna. Om jag gjorde det skulle allt vara förlorat. Jag kämpade mot krampen, mot paniken.

”Lugn, håll dig lugn!” röt jag inombords till mig själv.

Äntligen var jag säker på att han sov. Mitt hjärta dunkade så högt och fort att jag trodde det skulle väcka honom.

Långsamt, ljudlöst, tyngdlöst försökte jag slingra mig ur hans grepp. Det var becksvart i rummet. Jag hade försökt att memorera hur det såg ut, var dörren var och var mina kläder låg. Jag hade försökt uppskatta hur många steg det kunde vara från sängen till dörren och hur jag skulle kunna nå mina kläder innan jag öppnade den.

Ena benet fritt, så axeln, jag försökte lyfta hans arm lite...till slut var jag kvitt hans kropp. Jag låg kvar en stund för att inte riskera att han skulle märka att jag tagit mig lös. Tiden kändes lång, en hel evighet.

Ena foten på golvet, så rullade jag sakta, sakta ned från sängen. Trevade ljudlöst med foten efter något som kunde vara mina kläder. Golvet var skräpigt och kallt. Något stack under knät och jag mådde illa av att känna det skitiga golvet mot min nakna kropp.

Ålade mig mot sänggaveln. Famlade med händerna och stötte mot tyg.

”Var det mina jeans?”

Försökte identifiera. Där var blixtlåset, skärpet.

”Jo, det var mina.”

Trosorna kunde vara kvar i dem. Samlade ihop dem flämtande av upphetsning. Hjärtat dunkade och plötsligt stötte jag emot ett stolsben

”SKRAAP!”

Ljudet skar genom tystnaden. Det kändes som om ett iskallt band drogs ihop runt mitt huvud. Jag låg stilla. Höll andan. Räknade sekunderna. Så kunde jag slappna av igen, han reagerade inte.

Ivrigt letade jag efter tröjan.

”Var var den?”

Med fötterna före sköt jag mig utmed sängen. Golvet kändes som en spikmatta mot skinkorna och ryggen. Min ena fot nuddade något mjukt. Jag grep med tårna och förde foten mot min hand. Jag kände doften, det var min.

Jag reste mig långsamt och försiktigt trevade jag mig hukande mot dörren. I mitt krälande på golvet hade jag förlorat begreppet om avstånd och försökte nu orientera mig i mörkret Månljuset syntes inte bakom den neddragna rullgardinen.

Jag nådde dörrhandtaget eller nyckeln, som var det enda som fanns. Vred lite. Ett glapp och så kände jag fjädern i låset ta. Klicket när låset gav efter var som ett pistolskott. Jag blundade. Med kläderna under armen höll jag ena handen mot dörrkarmen och den andra runt den stora nyckeln. Jag fick knuffa med höften för fukten i huset hade fått träet att svälla. Hastigt vände jag mig om för att se om han sov. Mina ögon började vänja sig och jag skönjde siluetten av hans kropp under filten och hörde hans tunga andetag.

Utanför! Jag lämnade dörren öppen eftersom jag inte vågade lita på att den skulle gå att stänga ljudlöst.

”Ut, ut, ut!” dunkade det i mitt huvud. Jag trevade längs väggarna för att hitta hallen och ytterdörren. Spindelväven på väggarna klibbade på mina fingrar. Jag fick kväljningar. Till slut nådde jag farstun. Golvet var iskallt och av sten.

”Mina skor!”

Jag hade glömt mina skor i rummet. Det fanns inte en chans att vända om.

”Ut, ut!”

Ytterdörren var låst. Ingen nyckel satt i låset. Jag kände ångesten dunka i mina öron.

Vid sidan av dörren fanns ett smalt fönster.

”Jag måste ut!”

Fönsterhakarna satt trögt. Den gamla stela sorten. Med en kraftansträngning nådde jag den översta och fick banka på fönsterkarmen för att få upp fönstret.

”Bara han inte vaknar!”

Det gick upp.

Kläderna först och så ut med ena benet. Sittande grensle på fönsterbrädan klämde jag mig ut genom den trånga passagen och hoppade. Fönsterblecket skar upp en reva i ena låret och vaden.

” Aj!”

Håret klibbade vid tinningarna och jag ramlade ned i det kalla, våta vintergräset. Hastigt grep jag kläderna, reste mig upp och började springa.

Jag var fri! Månen hade gått i moln men jag kände instinktivt åt vilket håll jag skulle. Min andedräkt var hård. Ibland trodde jag att det var någon annans flämtande som hördes bakom mig. Inte förrän jag nådde grusvägen stannade och tog på mig kläderna.

”Hur kunde jag vara så jävla dum?”

Smärtan dunkade i såret på benet. Blodet var klibbigt när jag drog på mig jeansen. Först kändes det skönt men sen kom kylan. Mina bara fötter mot den kalla, fuktiga marken fick kölden att stiga mot vristerna och så längre och längre upp. Snart skakade jag så att tänderna skallrade.

Jag började gå längs vägen. Mörkret och tystnaden gjorde mig lite tryggare.

”Undrar vad klockan är?”

Skulle det ljusna snart? Mina sinnen var på helspänn, mina ögon glasklara och hörseln skärpt. Jag såg minsta skiftning, minsta rörelse i skogskanten. Jag hörde varje prassel.

”Hur långt kan det vara?”

Målmedvetet gick jag, snabbt men inte så fort att jag blev trött. Mina krafter måste räcka ända fram till räddningen.

Plötsligt kom äcklet. Det vällde upp genom min kropp som en svallvåg. Jag stannade upp och tömde hela mig gång på gång tills smärtan av magens sammandragning blev outhärdlig. Tårarna rann utför mina kinder och jag skakade av köld och förtvivlan. Tankarna irrade inne i mitt huvud. Hans händer kändes överallt på min kropp. Jag kräktes igen. Samlade ihop mig för att fortsätta men föll. All kraft hade runnit ur mig. Jag låg i fosterställning i det våta diket.

Plötsligt hörde jag någon skrika. Ett vilt, förtvivlat, övergivet skrik och återigen kände jag bandet runt pannan.

Det tog flera minuter innan jag förstod att skriket hade kommit från mig själv. Det fruktansvärda skriket var mitt eget. Kände paniken igen.

”Hade jag röjt mig? Vem hade kunnat höra? Hade han vaknat och var efter mig?”

Herregud! Jag hade sinkat tid på att ligga i diket och skrika. Nu måste jag iväg. Vågade inte gå så att jag kunde synas från vägen men jag måste ha kontakt med den för att inte villa bort mig. Oron i kroppen fick mig att börja springa.

”Inte för fort! Du får inte springa så att du börjar flämta, då hör du sämre. Fort, bort, fort!”

Vägen tycktes oändlig. Skogen oändlig. Himlen mörk. Inte ett ljud. Tystnad och mörker.

Jag fortsatte men lugnade ned tempot en aning. Tårarna suddade ut min klarsynthet. När jag torkade bort dem kände jag lukten från min hand. Hans lukt! Förtvivlad kände jag äcklet igen. Satte mig på huk och gned händerna mot den våta mossan. Tog jord i händerna och gnuggade. Håret, ansiktet, halsen. Ändå kände jag lukten. Den verkade komma inifrån mig själv.

”Fort, fort, skynda dig!”

En vindpust slog emot mig och strax efteråt såg jag en ljus rand på himlen. Skogen började vakna. Ett sus av fågelvingar och så det första skränet från en kråka. Morgonen kom.

Nu kunde jag inte dölja mig längre. Ljuset skulle avslöja mig och bilarna som körde förbi på vägen skulle upptäcka mig. Dess förare skulle undra varför jag sprang i skogen utan skor och jacka i den kalla vårvintermorgonen.

Jag måste vidare. ”Hur långt? Vart var jag på väg?” Rädslan av att hans bil var den första som kom på vägen fick håren att resa sig på min kropp, blodet att isa sig och bandet att dras åt igen.

”Helvete!”

”Väskan!”

Min väska med alla papper, nycklarna och min plånbok var kvar i huset. Han visste var jag bodde!

När som helst kunde han ringa eller låsa upp min dörr. Jag hade ingenstans att söka skydd.

Mitt hopp var ute. Det var ingen idé att springa. Hur fort jag än sprang skulle han hinna ikapp mig.

Stilla la jag mig ned i mossan. Kröp ihop och blundade. Kände värmen sprida sig genom mina lemmar.

Långt, långt bort hördes ljudet av en bil......