Svarta svalor

Svarta svalor





Stilla svepte hon filten över honom. Smekte hans panna och en tår föll ner på hans kind.



Hon hasade sig sakta in i rummet, tog sig mödosamt till sängen, satte sig på den, sträckte sig efter burken, förde den till läpparna, knyckte hastigt nacken bakåt så att innehållet tömdes. Hon kunde knappt stänga munnen, kväljdes och höll på att kräkas innan hon lyckades få tag på vattenglaset med sin kloliknande hand och sköljde ned hela sitt liv med tre klunkar halvljummet vatten.

Kuddarna gav henne stöd när minnena hemsökte henne. Det tar en livsålder att invänta slutet efter att man har tömt sitt glas.



När hon var ung hade hon drömmar. Hon var en av de få flickor som fått möjlighet att studera. Hennes far var modern. Hennes mor brydde sig mest om sina tebjudningar.

Hon tog studenten och fick fortsätta att studera. Hennes förebild var Marie Curie och hon bjöds till Sorbonne efter sitt första storartade år i Lund. Hon packade sin väska och klev på tåget i Köpenhamn, strax innan Hitlers styrkor gick in i Polen. Det skulle ta tre år innan hon åter skulle sätta sina fötter på svensk mark.

Portvaktsfrun rökte ständigt sina Gauluoise och hade rutiga filttofflor. Om morgnarna hade hon brungula papiljotter i sitt hennafärgade hår och hon drog sin tjocka vinröda sidenmorgonrock med påfågelmönstrad rygg omkring sig när hon låste upp grindarna på morgonen, muttrade Bon matin, cherie medan hon hostade ihåligt och om kvällarna skrattade hon alltför högt, lyfte sitt vinglas, smackade med sina rödmålade läppar, räckte över kuverten som hon med all säkerhet hade ångat upp och läst, innan hon försvann bakom det tunga sammetsdraperiet och den stinkande boudoiren.

Inget sällskap var tillåtet och rummet låg uppe på vinden. Fyra flickor bodde bakom var sin dörr och hon var glad att hennes låg längst bort från dasset. Flickorna delade på en kokplatta och en kal glödlampa i en fransig, brun sladd som hängde från taket.
Två av flickorna arbetade på ett skrädderi och var från franska landsbygden, den tredje var mörkhyad och verkade aldrig lämna sitt kyffe för att gå ut, i alla fall inte under dagen.

Hon kom och gick. På universitetet hade hon ett liv och om kvällarna försökte hon i möjligaste mån studera i ljuset av fotogenlampan. Rummet var litet och hade inget skrivbord, men hon hade hade sin resväska på en stol vid sängen som underlag när hon behövde anteckna. Hon levde på bröd och vatten, inte för att hon inte hade råd med mat, utan för att omständigheterna var sådana. Trapphuset stank av portvaktens Gaulouises och vinden stank av exkrementer, särskilt när parissolen stekte på taket.
På morgnarna väcktes hon av duvorna och på nätterna hörde hon knäppandet av kackerlackorna som kröp fram ur springorna.
Söndagarna var värst. Ibland sökte hon sig till något café där hon kunde sitta flera timmar, titta på folk, lyssna på senaste nytt om krigshändelserna och dricka en boule café au lait eller äta lite löksoppa. Det hände någon gång att hon gick till den stora katedralen bara för att glömma.

Språket började fungera och hon var mycket ambitiös. De var fyra unga kvinnor på institutionen. Visserligen tog de manliga studenterna många gånger över, men hon mötte respekt trots allt. Hennes fåordiga arbete ingav respekt och allvar men det gav också ensamhet. Hon träffade inte många och hon småpratade aldrig med någon.

Breven hemifrån kom regelbundet. Pappa skickade information om vad som hände i landet och checkarna med pengar till hyra och mat. Mammas brev innehöll skvaller och checkar till kläder och godsaker. Systrarnas brev talade om längtan, drömmar oro och vardagliga små problem. Hemma i Sverige pågick livet. I Paris pågick studierna och trots att kriget kom allt närmare, berördes hon inte mycket.

Blixten slog ned. En ung man med sammetsögon, som hon tittade alltför djupt in i, bjöd bjöd ut henne till ett café en kväll. Det visade sig vara ett cafe där många unga intellektuella samlades. Där fanns de som engagerade sig i politik, konst, litteratur och musik . Där fanns han och hon och där fanns plötsligt en ny värld. Hon hade glömt hur man skrattade och hur man grät och hon hade glömt att hon var ung, att hon var kvinna och att hon levde.

Han följde henne nästan ända hem och han kysste hennes fingertoppar innan han lämnade henne åt portvaktsfrun. Hon var berusad av vinet, av bilderna och av de svarta ögonen. Hon var förälskad.

Kriget trängde allt närmare Paris. Flyglarmen gick och lamporna slocknade. Många forskare lämnade landet för Amerika.
Hon träffade sin älskade allt oftare, men en dag fick hon ett brev. Han hade varit tvungen att lämna Paris. Han skulle höra av sig när allt blev lugnare.

Hon var inte judinna. Hon förstod inte rädslan. Kanske blundade hon för hårt.
Hon förstod inte kräkattackerna. Hon förstod inte tröttheten. Kanske var hon för naiv.
I ett brev till sin syster berättade hon och en biljett hem till Sverige kom efter bara en vecka. Från mamma. Res hem genast!

Gravid! Ogift! Försvunnen! Jude!

Barnet sparkade redan i hennes kropp när hon stod brud. Brudgummen var dubbelt så gammal och änkeman. En vän till familjen. Hon skulle förbli en ärbar kvinna och tysktågen rullade genom Sverige. Men hjärtat värkte efter sammetsögonen och breven slutade komma.

Hon födde en son. Smärtan varade i hundra år och ingen älskade barnet. Hon kunde aldrig förmå sig att lägga honom till sitt bröst och hon kunde aldrig ta emot sin man och aldrig föda hans barn.
Skuld, skam och tacksamhet.
Hennes son bar mannens efternamn. Hennes drömmar, längtan och kärlek dog i ovisshet, likt en kackerlacka, av Zyklon B framtagen av vetenskapsmän, hennes gelikar och kollegor.

Och tiden gick. Sakta rann livet som slaskvatten i rännstenen allt medan maskineriet rullade fortare och fortare.

Himlen förmörkades av svarta svalor. Hennes själ följde med, oförmögen att stå emot. Driften att följa med vinden, först hit sen dit, den följde med i strecket. Hon lämnade sin kropp. Hon flög högt, högt mot solen och hon brände sina vingar. Hon föll. Störtade med svedda vingar och mannen slog i vilt raseri. Oförmögen att förstå slog han först henne och sen pojken. Han slog för att väcka henne till iv. Han slog för att få luft. Han slog tills han utmattad tappade andan. Han tappade andan och fick den aldrig åter. Hon såg honom flämta och log när han dog.

Den ljusnande framtid var här. Såren var läkta och blåmärkena bleknade.
Oljan flödade och Kennedys hjärnsubstans hade ännu inte fläckat hans hustrus klänning och landet flödade av jölk och honung.

Hennes kunskap behövdes och sonen tog studenten.
Hon kunde inte minnas dagen, hon var nog inte där.
Hon var nog aldrig där.

Hon kunde inte minnas hans röst. Hade han någonsin talat. Hade han lekt som barn. Hade han skrattat en enda gång. Hon kunde inte minnas hur han förvandlades från barn till man.

Hennes kropp kändes tung mot kuddarna och munnen torr, men hon kunde inte förmå sig att lyfta armen. Hon tittade på de slitna gardinerna och den brunbrända lampskärmen i fönstret. Hon gled långsamt bakåt, drogs in i en förgången tid.

Vart tog han vägen, den vackre ynglingen. Bilden av sonen flöt samman med den unge mannen i Paris. Han som burit på hopp och förväntan. Han som fyllt hennes bultande hjärta med bubblande liv och skummande lycka. Kunde han vara upphov till sonen, som förorsakat henne sådan smärta, som fått hennes kropp att brista och hennes inre att flyga som dödens fåglar över jorden.

Hon såg inte klart. En skugga skymde sikten. Dödsskuggan.

Hon drog efter andan. Håll ut. Och minnet rullade åter som en film hon kunde till och med höra det knastrande ljudet av projektorn.

I laboratoriet blandade droppade hon rött blod med pipett. Hon centrerade microskopets lins och såg hur cellerna delade sig mellan glasskivorna. Hon behärskade döden. Hon hade makt över liv och död och ändå, mot sin vilja hade hon gett liv åt en man. En man som en gång var ett blodigt bylte mellan hennes ben. Ett skrikande och törstande barn hon inte ville ha. Eller, ville hon kanske ha det lilla barnet i ett annat liv. Hade hon lagt barnet till sitt bröst i ett liv där kriget inte skiljt på älskande.
Hade mannen som en gång var hennes son kunnat få ett liv. Ett liv han aldrig fick i sin kärlekslösa uppväxt med en mor vars hjärta flugit bort med svarta svalor.
Hade mannen som en gång var hennes son kunnat få ett liv i kärlek istället för att döva sin smärta med sprutor i armen.
Hade mannen som en gång var hennes son kunnat hitta ett hopp om verkigheten om hon en gång tagit honom i sin famn,

De sista åren hade de ägnat åt varandra. De hade inte talat och hon hade tigit i sin ångest. De hade stängt sin dörr och levt i tystnad, sida vid sida.
De åldrades tillsammans i den nya världen där de aldrig hörde hemma. De hörde staden brusa utanför sitt fönster och de såg äppelblommorna bli äpplen, men de tillhörde inte glädjens och ansvarslöshetens tid. Deras tid var brun av skuld och skam . Den bruna färgen gick inte att tvätta bort, den hade ätit sig under huden.

Den bruna färgen täckte hennes ögon och hon kände hur den spred sig in i tankarna

Nu värkte hennes bröst av ensamheten. Hennes armar ville hålla i ett barn, Hennes läppar ville kyssa det fjuniga huvudet hos det nyfödda barnet. Hennes magra krokiga hand ville hålla i den lilla varma barnhanden.
Hon glömde den magre, tandlöse, för tidigt åldrade mannen hon lagt en filt om och hon såg det lilla barnet med sorgsna ögon.

För ett ögonbligk såg hon klart, klingande klart som kristall.

Hennes hjärta fylldes plötsligt av kärlek. En kärlek som hon stängt inne under så lång tid att hon trodde den var död. Hon försökte resa sig för att förklara, att be om förlåtelse.

Hennes hjärta brast och livet rann ut över rummet och....

Svarta svalor flög mot fönstret för att nå friheten Gång på gång flög de mot glaset och deras blod lyste rött i morgonljuset.

Förlamning

Förlamningen





När hon vaknade hade hon inga ben.

Hon vände huvudet och panorerade förvånat taket. Försökte vända sig i sängen men hon hölls kvar i ryggläge. Ruskade lite på huvudet, blinkade som om hon ville vakna på riktigt, men hon hade inga ben..... Hon stack ned handen under täcket...något var det där låren brukade vara. Det kändes som ett varmt, dött djur eller en stor deg.
Hon slängde av sig täcket och...jodå...benen var där...men hon kunde inte flytta dem, inte rubba dem.

Herregud, vad är detta?

Tankarna flög genom hennes huvud. Var det bara en dröm, eller....Hon blundade och tänkte att om hon somnar och vaknar igen skulle allt vara som vanligt. Hon öppnade ögonen. Ingen förändring.

Ja, men, så här kan det väl inte vara. Det kan inte vara så här. Jag hade ju ben igår. Jag gick ju från badrummet in i sovrummet, la mig i sängen och benen fungerade hela tiden.... Det här är inte sant.

Med en kraftansträngning Lyfte hon överkroppen till sittande. Hon kände på sina döda ben. Fötterna bara låg där. Hon försökte röra på tårna, men ingenting hände. Böjde sig fram och rörde vid fötterna men känseln var borta och känslan i händerna vid beröringen var något hon aldrig tidigare känt. Det kändes inte ens som att röra vid en annan människa utan mer som att ta i något slappt och dött.

Men, va fan!

Tårarna kom, ilskan, skriket. Maktlösheten.

Hon tittade på klockan, kvart över sju. Hon hade flera viktiga lektioner den här dagen. Hon bara måste till jobbet. Hon försökte lyfta ett ben i taget över sängkanten men det fungerade inte. Hon orkade inte. Hon måsta ha hjälp. Vem skulle hjälpa henne? Var var telefonen.

Helvete....telefonen på laddning.

Hon försökte lyfta benen igen men fick ge upp. La sig ner och försökte rulla men eftersom benen inte följde med funkade inte heller det. Gråtande, skrikande, klösande fick hon till slut ge upp.

Hon behövde på toaletten, hon var hungrig och törstig. Hur länge skulle den här farsen vara. De skulle snart ringa från jobbet. Hur lång tid skulle det ta innan de skulle söka efter henne? De skulle tro att hon var försvunnen. Ingen skulle förstå att hon bara låg i sin säng utan ben. Utan fungerande ben.

Hon drog täcket över sig. Väntade. Klockan gick ovanligt långsamt. Hon fokuserade på sekunderna. Måste ha slumrat till för hon vaknade av telefonen. Någon ringde, två...tre...fyra...fem....sex signaler sen blev det tyst. Desperationen började gripa tag i henne.
Hon började få ont i ryggen av att ligga i samma ställning hela tiden. Hon måste till toaletten, det värkte i magen.

Varför?

Hon gick igenom vad som hänt, vad hade kunnat orsaka förlamningen, men hon kunde inte hitta förklaringen. Ingenting hade hon gjort, ingenting hade hon ätit som kunde förorsaka det här.

För några år sedan hade hon sett en pjäs på Dramaten av Samuel Beckett. Margareta Krook spelade en kvinna som satt fast i en sandhög. Sandhögen växte sig högre och högre allt eftersom pjäsen fortskred och man lärde känna rollen. Till slut var bara huvudet fritt. Rollfiguren satt fast i konventioner, vardagen och i sitt livsöde. Hon började känna sig som kvinnan i pjäsen. Började fundera på vad hon satt fast i.

Började fundera på sitt liv. Barndomen...hur var den? Hade den satt några spår? Hon hade inte upplevt så stora händelser, inget som grävt några sår, inga besvikelser, men inte heller någon glädje...direkt. I en familj med tre barn var hon mellanbarnet. Fick ärva kläder, skor och cyklar. Det gjorde förstås att hon aldrig var riktigt stolt över sina saker, eller särskilt rädd om dem. Hon fick faktiskt en egen docka när hon fyllde tre eller fyra år, men hon var egentligen inte särskilt intresserad av att leka med dockor. Dockan hade hon gömt så att syskonen inte kunde komma åt den. Hon tog fram den ibland, inte för att leka men för att känna att det var hennes.

I skolan fick man böcker som andra haft tidigare. Andra elevers klotter fanns kvar. Även om skriften var raderad såg man vad som stått skrivet. Hörnen var rundade och solkiga och trots att man satte plast eller papper om pärmen, var de sladdriga och begagnade.

När hon var tolv skilde sig föräldrarna. Hon valde att bo med fadern. Hon kunde komma ihåg bråken. De tysta, väsande anklagelserna, moderns snyftningar när dörren slogs igen och pappa gick ut i natten. Oron. Hon låg vaken medan systern snusade gott i sin säng på andra sidan rummet. Lillebrors gny från föräldrasovrummet när han ville sova i stora sängen hos mamma. Hon hade aldrig sovit mellan föräldrarna vad hon mindes. Det blev alldeles för trångt med tre ungar i sängen. Hon lommade tillbaka till sin egen ensamkalla säng. Det var vid sådana tillfällen hon letat fram den gömda dockan.

Dockan kom bort vid skilsmässan. Hon och pappa flyttade till en lägenhet på bottenplanet i ett nybyggt hus. Mamma och syskonen bodde kvar i det lilla radhuset. Hon fick byta skola, men det gjorde inget. Hon hade ändå ingen bästis.
Mamma ville att hon skulle komma hem efter skolan varje dag, men mamma var ju ändå inte hemma. Hon gick till mamma några gånger, men sen slutade hon. Det var lika bra hos pappa. Hon hade eget rum. Visserligen hade de inte köpt så mycket möbler ännu men de skulle till IKEA när pappa hade tid. De köpte i alla fall en ny tv och det fanns massor av kanaler så hon kunde titta på TV varje eftermiddag.

Hon var ganska duktig i skolan. Eftersom hon inte var söt och populär kunde hon ägna tiden åt skolarbete. Läxorna hade hon tid att göra och hon hade lätt för att skriva och läsa. Bibliotekarien hjälpte henne att hitta böcker och hon hade för länge sedan lämnat Astrid Lindgren och Maria Gripe bakom sig. Hon läste mycket och snabbt. Hon flydde in i litteraturen.

När hon just börjat åttan kom en ny tjej till klassen. Hon hade flyttat från en norrländsk stad och pratade lite lustigt. Ännu lustigare var det, tyckte fnisstjejerna, eftersom hon hade mörk hud. Rebecca hette hon. Rebecca var inte blyg. Hon ställde sig upp redan andra dagen och berättade för alla att hon var adopterad från Etiopien när hon bara var en bebis, att hon var ett hittebarn och att hennes föräldrar i Sverige var de enda föräldrar hon hade och det var hon glad för. Pappan var stridspilot och mamman jobbade med utvecklingsstörda barn. Hon hade ett syskon, en handikappad syster som ingen velat ha och som mamman tagit hem. Systern var både blind, döv och stum och hon satt i rullstol för hon hade haft ett ryggmärgsbråck när hon föddes.
***
Ryggmärgsbråck, kan man få det bara?? Tänk om det var därför hon hade blivit förlamad!
***
Rebecca satte sig bredvid henne. Fnisstjejerna tyckte nog det var lika bra. De sökte upp Rebecca på rasten, men sen vände de ryggen till och satte på nytt läppstift på läpparna.

Rebecca var ett energiknippe. Hon var nyfiken på allt. Hon visste allt och hon frågade om allt.
Plötsligt hade hon en vän. Allt oftare följde hon med Rebecca. Rebeccas familj bodde i ett handikappanpassat hus. Vitt var det både ute och inne. Vitt och rent. De hade en varm pool i ett rum och i den blev lillasystern plötsligt jämspelt med de båda äldre flickorna.
I Rebeccas hus hände alltid någonting. Hon spenderade allt mer tid hos Rebecca. De hade allt.
Dessutom hade pappa träffat en ny kvinna.

När det var dags för gymnasiet hade hon valt samma program som Rebecca, bara för att få vara tillsammans med henne. Rebecca skulle bli ingenjör och gå på Chalmers. Hon ville nog hellre syssla med humaniora, språk och svenska var hennes ämnen, men hon var trygg med Rebecca och de kompletterade varandra.

Hon fick följa med Rebeccas familj till Frankrike en sommar. Det var fantastiskt. Hon lärde sig att äta ostron. Bara slafsa i sig den slemmiga geggan direkt från skalet medan det ännu levde.

***
Ulääh


Nej det var gott! Tänk om hon fått i sig en bakterie som nu, flera år senare förstört ryggmärgen?
Hon slog bort den dumma tanken.

Men varför i helvete....

***
Sommaren innan studenten åkte Rebeccas familj till Frankrike som vanligt men hon följde inte med för hon var tvungen att tjäna ihop lite pengar. Hon hade fått jobb på ICA i området där hon och pappa bodde och den chansen kunde hon inte missa.
Rebecca och hennes familj kom aldrig tillbaka. Hela familjen hade omkommit i en trafikolycka utanför Paris. Den handikappade lillasystern hade inte varit med.

***
Det är straffet! Jag skulle ha tagit hand om henne! Jag skulle ha tvingat pappa att få ta hand om henne!

Telefonen ringde igen. Där låg hon. Den ringde och ringde. Hon hörde att telefonsvararen gick in.

Hur jävla länge ska jag ligga här. Ska jag dö av urinförgiftning, svält eller....

Hon visste inte ens vad som hänt med den handikappade flickan, vars lilla fågelkropp hon kunde förnimma. Hon hade burit henne, smekt henne och lekt med henne i vattnet. Vad hade hon för tankar. Kunde hon förstå varför hennes familj inte kom tillbaka till henne.
Hon kände stor skuld. Inte trodde hon på gud heller. Det här kanske var Guds straff.

***

Sista året på gymnasiet blev tungt. Hon sörjde Rebecca och hon sörjde sitt förlorade liv. De flyttade till ett hus och pappa gifte sig med Ingrid. Ingrid hade två barn sen ett tidigare äktenskap och nu väntade hon ett till med pappa.
Hon flyttade med, men packade aldrig upp sina saker. Hon tog bussen varje morgon till skolan, satt på biblioteket till sena kvällen och jobbade på ICA varje helg.
Hon sparade sina pengar för den dag hon tog studenten skulle hon lämna Ingrids hus. Det var Ingrids hus. Pappan syntes inte, än mindre hon. Ingrid styrde och ställde och hennes ungar fanns överallt.
Babyn skulle födas samma sommar som hon tog studenten. Pappa hade sagt att hon kunde träna sig på sitt nya syskon för hon skulle nog få egna barn en dag.

Aldrig i hela livet skulle hon träna på Ingrids djävla unge. Hoppas den får ryggm........

***

Straffet. Straffet. Hon hade fått sitt straff för att hon önskat att ungen skulle bli handikappad. Nu satt hon där, utan ben.

***

Alla kom på studentuppvaktningen utom Rebecca. Tårta och cider i trädgården. Snittar. Mamma kom också. Hon pratade alldeles för högt. Höll ett fånigt tal och skrattade för mycket, men hennes ögon var sorgsna. Hon fick lust att krama mamma, men det blev aldrig av. Sen skulle mamma gå och hon skulle på fest med klassen. Det blev aldrig av att krama mamma...aldrig....

Hon fick ett studentrum i Lund. En korridor med ett skitigt litet kök som hon skulle dela med nio andra. Undervisningen var inte särskilt givande. Det ställdes inga höga krav. Hon hann jobba på helger och vissa kvällar, särskilt under littveten eftersom hon redan läst de flesta romaner som krävdes. En termin läste hon dubbelt. Hon hann med ett par förhållanden, inget djupare engagemang. En gift man, lärare på Litten. Hans fru jobbade också där. De hade ett erotiskt äventyr. Han var uppfinningsrik, hon lärde sig mycket. När terminen var slut var äventyret också slut.

Ett år i London. Delade lägenhet med två tråkiga tjejer. Jobbade på Mac Donalds och luktade hamburgare från huden. Det gick inte att duscha bort, särskilt inte när det bara fanns ljummet varmvatten några dagar i veckan. Hon tog sina utlandspoäng och flyttade hem, utan saknad. London utan pengar......

Examen utan firande. Jobb på en skola i Malmös lugnare del. Där hade hon varit nu i snart tio år. Hon hade alltid så mycket jobb att hon aldrig hann fundera över sitt liv. Hon trivdes väl inte så särskilt bra. Många kollegor gnällde, särskilt de äldre som varit med om guldåldern. Många klagade över eleverna och hur lite de kunde och gjorde. Hon gjorde sitt jobb. Cyklade till och från, skötte sitt. Hon skulle fylla trettiofem nästa gång. Hon kände sig gammal.

***

Var det så här livet skulle fortsätta? Utan ben?

Skulle hon någonsin mer cykla till och från jobbet med väskan i cykelkorgen varje dag, äta taskig mat i skolmatsalen, gå hem och rätta, förbereda, se på TV, sova. Skulle hon resa på somrarna till olika städer, gå på guidade visningar och sitta på en restaurang med en bok till det var dags att sova i hotellsängen eller resa hem igen. Skulle hon gå med i föreningar för att träffa folk. Hon träffade minst två hundra människor varje vecka, elever och kollegor. Hon orkade inte träffa fler. Hon orkade inte visa intresse för någon enda människa mer.

Det sprängde i magen. Antingen måste hon släppa efter eller så skulle hon dö..... om hon tog i för att få ut benen ur sängen och dra sig till toaletten, skulle hon inte kunna hålla emot. Hur skulle hon kunna ta sig upp. Hon satt fast....tårarna vällde fram...Hon satt fast.