Tristessen grävde hål i henne.
Dagarna var alla lika. Så hade hon levt i nästan två år. Friheten hon drömt om hade förvandlats till en bur av glas. Ensamheten var inte längre självvald utan hade sakta omformats till en förbannelse och hennes längtan att få skriva hade förlamats. Hennes tunga hade tystnat och hennes snabba repliker hade blivit stenstoder, omöjliga att modelldelera till bokstäver på vita papper.
Hon utförde sina vardagssysslor mekaniskt. La in tvätten, tog ut tvätten, vek handdukar, tröjor och skjortor medan tankarna fanns någon annanstans. Tiden verkade oändlig och enahanda. Det var bara vädret utanför som ändrade sig. Hon trampade i samma fotspår dag ut och dag in. Hennes fotsulor gjorde gångar i de stenlagda golven. Hennes rutiner utgjorde ett rutmönster i husets atmosfär. Hon levde utan att leva. Hon tittade ut mot havet varje morgon, som väntade hon att förändringen skulle komma, kanske som en krusning vid horisonten. Samma tid på dagen tog hon bilen för att köra till affären, hämta posten och slänga skräp. Grannarna sneglade på klockan, bligade lite åt varandra och log snett. De trodde inte att hon märkte det, men hon såg deras nyfikenhet och deras fördömande miner.
Den galna änkan. Den ensamma kvinnan som bosatte sig i huset vid havet, som stått tomt i så många år. Hon var inte en av dem. Hon talade inte ens samma språk, varken det vanliga eller det sociala.
Som vanligt gick hon ur sängen klockan halv åtta. Som vanligt kläde hon sig innan hon lagade sin frukost. Som vanligt skulle den här dagen bli. Precis som vanligt.
Hon satte på radion. Stormvarning
Hon tittade ut. Havet låg stilla men himlen var oroväckande grå. Det såg ut som om oväder vid horisonten. Snart skulle vattenytan krusas och sen skulle den första vågen komma. Snart skulle de slå upp över stenarna och stänka upp mot hennes trädäck och måla det mörkt. Saltvattnet skulle rinna i rännilar på de stora fönstren och skölja bort de vita saltfläckarna från förra stormen.
Hon drog på sig jackan, tog väskan och bilnycklarna och smällde igen dörren. Fällde upp biltaket innan hon backade ut mellan de två stenstolparna, vände och körde iväg med onödigt hög fart. En grå katt hann nätt och jämt slinka in i rosenhäcken vid brevlådorna som stod på rad längs byvägen. I backspegeln såg hon en man i keps och rutig skjorta sträcka upp sin knutna näve efter henne. Hon ruskade av sig obehaget, ökade farten och snart var hon ute på motorvägen.
Hon valde med omsorg. Hon var noga med vad hon åt och betalade hellre ett par kronor mer för kvalitet. Den irrullande stormen fick henne att handla för flera dagar. Den fick henne att bryta mönstret. Man hade sagt att den här stormen kunde vara många dagar. Den kunde övergå i orkan och man varnade för både strömavbrott och trafiksvårigheter på radion. Lokalbefolkningen uppmanades att hålla sig inomhus och man avrådde människor att köra på de kustnära vägarna. Man beräknade att de första vindbyarna skulle anlända redan vid middagstid.
Regnet föll med tunga droppar när hon kom ut från köpcentret. Snabbt lastade hon in kassarna och beslöt att inte köra omvägen till bageriet utan ta snabbaste vägen hem. Vindrutetorkarna kunde knappt hålla sikten fri och nu kom vinden. Den ruskade hennes lilla bil och hon märkte att det läckte in vatten i en springa vid taket. Hon skulle ställa bilen under taket, tänkte hon, men det innebar att hon skulle få gå en bit i regnet och med alla kassarna kunde det bli besvärligt. Om hon bara kom hem innan det blev värre.
Himlen var svart fast det var mitt på dagen. Hon hamnade mellan en massa långtradare och sikten var så dålig att hon inte vågade köra om. Regnet sköljde över rutan och hon kände hur hon blev kall och blöt på armen och låret av vattnet som rann in vid taket.
Äntligen kom avtagsvägen. Hon stannade vid brevlådan och kämpade upp dörren mot vinden. Lådan var full, locket öppet och allt förstås genomblött. Ett par vadderade kuvert och ett långt papprör. Måtte inte innehållet vara förstört. Hon hade köpt en akvarell av en konstnär vars bilder hon förälskat sig i. Hon antog att den låg i röret. Inte hade den varit billig och hon ville inte att den skulle vara förstörd.
Hon körde bilen ända fram till dörren för att. Låste upp, lastade in sina varor innanför dörren, stack fötterna i gummistövlarna och gick ut till bilen igen för att köra in den i skydd från regnet. Det var då hon något som avtecknade sig i ljuset som föll genom dörren.
En lång, mörk figur i slokhatt och långrock stod i hällregnet bara några meter ifrån henne.
*
I den gula lekstugan hade hon hittat sin ensamhet.
Hon var ett ensamt barn, men inte olyckligt. Hon tyckte om att sitta på golvet i sin gula lekstuga och känna tystnaden som fanns därinne medan ljuden var som en kuliss utanför. Ljudet av bussar som passerade. Det var ett särskilt pysande ljud, som lämnade en doft av fotogen efter sig. Hon tyckte om doften. Ibland doftade det nybakt bröd från bageriet som låg i samma kvarter. Doften var söt och varm men den framkallade ingen längtan hos henne.
Längtan kände hon när hon under kalla vinterkvällar låg på rygg i snödrivan och såg norrskenet spela över henne. Hon förnam en doft, liknande doften från bussarna som passerade, men mycket mer subtil. En svag doft av äventyr. Norrskenet ljungade och flyttade sig över himlen och hon glömde att hon frös. Hon låg där och kände evigheten medan norrskenet sjöng för henne. Samma ljud som hon kände inom sig när hon tänkte på älvor som dansade.
Oweeee, oweeeee hörde hon inne i kroppen medan himlen sprakade i rosa, grönt och silver.
Hon kunde inte komma ihåg att hon någonsin kom in från snödrivan. Någon måste ha burit in hennes frusna lilla kropp och bäddat ned den innan förtrollningen var bruten.
*
Hon kände ingen rädsla. Hon hade aldrig varit rädd för människor, men hon stannade instinktivt upp en sekund innan hon fortsatte mot bilen. Gestalten stod stilla men hon kunde förnimma en doft. Det var en man och doften blandade sig med regnet och havet. De flöt ihop till något hon en gång nuddat vid. En doft hon bara känt under ett ögonblick för länge, länge sedan. En hemlighetsfull doft. En doft från en annan värld.
”Jag ska bara ställa bilen under tak...” sa hon samtidigt som hon klev in och startade motorn, backade och undrade varför hon tilltalat denne främling utan att först hälsa eller fråga vad han ville. Varför hade hon inte bara sagt åt honom att försvinna. Detta var hennes värld. Han gjorde intrång.
Det blåste kraftigt och buskarna vid carporten slog mot bilen när hon körde in under taket och i samma stund som hon slog av motorn blev det bäcksvart. Hon satt kvar en stund. Hon kunde inte längre se mannen i slokhatten och hon hade cirka femtio meter att gå mot huset i totalt mörker, motvind och ösregn. Främlingen fanns mellan henne och huset och hon visste inte vad han kom i för ärende. Hur hade han hittat till hennes hus, längst ute på udden, ute i havet som just nu var i uppror. Hon kände en obalans. Hennes inre började blåsa upp till storm.
*
Under föräldrarnas säng fanns lejon. De sträckte sina klor efter henne varje gång de hörde ytterdörren stängas och hon var ensam. De röt också. De röt så högt att hennes röst drunknade i ljudet och därför var det ingen idé att skrika till mamma att hon ångrade sig. Att hon visst ville följa. Hon kröp ihop i fosterställning mitt i den stora sängen så att klorna inte kunde nå och hon höll för öronen så att hon inte hörde de frustande rytandet.
Ibland ringde telefonen. Hon brukade alltid svara när mamma var hemma. Snabbt rabblade hon telefonnumret; 17053, presenterade sig och svarade artigt, men när lejonen röt under sängen och stack upp sina tassar, låg hon kvar, blundade och räknade...två, tre, fyra ilskna signaler.... ”men när kommer mamma då!” När telefonen tystnat fanns ett hål i magen. Hon borde ha svarat. Det kanske var viktigt. Eller pappa! Han hade kunnat skrämma lejonen. Hon blundade igen och lejonen började komma allt närmare. Hon drog klänningen under benen så att de inte kunde nå. Händerna gömde hon under tröjan. Hon blundade hårt och höll andan. Hon var inte rädd. Nej, inte var hon rädd.
*
Hon sträckte sig över sätet och konstaterade att passagerardörren var låst, klev ur, låste förardörren, gick runt för att låsa bakluckan och började gå mot huset. Mannen stod inte kvar och hon kände hur hjärtat dunkade. Hon svalde och panorerade med blicken. Havet brusade och det doftade salt.
Vattnet letade sig innanför jackan och hennes hår var vått som om hon stod i duschen. Förmodligen frös hon för hon kände att hon skakade och hon bet ihop tänderna så det värkte i huvudet. Vinden rev i kläderna och äntligen nådde hon ljuset från dörren. Bara några steg kvar. Hon lyfte blicken, drog efter andan och där stod han. Ljuset föll som en gloria runt den svarta gestalten.
*
En dag stod det en röd cykel vid hennes säng när hon vakande. Röd och blank av märket Hermes. På emblemet fanns två vingar. Cykeln var bevingad. Hon kunde flyga fram på sin röda cykel. Vingarna satt ömsom på henne ömsom på cykeln och de var det snabbaste ekipaget i hela omgivningen. Som blixtar färdades ungarna på sina cyklar, kors och tvärs, uppför och utför. De utmanade ödet allt mer. De var odödliga. Längs kanalens smala stensättning, vidare ut i terrängen, över stock och sten.
Målet, längst ut på flytbryggan där kvinnorna tvättade mattor. Över spången! Det stod mellan henne och den rödhårige. Hon vann. Hon vann för hon var ett med sin röda cykel. Hennes Hermes bar henne mot segrarna.
*
Hon stannade upp och såg in i hans ansikte. Det var fårat och skägget var grått. Hans ögon var mörka, till hälften dolda undet hattens skugga.
Han klev åt sidan, hon öppnade dörren, vände sig om och frågade ”Vem är ni? Varför kommer ni hit i ovädret?”
Han slog ut med armarna och svarade på ett främmande språk något som hon uppfattade som en ursäkt. Hon visade honom att kliva in i hallen. Sparkade av sig stövlarna och slängde jackan över en stol. Hjälpte honom av med rocken som hon hängde på en galge samtidigt som han la hatten på hyllan. Trokade symboliskt vätan av sina händer och suckade lättad.
Havet slog mot de stora fönstren i söder. Vinden slet sönder tankarna. Det dånade i huset. Mannen stod kvar i hallen och runt honom bildades en ring av vatten som rann från hans kläder. Han var lång. Mer än huvudet längre än hon. Hon hade inga manskläder att erbjuda honom men hon visade honom dörren till badrummet och hämtade en handduk och en filt.
*
Hon lärde sig läsa mycket tidigt. Ivrigt slukade hon allt som gick att läsa. Allt och överallt.
Hon läste O-S-C-A-R-I-A, K-O-L-B-O-L-A-G-E-T, M-E-J-E-R-I, H-Ä-L-L-S B-A-G-E-R-I. Hon läste om Milly-Molly och om Kulla-Gulla och om Prinsessan Tuvstarr. Samtidigt som hon läste gjorde hon bilder. Hon gjorde bilder bakom sina ögon och hon gjorde bilder på papper.
Var det något hon avskydde var det de beigebruna ritblocken hon ibland fick. Hon ville ha vita lena ark och hon ritade och målade. Hon skapade fortsättning på berättelserna hon läste. Hon fick aldrig nog.
Hon satt i sin gula lekstuga och målade sina tankar. Ibland på papper men oftast bara i sin själ. Hon fylldes av ord och bilder. Hon lyssnade när vuxna talade. Hon lyssnade på radio. Hon drack kunskap. Hon lärde sig att läsa människorna.
*
Snabbt bytte hon kläder och lindade en handduk om håret. Hon tände en eld i kaminen och plockade in varorna. Satte på vatten till teet och skar av brödet hon hade kvar från dagen innan. Hoppades att det skulle räcka till frukosten, sen fick hon väl baka, om stormen skulle hålla i sig. Hon kände hungersuget som blandade sig med obehaget och behaget att plötsligt inte vara ensam.
Hur skulle hon förhålla sig till främlingen? Hon funderade på om han var efterlyst. Kanske skulle hon ringa polisen. Kanske .. skulle .. hon .. ringa .. till ..pol..
Så blev allt svart. Elden i kaminen lyste röd och hon hörde badrumsdörren öppnas.
*
Skogen var hotfull. Tät och full med skuggor. Hon ville se långt. I skogen lurade det okända. Bakom varje träd, bakom varje rotvälta fanns något hon inte ville se. Hon var ofta i skogen. Hon såg hackspettens röda panna och hörde hans trumvirvel. Hon hörde de tysta suset av en uggla som flyttade sig, skrämd av hennes närvaro. Hon såg trollen som blängde med sina gula ögon. Hon sprang genom skogen, halkade på de bruna barren, kände doften av kåda och lingon. Hörde korpens dova rop och harens skri när räven tog dess unge. Hon såg trollen som log med gula tänder och väntade att hon skulle snubbla på trädrötterna. Om hon gjorde det skulle de nå henne med sina långa håriga händer och svarta naglar. Hon var inte rädd. Inte var hon rädd, aldrig
*
I mörkret famlade hon fram till bordet. Tände ljusen och tog ett med sig för att hitta fler ljus att tända. Hon hade värmeljus i en skål och började sprida ut små lyktor över huset. Han kom in med handduken om höfterna och filten som en sjal om axlarna. Håret var bakåtstrulet och blänkte i ljusskenet. Han iakttog henne medan hon tände ljusen. Han stod tyst och tittade. Hon såg ingenting i hans ögon. Hon såg inte om han var vän eller fiende. Hon såg inte vad han tänkte. Hon kunde inte läsa honom bara alltför väl känna hans närvaro.
*
Hon balanserade på staketet. Varje dag klättrade hon upp på det vita staketet runt den stora tomten och spatserade som om det var en bred esplanad. På utsidan fanns den stenlagda trottoaren och på insidan fanns taggiga rosenbuskar och brännässlor.
Avgrunden.
Ett snedsteg skulle vara förödande. Ibland gick hon baklänges. Ibland blundade hon. Bara för att göra det lite svårare. Ibland hoppade hon på ett ben. Ibland utmanade hon tandläkarens rultige son, men han tröttnade efter att inte ens kunna ta sig upp och hon glänste där hon skuttade fram. Hon gick på lina. Hon flög nästan. Höll ut armarna som vore de vingar. Hon föll aldrig.
*
Hon hällde upp två muggar te och visade honom att sitta, hämtade en sjal som hon la över sina axlar och satte sig mitt emot honom vid bordet med brödet och smöret som en sköld emellan. Han tittade på henne medan hon bredde smör på sitt bröd och gjorde likadant. Hans händer var seniga. Stora och seniga och handflatorna var såriga. Skinnflådda. De blodiga revorna på hans armar flammade i eldskenet. Han åt försiktigt som ville han att brödet skulle räcka länge, men han drack djupa klunkar av teet och hon hällde upp mer.
Det fårade ansiktet var uttryckslöst. Hon kunde inte läsa tacksamhet, inte vänlighet, inte sorg men möjligen en svag nyans av smärta. De satt tysta. Vad kunde de annat göra.
Hennes tankar vindlade som spindelns nät. Plötsligt reste han sig och gick till de stora fönstren som vätte mot havet. Han kisade som om han måste fokusera något genom vattnet som pulserade där ute och som lämnade glittrande pärlor på glaset. Så sa han något. Ett ord hon trodde sig kunna tyda.
”Båten”
*
Hon klättrade högt. Pappa hade knutit ett grovt rep som hängde ned mot marken från en gren, så hon kunde hålla sig i det när hon klättrade. Högt, högt klättrade hon och sen satt hon där och lyssnade på staden. Skatorna i trädet intill skrattade åt henne, men de gillade inte hennes intrång i deras värld.Hon hade utsikt. Hon kunde se över det stora torget där bönderna sålde sin potatis och hon kunde se kvinnor som gick nedför trappan till S-K-O-M-A-K-A-R-E Mattson som hade en bjällra på dörren som klingade. Doften av läder och skokräm letade sig upp till hennes plats och hon andades in den med vällust. Hon kunde se över bageriet och bort mot Maja Lindbergs hus. Hennes ilskna airedalterrier sprang skällande efter staketet så fort någon passerade. Han skällde och frustade och hon gick alltid på andra sidan gatan när hon var tvungen att passera. Hans tänder glimmade genom staketspjälorna. Men rädd var hon inte. Inte rädd...
*
Hon reste sig också upp och gick mot fönstret. ” Din båt? Kom du med båt?”
*
Hon sträckte sig efter repet och gled ned mot marken. Repet skrapade mot insidan av låren och lämnade svidande märken men det brydde hon sig inte om. Där mellan himlen och marken kände hon en frihet. Ibland stötte hon med benet mot trädet så att hon gungade av och an. Hårdare och hårdare. Det gällde att inte missa med foten mot trädstammen för att inte skrapa benen eller krossa knäet. Hon gungade några gånger innan hon gled ned och satte fötterna i marken och förtrollningen var över.
*
Han vände sig häftigt mot henne, sa något med upprörd röst och gick för att ta på sig sina kläder men kastade dem ifrån sig när han kände hur blöta de var, slog ut med armarna i en uppgivenhet som äntligen fick henne att se människan.
Hon pekade på fåtöljen framför kaminen och flyttade fram ytterligare en. Hämtade två glas och en flaska vin. Sen tog hon hans kläder och gick till tvättstugan. Hängde dem till tork och tog med en träningsoverall tillbaka som hon erbjöd honom. Han krängde på sig tröjan och de skrattade båda, ett befriande skratt. Han öppnade flaskan, hällde upp vinet i glasen och sjönk ned i stolen. Han tog en djup klunk, lutade huvudet bakåt och blundade medan han svalde, drog med handen över huvudet, suckade och tömde glaset.
*
Hon höll mamma i handen när de gick i mörkret. Lovikkavanten var tjock och det var krångligt att få grepp om mammas hand. Kylan sved i kinderna och andedräkten såg ut som cigarettrök. Hon blåste. Mamma gick fort. Hon fick halvspringa. Mammas svarta lockiga hår utanför hatten var vitt av rimfrosten som bildades av kroppens värme. Mamma knep ihop munnen hårt, som om hon kunde stoppa kylan från att komma in. Stjärnorna lyste på den mörkblå himlen och för ett ögonblick glömde hon mörkrets svarta skuggor.
*
Hon drack sakta. Vinet fick henne att slappna av. Tankarnas spindelnät brast och drog ihop sig som när man trampar på det i morgongräset. Hon kände sig lugnare för ett ögonblick. Hon hade sett människan i honom. Han var bara en olycklig man som spolats upp på hennes strand av havets vilda vågor. Han var inte hotfull, bara vilsen. Hon satt bredvid en främling, i sitt eget hus, i mörkret.
Utanför dem ylade stormen.
*
När hon höll pappa i handen var de alltid på väg till äventyret. Hans hand var stor, torr och varm och hon kände en ilning av lycka. Hon tittade på pappa och såg hans profil och hon kände en ilning av stolthet. Hon skuttade och pladdrade och pappa hörde hennes pladder och tog allt hon sa på allvar. Hon kände hans värme sprida sig och hon kände en ilning av kärlek.
*
Hans andetag blev djupare. Huvudet föll åt sidan och högerarmen föll ned i knät. Glaset lossnade ur hans grepp och en slinga av håret föll ned över pannan. Hans fårade ansikte såg slätare ut och munnen hade en mjuk böjning. Skägget var grått och svart och några milimeter långt men såg inte ovårdat ut. Hon tittade på hans profil, reste sig upp och tog försiktigt glaset, svepte en filt om honom, la in ytterligare ett par vedträn, blåste ut ljusen och lämnade rummet.
Sakta klädde hon av sig och kröp ned i sängen. Radion fungerade inte. Hon hade glömt att köpa batterier konstaterade hon innan hon gled in i sömnen.
Natten dånade. Havet var i uppror liksom hennes drömmar. Hon kastade sig oroligt i sömnen, föll liksom aldrig i ro. Hon svävade mellan dröm och verklighet. Hela tiden medveten om främlingen i fåtöljen. Hans doft av hav och man upprörde henne. Stormen slet i taket, regnet piskade på fönstren och hennes sinnen var på helspänn. Det fanns något i hennes kropp som ropade av längtan, samtidigt som krampen av misstänksamhet och vaksamhet spände hennes muskulatur till försvar.
Hon tyckte sig höra fotsteg. Hon tyckte sig se en skugga. Hon tyckte sig känna en doft.
Morgonen kom. Utmattad vaknade hon ur drömmen. Öppnade ögonen och lyssnade spänt. Hon hörde ingenting mer än vinden. Regnet hade upphört men havet mullrade. Var sjunde våg slog upp i ett fräsande. Kastade sig mot hennes fönster och rann sakta efter rutan, igen och igen. Så hörde hon det. Ljudet av något som slog emot strandens stenar. Ett ihåligt ljud som hon inte kände igen.
Hon låg kvar och höll andan. Försökte identifiera ljuden. Det var kallt i rummet. Strömmen hade inte kommit tillbaka. Hon hörde ljudet av spolande vatten. Han var vaken.
*
Varje söndagsmorgon vaknade hon till doften av skokräm. Pappa hade brett ut tidningar och familjens skor stor nyputsade och blanka. Delen mellan sulan och klacken var också putsad och sulkanterna. Hon kunde se alla lagren. Vissa hade tre och vissa hade fyra. Vissa av mammas höga klackar hade många lager och var randiga i olika bruna toner. Hennes egna läderstövlar, som hade filtskaft med röda läderskoningar brukade vara slitna på tån, men nu stod de där, skinande blanka igen. Sista poleringen gjorde pappa med en nylonstrumpa. Han drog strumpan över tåhättan, fram och tillbaka. Lädret blev blankt som lack. Doften satt i hennes näsa. En varm och blank doft. En söndagsdoft.
*
Ljudlöst klädde hon sig, rättade till täcket och slank ut ur rummet. Hon kände doften från elden. Han hade tänt i kaminen, men ännu hade inte värmen spritt sig. Hon mötte hans blick och återigen skrattade de åt hans klädsel när han gjorde en ursäktande gest. Han pekade på spisen och skakade på huvudet och hon nickade i samförstånd. Inget varmt te idag, alltså.
De åt under tystnad. Hon försökte utröna hans sinnesstämning, men han röjde sig inte. Hon såg att han tittade på henne, men hans blick tydde inte på vare sig intresse eller tacksamhet, han bara såg på henne, eller igenom henne.
Efter frukosten tittade han ut över havet. Hans blick panorerade. Plötsligt skrek han till, rusade ut i hallen och satte fötterna i de våta kängorna, slet på sig rocken och försvann ut genom dörren.
*
Hon gungade högre och högre. Kedjorna på gungan rasslade och hon kände hur hon berusades av farten. Hon gungade och kände hur hon flög. Under ett ögonblick var hon tyngdlös och hon flög genom luften. Plötsligt tog det stopp. Någon skrek men hon var redan långt borta. Hon flög där ovanför och hon såg någon ligga på lekplatsen som en skadsjuten fågel. Det var ju hon, hennes kropp. Hennes hår dolde ansiktet men en mörkröd liten flod rann ut på marken. Hon såg alla samlas i en ring runt henne. Hon ryttlade, försökte hålla sig kvar, men obönhörligt drogs hon in i kroppen på marken. När hon öppnade ögonen såg hon alla som förfärade tittade på henne. Hon kände blodsmaken i munnen. Någon kom med en näsduk. En man lyfte upp henne och började springa med de andra barnen ropande efter sig. En bil bromsade in och mannen som bar henne satte sig i bilen med henne hårt tryckt mot sig. När hon vaknade igen satt mamma bredvid henne. Hon hade ont.
*
Snabbt satte hon på sig regnjackan och gummistövlarna. Dörren blåste upp av vinden och hon upptäckte att det återigen hade börjat regna. I motvinden kämpade hon sig ned mot havet, eftersom hon antog att mannen gått dit. Hon såg hans rygg några hundra meter bort och hon såg en mast sticka upp mellan stenarna. Hon hörde det ihåliga ljudet när vågorna slog mot båtens skrov. Den låg på sidan. Masten var bruten och fören var sönderslagen. Vågorna förde den in mot land men i nästa ögonblick drogs den ut igen. Hon såg hur han kastade sig efter båten. Han föll och sköljdes ned i virvlarna av vågorna. Han skulle krossas av båten när den kom igen. Hon kämpade sig ut i det iskalla vattnet och fick tag i honom. Han slog sig fri. Fortsatte ut efter båten. Då kom vågen. Båda två förlorade fotfästet och kastades upp på stranden. Efter kom båten. Det svarta vattnet gurglade och en virvel bildades mellan stranden och båten. Den gled ut igen. Hon fick tag i mannen. Klamrade sig fast och rullade med honom i famnen upp på stranden dit nästa våg inte nådde.
Hans ögon var outgrundliga när han tittade in i hennes. Ett ögonblick. De måste bort. Nästa våg kunde ta dem med ned i havet igen. Hon fick honom att resa sig och de kämpade tillsammans. De stod och tittade när vågen vräkte upp båten precis där de legat. Den rysste till och vattnet forsade tillbaka, men båten låg kvar. Den låg som en vit valross några meter ifrån dem. Sargad.
*
Pappa köpte en bil. En blank svart bil som doftade nytt.
Mamma packade en korg med kaffe och smörgåsar och de åkte på utflykt. Hon satt i baksätet och tittade när bilen susade fram. De åkte genom byar med röda hus, förbi fält med röda kor och förbi mörkgröna skogar. Så var de framme. Pappa bar korgen och mamma den blå filten. En bit bort låg en gammal kvarn. Vattnet brusade under den lilla bron som de skulle passera. Hon tittade ned i vattnet. Hennes själ sögs in i forsen Hon såg evigheten i vattenvirvlarna. Solen glittrade och bildade gnistrande diamanter där nere bland stenarna. Hon måste dit. Hon måste hitta den gnistrande diamanten. Hon var förhäxad av ljudet, ljuset och mörkret. Lockelsen var outhärdlig. Hon kunde känna hur ljuvligt det skulle vara att sugas ned och hon kunde se sitt hår flyta på vattnet när hon drogs ned i djupet. Hon var tvungen att blunda länge för att bryta förtrollningen. Förvirrad tog hon tag i pappas hand och han räddade henne från att kasta sig i.
*
Deras kläder var tunga som bly och isvinden försökte hindra dem att nå huset innan de gav upp, men förståndet tvingade dem in i värmen. Med en sista ansträngning lyckades de få upp dörren och ta sig in. Båda föll ihop innanför dörren, totalt utmattade. Tänderna klapprade av kölden och plötsligt började hon gråta. Varma tårar sköljde över hennes ansikte och gråten fortplantade sig till hennes stämband och hon grät högt. Hulkade och grät som hon inte gjort sedan hon var barn. Hon hade inte gråtit högt när hennes man dog, inte heller när det nyfödda barnet dog mellan hennes blodiga ben. Bara tysta tårar. Nu skrek hon ut sin smärta. Den kom från djupet av hennes inre.
Han tittade på henne. Drog henne intill sig och höll hennes tårar mot sina läppar. De låg tätt tillsammans en evighet innan han hjälpte henne på fötter, klädde av henne och lindade in henne i en filt.
*
Hon låg stilla med kroppen på järnvägsrälsen. De tunga malmtågen dundrade förbi flera gånger om dagen. Femtiotre tomma vagnar i ena riktningen och femtiotre vagnar fyllda av svart järnmalm tillbaka igen. Däremellan körde ett och annat persontåg och nägra rälsbussar. Hon måste få veta om tåget skulle hinna bromsa, därför låg hon där och väntade. Hon var fem år och hon hörde bommarna gå ned. Bilarna stannade och väntade att tåget skulle köra förbi.
Tåget kom. Det tutade många signaler. Hon blundade. Plötsligt kände hon någon dra henne i armen, hårt och argt. En arg röst skrek och skakade henne. Hon hörde inte orden för tåget dundrade så högt när det drog förbi. Ljudet av vagnarna mot rälsen och det kluckande ljudet när de passerade skarvarna fick de arga orden att drunkna. Doften av järnmalm och kreosotdoften från syllarna bedövade henne. Hon skakades som en trasdocka och hon förstod ingenting. Tåget passerade, bomarna lyftes upp i luften och bilarna körde iväg. Mannen släppte henne och allt blev som förr. Hon sprang hem och visste inte om tåget hade kunnat stanna.
*
Han la in ny ved i kaminen. Han fyllde två glas med whisky och höll det ena mot hennes mun. Hon drack och kände värmen spridas i blodet. Hon svävade mellan dröm och verklighet och plötsligt kände hon en doft hon en gång känt. En doft av värme och hav. En dunkel doft av äventyr.
Han började sjunga. Med mörk röst sjöng han en sång. Ord hon inte förstod och ändå visste hon innebörden. Sorg och smärta men också hopp och glädje. Där satt han och sjöng för henne, medan stormen fortfarande härjade där ute och hans båt slogs sönder mot stenarna.
