Svar till Aida

Tristessen låg runt henne som en våt militärfilt. Tung, klibbig och med en unken doft. Livet började ta slut. I alla fall livsglädjen. Pensioneringen hade varit välkommen och de första åren hade hon fortsatt med teater, konserter och restaurangbesök, men snart hade vännerna börjat bli trötta, vant sig vid ett lugnare tempo, som de uttryckte det.

Anita Höglund var en parant kvinna. Noga med sitt utseende. Ansåg sig ha god smak både när det gällde sina kläder, sitt hem och sin intellektuella smak. Sjuttiotvå år gammal var hon fortfarande vid full fysisk vigör. Hon cyklade, simmade och promenerade. Gick regelbundet till frissan där hon också fick manikyr. Fötterna hade hon alltid skött hos sin väninna Anne-Marie som hade ägt en liten massage och pedikyrstudio.

Nu var Anne-Marie borta. Hennes trognaste vän. När Anne-Marie blev änka hade de verkligen funnit varandra. De hade rest tillsammans, promenerat och de senaste åren till och med firat jul tillsammans. Anne-Marie hade varit som en storasyster. Två år äldre men lika pigg och vital. De hade trivts ihop, bytt tankar och erfarenheter. Det var svårt att acceptera att hon inte längre fanns.

Anne-Maries barn hade ordnat begravningen. Anita hade varit där. Anita visste att Anne-Marie inte hade velat ha den sortens begravning. Hon hade skrivit exakt hur hon ville ha det, men barnen hade ignorerat hennes önskan. Anita hade gråtit mer för denna skymf mot väninnan än för sorgen, när hon satt i kyrkan.

Både Anne-Marie och Anita hade avslutat sina medlemsskap i kyrkan efter långa och mogna diskussioner. Båda hade känt att de inte hade vare sig en gudstro eller ett förtroende för vad religionen stod för och tillsammans hade de stöttat varandra i de dokument de skrivit för att försäkra sig om att inte bli religiöst begravda. De ville båda att deras aska skulle spridas i havet, utan ceremoni och utan ståhej.

Båda hade känt en befrielse i beslutet och ett lugn. Döden var ett avslut..inget mer och lika lite skrämmande som födseln. Samma kväll som de skrivit sina dokument hade de firat med en flaska Brut Pol Roger och ostron. De hde fnissat och skämtat. Ingen av dem funderade på att dö före åttio.

Anne-Marie blev påkörd av bussen. På väg till sin studio på cykel i ösregn. Busschauffören hade inte sett henne och svängde för snävt och krossade henne. Det hade gått fyra månader nu. Det var fortfarande svårt att förstå. Anne-Marie var så full av liv och så rycktes hon bort så brutalt.

Begravningen hade varit ett frosseri i blommor, tal och hyckleri. En älskad mor. Prästen hade talat om familjegemenskapen och om hur starka band de hade haft.

Sanningen var en annan. Det visste alla och de visste också att Anita visste. Men de spelade sitt spel och mitt i all bedrövelse var Anita glad att Anne-Marie inte var med.

Anne-Maries man hade varit kantor i församlingen. Han var en musikalisk man, strängt religiös. Han hade påverkat familjen i hög grad och när han dog kände sig Anne-Marie plötsligt fri. Barnen tog avstånd från henne. Tyckte inte att hon sörjde fadern tillräckligt. De lät henne inte träffa barnbarnen och de besökte henne aldrig. När hon sålde det stora huset delade hon upp värdesakerna till varje barn, gav dem en rejäl slant och började leva sitt eget liv. Det livet delade hon i mångt och mycket med Anita, men hon var en stark och duktig affärskvinna som mycket väl kunde stå på egna ben. Hon njöt av att rå sig själv, men saknade kontakten med barnbarnen. Hon sa aldrig mycket om det, men Anita såg det när hon själv fick kort och brev från sina.

Nu låg filten där. Tjock och tung. Hösten började göra sitt intåg. Sommaren hade varit hyfsad. En resa till äldsta dottern i Tyskland och ett par veckor med barnbarnen på Öland. Egentligen hade hon inte råd att ha kvar både huset och sommarhuset på Öland, men det var en glädje att samla de fem barnbarnen där. Flickorna från London älskade friheten. Tvillingarna Anna och Emma hade hunnit bli tio år. Somrarna på Öland gjorde dem gott. I London levde de ett strikt liv och om ett år redan skulle de till internat. Steve, deras far ansåg att det var bäst för barnen. Han hade själv gått i samma skola och det hade lärt honom självdisciplin. Malin sa att man får ta seden dit man kommer och engelska barn som inte gått på public schools hade inte samma chans i livet. Anita kunde inget säga. Det var nog så.

Sarah, det äldsta barnbarnet, var fjorton. Hon var en allvarlig flicka, väldigt lik Anita. Anita kände igen sig i nästan allt Sarah gjorde. I somras hade hon stängt in sig och bara läst. Hon slukade de gamla böckerna som fanns i huset och Anita hade också köpt ett par Lo Johansson på antikvariatet i Färjestaden. Sarah ville gå gymnasiet i Sverige. Elin, hennes mamma var inte glad. Hennes tjänst i Frankfurt var alltför bra för att lämna och sedan hon skilt sig ville hon inte förlora dottern. Anita hade sagt att Sarah kunde bo hos henne, men det gällde ju om Sarah kunde gå ett svenskt gymnasium efter sina nio år i Tyskland. Nog skulle hon klara språket, men det var ju andra saker som krävdes också. Hur som helst hade hon ett år kvar i Tyskland. Anita kände ett litet styng av oro inför löftet. Ville hon verkligen binda upp sig med en tonåring igen.

Hon hade blivit ensam med tre tonåringar. Bara fyttioåtta år gammal hade hon varit när Bertil dog. Johan var nio år. Han hade blivit stökig och bråkig och hon hade fått ta hjälp av barnpsyk, men de hade inte kunnat hjälpa på rätt sätt. Flickorna hade dragit det tyngsta lasset. Elin gick andra året på gymnasiet och Malin gick i åttan. De hade inte fått leva ut sina tonår. De fick istället ta hand om sin trasiga lillebror och sin mor, som istället för att sörja med dem, begravde sig i arbete.

Bertil och Anita hade träffats på universitetet. De forskade tillsammans och de var mitt uppe i ett stort arbete när Bertil fick sin dom. Sex månader sa läkaren. De fortsatte att arbeta tillsammans så mycket han nu orkade, men de fick bara fyra månader. Bertil dog medan han arbetade. Hon satt bredvid. Plötsligt föll han ihop, rosslade till och dog. Hon kunde när som helst framkalla bilden, höra ljudet, ja till och med känna lukterna.

Johan var trettiotre år nu. Han hade klarat kriserna tack vare sina systrar, men inte hade det gått på räls. Hon var inte glad åt hans val av yrke. Just nu var han i Afganistan. Vem vet om han skulle komma hem igen. Han valde att bli militär. Bertil och Anita som alltid varit emot allt vad vapen och krig hette. De hade varit med i alla antimilitära rörelser. Bertil hade gjort vapenfri tjänst. Riskerat fängelse men till slut fått beviljat att bli sjukvårdare vid jägarskolan i Östersund. Hon var glad att Bertil inte behövde uppleva detta. Men...om Bertil hade levat skulle kanske Johan varit en annan. Han älskade sin far och hon hade inte klarat av att ge honom den kärlek han borde ha fått.

Johan hade två pojkar, Nils och Petter, tre och fyra år gamla. Johan hade fin kontakt med båda, så fin kontakt man nu kan ha när man dräller omkring på andra sidan jordklotet och krigar.

Nils mamma var dotter till en av Bertil och Anitas yngre kollegor. Bertil hade nog haft honom som student i början. Johan och Isabella höll ihop, men de var varken gifta eller förlovade. Isabella var en rar flicka och Anita var angelägen att Johan skulle hålla fast vid henne, men hon fattade inte hur Isabella stod ut med att han var borta så mycket och i detta riskfyllda arbete. Isabella sa aldrig något. Hon kom och hälsade på minst en gång i månaden och i somras hade hon bott en vecka på Öland så att Nils kunde träffa sina kusiner och sin halvbror. Nils var en underbar liten kille. Alltid glad och full av nyfikna upptåg. Petter däremot var en liten tänkare. Så lik Bertil. Hans mamma och Johan hade egentligen aldrig varit ett par, men de fick Petter och Johan tog pappaledigt när han föddes. De bodde hemma hos Anita under en del av tiden så Petter kände sig alltid hemma hos farmor. Nu hade han fått en lillasyster och hans mamma hade gift sig med en man som verkade acceptera Petter fullt ut.

När Johan var hemma hade han alltid Petter hos sig och Isabella. Johan var nog en bra pappa, trots allt.

Höstmörkret kom tidigt. Anita tände lamporna. Plockade lite bland blommorna och gav var och en lite vatten. Hon tittade ut genom fönstret i köket. Grannens katt satt på lur vid rosenrabatten. Mössen började dra sig mot värmen i husen.

Kanske ska jag skaffa mig en katt. Ingen hund...nej men en liten kattunge.

Hon hade tänkt tanken tidigare, men slagit bort den. Till Öland kunde hon ju ta med den, men att ha djur innebar att hon inte skulle vara fri.

Fri...vaddå? Vad skulle hon göra. Hon gick sina rundor, cyklade till och från affären, till simhallen och till biblioteket, men annars var hon ju oftast hemma. Till London åkte hon sällan. Ingen av döttrarna hade tid att vara sällskapsdam åt henne. Hon kokade en kanna te. Tände golvlampan och kröp upp i fåtöljen och la en pläd om benen. Datorn låg på fotpallen. Hon grep efter boken, men ångrade sig. Tog datorn istället.

Hon läste några mail. Sarah hade skickat några bilder från ett besök i Strassbourg som hon gjort med skolan. Bussen med skoluniformsklädda flickor och pojkar. Flickorna huvudet längre än pojkarna och med små putor under de ljusblå lammullströjorna. Små kvinnor började de bli, medan de jämnåriga pojkarna ännu hade äppelkinder.

Hon tittade på några nyhetssidor, läste TV-tablån och stängde sen locket med en suck. Drack teet i stora klunkar. Hon hade tråkigt. Tog telefonen och slog numret till sin bror. Han svarade inte.

Hon drog handen genom håret. Med hösten kom overksamheten. Ingen trädgård att gå ut i, ingenting som lockade. Regnet började knäppa lite på rutan.

Om hon ändå anmält sig till en kurs. Men det kanske inte var för sent. Kanske fanns några platser kvar.

Anita satte på radion. På nyheterna pratade man om nya skjutningar i Malmö. Räntan hade gått upp. Hon stängde av radion igen och öppnade datorn.

Lunds Universitet hade kurser i franska och italienska där det fanns platser kvar. Språk...nej...

Istället googlade hon fram ”d-a-t-i-n-g...” Det rasslade bara till och skärmen fylldes av olika förslag.

Hon ögnade igenom de första. Testa gratis... Snabbt stängde hon locket...skämdes över sitt tilltag...kinderna hettade till och med...Hon slängde av sig pläden, reste sig och gick in i köket.

Hackade lök, vitlök, morötter och en potatis som hon brynde i lite olivolja. Hällde upp ett glas vitt vin ur boxen i kylskåpet, tog en klunk och hällde resten i kastrullen. En burk krossade tomater och lite kryddor. Soppan var färdig och hon dukade, tände ett ljus och åt sakta.

Hjärtat dunkade när hon öppnade datorn igen. Hon knappade in sina uppgifter och önskemål. Funderade en stund innan hon tryckte på SÄND.

Hon tittade på TV en stund men kunde inte koncentrera sig. Tankarna på vad hon gjort dunkade i tinningarna. Så förnedrande...

Anita, en högt utbildad kvinna, sjuttiotvå år gammal, mor och mormor, änka sedan tjugofyra år. Kontaktanons! Uteslutet!

Svar till Aida.

Några dagar gick. Anita förträngde alltihop. Det var ett hugskott och om några dagar gick gratistiden ut. Då kunde hon glömma alltihop.

Regnet var ihärdigt. Himlen öppnade sig. Hon hade inte hunnit ta in krukorna i trädgården för vintern. Det skulle väl bli ett stopp någon dag. Hon gick mellan rummen.

Om jag skulle sälja huset i alla fall.

Läget var attraktivt. Pendlingsavstånd till både Sjöbo och Lund och inte mycket längre till Malmö. Lugnt område. Uppvuxen tomt. Välvårdat. Hon hade faktiskt låtit göra om både köket och badrummen för fem år sedan och elen och fönstren byttes ett par år tidigare. Alla väggar var vitmålade. Det hade hon och Sarah gjort under några av hennes besök. Sarah var duktig fast hon inte var så gammal, noggrann.

Bertil och Anita hade köpt villan i Veberöd i början av sjuttioalet. Det var en tjugotalsvilla som en av de gamla forskarna hade bott i. När han skulle flytta till USA fick de chansen. Flickorna var små och det passade den perfekt att flytta utanför stan. Barnflickan bodde i grannhuset. Det hade bara varit att flytta in. Strax över trehundra tusen...mycket pengar, hade de tyckt men idag skulle hon nog kunna få ut minst tio gånger så mycket. Lånen var betalda sedan länge. Hon kunde bli en förmögen kvinna. Kunde kanske till och med bosätta sig utomlands på vintrarna. Hyra något litet ställe och resa hem till Öland under sommarmånaderna.

Det tålde att tänka på.

Anita hade aldrig varit rädd att bli gammal. Hon hade inte heller funderat över ensamheten. Hon var ju inte ensam. Barnen och barnbarnen fanns ju. Hon trivdes med att kunna göra vad hon ville, men den här hösten var annorlunda. Den var mörkare, regnigare och ödsligare. Plötsligt kände hon sig ensam. Hon längtade efter en gemenskap. Någon att skratta med. Kanske någon att luta sig emot och att vara svag med. Hon hade varit stark så länge.

Aida.

Det kom flera mail till Aida. De flesta kunde hon radera direkt. Hon blev illa berörd av några. Vad var det för människor som skrev näst intill pornografiskt, till en vilt främmande människa?

När hon sorterat fanns det tre kvar. Tre som var riktigt intressanta.

Änkeman med reseintresse

Egenföretagare 73

Opus 40

Anita skrev ut mailen. Läste och värderade. Försökte läsa mellan raderna. Ångrade sig. Vad hade hon nu satt igång?

Kontaktseiten krävde betalning innan hon fick adresserna. Skulle hon betala för alla tre? Herregud, hon skämdes. Vad skulle banken säga när de såg inbetalningen? Vad skulle barnen säga?

Trånsjuk mormor söker lekkamrat.

Rodnaden hettade på kinderna och ned på halsen. Vad var det med henne? Hon behövde inte göra någonting! Men...

Anita betalade in avgiften och några timmar senare hade hon bilder, adresser och information om de tre männen.

Änkeman med reseintresse. Värmlänning, hade varit lärare, tre barn och fem barnbarn. Reste gärna till varmare länder, men saknade resesällskap sedan hustrun dött för tre år sedan. Ville nu förtsätta att leva. 74 år. Han såg trevlig ut på bilderna. Mörkt gråhårig, glasögon och ganska mager satt han framför sitt funkishus vid Klarälven. Han skrev vackert. Många ord.

Egenföretagare 73 hade inte lagt av att arbeta ännu. Hade en liten firma i Mullsjö. Älskade naturen och jagade. Hade två hundar och reste till fjällen varje höst till ripjakten. Läste gärna. Han poserade med fågelhund och strävhårstax i jägarmundering. En man med skägg och pondusmage. Verkade humoristisk. Hans brev hade en självironisk underton.

Opus 40 hade nyss fyllt 70 och var frånskild sedan några år efter ett sorgligt äktenskap som hållits ihop för barnens skull. Intressen konst och musik. Bilden på honom var diffus. Förmodligen en gammal bild som han scannat in. Inga närmare upplysningar om yrke eller bostadsort, men en e-postadress.

Herregud, vad är det jag gör? Vad håller jag på med?

Ansiktet hettade av skam och hon fick hjärtklappning. Ett länge sedan bortglömt il for genom kroppen. Hon hade varit ensam så länge. Hur var det möjligt?

Visst hade hon haft ett par äventyr. En mycket yngre kandidat på jobbet hade flirtat och på en tjänsteresa hade han kommit till hennes rum med champagne. De hade hamnat i säng. Anita erinrade sig hur hon tröttnat på honom redan innan han trängde in i henne, men hon hade känt sig skyldig att ”betala” för hans uppvaktning.

Förälskad hade hon däremot varit i en norsk författare som hon träffat av en händelse. Hon insåg att han var helt fel för henne, men allt hennes förnuft hade suddats ut. Hon hade blivit svag i knäna bara av att se in i hans grå ögon. Passionerat hade hon älskat honom, men hon hade lyckats bryta sig lös. En sommar hade de haft. Hon kunde fortfarande känna saknad, men han var inte bra och hon ville inte offra barnen för denne man. Hon samlade sig och bröt upp. Med en bit av hjärtat genomborrat av hans grå ögon och förödande charm.

Anita öppnade sin mail. Nytt meddelande. Hon skrev ett kort meddelande till Opus 40 och tryckte på Sänd innan hon hann ångra sig. Stängde datorn. Reste sig och försökte glömma hela situationen.

Två dagar senare kom svaret. Han hette Rolf. Hans mail var trevligt och väldigt humoristiskt. Han föreslog en chattsajt så de kunde lära känna varandra lite snabbare än via mail. Han bodde strax utanför Umeå så det kunde ju inte bli något snart möte, men kanske de ändå kunde ha en vänskapsrelation.

Anita levde upp. Hon skyndade till datorn så fort hon kunde. Ofta fanns det några rader. Rolf var spirituell. Anita hade inte skrattat så mycket på väldigt länge. Hon mådde bra. Kände sig mer levande än på länge. Hon kände sig oerhört attraherad av denne man, som hon inte ens träffat, inte kände, inte ens visste om han var den han utgav sig att vara.

Rolf skrev att han drömde om att smeka henne. Han trängde in under hennes hud. Deras chatt djupnade till något som Anita aldrig hade trott sig om. Hon svarade. Blev het av lust. Förlorade förståndet. Skrev saker hon aldrig ens vetat fanns inom henne. De blev allt djärvare.

En oro vaknade inom henne. Hon kände ett sug i magen som drog sig ned mot skötet. Hjärtat dunkade av saknad och förväntan. Hon fylldes av stunderna med Rolf.

Vem var han egentligen? Hans ord var som smekningar och han berättade utförligt vad han gjorde med henne.

Till en början var hon stum. Läste chockad när han beskrev hur hans händer och hans kyssar erövrade hennes kropp. Efter ett tag besvarade hon orden. Hetsade honom att fortsätta. Hittade egna ord när de traditionella blev för svåra att stå ut med.

Hon började sova oroligt. Hennes kropp längtade. Samma längtan hon känt för så länge sedan men som hon förträngt. Arbetat bort.

Gamla kvinna.

Tabu och skam.

Anita talade förstånd med sig själv, tog långa snabba promenader, duschade kallt, försökte glömma. Men ändå...

Hon blev beroende av Rolf. Försökte att inte svara när hans chat plingade i datorn...två sekunder, sedan kastade hon sig in i äventyret med hettande kinder och en sällsam lyster i ögonen.

De skulle mötas. Rolf skulle resa till Skåne. Hade bokat ett rum. Hon erbjöd honom att bo hos henne men han avböjde. Ville att hon skulle ha en ärlig chans att se honom först. Ett hotellrum gick att avboka.

Hon tyckte att det kändes ärligt och bra. Bokade bord på en restaurang nära havet. Efter maten kunde de vandra längs stranden och lära känna varandra utan krav. Det kändes bra. Hennes hjärta dunkade. Hon hade stora svårigheter att koncentrera sig på annat.

Hon glömde barn och barnbarn. Hon blev kvinna.

Dagen närmade sig. Rastlös vandrade hon runt. Rolf skulle flyga till Sturup och hyra en bil. Han skulle stanna några dagar och ville köra över till Köpenhamn en dag. Han ville komma hem till henne också, se hur hon bodde och promenera i hennes omgivningar.

Anita städade planlöst. Bytte lakan i sängen. Köpte blommor till alla rum. Förberedde mat och bakade matbröd.

De chattade sista kvällen. Hans ord fick henne att längta skamlöst efter hans famntag. Hon sov oroligt på natten.

Flyget skulle anlända 14.45 till Sturup. Han skulle ta sin bil och köra till Ystad och installera sig i sitt rum.

”En liten drink”, föreslog han ”och en lång promenad längs stranden innan middagen. Vi ses i baren klockan 16”.

Anita anlände till Ystads Saltsjöbad fem minuter före fyra. Hon lämnade väskan med tunnare skor och låste bilen. Hon satte sig i baren, tog en plats mot terassen så hon kunde se havet.

Efter en halvtimme kom en servitris oc frågade om hon önskade något. Först ruskade hon på huvudet men sedan ångrade hon sig och bad om ett glas vitt.

”Kanske hade Rolf somnat”, tänkte hon.

Efter en stund började hon bli lite orolig. Hon tittade på mobilen men inget meddelande blinkade. Till slut slog hon Rolfs nummer.

”Det nummer du söker....”

”Planet var kanske försenat”.

Bordet var beställt till klockan sex. Anita betalade sitt vin och gick ut till receptionen. Tog mod till sig och frågade om någon lämnat meddelande till henne, men tyvärr. Hon väntade en stund, sedan frågade hon om Rolf Hedman checkat in och om de kunde kontakta honom i så fall.

”Nej, tyvärr, vår sekretess tillåter inte...”.

”Kunde något ha hänt? Hade möjligen planet blivit inställt, eller hade han råkat ut för en trafikolycka på vägen?” Samma resultat, var gång hon slog hans nummer. ”Abbonenten du söker...” Anitas fantasi skenade iväg. Ingen visste ju om deras möte. Ingen skulle berätta för Anita.

”Kan ni upplysa mig om en Rolf Hedman har bokat ett rum?”

”Tyvärr, vår sekretess tillåter inte.. Vänta lite... Nej, ingen med det namnet har bokat rum hos oss idag”.

Förvirrad och tveksam väntade hon ytterligare en stund innan hon lämnade hotellet, satte sig i bilen och körde hem.

Oönskad

Där stod hon med sin lilla resväska. Nio år gammal stod hon alldeles ensam på stationen i en ny stad. Hon hade åkt hela natten. Suttit i en fåtölj eftersom ensamma barn inte fick åka sovvagn.

Folket runtomkring henne hittade sina anhöriga och skyndade från perrongen. Hon stod ensam kvar. Ingen kom.

Hon visste inte vart hon skulle gå och ingen fanns att fråga. Hon stod kvar. Ensammast i hela världen, med sin grå resväska av pressad papp och nedhasade knästrumpor. Övergiven och kissnödig och med tårarna trillande nedför kinderna.

Hon stod nog en timme. Tillslut kom en uniformsklädd man och frågade om hon tappat bort sina föräldrar. Hon visade den skrynkliga lappen med adressen som låg i fickan och mannen följde henne till en taxi och hjälpte henne in. Sa något till chauffören som fnös, men körde.

”Har du pengar?” sa han.

”Ja, jag har 11 kronor”

Bilen stannade utanför ett hus.

”Ge mig dina pengar, det är för lite, men ge mig det du har”, sa chauffören och hon tog upp sin lilla portmonnä och la fram en femkronorssedel, fyra enkronor och fyra femtioöringar. Han öppnade dörren , gav henne resväskan och körde iväg.

Handtaget hade gått sönder på väskan. Det hade släppt i ena sidan. Metallringen hade trilla bort.

En gul vätska rann nedför hennes ben och en liten pöl bildades mellan hennes fötter och hon tittade upp på det smutsgula tvåvåningshuset.

Oäkta barn hade inget värde och hon skulle till släktingar hon inte kände och som inte ville ha henne, men modern var död och hon hade ingen. Socialvårdsnämnden hade hittat faderns bror i en mellansvensk stad och han skulle ta hand om henne, om hon skötte sig.

Hon tittade på fönstren och undrade vilka som tillhörde hennes farbror. Henning Olausson hette han, det stod på lappen.

Hon hoppade över pölen, krånglade upp väskan så gott hon kunde och gick till porten. Den var låst, men på väggen fanns tryckknappar och namnlappar. Hon fick hoppa för att nå till rätt knapp och försöka flera gånger innan hon lyckades trycka in den. Det rasslade i en högtalare och en metallisk röst hördes.

”Ja”

”Goddag, jag heter Karin. Jag är här nu.”

Det knäppte i dörren men innan hon lyckats få upp den och dra med sig resväskan hade den gått i lås igen. Efter ett tag hördes rösten igen.

”Nå, kommer du”?

”Jag kan inte få upp dörren”, sa hon och tårarna kom åter.

Dörren öppnades och en kvinna med blont, lockigt hår, iklädd en grårutig kjol och en rosa kofta öppnade. Tittade granskande på flickungen och nickade inåt trapphuset.

Hon släpade sin väska in genom dörren, stannade och lät kvinnan gå förbi och följde henne upp för de fyra trapporna. Mödosamt halvt släpande, halvt lyftande den trasiga resväskan. Det hade blivit fula repor på den och ena knäpplåset hade öppnats. Locket glipade men som tur var var kläderna fastspända med ett band.

Det luktade mat i trapphuset. Hon kände hur hungern grävde ett hål i magen.

Kvinnan öppnade dörren och en man kom emot dem. Han var lång och mager med mörkt hår och utstående öron. Han rökte en cigarett. Tittade på henne uppifrån och ner, nerifrån och upp.

”Skulle du komma idag? Vi trodde det var nästa vecka.”

”Hon luktar piss”, sa kvinnan.

Mannen tog hennes väska och bar in den i ett litet rum, lyfte upp den på en smal järnsäng med randigt överkast och visade ett skåp.

”Packa upp dina kläder och lägg in dem där”, sa han.

Hon lydde. Det började svida efter de blöta strumporna och underbyxorna, men hon vågade inget säga. Hon packade upp två klänningar, ett par byxor, två tröjor och en kofta. Ett livstycke, fyra par underbyxor och två linnen, en flanellpyjamas och tre par knästrumpor. I en påse hade hon en tvål och en tandborste. Längst ned låg hennes docka. Den satte hon på sängen. Lyfte ned resväskan och knuffade in den under sängen. Hon gick fram till fönstret. Där utanför fanns en gräsmatta och några stora träd. Lite längre bort fanns ett likadant hus, och ett till.

Hon ryckte till när kvinnan kom in i rummet.

”Du kan säga tant Gunnel”, sa hon och nickade att hon skulle gå ut i köket. Tre tallrikar var framdukade på bordet och det doftade stekt strömming.

Stolen hade en tygdyna och hon ville inte sätta sig eftersom hon var blöt.

”Sätt dig.”

Hon stod stum.

”Men sätt dig då.”

Kvinnan tog henne hårt i arman och försökte tvinga ned henne på stolen.

”Nej”, sa hon i en flämtning och ryckte sig lös.

Förnedrad sprang hon från köket men kvinnan kom efter.

”Herregud, hon har pissat på sig!”

Kvinnan öppnade en dörr, pekade att hon skulle gå in.

”Ta av dig kläderna och spola vatten i badkaret! Tvätta dig ordentligt, håret också!”

Kvinnan stängde dörren och sakta klädde hon av sig sina våta kläder. Spolade vatten i karet och klev ned. Varmt och skönt. Hon tvålade och gnuggade.

Kvinnan kom in igen, med en stor handduk. Hjälpte henne att duscha bort all tvål, lyfte henne ur badkaret och svepte handduken omkring henne.

Hon åt strömming och potatis. Sedan kräktes hon upp allting.

Kvinnan suckade tungt och irriterat, gick och hämtade en hink och en trasa.

”Torka”, väste hon mellan tänderna.

Sängen hade en grop i mitten. Där kröp hon ihop. Hon höll dockan i famnen. Huttrade mellan de kalla hårda lakanen. Filten var blå och tunn, kudden luktade malmedel och frasade i örat. Sakta, sakta sjönk hon in i sömnen. Alla ljuden var nya, alla lukterna likaså.

***

Minnena kom tillbaka. Hon satt med sitt lilla barn vid bröstet och såg bilden av sig själv med resväskan i hand på stationen. Barnet sög glupskt, ovetande om vad som skulle hända. Hur länge skulle hon kunna ge sin lilla mat. Domen hade hon fått. Det fanns ingen återvändo. Ett halvår, kanske lite mer.

Hon smekte det mörklockiga barnhuvudet. Drog in doften. Hennes dotter. Bara hennes.

Vem skulle kunna älska henne när inte hon fanns längre.

Vem skulle ta hårt i hennes arm och stänga in henne i ett ensamt rum utan känslor, kärlek och värme.

Vem skulle lämna henne till vargarna.

En liten flicka ensam i världen hade hon varit. En arg tonåring med glödande blick hade hon blivit. En trasig ung kvinna med döden flåsande i nacken var hon.

Och plötsligt hade hon hittat något att leva för.

För sent.

Allt var för sent.

Det fick inte ske.

Ingen skulle få misshandla hennes barn.

Ingen skulle få kalla hennes barn en oäkting.

Ingen skulle kasta hennes barn som en trasdocka.

Sakta la hon ned barnet i vagnen. Ställde sig vid fönstret och tittade ut. Regnet gjorde husen fula, världen smutsig. För henne fanns ingen vacker värld.

Runt barnet i vagnen fanns ett ljus. En aura av guld.

Hon drog för de tunna gardinerna. La sin hand över barnets vackra ansikte. Det fladdrade till under de tunna ögonlocken och sen blev det stilla.

Så lätt var det alltså att släcka en låga.

Hon grät stilla medan nålen trängde in i armvecket. Så tömde hon snabbt hela innehållet. Tog sitt barn i famnen, la sig på sängen och såg mot taket.

Hela rummet fylldes med ett ljus och mitt i ljusskenet såg hon den lilla flickan med sin trasiga resväska skratta och springa mot en kvinna i vit klänning. Kvinnan höll ett barn i famnen. Hennes barn.