Örnen
Hon sitter på sanden och leker med den lilla valpen som springer runt, runt. Den hoppar och leker. Hennes skratt är lyckligt. Det klirrar som av silverklockor.
Plötsligt kommer en mörk skugga. Hon tittar upp och ser rakt in i havsörnens gula ögon. Den har fällt fram sina klor och i ett huj har den greppat hunden, slår några slag med de breda, fransade vingarna och är borta.
Hennes ögon fylls med tårar men hon får inte luft att skrika. Hon ser ingenting när hon springer i cirklar med händerna över huvudet. Det tar evigheter innan hon känner mammas armar runt sig. Pappa har ännu inte lyft huvudet som han håller böjt över nätet som han sitter och lagar på farstubron.
En liten flicka med brunt hår. Hon hade fått den hett efterlängtade valpen för några veckor sedan. Den hade vunnit hennes hjärta och nu var det som om örnen slitit det ut ur hennes bröst. På några sekunder har hennes lycka förvandlats till förtvivlan. Det är hennes första möte med sorgen. För alltid ska den mörka skuggan förknippas med sorg. Solen som för ett ögonblick skyms av örnens vingar, skuggan kommer alltid att betyda sorg och död.
För några dagar sedan hade de rest till ön, långt ute i skärgården. Hon vet inte hur lång de åkt, men länge, länge hade hon hållit väskan med valpen, så att den inte skulle komma ut och kunna ramla i vattnet. Hon hade kämpat mot illamåendet, men hon hade klarat hela vägen. De hade packat båten med fotogen, korgar med mat, en stor gul, emaljerad flaska med mjölk från fasterns gård, ”riktig komjölk”, sa pappa, och resväskorna med kläder. I år hade de också med sig mönja. Hon visste inte vad det var, men den bruna påsen fick inte bli fuktig.
”I år skulle det mönjas”, det hade pappa sagt.
Sommaren hade precis börjat och de skulle vara många veckor på ön, hela pappas semester. De lastade ur båten och pappa låste upp dörren till den lilla stugan. Det luktade på ett alldeles särskilt sätt, första gången man steg in i rummet. Sen kom inte lukten igen förrän nästa år. Man kunde förnimma lite av den när man grävde med ansiktet i de tunga kuddarna på kvällen. Det var en lukt som inte fanns i stan. Den var sval och fuktig, lite som mossan som mamma stoppade mellan fönstren till jul.
Stugan var inte stor, bara ett rum och en farstu. I farstun stod svarta gummistövlar, gamla träskor och en mjärde. På en träslana på två krokar i taket hängde ett fisknät med korkflöten och på en krok på väggen hängde en stor nyckel, som gick till dasset. Dasset låg en bit bort från huset. Det var otäckt att gå dit för det fanns alltid så mycket myggor där bland de vita björkstammarna.
Rummet hade grönmålade träväggar, taket var gulvitt men allt var i samma trä, pärlspånt.
Ena långväggen täcktes av ett enormt skåp med fyra dörrar, två uppe och två nere. Hon visste att det var sängarna och hon visste att mamma strax skulle tömma dem på alla madrasser, täcken och kuddar.
”Ut i solen för att vädra ut unkenlukten!”
Två fönster fanns i rummet. De skulle öppnas på vid gavel. Mamma tyckte inte om unkenlukt.
”Hon är från stan och ville ha ordning och reda. ” Det hade hon hört faster säga.
Framför det ena fönstret stod ett stort, brunt bord. Man måste ha en tidning under om man skulle rita, för bordets yta var inte slät som bordet hemma i stan. Runt bordet stod fyra rödmålade stolar. De var alldeles raka med raka ryggar och på sitsarna låg rödrandiga kuddar. Det var gropar i dem av rumpornas tryck från förra sommaren, men snart skulle allt ut på vädring.
”Ordning och reda!”
På ena kortsidan fanns en liten bänk med en balja och ett spritkök. Under bänken fanns ett skåp som täcktes av ett tyg och i skåpet stod två hinkar. En i samma gula emalj som mjölkhämtaren och en i plåt. Slask och vatten - ordning och reda. Bredvid skåpet fanns en svart vedspis. Den eldade man i om det var kallt, annars använde man spritköket.
Pappa öppnade fönsterluckorna och släppte in ljuset och mamma öppnade fönstren så de vita gardinerna fladdrade.
”Släpp inte in myggen” ropade pappa.
Det brydde mamma sig inte om, unkenlukten skulle ut.
Över köksbänken fanns ett skåp med tallrikar, koppar och glas och på en krok under hängde en skopa, också den i gul emalj. Trasmattorna på det gråvita trägolvet kändes fuktiga. Hon la sig på knä och kikade in under skåpsängen för att se om bollen fanns kvar. Där under låg den, ynkligt hopskrumpen.
Mellan väggen och sängen fanns ett skåp för kläder och ett för skurhink och sopborste. På utsidan av huset fanns också en bänk. Där skulle man tvätta sig. Under bänken fanns ett handfat och en kanna. På väggen satt en spegel. Den var alldeles brunfläckig och man kunde knappt se någonting i den. Mellan glaset och ramen var ett stort svart mellanrum och man såg ett brunt papper. Som var buckligt av fukten.
En liten bit från huset fanns en grön pump. Först måste man pumpa bort en massa brunt vatten tills det blev klart som kristall. Det var svårt att pumpa. Hon kunde aldrig få handtaget att lyda. På tre tag hade pappa fyllt hinken, men för henne kom bara några droppar.
Bakom pumpen fanns en jordkällare. Där skulle maten vara. Det fanns trälådor som det stod *SOCKERBOLAGET* på, staplade ovanpå varandra. Mjölkhämtaren skulle stå i en hink med vatten som pappa bytte varje dag men ändå smakade den syrligt de sista dagarna. En gång i veckan kom farbror Oskar med ny mjölk och färskt bröd från gården. ”Riktig komjölk”. Den var äcklig. Hon ville ha mjölk från mjölkaffären i stan.
Pappa fyllde fotogen i lamporna och i spritköket. Mamma skurade golvet med såpa. Madrasserna, kuddarna och täckena låg utspridda på stenarna vid stranden. Pappa rodde ut med mjärden. Hon andades den friska havsluften, hittade snäckor i strandkanten och valpen sprang skällande runt hennes bara fötter.
Pappa satte upp en blekt och fransig hängmatta mellan två krokiga björkar och lade sig med en bok, snart hörde hon hans snarkningar, halmhatten hade åkt ned över ögonen och boken låg uppslagen på bröstet. Hon kröp försiktigt upp och somnade på hans ena arm.Valpen kurade ihop sig nedanför.
När de vaknade doftade det stekt korv och lök. Mamma hade dukat med de kantstötta tallrikarna. Mjölken i glasen var gul och tjock men det fanns ingen annan. ”Riktig komjölk är bra för barn” på femtitalet.
Juninatten var ljus. De blårandiga madrassernas unkenukt blandades med stadslukten från lakanen. Hon kröp in i skåpsängen och stängde dörrarna. Valpen krafsade lite, gnydde, men hon fick inte ha hunden i sängen. Ordning och reda. Hon hörde mamma sjunga. Kaffedoften letade sig in och hon hörde ljudet när den tunna metallringen runt brännvinsflaskan brast.
”En kaffehalva på semestern, ska frun ha...”
Frun skulle inte ha, hon kunde på sin höjd ta lite likör i tunna, graverade glas, men såna glas fanns inte här. Korken skruvades åt och hon gled in i sömnen.
Pappa lyfte blicken från nätet. Halmhatten körde han bak i nacken. Han tittade frågande på mor och dotter som stod omfamnade på stranden. Reste sig och gick de få stegen till dem.
Då kom skriket, gråten....Flickans förtvivlade skrik. Ett skrik av sorg och skräck.
Föräldrarna lyfte blicken mot himlen....Då såg de örnen. Som en prick i fjärran.
2010
