Sorgemuren
Don Angel piskade på sina ädla andalusiska hästar och svor en ramsa som ingen gud ville höra. Kvinnorna som sopade framför sina dörrar sneglade på honom och undrade. Aldrig hade han slagit sina hästar förr. De var ju hans stolthet, hans ögonstenar. Lika älskade som hans dotter, den undersköna Dona Angelina. Hon med lockar som krusade sig ostyrigt vid tinningarna, se gnistrande svarta ögonen och det klingande skrattet. Hon som var fromare och dygdigare än alla andra senoritor i hela Andalusien och rikare än alla tillsammans. Hennes sextonåriga födelsedag hade firats med en stor fiesta för alla i staden och hennes förlovning hade kungjorts.
Don Angel slog med piskan efter hundarna som rände efter vagnen, spottade och slog. Han drev sina hästar i galopp så det slog gnistor av hovarna mot kullerstenarna. Hans hår stod rakt upp och hans ögon var glödande. Alla kunde se att han var rasande arg. Kvinnorna, som alltid log mot Don Angel, vände bort sina ansikten och låtsades inte se honom.
Hästarnas gnäggande övergick i skri, när de chockade skenade genom gränderna. Det var skrämmande att höra, när det ekade mellan de vita husen som klättrade upp längs den branta sluttningen. Klappret från hovarna ljungade och fåglarna tystnade. Katterna pilade in bakom murarna och människorna skyndade ur vägen när de blodiga hästarna sprängde fram genom den lilla staden upp mot odlingarna av avokado och cherimoya. Upp mot det vackra vita lilla slottet i sluttningen, som var hans gåva till Dona Angelina och hennes tillkommande.
Don Angel hade blivit galen.
Vilken skam. Vilken förödmjukelse. Vilken skandal!
Dona Angelina låg rödgråten i sin säng. Hennes rygg var randig efter faderns piska. Nattlinnet hade fastnat i såren och lakanen i sängen var blodiga. På kuddens spetsar låg hårtussar och den lilla vita hunden vågade sig inte fram utan låg och gnydde under sängen.
Aldrig skulle hon ge sig. Måtte Djävulen ta hennes far. Aldrig skulle hon gifta sig med en man som bar på en förbannelse. En man som skulle ge henne blinda barn. Hellre skulle hon dö.
Det knackade på dörren. Sofia kom in och hjälpte Dona Angelina på fötter. Stödde henne till badrummet och hjälpte henne ned i det varma vattnet som doftade av olja och honung och med rosenblad flytande på ytan. Vattnet färgades rosa av blodet och Sofia lossade försiktigt linnet från Dona Angelinas kropp. Försiktigt tvättade hon de svullna ränderna med aloesaft och honung.
Dona Angelina höll tillbaka gråten och smärtan, Knyckte på nacken, satte näsan i vädret och trotset lyste i hennes ögon.
”Hjälp mig, Sofia. Klä på mig!”
Sofia svepte in sin matmor i ett lakan och torkade henne varsamt. Klädde henne, satte upp hennes hår och täckte det med en vit slöja. Sist snörde hon de vita kängorna med sidenband.
Dona Angelina gick ut genom gallergrindarna. Bröt en hibiskusblomma och fäste i håret vid högra tinningen och trampade fram längs stadens gränder med bestämda steg. Ingen skulle tro att hon var knäckt. Med rak rygg och fast blick gick hon, som om ingenting hade hänt, från väst till öst, från syd till norr.
Stadens invånare log,: ”Den flickan vet vad hon vill. Hon är sin far upp i dagen!”
Den lilla staden slingrade sig uppför kullarna och nedför. Högst uppe på toppen låg borgen och till höger från havet såg fiskarna kyrktornet. Husen var vita och taken hade kupigt tegel med vackert formad takfot.
Tre klippor sköt upp som tre vandrare mitt i bukten. Solen var obönhörlig om sommaren, från bergen kom vattnet som förvandlade dalen till ett grönskande paradis. Människorna i den lilla staden med sina många kullar behövde inte svälta.
Rikast av dem alla var Don Angel. Han ägde många hus och många odlingar. Han var en hård man. En stolt man som drev sina egendomar med järnhand, men han var också rättvis. Den som arbetade hos Don Angel fick väl tilltagen lön och en bra bostad och barnen kunde gå i skolan utan att behöva hjälpa till med familjens försörjning.
Don Angel hade önskat sig en son. Men de söner som föddes, dog innan de dragit sitt första andetag. Dona Théresa bad till den gyllene madonnan att ett enda barn skulle överleva, ett barn, om det så blev en flicka.
Dona Théresa blev bönhörd. Flickan kom. Som ett yrväder kom hon, med svarta ögon och svart stort hår. Frustande och fräsande kom hon. Det gick så snabbt att hon flög ut, navelsträngen brast och hon landade rakt i famnen på Don Angel. Han blev så överrumplad att han inte kom sig för att titta vilken sort det var, stod bara där med sitt levande barn i famnen.
Dona Théresa skulle aldrig mer föda ett barn. Hon hämtade sig aldrig riktigt efteråt och blev sängliggande under resten av sitt liv. Hon hade svårt att stå ut med den intensiva dottern som sög musten ut henne både bildligt och bokstavligen.
Don Angels hjärta svämmade över när han såg sitt barn. Han höll det i luften, sprang ut på balkongen och skrek ut sin lycka för hela bygden.
När han sent omsider insåg att det var en flicka han höll i sina armar var han redan förlorad. Han hade aldrig någonsin känt en sådan kärlek till någon tidigare.
Hon fick namnet Angelina. Sin fars avbild.
Han lärde henne allt han kunde och hon lärde sig snabbt allt han kunde och lite till.
Hon red våghalsigare och hon klättrade högre.
Hon lyste i hans ögon.
Don Angel var framme. Hästarna frustade. Deras näsborrar var vidgade, ögonen lyste av skräck och blodigt skum droppade från deras munnar. Länderna bar spår av piskan, flugor surrade kring de öppna såren. Nervöst gnäggade de när husbonden knöt ihop deras framben med tömmarna.
Han stormade in genom den höga muren. Hundarnas skall tystnade. Slokörade och med svansarna mellan benen slank de iväg när Don Angel halvsprang fram till den svarta träporten och slog med klappen, tre slag.
En kvinna öppnade. Hon hann inte dra in luft förrän Don Angel föst henne åt sidan och med långa kliv gick genom rummen.
” Senor Fernandez!” röt han. ”Senor Fernandez!”
En man med svarta kläder, silvergrått hår och en ädel örnnäsa stod plötsligt i dörren.
”Här är Ni inte längre välkommen, Don Angel Mendez.” sa han torrt. ”Adjö”.
Senor Fernandez vände på klacken och skulle just stänga dörren efter sig.
”Hon har fått vad hon behövde, ett rejält kok stryk. Jag är en man som står vid mitt ord. Ett avtal jag ingått, bryter jag inte så länge jag lever. Så sant jag heter Don Angel Mendez de Angledor.”
Don Fernandez stannade upp, vände sig igen och stod tyst.
”Och äktenskapet?”
”Min dotter är fördömd. Jag kan inte tvinga henne, men hela sitt liv ska hon få sota för sin halstarrighet. Men Ni och Er son går skadeslösa ur det här. Hon ska för alltid bära sin skam. Jag är en stolt man och en man som står vid mitt ord. Lita på det.”
Don Angel slog ihop sina klackar, bugade lätt och lämnade huset. Löste upp knuten runt hästarnas ben, gav var och en en klapp och vände vagnen. Långsamt körde han mot det lilla slottet på sluttningen. Selade av hästarna och gav dem fria att beta i den vackra trädgården. Med en beslutsam min gick han mot ingången.
Han hade en plan...den styvnackade flickan skulle aldrig bli fri från sin tilltänkte man. Aldrig, så länge hon levde.
Dona Angelina gick rakryggad genom staden. Hon gick snabbt uppför backen mot kyrkan. Korsade sig när hon gick in genom porten. Kysste madonnans mantel och fortsatte längre in. Beslutsam satte hon sig i biktstolen, rabblade mekaniskt sina böner.
”Jag förlåter honom aldrig! Varje piskrapp han gav mig är en förbannelse! Jag kan aldrig gifta mig med en man som bär på en ärftlig sjukdom. Jag kan inte föda blinda barn! Gud måste ha förbarmande med mig!”
Prästen mumlade att hon måste förlåta, men gammal och trött som han var, ville han inte spilla tid på en diskussion med den vackra flickan, gav henne absolution och nickade till, så snart hon lämnat båset.
Don Angel mätte, stegade och räknade. Hans plan var i stort sett färdig. Han spände för hästarna och körde hem. Gick raka vägen in i sitt arbetsrum och låste dörren bakom sig.
Hela huset darrade.
Tjänstefolket höll sig undan, utförde rappt sina sysslor under tystnad. Inga snabba fotsteg, inga skratt och inget tjatter. Till och med hundar, katter och höns var tysta.
Stallpojken badde hästarnas länder med aloe, gav dem kallt vatten att dricka och kände försiktigt efter sår i deras munnar. Han la tunna dukar av lin över såren för att flugorna inte skulle förvärra skadorna.
Don Angel, rikast och mäktigast i trakten, hade blivit förnedrad av sitt enda barn, sin dotter. Ingen vågade andas om händelsen. Ett moln skuggade staden och människornas ögon. Någonting hade hänt och någonting var i görningen. Det var som om livet hade stannat.
Hans plan var djävulsk.
Dona Angelina anade inte hur hennes liv skulle bli. Sexton år gammal gick hon hem från kyrkan med högburet huvud. Hon visste inte att hon aldrig skulle tillåtas älska, att hon skulle vara lika onåbar som den gyllene madonnan i sin glasbur. Hon visste inte att hon skulle leva nästan hundra år
i ensamhet. En virgo eterna, en evig jungfru.
Männen drev sina åsnor. Deras bördor var enorma. Sten och sand. Uppför kullen till det vita lilla slottet Angledor. Uppför var korgarna tunga, åsnorna hukade under bördorna, halkade, föll och reste sig mödosamt under vinande piskor. Många åsnor sprängde sig, dog och nya fick ta vid.
Don Angel stod mitt i händelsen, som en domptör. Både männen och djuren kröp och darrade, kämpade och slet.
Muren växte. Flera meter hög skulle den bli. Rakt genom trädgården, rakt genom huset och rakt genom odlingarna av avokado och cherimoya. Flera hundra meter lång. Exakt på mitten av egendomen. Två lika delar. Här skulle hans dotter få sin jungfrubur och hennes försmådde make skulle alltid finnas på andra sidan muren. Så tänkte han, Don Angel, ingen skulle rubba hans cirklar.
Senor Miguel Fernandez gick långsamt genom sin trädgård. Kvinnor och unga män plockade frukterna i stora korgar. Cherimoyan var känslig. De lindade silkepapper runt varje frukt innan de försiktigt lade dem i korgarna. Avokadon skulle vara mogen, men inte mjuk. Senor Miguel kunde se på håll när de var mogna, trots sin höga ålder. Hans ögon var ännu klara. Han såg bättre än många av arbetarna. Han var noga med sina ögon. Sköljde dem från damm varje kväll. Hans ögon var näst efter odlingarna det viktigaste han hade. Hans ögon som också hade format hans liv. Ögonen, som enligt den zigenska kvinnans spådom skulle sluta se och ge upphov till blinda barn. Spådomen hade fått honom att leva ensam i mer än sjuttio år. Gjort honom omöjlig. Fått alla kvinnor att fly. Fått hans fästmö att svika på tröskeln till äktenskapet. Det var länge sedan. Ett helt liv.
Han gick tyst under det täta bladverket, stödd på sin käpp, som om han tog farväl.
Dona Angelina tittade ut över havet. Dörren stod öppen och hon andades in den salta doften. Hon orkade inte längre vistas i Angledor den kalla årstiden. Det var alltför kallt och dragigt och hennes kropp var så liten som en fågels. Hon såg inte så bra längre, men varje dag spanade hon efter delfinerna. Den dag delfinerna hoppade i havet kunde hon återvända till Angledor. Då var det varmt även om nätterna. Hon längtade dit. Till fridfullheten. Hon hade levt där så länge. Ett helt liv.
Hon slumrade till där hon satt i sin gungstol och Sofia la sjalen tätare om hennes spröda kropp.
Angledor var delat i två lika delar. Spegelbilder. Allt stod färdigt exakt sex månader efter dotterns sextonårsdag, den dag då bröllopet skulle ha stått mellan Dona Angelina de Angledor och Senor Miguel Fernandez.
Don Angel slog med ridspöet på sina stövlar. Han var nöjd. Pengar hade det kostat, men hans plan var fulländad.
Den täckta vagnen svängde genom grindarna, in på den stenlagda gården. Till och med fontänen var delad på mitten. Vagnen stannade framför porten och två kvinnor höll Dona Angelinas händer då hon med förbundna ögon fördes ur vagnen och in i huset. De knöt upp bindeln då de stod framför Don Angel och lämnade sen hallen till far och dotter. Han såg på henne med brinnande blick.
Kärlek eller hat?
”Här ska du bo. Detta är ditt hem och du ska aldrig mer se din mor eller mig. Du kan livnära dig på odlingen och på halva den summa du skulle ha fått som hemgift. Från och med nu är du självförsörjande och du råder själv över hur gott du ska leva. Du är Dona Angelina de Angledor och du ska förbli jungfru i hela ditt liv. Den dag du bryter detta ord, förlorar du allt och egendomen blir Senor Miguels, i sin helhet.”
Dona Angelina stirrade på fadern, flämtade till när hon såg muren, som skar genom huset, den stora svängda trappan som nu bara var hälften så bred. Muren följde svängen och fortsatte upp till taket.
Plötsligt förstod hon. Böjde huvudet en sekund för att strax lyfta sitt ansikte mot Don Angel, le snett och säga:
”Adjö, Don Angel Mendez, måtte ni brinna i Helvetet”, vända på klacken och gå.
Don Angel satt upp på sin häst och red i galopp ut genom grindarna, nedför sluttningen, in genom gränderna och upp till kyrkan.
Fiskebåtarna lyste röda i solen. I näten sprattlade silverglänsande fiskar. Längre ut i horisonten låg trålarna. De utarmade bukten. Fiskarna kunde inte längre försörja sig på sin fångst. De fick ta lönearbeten i staden eller hjälpa till vid fruktodlingarna.
Plötsligt kom ett stim delfiner och bröt havsytans spegel. De pilade, tumlade och hoppade som om de hade uppvisning för människorna som promenerade längs stranden.
”Nu har de kommit”, sa Sofia tyst. ” Nu hoppar de i havet”.
” Då flyttar vi. Ring efter en bil.”
Dona Angelina gick mödosamt upp för trappan till Angledor. Vred den stora nyckeln sju gånger åt höger och dörren gick upp. Hon klev in i hallen där hon en gång för länge sedan stod mitt emot sin far. Hon tittade upp på muren, följde trappan med blicken, suckade och gick in i den stora salongen. Öppnade dörrarna och de tunga järngallren, så att ljuset kunde komma in. Terassen var övervuxen och skräpig av gamla löv och torkade blommor. Hon drog in doften. Den var tung och söt. Sakta gick hon ned mot grinden, ned mot odlingarna. Hon kände doften av cherimoyan. Det var dags att skörda den. Hon drog in doften som om huv ville fylla hela sin spröda lilla kropp. Hon drog med handen längs muren medan hon åter närmade sig terassen. Sofia hade ställt fram en stol och stod redo med en filt.
”Plocka mig en Cherimoya. Jag vill äta den nu.”
Sakta lät hon frukten smälta i munnen. Ljudet av en ambulans kom närmare. Den lät alldeles nära.
”Gå, Sofia. Se vad som händer.”
Skeden ramlade ned på stenläggningen och fatet med frukten gick i kras när den magra handen sjönk ned i knät på den gamla kvinnan. Hakan vilade mot bröstet och den rynkiga huden blev slät. Ansiktet såg rofyllt ut. Anletsdragen mjukare.
Sofia insåg redan när hon stod i dörröppningen att det var slut. Hon samlade ihop skärvorna. Frukten hade flutit ut och getingarna flockades redan i den söta saften.
”Dona Angelina har lämnat oss”, ropade hon. ”Kalla på hjälp”.
Så kom det sig, att en fredag i maj, stod två kistor sida vid sida i den vackra kyrkan högst uppe på kullen, i den vita lilla staden vid Andaluciens vackraste strand.
Dona Angelina de Angledor f. 1913 d. 2010
Senor Miguel Fernandez f. 1909 d. 2010
De två var en gång ämnade för varandra, men ödet ville annorlunda. Sida vid sida levde de i åttio år, skilda åt av en mur. Aldrig såg de varandra i livet, men kanske förenades de i döden.
Delfinerna leker i bukten och den gyllene madonnan i glasburen ler.
