onsdag 13 februari 2013

Oönskad





Där stod hon med sin lilla resväska. Nio år gammal stod hon alldeles ensam på stationen i en ny stad. Hon hade åkt hela natten. Suttit i en fåtölj eftersom ensamma barn inte fick åka sovvagn.
Folket runtomkring henne hittade sina anhöriga och skyndade från perrongen. Hon stod ensam kvar. Ingen kom.
Hon visste inte vart hon skulle gå och ingen fanns att fråga. Hon stod kvar. Ensammast i hela världen, med sin grå resväska av pressad papp och nedhasade knästrumpor. Övergiven och kissnödig och med tårarna trillande nedför kinderna.

Hon stod nog en timme. Tillslut kom en uniformsklädd man och frågade om hon tappat bort sina föräldrar. Hon visade den skrynkliga lappen med adressen som låg i fickan och mannen följde henne till en taxi och hjälpte henne in. Sa något till chauffören som fnös, men körde.

”Har du pengar?” sa han.
”Ja, jag har 11 kronor”

Bilen stannade utanför ett hus.

”Ge mig dina pengar, det är för lite, men ge mig det du har”, sa chauffören och hon tog upp sin lilla portmonnä och la fram en femkronorssedel, fyra enkronor och fyra femtioöringar. Han öppnade dörren , gav henne resväskan och körde iväg.
Handtaget hade gått sönder på väskan. Det hade släppt i ena sidan. Metallringen hade trilla bort.
En gul vätska rann nedför hennes ben och en liten pöl bildades mellan hennes fötter och hon tittade upp på det smutsgula tvåvåningshuset.

Oäkta barn hade inget värde och hon skulle till släktingar hon inte kände och som inte ville ha henne, men modern var död och hon hade ingen. Socialvårdsnämnden hade hittat faderns bror i en mellansvensk stad och han skulle ta hand om henne, om hon skötte sig.

Hon tittade på fönstren och undrade vilka som tillhörde hennes farbror. Henning Olausson hette han, det stod på lappen.
Hon hoppade över pölen, krånglade upp väskan så gott hon kunde och gick till porten. Den var låst, men på väggen fanns tryckknappar och namnlappar. Hon fick hoppa för att nå till rätt knapp och försöka flera gånger innan hon lyckades trycka in den. Det rasslade i en högtalare och en metallisk röst hördes.

”Ja”
”Goddag, jag heter Karin. Jag är här nu.”

Det knäppte i dörren men innan hon lyckats få upp den och dra med sig resväskan hade den gått i lås igen. Efter ett tag hördes rösten igen.

”Nå, kommer du”?
”Jag kan inte få upp dörren”, sa hon och tårarna kom åter.

Dörren öppnades och en kvinna med blont, lockigt hår, iklädd en grårutig kjol och en rosa kofta öppnade. Tittade granskande på flickungen och nickade inåt trapphuset.
Hon släpade sin väska in genom dörren, stannade och lät kvinnan gå förbi och följde henne upp för de fyra trapporna. Mödosamt halvt släpande, halvt lyftande den trasiga resväskan. Det hade blivit fula repor på den och ena knäpplåset hade öppnats. Locket glipade men som tur var var kläderna fastspända med ett band.

Det luktade mat i trapphuset. Hon kände hur hungern grävde ett hål i magen. Det var nästan ett dygn sedan hon åt. På tåget hade hon inte vågat lämna sin plats och kupongen som berättigade till mjölk och smörgås låg kvar i fickan. Nu skrek hennes mage efter mat,

Kvinnan öppnade dörren och en man kom emot dem. Han var lång och mager med mörkt hår och utstående öron. Han rökte en cigarett. Tittade på henne uppifrån och ner, nerifrån och upp.

”Skulle du komma idag? Vi trodde det var nästa vecka.”
”Hon luktar piss”, sa kvinnan.

Mannen tog hennes väska och bar in den i ett litet rum, lyfte upp den på en smal järnsäng med randigt överkast och visade ett skåp.

”Packa upp dina kläder och lägg in dem där”, sa han.

Hon lydde. Det började svida efter de blöta strumporna och underbyxorna, men hon vågade inget säga. Hon packade upp två klänningar, ett par byxor, två tröjor och en kofta. Ett livstycke, fyra par underbyxor och två linnen, en flanellpyjamas och tre par knästrumpor. I en påse hade hon en tvål och en tandborste. Längst ned låg hennes docka. Den satte hon på sängen. Lyfte ned resväskan och knuffade in den under sängen. Hon gick fram till fönstret. Där utanför fanns en gräsmatta och några stora träd. Lite längre bort fanns ett likadant hus, och ett till.
Hon såg sig om i rummet. Gardinerna var blanka. Hon smekte blommönstret som var invävt i det ljusgröna tyget. Det kändes mjukt och lent som något hon känt en gång. Hon vände sig och tittade runt i det lilla rummet. Tapeterna på väggarna var gulaktiga. Man såg skarverna tydligt och på en vägg syntes en ljusare kvadrat med en krok i mitten. Det saknades en tavla men det fanns en annan tavla en bit ifrån. En sjö och en skog och en mycket mörk himmel. Bredvid järnsängen, vars grå färg hade flagat lite stod en brunmålad byra och över byrån satt en liten spegel med guldram. Vacker tyckte hon. Högst upp formade sig spegelramen till en rosett. Golvet var brunaktigt, shatterat i ljusare och mörkare, oregelbundna ränder och på det låg en lång trasmatta som var vikt i en vinkel och gick från dörren till fönstret och från fönstret mot sängen. Över sängen hängde en röd plåtlampa. Den såg alldeles ny ut. Blankt röd och på sladden satt en svart strömbrytare.
Hon hoppade på ömsom det ena ömsom det andra benet på mattan fram till sängen. Sträckte sig över den. Tände och släckte lampan några gånger. Klick, klick, tänd, släck.

Hon ryckte till när kvinnan kom in i rummet.

”Du kan säga tant Gunnel”, sa hon och nickade att hon skulle gå ut i köket. Tre tallrikar var framdukade på bordet och det doftade stekt strömming.
Stolen hade en tygdyna och hon ville inte sätta sig eftersom hon var blöt.

”Sätt dig.”

Hon stod stum.

”Men sätt dig då.”

Kvinnan tog henne hårt i arman och försökte tvinga ned henne på stolen.

”Nej”, sa hon i en flämtning och ryckte sig lös.

Förnedrad sprang hon från köket men kvinnan kom efter.

”Herregud, hon har pissat på sig!”

Kvinnan öppnade en dörr, pekade att hon skulle gå in.

”Ta av dig kläderna och spola vatten i badkaret! Tvätta dig ordentligt, håret också!”

Kvinnan stängde dörren och sakta klädde hon av sig sina våta kläder. Sparkade in dem under handfatet. Spolade vatten i karet och klev ned. när det var fyllt till hälften. Vattnet var armt och skönt. Hon vippade lite med tårna. Plaskade med händerna men kom ihåg sig och började istället tvätta sig. Hon tvålade och gnuggade. Gnuggade hårbottnen noga. La sig raklång med håret flytande på vattenytan.
Kvinnan kom in igen, med en stor handduk. Hjälpte henne att duscha bort all tvål, lyfte henne ur badkaret och svepte handduken omkring henne.

Hon åt strömming och potatis. Sedan kräktes hon upp allting.

Kvinnan suckade tungt och irriterat, gick och hämtade en hink och en trasa.
”Torka”, väste hon mellan tänderna.


Sängen hade en grop i mitten. Där kröp hon ihop. Hon höll dockan i famnen. Huttrade mellan de kalla hårda lakanen. Filten var blå och tunn, kudden luktade malmedel och frasade i örat. Sakta, sakta sjönk hon in i sömnen. Alla ljuden var nya, alla lukterna likaså.

***

Minnena kom tillbaka. Hon satt med sitt lilla barn vid bröstet och såg bilden av sig själv med resväskan i hand på stationen. Barnet sög glupskt, ovetande om vad som skulle hända. Hur länge skulle hon kunna ge sin lilla mat. Domen hade hon fått. Det fanns ingen återvändo. Ett halvår, kanske lite mer.
Hon smekte det mörklockiga barnhuvudet. Drog in doften. Hennes dotter. Bara hennes.

Vem skulle kunna älska henne när inte hon fanns längre.
Vem skulle ta hårt i hennes arm och stänga in henne i ett ensamt rum utan känslor, kärlek och värme.
Vem skulle lämna henne till vargarna.

En liten flicka ensam i världen hade hon varit. En arg tonåring med glödande blick hade hon blivit. En trasig ung kvinna med döden flåsande i nacken var hon.
Och plötsligt hade hon hittat något att leva för.
För sent.
Allt var för sent.
Det fick inte ske.

Ingen skulle få misshandla hennes barn.
Ingen skulle få kalla hennes barn en oäkting.
Ingen skulle kasta hennes barn som en trasdocka.

Sakta la hon ned barnet i vagnen. Ställde sig vid fönstret och tittade ut. Regnet gjorde husen fula, världen smutsig. För henne fanns ingen vacker värld.
Runt barnet i vagnen fanns ett ljus. En aura av guld.

Hon drog för de tunna gardinerna. La sin hand över barnets vackra ansikte. Det fladdrade till under de tunna ögonlocken och sen blev det stilla.
Så lätt var det alltså att släcka en låga.
Hon grät stilla medan nålen trängde in i armvecket. Så tömde hon snabbt hela innehållet. Tog sitt barn i famnen, la sig på sängen och såg mot taket.

Hela rummet fylldes med ett ljus och mitt i ljusskenet såg hon den lilla flickan med sin trasiga resväska skratta och springa mot en kvinna i vit klänning. Kvinnan höll ett barn i famnen. Hennes barn.