Karin Elvira

Karin Elvira


Hon var tung i kroppen och hon vandrade sakta över den mjuka mossan. I ena handen höll hon ett bylte med de enda saker hon ägde och den andra höll hon under den tunga magen, som för att lyfta upp den och göra stegen lättare på sin vandring. Hon följde bäckens porlande, hade druckit sig otörstig och hungrit ätit näve på näve med stora mattglänsande blåbär, när hon plötsligt kände smärtan i ryggen. Den fick henne att falla och hon släpade sig en bit för att få fäste att resa sig, men smärtan var så stor och så överrumplande att hon blev liggande.
Hon kände att hennes kropp brast, satte händerna mot skötet och i samma stund som hon kände barnets huvud tränga ut ut hennes kropp förlorade hon medvetandet...


Solen var ännu varm fast det blev kväll. Trött efter sitt dagsverke drog sig Axel ner mot bäcken för att skölja bort svetten och för att dricka. Dagarna var långa och hans muskler värkte efter arbetet. Han drog av både skjorta och byxor och vadade ut då han hörde ett ljud han aldrig hört förut. Snabbt sköljde han sig, drog på sig byxorna och följde bäcken mot ljudet.

På långt håll såg han konturen av en liggande kvinnokropp. Han ropade ”Hallå” och närmade sig långsamt för att inte skrämma henne, men han fick inget svar. Mellan kvinnans ben låg ett barn. Det skrek ilsket och var ännu inte avnavlat. Barnet låg i en pöl av blod och kvinnan var blek och livlös.
Axel la kinden mot hennes ansikte, handen mot hennes hjärta, men kunde inte känna hennes andedräkt och heller inga hjärtslag. Förvirrad såg han sig om. Instinktivt tog han sin kniv, skar av navelsträngen, tog av sig sin skjorta och lindade in barnet i den.
Det var en bit att gå. Han måste förvissa sig om kvinnans tillstånd innan han lämnade henne. Man skulle inte hinna tillbaka innan det blev mörkt och blodet skulle locka till sig djur, men barnet måste ha mjölk.
Han bestämde sig för att gå.
Med barnet i famnen halvsprang han mot byn. Han skulle lämna barnet till sin syster, ta med sig några karlar och återvända för att hämta kvinnan. Han hittade. Han kände sin skog.


”Berätta när du hittade mig”
”Berätta om min mamma”

Den lilla flickan kröp upp i Axels famn och la sina små armar om hans hals. Hon var fem år nu. Rosiga kinder och stora gröna ögon som ramades in av de långa ögonfransarna. Hennes hår var ljusbrunt med ett stänk av rött. Hon var ljuset i hans liv och hans lycka. Hon var hans barn fast hon inte bar på hans blod och han blev varm när han hörde hennes klingande skratt då hon mötte honom efter dagens arbete i skogen. Hon var en pigg unge. Hade redan lärt sig att läsa fast hon hade två år kvar innan hon skulle börja skolan.

” Där låg du och illskrek, ilsken som en vilkkatt” sa han och svingade henne högt upp i luften tills hon kiknade av skratt.”Jag slängde dig i bäcken och du simmade som en fisk fast du bara var en timme gammal”

Så blev han allvarlig. Höll henne hårt till sitt bröst som om han var rädd att någon skulle ta henne ifrån honom.

” Din mor gav dig sitt liv. Hon var på väg någonstans och en dag måste du gå dit. Men ännu är det inte tid.”

Gång på gång hade han berättat hur han hittade henne. Gång på gång hade han berättat om hur hon skrek på honom”

”Kom och rädda mig, Axel! Kom!”

Gång på gång hade han berättat om den unga kvinnan. Om hennes bleka kinder och det bruna håret som krusat sig i pannan. Om hur vacker hon var, fast hon var död. Och om kedjan med guldhjärtat som legat tillsammans med en svart anteckningsbok, en rödrutig klänning och lite underkläder i en linnesäck.

”När du kan läsa på riktigt, ska du få den svarta anteckningsboken” hade han sagt. ”Då kan du läsa din mammas tankar.”


Han hade visat vägen och de hade hittat kroppen och burit den till byns läkare. Läkaren hade berättat att kvinnan höll på att föda ytterligare ett barn, men barnets huvud hade fastnat och hennes livmoder hade brustit och förorsakat hennes död av blodförlust. Hon kan inte ha varit mer än sjutton- arton år och ingen ring fanns på hennes hand.
Ingen kände henne i de närmaste byarna och ingen anmälde heller någon kvinna i hennes ålder saknad, men i den svarta anteckningsboken fanns fyra initialer med ett hjärta emellan

K A* E L och ett datum den 21 mars 1918

Längst fram på ena pärmens insida återfanns också initialerna E Ld, och årtalet 1900.

Axel hade ombesörjt att kvinnan med det ofödda barnet blev begravd i vigd jord och han lät döpa flickan, som fick namnet Karin Elvira Axelsdotter och hennes födelsedag var den 10 augusti, 1919.
Då var Axel 23 år och hans fästmö Kristina lämnade honom eftersom hon aldrig trodde på hans historia.
Karin Elvira sköttes av Axel och hans familj, som om hon hade varit deras kött och blod.

***

En dag kom Axel inte hem. Karin Elvira hade sprungit efter vägen som vanligt men han kom inte. Hon stod och väntade ända tills det blev mörkt. Hon frös så hon skakade när hon åter kom in i stugvärmen, fick en filt om axlarna och gråtande undrade hon vad som hänt. Axels svåger lovade att ge sig av och leta tillsammans med några karlar från byn, men han hann inte ta på sig mössan innan det bankade på dörren.
Två poliser i uniformer brakade in.

”Är detta Axel Hanssons hem” röt den äldre av de två poliserna.
De lugnade sig något, då de erbjöds att sitta. Axels syster hällde upp två koppar kaffe och ställde en burk skorpor på bordet.

”Vad vill ni Axel”

”Han ska in till förhör angående ett försvinnande för några år sedan. Vi sökte honom på hans arbetsplats men de sa att han inte varit där”

”Ett försvinnande? Vad kan det vara? Här har ingen försvunnit.”

”Mer kan vi inte säga. Se till att han anmäler sig hos landsfiskalen genast i morgonbitti, annars blir det allvarliga påföljder. Vi ska se till att hitta ett fosterhem till flickan”

”Ett fosterhem? Menar ni till Karin Elvira?” Axels syster la armarna om flickan. ”Hon har sitt hem här hos oss.”

”Det går inte för sig. Se, se. Vi ordnar hämtning i morgon.” Poliserna reste sig med buller och bång och lämnade huset utan att tacka eller säga adjö.

Storögt tittade Karin Elvira ömsom på Axels syster, ömsom på hans svåger, som vände bort blicken, tog på sig mössan och gick snabbt ut genom dörren.


De hittade Axel. Han var sönderslagen och blodig men vid liv. Männen bar honom hem men snart insåg man att han måste till sjukhuset eftersom han verkade ha svårt att andas. Man bäddade åt honom på flaket till byns lastbil och mitt i natten körde de Axel medan Karin Elvira sakta grät i sin säng, förvissad att hon aldrig mer skulle få se Axel igen. Till slut somnade hon till sin första mardrömsnatt.


Man hämtade Karin Elvira. Hon var tyst och blek men hon gick själv mellan de två mörkklädda kvinnorna med stora hattar in i den stora svarta bilen. En man bar hennes lilla väska som Axels syster packat. Där låg alla hennes tillhörigheter så när som på den svarta anteckningsboken och guldhjärtat, för dem hade Axel gömt på ett alldeles särskilt ställe.
När bilen lämnade gårdsplanen grät Axels syster högt men Karin Elvira vände sig inte om. Hon satt mellan de två kvinnorna, tyst och med torra ögon.


”Varför kommer inte Karin Elvira”, sa Axel, när svågern mötte honom vid sjukhusporten. De tog bussen hem till byn, satt tysta hela vägen hem.

”Var är Karin Elvira”, sa Axel när de satt vid köksbordet för att äta, men ingen svarade på hans fråga.

Axel fick inte synen tillbaka. Inte förståndet heller.
Poliserna kom aldrig tillbaka och hämtade honom till förhöret och ingen skrattade längre i Axels hem. Sorgen hade flyttat in och dagarna kom och gick.

Karin Elvira fick en vit säng och ett vitt skåp i en sal där många andra flickor hade vita sängar och vita skåp. Hon fick lära sig att maten ska tysta munnen och att niga fint för prästen och föreståndarinnan.
Karin Elvira lät maten tysta munnen. Hon öppnade aldrig sin mun för att tala och hon satt på en vit stol mest hela tiden.

De andra barnen lärde sig snart att inte se Karin Elvira. När de hade försökt allt från att slå till att hälla vatten över henne, slutade de att se henne.
Sköterskorna slutade också, men föreståndarinnan uthärdade. Hon slog och skrek. Skrek och slog. Men Karin Elvira höll munnen stängd.

”Imbecill”
”Idiot”
”Styvnackad”
”Olydig”

Men olydig var inte Karin Elvira. Hon var tyst.

Man tillkallade expertis. Karin Elvira utreddes. Hon visade inga tecken på sjukdom.
Man skickade expertis till Axels syster. ”Hon har alltid pratat. Hon kan till och med läsa”
Man satte Karin Elvira i skolan och man konstaterade att Karin Elvira var ett intelligent barn som kunde läsa och skriva, men inte tala.

Fosterhem.

Karin Elvira placerades hos ett barnlöst prästpar där ingen glädje fanns och hon kunde fortsätta att vara tyst. Hon kunde gå i sina svarta lackskor genom rummen, känna på de virkade dukarna och de lena läderryggarna i bokhyllorna. Hon kunde gå på gångarna mellan gravarna och läsa på stenarna, namn och årtal och hon skapade bilder och berättelser i sina tankar.
En dag skulle hon börja tala, men den dagen kom inte förrän Karin Elvira en dag stod inför en liten gravsten vid en liten landsortskyrka där hennes fosterfar skulle predika en söndag i mars och vårfåglarna sjöng i björkarna. Då var Karin Elvira tolv år.

Här vilar stoftet
av
E L
och hennes ofödde son
sörjd av dottern
Karin Elvira

Karin Elvira stod länge framför gravstenen.

”Axel”, sa hon högt och sprang in i kyrkan. ”AXEL, var är Axel” skrek hon högt, mitt i Kyrkliga tillkännagivanden.

Prästen tystnade, prästfrun reste sig och alla som satt i bänkarna tittade mot mittgången. Axels syster reste sig och gick sakta mot Karin Elvira, la armarna om henne och drog henne in emellan sig och sin man och tårarna flödade i bänkraderna.

Prästen harklade sig och fortsatte där han slutat. Prästfrun satte sig, tog sin näsduk ur handväskan men förblev torrögd.

Psalmsången ekade i kyrkan.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
Vilken fröjd vad än som kommer på...

Folket reste sig och gick ut ur kyrkan. Karin Elvira höll hårt i Axels systers hand.

”Låt dem inte ta mig med”

I den svarta bilen på kyrkbacken satt prästen och hans hustru klev in i bilen. Karin Elvira kunde se att de diskuterade. Prästfrun skakade på huvudet och så startade prästen bilen. Den rullade nedför backen och försvann i ett dammoln . Axels syster la armen om Karin Elviras axlar, nickade åt alla förvånade ansikten

” Nu är hon hemma igen, vår flicka” sa hon högt och människorna klappade i händerna.
” Nu går vi hem, Karin Elvira. Nu går vi hem”


Axels hår var långt och grått och hade flätat ihop sig med det långa toviga skägget. Han satt i gungstolen med en filt om sina knän, när Karin Elvira klev in genom dörren. Hans blinda ögon vände sig mot ljudet och han öppnade munnen för att tala men det kom bara ett gurglande.

”Axel! Jag är här! Jag är här igen!”

Flickan sprang fram och föll honom om halsen. Han försökte först värja sig, men så la han armarna om henne och vaggade henne i sin famn. Han höll henne så länge, länge, som om han var rädd att hon skulle försvinna i samma ögonblick som han släppte henne.

” Karin Elvira är här, Axel. Hon kom in i kyrkan och ropade efter dig. Hennes fosterföräldrar åkte iväg utan henne och nu släpper vi henne aldrig ifrån oss igen, hellre får de sätta mig i fängelset”, sa Axels svåger.

Axel tycktes förstå vad han sagt, men hade ändå svårt att släppa flickan.

” Vi får ta itu med det praktiska i morgon”, sa Axels syster, och satte kaffepannan på spisen och plockade fram skorpor, ost och smör.


” Hon vägrade att prata med oss. En otacksam unge”, sa prästfrun

” Styvnackad”, sa prästen

” Svår”, sa lärarinnan

” Problembarn”, sa myndigheten

” Obildbar”, sa barnhemsföreståndarinnan

” Vi tar våra händer ifrån henne”, sa alla

” Karin Elvira är vårt barn”, sa Axels syster och man, när de skrev på adoptionspapperen och Axel nickade och log.

Karin Elvira sjöng med stark röst och dansade runt i rummet när myndighetspersonerna skyndade sig ut för att glömma allt som hade med Karin Elvira att göra. Nu hade de minsann gjort allt som stod i deras makt och från och med nu hade de inget ansvar för hur det skulle gå.

De gick och kom aldrig mera åter.

Axel gick också. Han reste sig ur gungstolen och gick ut i sommaren, med Karin Elviras hand i sin. Först gick han sakta men snart ökade han på sina steg och snart gick de allt längre promenader.
Axels ögon förblev blinda, men Karin Elviras ögon blev även hans.
Axel fick sitt förstånd tillbaka och hans minne blev klart och han berättade gång på gång om hur han hört henne ropa, långt borta i skogen

”Axel! Kom och rädda mig”

om hur han skurit av navelsträngen, svept in henne i sin skjorta, hållit henne varm och burit henne hem.

Med hjälp av hans minne och hennes ögon gick de till platsen där han funnit henne. De samlade stenar och märkte ut platsen.
Karin Elvira förstod att hon en dag skulle ge sig av, precis som Axel sagt. Hon måste ta reda på vem hon egentligen var.

***

Kriget stod för dörren. Hitler hade börjat bygga upp sitt Tredje rike och Karin Elvira lämnade Axel för att åka till Uppsala.
Dagen efter sin artonde födelsedag stod hon på järnvägsstationen, med en gråbrun resväska i handen. Runt halsen bar hon en guldkedja med ett litet hjärta och i axelväskan hade hon en svart anteckningsbok.

”Nu kan du läsa på riktigt”, hade Axel sagt, ”Nu måste du lära känna din riktiga mor”.

Hon hade inte tänkt på sin biologiska mor på länge. Hon hade ju en mor och en far i Axels syster och svåger och hon hade Axel. De var de viktigaste människorna i hennes liv och hon behövde inte längre höra berättelsen om hur hon hittades. Hon hade sin identitet och sitt liv och nu skulle hon förverkliga Axels dröm om att hon skulle studera.
Det hade varit självklart att Karin Elvira, som lärde sig läsa redan på sitt fjärde år, skulle fortsätta att studera och i hemlighet hade familjen under alla år lagt undan pengar för att förverkliga drömmen. Aldrig skulle Karin Elvira svika deras förhoppningar.

Tåget kom och hon installerade sig i en kupé där det redan satt en läsande herre, en kvinna med två barn i tioårslåldern och en ung man med skolmössa. Hon lyfte upp sin väska på hatthyllan och gled ned på sätet närmast dörren. Drog ned klänningen och placerade axelväskan i knät. Visselpipan tjöt utanför fönstret, tåget tutade två gånger och började rulla. En hisnande känsla kom över henne. Hon lämnade sin biljett till konduktören och så började hennes nya liv.

Hyresrummet var litet, men trivsamt. Sysslomansgatan 12. Det var nära till universitetet och hon hade flera dagar på sig att vadra runt i staden för att lära sig att hitta.
Hennes hyresvärd var en äldre, gråhårig änka och lägenheten var stor. Kvinnan hyrde ut flera rum till studenter och reglerna var många, men hon log vänligt och visade runt. På morgnarna skulle det finnas te och smörgåsar i matsalen och på kvällarna serverades choklad som man fick inta på sitt rum. Husan hette Stina och bar svart klänning, vit hätta och vitt förkläde. På torsdagarna städades rummen noggrannt, men man fick själv bädda sin säng. Lakanen byttes en gång i månaden. Det var inte tillåtet att ha besök och klockan tio skulle det vara släckt. Varmt vatten fanns på onsdagar och lördagar mellan fem på eftermiddagen och åtta på kvällen och man fick bada en gång i veckan efter ett schema. Lägenheten hade två badrum och en fristående toalett.
Karin Elvira Axelsdotter Magnusson skrev på kontraktet och betalade femtio kronor, tog sin grå väska och gick i på sitt rum. Drog de tunga gröna gardinerna från fönstret och tittade ut på gården utanför och upptäckte en koltrast i trädet. Hon öppnade fönstret och andades in framtiden.

Koltrasten sjöng när hon vaknade. Dagarna gick och blev till veckor. Karin Elvira hade funnit sig till rätta. Hon hade ännu inte öppnat den svarta boken. Hon hade helt enkelt glömt bort den.

Snart var den första terminen till ända och hon skulle resa hem över julen.
Det var när hon gick över torget som hon märkte att någon gick efter henne. Hon svängde in på Svartbäcksgatan mot Dombron. Hon ökade på stegen, sneglade bakåt när hon äntligen var inne på Sysslomansgatan och andades ut när hon äntligen kom till porten. Hon sprang uppför trapporna och hörde hur hissen skramlade när hon låste upp dörren och var hemma. Vad var det hon sprang ifrån. Varför skrämde denne någon henne. Hon gick till sitt rum, väntade en stund innan hon tände lampan och sneglade ut genom fönstret. Där under trädet syntes en siluett av en kvinna och hon drog för gardinerna.


Axel hade åldrats. Han var inte femtio ännu, men han såg ut som en gammal man. Han lyssnade mycket på radion och han oroade sig för kriget som obönhörligt mullrade allt närmare. I Tyskland hade judarnas situation blivit outhärdlig och i Stockholm hade ett protestmöte hållits, men kungen var protysk och Axel rasade.
De hade en lugn julaftonskväll och Karin Elvira njöt av dofterna, av julgröten med kanel och socker och den härliga mjölken. De gick tidigt i säng för att gå i julottan morgonen därpå.
Det var kallt och stjärnklart och snön knarrade under fötterna och prästen, som en gång var Karin Elviras fosterfar höll julottan, hyllade Hitler och när Axel drämde sin käpp i kyrkbänken, reste sig och lämnade kyrkan, följde alla efter honom, alla utom prästfrun som famlade efter sin näsduk och ensam stod prästen i predikstolen.

1939 kom och den svenska regeringen beslöt att ta emot judiska flyktingar trots att ingen visste något och trots det rände svenska tigrar överallt i landet.

Karin Elvira reste tillbaka till Uppsala för att börja sin andra termin.
Hon engagerade sig allt mer i proteströrelsen mot Hitlers framfart.
En kväll när hon var på väg hem hörde hon steg bakom sig. Hon raskade på, men de kom allt närmare. Paniken grep tag i henne och hon började springa. Några överförfriskade studenter kom ut från en krog och snabbt anslöt hon sig till dem. Förföljaren försvann, hon hann se siluetten av en kvinna men hon räddade sig hem i tryggheten.
Hon var på sin vakt och gick inte längre ut om kvällarna.
Våren kom och studenterna samlades på Slottsbacken framför Karolina Rediviva och Karin Elvira var bjuden på bal.

Den sommaren reste hon hem men stannade bara en vecka. Hon hade fått arbete på bokhandeln och det skulle vara till god hjälp eftersom hon skulle ha möjlighet att köpa en hel del av kurslitteraturen till ett reducerat pris och dessutom kunde hon träffa en viss ung man en stund varje kväll efter arbetet.
Karin Elvira var förälskad. Han hette Herbert och var två år äldre än hon och om ett år skulle han vara färdig jurist. De gick längs Fyrisån, de vandrade i Botaniska trädgården. Han skulle bli advokat men vägen dit var lång. Ännu på länge kunde de inte bli ett par på riktigt, men de drömde och skrattade åt alla fantasier. Om fem, högst sju år kunde de nog gifta sig.

Karin Elvira skrev hem och berättade om Herbert. Hon berättade om hans far och farbror som tillsammans ägde en advokatbyrå och att Herbert efter sin notarietjänst skulle kunna bli delägare. Hon berättade om hur vänlig och belevad han var och hur kunnig han var i botanik och historia. Hon hoppades att få presentera honom när terminen var slut och hon kom hem till julen.
Hon hoppades att hon snart skulle få träffa Herberts familj. De bodde inte långt från henne i ett stort vitt hus, där advokatbyrån inrymdes på bottenvåningen. Edelmans Advokatbyrå stod det på en emaljerad skylt på dörren. Hon sa aldrig något, men hon undrade varför han aldrig förde sin familj på tal.



En söndagkväll satt de på ett kafé och drack kaffe. Plötsligt kastades en sten mot fönstret precis där de satt och ett gäng skränande gossar drog förbi. En av dem stannade och skrev med vit rita på det splittrade fönstret
JUDESVIN
Herbert blev vit i ansiktet, tog tag i hennes arm och drog henne med sig längre in i lokalen. Det blev uppståndelse och tumult och en man kom fram och bad dem lämna kaféet och sa att de inte behövde betala men lova att aldrig mer visa sig där.

Herbert följde henne tyst till porten. Hon var uppskakad men vågade inte ställa någon av alla de frågor hon inte ville ha svar på. Hon tackade och gick upp till sig. Hennes liv hade förändrats totalt och hon insåg att de drömmar hon drömt skulle bli mycket svåra att förverkliga. Hon insåg att Herberts familj inte hade en aning om henne och att de skulle motsätta sig deras framtida relation.
Det var som om marken rämnade och hon förlorade fotfästet.

Hon skrev hem.

”Herbert är jude. Jag vet att det inte är av betydelse för er och heller inte för mig, men jag tror att det betyder allt för hans familj, att jag inte är det”


Terminen var slut och det blev nytt decennium. 1940 skrev man och kriget brann och Finlands sak var vår men samtidigt rullar tysktågen genom landet men tyska soldater till och från Haparanda. I Tyskland, Ungern och Polen deporteras judar till arbetsläger, men ryktet sprids att de oanvändbra skickas till gaskamrarna, kvinnor, barn och gamla. Men så kan det väl inte vara, nej så kan det inte vara.

Karin Elvira skrev ett brev och la den i brevlådan till Edelmans Advokatbyrå, adresserat till Jur.Kand.Herbert Edelman.

”Kära Herbert!
Jag hoppas att du mår väl och att dina studier framskrider enligt planerna. Har du fått din notarieplats säkrad?
Jag hälsade på min familj i julas och allt var bra med dem även om Axel var trött och jag förmodar att han har värk, men han berättar ingenting och klagar aldrig. Han följer krigets framfart och är kritisk till Konungens uttalade beundran för Hitler och även till regeringens flathet. Min adoptivfar är uttagen i beredskapsstyrkorna och är stationerad uppe i Norrbotten och min adoptivmor har ett tungt arbete med gården. Det är så kallt att vattnet fryser i ladugården så hon får bära in nytt flera gånger om dagen till djuren. Jag skulle behövas där, men jag har några tunga tentamina
i litteraturvetenskap som jag måste genomgå och hoppas att jag kan åka hem under påskhelgen.
Jag förstår att våra planer om giftermål är omöjliga men min allra högst önskan är att vi ändå kunde vara vänner. Jag saknar våra promenader och våra samtal och jag hoppas att du förstår att jag står på din sida i de svåra tider som vi befinner oss.

Varma hälsningar
Karin Elvira”

Hon hoppdes på svar. Hon hade skymtat Herbert vid ett par tillfällen, men sett till att de inte träffats. Hon hade vid ett tillfälle gått bakom honom och velat springa ikapp honom och ta hans hand, men istället hade hon tagit en annan gata för att inte bli upptäckt.

Hon ägnde sig uteslutande åt studierna. Hon gjorde jämförelser mellan Shakespeares dramer och några av de gamla grekiska, förundrad över passionen och kärleken. Hon var en vuxen kvinna men kärlek visste hon inte vad det var inte den passionerade kärleken som fick människorna i litteraturen att begå de grövsta brott.
Då knackade det på hennes dörr och Stina neg och sa att en man sökte fröken.

Det var Herbert. Snabbt fick hon på sig kappan och de hann in i hissen innan frun upptäckte hans fräcka tilltag. Fnissande stod de i den trånga hissen och i upprymdheten kysste han hennes läppar.


Herbert tog sin juristexamen och Tyskland tog Danmark och Norge.

Breven hemifrån var långa. Kanske måste gården säljas. Axels syster hade det svårt med mannen borta under långa tider och Axel som inte kunde hjälpa till med något. De hade visserligen ett par grannpojkar somhjälpte till, men de var unga och inte så arbetsamma. Det var svårt att få pengarna att räcka .

Mellan raderna läste Karin Elvira att hennes studier kostade för mycket pengar. Hon borde åka hem och arbeta i stället för att studera och kosta pengar. Visst hade hon fått ett par stipendier, men det räckte inte långt. Hon hade ännu två terminer kvar till sin magisterexamen.
Herbert var tvungen att flytta. Någon notarieplats gick inte att få varken i Uppsala eller Stockholm. Ingen anställde en jude i dessa dagar. Han skulle resa upp till norr där man inte var så noga med efternamnens ursprung. En Edelman var lika god som en Svensson och kvällen innan han reste trädde han en smal guldring på Karin Elviras finger.

I ringen stod H + KE

Kvällen var varm och gräset var mjukt och dagen därpå tog Herbert tåget mot norr.


Karin Elvira studerade vidare och tog ett arbete som servitris på kvällarna. Hon skickade hem de pengar hon kunde avvara och hon skrev brev till Herbert. Hon skrev ingenting om hur trött hon var och hon skrev inte heller om yrseln hon kände ibland.
Den julen åkte hon inte hem. Hon bekagade sig, men hon måste arbeta men hon skickade en vacker sjal till sin adoptivmor, ett par varma handskar till sin adoptivfar och till Axel hade hon köpt en resegrammofon och två skivor, en med Jussi Björling och en med Ulla Billqvist.

Den 2 januari 1941 öppnade Karin Elvira tidningen och hennes ögon föll på en annons

Advokaten Aron Edelman och fru Dorothea Edelman, f Zak eklaterar härmed trolovningen mellan Jur.Kand Herbert Edelmann och fröken Judith Wolrath, dotter till Med. dr. Moshe Wolrath och hans hustru Rhea Wolrath f. Atlas.
Uppsala, Nyårsafton 1940.

Hon stirrade på orden som brände hål i hennes hjärta. Det svartnade för hennes ögon och hon kände att hon måste kräkas.


Den 16 april bombar tyskarna London och Churchill talar i radion. Karin Elvira har svårt att dölja sitt tillstånd, men hon håller väskan i knät medan hon svarar på frågorna i prefektens rum, han har läst hennes analys och hennes uppsats och han ler när han meddelar att hon har klarat sin examen med brilljans. Han tar hennes hand och gratulerar och hon skyndar ut och nedför trapporna. Terminen är slut. Hon har sin magisterexamen och hon kan försörja sig själv och barnet. Axel ska bo med dem och lära barnet allt han lärde henne.



Hon går genom parken,känner ett hugg i ryggen, måste stanna och vila. Hon lutar sig mot ett träd men orkar inte stå utan faller. Människorna rusar förbi och ingen har tid att stanna. Hon ser siluetten av en kvinna , det är samma siluett hon sett tidigare, men hon stannar inte utan vänder sig och går. Hon ville ropa på hjälp, men hon biter sig i knogarna, försöker resa sig men allting rämnar. Smärtan river och sliter i henne. Hon kan inte andas. Hon känner hur hon sakta förlorar medvetandet när barnets huvud passerar genom hennes sköte och hon orkar inte mer.

En ung man hör ett kvidande ljud från buskarna. Det är ingen katt. Han går fram och ser en kvinna ligga på marken och i en blodig pöl ligger ett nyfött flickebarn ännu inte avnavlat... han tar upp barnet och ropar på hjälp. Folk skyndar fram, ambulansen kommer men Karin Elvira är död.
Läkaren konstaterade att hennes livmoder hade brustit och inne i henne låg ett ofött gossebarn …

Och historien upprepar sig