Cirkus

Cirkus Jag stack min vita lilla hand i pappas stora, bruna, varma. Pappas händer var alltid varma och torra. Det var skönt att hålla hans hand. Jag iakttog pappas händer vid matbordet, när han läste eller stoppade pipan. Han hade vackra händer, jämna fina händer och välansade naglar. Varje söndag skar han sina naglar på ett särskilt sätt med sin illvassa pennkniv. Sen drog han med eggen för att jämna till den skarpa kanten som hade bildats på nageln av snittet. Pappa hade starka händer. Han lärde mig att bryta arm, och det blev jag en fena på. Jag bröt arm med bråkiga elever under många år som lärare och det gav mig respekt och erkännande. Jag hade min grå ullkappa med den lilla hatten som hörde till och håret var flätat i två flätor som låg omlott i nacken och var fästa vid öronen med vita rosetter. Jag hade den röd och vitrandiga klänningen med vit krage som vi köpt av gårdfaruhandlaren som senare hängde sig på vinden till Hälls Bageri, där vi brukade köpa limpa och sockerkammar. Knästrumporna hasade hela tiden och jag hade inte mina svarta lackskor utan de bruna promenadskorna, eftersom det kunde vara smutsigt på golvet, hade mamma sagt. Pappa hade bruna byxor och kavaj. Och hatt. Han hade inte rutig vardagsskjorta utan en vit och över den hade han en stickad slipover. Det kan bli kallt, hade mamma sagt. Vi gick efter maten. Mamma ville inte följa med. ” Näe, huvva, det luktar så illa”. Det var högtidligt att gå med pappa. Jag hoppade och skuttade vid hans sida och tittade upp på honom. Han hade den krokiga pipan i mungipan och höll den med sin fria hand. Hans raka stora näsa, det grå håret som han försökte färga svart men alltid misslyckades och hans väderbitna hud. Jag var stolt över min vackra pappa. Hans ögon glittrade alltid. Han lyfte på hatten när vi mötte damer, nickade åt männen. Jag pladdrade på och pappa skrattade och svarade. Hans tålamod var oändligt. Vi passerade järnvägsövergången, där jag och Peter legat på rälsen för att se om tåget skulle hinna stanna, men blev bortryckta av en ilsken farbror som frågade om vi var riktigt kloka. Vi gick längs Prästgatan, vid poppelallén. Ett malmtåg rullade förbi oss, ned mot stationen och Svartökajen. Vi räknade vagnarna. Pappa fick dem till 58 och jag fick dem till 57 men ingen av oss hann räkna om, innan tåget passerat. Vi gick förbi Tigerns mataffär, ASEA-huset och tant Hilmas bruna hus, förbi Skrothöglunds rödbruna plank och så äntligen.....det stora öppna torget, där man åkte skridskor på vintern och där torghandeln var intensiv hela året. I folkmun kallades platsen Loet, eftersom kvarteret hette så. För mig var det bara Loet där bönderna som kom in från byarna runt omkring, sålde sin potatis, ved eller hemvävda mattor. Hästarna brukade stå med mulen i en tornister med havre, men ibland kunde ägaren ta bort den så att jag kunde få ge hästen en sockerbit. Loet var en samlingsplats dit stadens invånare gick på söndagarna för att småprata med varandra och titta på månglarna som sålde ballonger och vindsnurror till barnen, när bönderna med sina hästkärror hade helg. Loet var förändrat till oigenkännlighet. Brokiga husvagnar av trä var uppställda överallt, ett skrangligt staket stod runt hela området och det vimlade av folk innanför och utanför. Utanför var det finklädda människor, män, kvinnor och förväntansfulla barn. Några ensamma busungar pilade runt och bråkade och på insidan sprang skitiga, krullhåriga, mörkhyade småbarn. Stora, brokigt klädda kvinnor med guldringar i öronen och yviga svarta hårsvall som bristfälligt doldes under sjalar med glittrande stenar, lagade mat i stora grytor utomhus. Långa, vida kjolar, brun hy och leenden som blottade svarta gluggar mellan enstaka tänder. Glittrande guldarmband och tjocka guldlänkar i rader runt halsarna och de yppiga barmarna. Klädstreck mellan husvagnarna, tjocka rep där hästar, åsnor och kameler stod tjudrade och vagnar med galler där man kunde skymta björnar och tigrar. I ett hörn stod fem enorma elefanter. Mitt bland alltihop reste sig det stora cirkustältet med blått tak och randiga väggar. Det doftade matos som blandade sig med hö, sågspån och hästlukt. En lång kö av människor ringlade sig fram till en cirkusvagn med lampor i olika färger som bildade ordet KASSA. Jag kunde läsa redan fast jag bara var fem. Vi ställde oss i kön. Pappas hand var stor och varm och det kändes tryggt och skönt att hålla i den i det virrvarr som rådde runt omkring oss. Jag tittade storögt på allt som hände. Pojkar klädda i korta röda jackor med guldknappar och flätade guldband och små röda mössor mitt i det svarta håret gick omkring och ropade :”prågram!” ,” prågram!” Pappa vinkade till sig en av dem och köpte ett program som jag fick hålla i min hand. Jag frös av spänning och förväntan. Vågade inte släppa pappas hand för att titta i programmet. En trappa ledde fram till kassan och en kvinna med röda naglar, gnistrande svarta ögon och en sidenhätta på sitt stora lockiga hår tog emot pappas pengar och gav honom två biljetter. LOGE stod det. Konstigt, jag tänkte på logen hos farbror Oskar och faster Ida. Vi fortsatte framåt och en ung man i svarta smala byxor och röd kavaj lotsade oss förbi dem som stod i kön upp till trapporna som ledde in i tältet, lyfte på en blå gardin och gick före oss : ”lårsen, min herre, lilla freken..” sa han och hans tänder var bländvita mot hans mörka ansikte . Längst fram, vid den runda manegen fanns fem rader med röda sammetsklädda stolar ställda i grupper med gångar mellan. Mannen visade oss våra platser, längst fram alldeles nära gången där djuren och artisterna skulle komma in. ”Det är bara cirkus en gång om året” sa pappa ”klart vi ska sitta så vi ser bra”. Det sorlade av röster, det doftade av färskt sågspån och jord, orkestern, på en balkong ovanför entrégången, spelade högt. Trumpeterna var framträdande ”rattatararara ratatararara, rattatara...” lite falskt, lite konstigt men mycket speciellt och medryckande. Pappa kikade i programmet, jag tittade på bilderna men mest tittade jag på folket som vällde in i tältet bakom oss. I tälttaket fanns starka lampor, nät och rep, trapetser och stag. Det såg ut som en stjärnhimmel med alla lampor som lyste. På stolparna fanns strålkastare som var riktade åt olika håll. Flickor i röda jackor, korta veckade kjolar och nätstrumpor, med fyrkantiga lådor på magen ropade : ”tjåklat, varsegod!” De gick runt mellan bänkarna som klättrade längs väggarna, ända upp till takkanten. Allt fler människor fyllde tältet. Jag försökte titta om jag kände någon men det var omöjligt att urskilja ansikten i halvdunklet. Plötsligt blev det alldeles tyst, strålkastarna riktades mot draperiet under orkesterbalkongen som drogs undan och en man med hög hatt och två vackra kvinnor kom in och ställde sig mitt i cirkeln. Kvinnornas kläder gnistrade i strålkastarskenet. ”Maine damer unt herrar”....sa mannen......”Villkomna till årets stååra zirkos....” En clown i stora svarta byxor och plommonstop snubblade in och gjorde tokiga saker. Cirkusdirektören försökte sjasa undan honom, men han fortsatte. Alla barnen i tältet skrattade och pappa knuffade mig i sidan och skrattade han med. Det hade börjat......jag satt trollbunden och såg hur de beigeklädda cirkusarbetarna rullade ut mattor, rullade in stativ och pallar. Hur vackra kvinnor i åtsittande glittriga trikåer svingade sig i trapetser, gick på lina eller böjde sina kroppar som om de inte hade något skelett. Hur män jonglerade, cyklade eller kastade sig mellan varandra högre och högre upp i pyramider av människor. Clowner som tumlade runt, spelade olika instrument och lurade varandra. Ibland gick de fram till ringen för att skoja med barnen, men då kröp jag bakom pappas arm, så att de inte skulle se mig. Elefanterna kom in. Fem stora elefanter och två små ungar. De gick efter varandra och höll varandra i svansarna med snablarna. På huvudet hade de pärlbroderade hjälmar. De små ungarna sprang fort, fort med sina små ben för att hålla jämna steg. Mitt i manegen stod cirkusdirektören med en lång piska som han slog med så det smällde som pistolskott. Elefanterna gjorde olika saker, de lade sig, satte sig, stod på knä eller ställde sig med fötterna på varandra och till sist stod de på bakbenen mot varandra och bildade en tunnel så de små ungarna kunde springa igenom. Varje gång de gjort något bra fick de godis i snabeln av mannen. Ungarna sprang fram och tiggde hela tiden, de försökte till och med stjäla godbitar ur hans ficka. Jag fick tårar i ögonen när jag såg de stora djuren utföra konster. Då hade jag ingen tanke på att de inte hade ett värdigt liv, jag bara njöt av att se de vackra djuren. När de gick förbi våra stolar och svängde med snablarna ville jag så gärna sticka fram en hand och känna på den tjocka grå huden. De doftade gott, nästan som hästar. Det var cirkusdirektören som hade hand om djuren. Det var han som bestämde. Hans fru kom in i manegen med två vita hästar, en red hon på och en hade hon i tömmar framför sig. Hon hade blå gnistrande kläder och en blå mantel som låg över hästens bakdel. Båda hästarna hade blå plymer och silverglänsande träns. Hon red något som pappa sa hette högre skolan, passage, piaff, piruetter, levader och courbetter. Båda hästarna gjorde rörelserna samtidigt. När publiken applåderade bugade hästarna, med ena frambenet böjt. Jag älskade skådespelet. Sen kom massor av hästar in, först var det svarta och vita hingstar med olikfärgade plymer. Några hade munkorg. De sprang i olika formationer till musik. Det var som balett. Piskan ven och smällde och hästarna gjorde olika konster. Sen släpptes fyra små ponnies in, två svarta och två vita. De gjorde samma saker som de stora hästarna men ibland kröp de under eller hoppade över någon av de stora. Alla hästarna fick godis och klappar av mannen. De utförde sitt program utan att någon gjorde fel. Jag såg deras ögon tydligt. Det var inga lyckliga ögon, bara lydiga. Clowner kom in med jämna mellanrum. De var roliga men en av dem var elak. Han hade vitmålat ansikte och han lurade alltid de andra. Jag tyckte inte om honom, han skrek och domderade och vann alltid när de tävlade om något. Han spelade trumpet. Pappa sa att han hette Pierrot. Pierrot gav mig obehag. Under pausen kunde man gå runt bakom tältet och se djuren. Hästarna stod bundna utan väggar mellan sig och över dem fanns vita tältdukar som fladdrade i vinden. Vi gick runt och tittade men man fick inte klappa. En av elefanterna hade en korg på ryggen och den fick barn sitta i. Pappa undrade om jag ville det, men jag vågade inte. Då fick jag istället en jordnöt av mannen som ledde elefanten. Han visade hur jag skulle hålla den så att elefanten kunde ta den med sin snabel. Jag gjorde så och elefanten tog så fint med den allra yttersta spetsen så den nuddade inte ens min handflata. Sen fick jag klappa den skrovliga huden. Handen minns ännu hur det kändes. Musiken började spela och det var dags att gå till sina platser. Under pausen hade man satt upp en hög bur inne i manegen. Från buren ledde en gallergång just förbi våra platser och ut ur tältet. Musiken spelade ödesmättad musik och plötsligt gled en tiger in, så en till och en till. ...Deras steg var ljudlösa och de hoppade upp på var sin pall. En vitklädd man med en käpp och en piska gick in i buren och grinden stängdes. Utanför buren stod två män med gevär i händerna. Musiken var suggestiv. Mannen gick fram och klappade tigrarna, de slog efter honom med sina tassar. De sprang på hans order, hoppade, kröp, rullade runt. De hoppade genom olika ringar, genom eld och över varandra. Två tigrar verkade vara ovänner så domptören fick klatscha till dem med piskan. Det var spännande och tigrarna morrade och lät. De såg ut som stora snälla katter och de hade en särskild doft. Jag hade velat känna på den randiga pälsen. Tigrar har sedan den dagen fascinerat mig på ett alldeles särskilt sätt. Jag hade velat sträcka ut handen och ta på dem när de försvann genom gången, bara en meter från mig. Clownerna kom in och avledde publiken medan de beigeklädda ynglingarna monterade ned buren och föreställningen kunde fortsätta. Jag såg inte mer. Mina tankar var hela tiden hos tigrarna. De stora vackra djuren. Så smidiga med ljudlösa rörelser och deras dova läte. Jag var totalt förälskad. Inte ens björnarna, kameler, åsnor och andra djur kunde få mina tankar från de stora kattdjuren. Nummer efter nummer passerade. Huvudattraktionen, innan ljuset slocknade och ridån gick ned, var två män och en kvinna som kastade sig högt, högt under tälttaket mellan trapetserna, i livsfarliga hopp, utan skyddsnät. Musiken tystnade, endast en låg trumvirvel hördes, publiken höll andan..... När vi kom ut hade solen sjunkit bakom hustaken. Man kunde skymta aftonrodnaden mellan de halvhöga byggnaderna. Popplarnas klippta siluetter var svarta mot julihimlen. Kvällsbrisen var lite kylig. Jag drog upp mina knästrumpor. Pappa tände sin pipa och glöden lyste röd. Vi gick tysta hemåt. Min hand i hans efter en förtrollad kväll. Mars 2010