Vildmannen

Plötsligt stod han bara där och visslade. Med leende ögon.
Hon skulle precis springa uppför trappan, lyfte blicken och mötte hans. Han såg road ut och hon kände att hon rodnade. Hon försökte vika undan men hans ögon hade fångat upp hennes och hon kunde inte släppa den.

Han var inte hennes typ. Hans hår var rufsigt och han var lite skäggig. Såg ut som om han kom från urskogen. Där kom hon i sin lilla dräkt med den franska väskan fastklämd under armen, lagom chic med håret fladdrande i vårvinden. Ena klacken fastnade och hon hade sånär fallit framför hans fötter, om han inte fångat upp henne.

”Min sköna...”, sa han och fortsatte att vissla.

Hans närvaro störde henne och ändå stannade hon till.

” Tack”, flämtade hon.

Han lyfte handen, två fingrar mot pannan,

” Alltid redlös”, sa han. Ögonen glittrade okynnigt och han log brett och gäckande.

Hon harklade sig, drog fingrarna genom håret, rättade till kjolen, vek undan blicken och gick. Flera sekunder för sent. Förvirrad och påverkad. Klart störd.

Hon tryckte in koden, dörren öppnades och hon var räddad. Vardagen började. Skrivbordet var fullt med pappershögar som skulle gås igenom. Innan hon gick ut för att hämta en kopp te satte hon igång datorn. Telefonen ringde men hon svarade inte utan gick ut till automaten tryckte på te och tog ett glas vatten.
Grå ögon. De satt som etsade. En jävla Crocodile Dundee, varför störde han hennes sinnesfrid.

Ellen kom in i hennes rum med en lista på dagens kundbesök. Första om en kvart. Hon tog itu med mailen.
Telefonen ringde igen. Mamma. Jäklar, hon hade glömt att ringa optikern.

”Hej gumman”
”Hej Mamma, du, det blev lite kort om tid. Jag ringer optikern idag.!
”Nejdå, det behöver du inte, det är redan klart. Jag tänkte bara att du kanske kunde köpa ett par semlor och komma hit imorgon. Katrin kommer med småpojkarna. Hon ordnade tid och kör mig dit och hem. Oroa dig inte.”

Katrin, lillasyster. Så jävla effektiv. Tvillingpojkar, handkirurg och trevlig man. Hon hinner allt.

”Tisdag, imorgon. Ska försöka, men hinner inte före fyra. Nåt annat du behöver?”

”Då hör jag av mig. Så trevligt det ska bli. Kram vännen.”

Fan. Varför sa hon inte nej. Hon hade varken tid eller lust att köpa semlor, träffa sin syster eller sina syskonbarn. Fan, fan

Telefonen ringde oavbrutet. Tillslut kopplade hon över till Ellen och inväntade första besöket.

Innan den unga kvinnan hunnit stänga dörren efter sig hörde hon melodin igen. Melodin som han visslat. Mannen vid ingången.
Hon drog handen genom håret, harklade sig och försökte koncentrera sig, få bort bilden av de ostyriga ögonen och melodin.
Efter ett tag sjönk hon in i problemen. Den ena sorgliga historian efter den andra. Unga kvinnor utan utbildning, utan bostad och utan självförtroende. Pojkvänner som lämnat, pojkvänner i fängelse, pojkvänner som krävde abort.
Var detta idag? Hur okunniga kunde kvinnor vara om sina rättigheter. Hur kunde föräldrar överge sina tonårsdöttrar och hur i helvete kunde kvinnor sjunka så djupt att de slängde ut sina döttrar istället för karlsloken som roat sig med både mor och dotter.

Återigen drog hon handen genom håret. Suckade tungt och kände tröttheten i ögonen. Klockan var tjugo minuter över tolv. Hon kände suget i magen, men det fick inte bli någon lunch idag. Hon skulle arbeta undan nu och klockan två skulle hon stänga och låsa.

Då kom melodin igen.

Hon gick ut i pentryt och tryckte igång vattenkokaren. Tog sin temugg och gick in på sitt rum igen med melodin visslande i hela kroppen. Hon förstod inte. De där grå ögonen..de liksom brände sig fast i hennes medvetande.

Bokade in fler personliga besök i sin agenda. Ringde några samtal. Hur många aborter hon beviljat hade hon glömt, när hon stängde datorn strax efter klockan fjorton. Gick på toaletten, borstade håret och strök läppglans på läpparna. Stoppade mobilen i handväskan, bytte skor och lämnade rummet. Tog trapporna istället för hissen och klev ut genom porten. Hon hade makt över liv och död. Vilka barn som skulle få födas och vilka som skulle pressas ut för att hamna i avfallssäcken. Hon tänkte inte ens på hur många felbeslut hon kunde tänkas ha gjort. Inte en enda gång.

Hon gick snabbt. Väntade inte tills det blev grönt utan halvsprang snett över gatan. Precis innan hon nådde trottoarkanten stängdes hennes väg av en öppen bildörr.

”Hoppa in”

Det var han, Crocodile Dundee!!

”Jag kör dig”, sa han.

Hon tvekade, men innan hon egentligen förstod det själv, hade hon accepterat erbjudandet. Han talade en utpräglad dialekt, från norr.

Hon sa vart hon skulle och han körde. Verkade väl orienterad i huvudstaden. Hon frågade och han svarade. Han frågade och hon svarade.
Han stannade bilen och hon klev ut, förvirrad. Han höjde handen och vips var han borta.

Hon drog handen genom håret. Såg efter bilen som försvann i vimlet och gick.
Vad hade hänt, egentligen. Hon visste inte vad de pratat om. Hon var tom. Och uppfylld. Hon drog efter andan. Fick inte luft. Vem var han. Varför hade han dykt upp i hennes liv. Hur?

Sakta återvände hon till verkligheten.
Hon uträttade sina ärenden, mekaniskt och utan entusiasm. Hennes själ var belägrad. Handlade något att äta och tog en taxi hem. Hon var skakad. Hur kunde någon ta så mycket plats i hennes medvetande. En man som över huvud taget inte motsvarade hennes ideal. Inget stämde med hennes liv.

Hon värmde maten, knäppte på TV:n och åt utan att känna smaken, såg bilder utan att se. Om ett par timmar skulle hon träffa sina vänner. Mobilen surrade.Sms.

” Tack för sällskapet. Vi ses.”

Hur hade han fått hennes nummer? Ja, hon hade ju sagt sitt namn. Idag kunde ingen vara hemlig. Bara leta på nätet, så fanns alla uppgifter. Vi ses” Hon log och plötsligt kändes allt spännande. Pirrigt.

Det var över ett år sedan hon och Peter brutit. Barnlösheten hade blivit så påfrestande att de inte längre orkade älska varandra. Varje gång de låg med varandra kom kravet. Det var som om sensualiteten försvann. Lusten förvandlades till räknandet av dagar, ägglossning, befruktning och sen besvikelse. Till slut gav de upp. Deras kärlek försvann som alla aborterade foster hon dömt till döden. Hennes livmoder hade blivit ofruktsam av att råda över liv och död. Hon kände skuld, samtidigt som hon visste att det liv barnen skulle ha fötts till, inte hade varit bra. Hon kände skam över sin egen infertilitet, samtidigt som hon förbannade andra kvinnors ansvarslöshet och svaghet.
Hon stängde av känslorna. Hon gjorde ju bara sitt jobb.

Hon svarade inte på sms:et. Klädde sig och halvsprang till bussen. Tjejerna väntade. Vinet var beställt och upphällt. Ytterligare två sms kom, men hon ignorerade dem. Bröt upp tidigt och skyllde på att hon skulle ta sin mamma till optikern och äta semlor med syskonbarnen dagen därpå.

Läste och besvarade när hon kommit hem och loggade in på datorn.

De chattade halva natten. Han hade mycket att berätta. Han levde i naturen, med naturen. Han kunde läsa naturen. En vildman var han. Intelligent och intressant. Inte påfluget, inga kärleksord.

Dagarna gick lättare. Andlös hoppades hon att han skulle dyka upp varje gång hon kom och gick till jobbet, men aldrig med ett ord nämnde hon det. Konversationen låg på ett annat plan. Hon drack av hans ord. Hans berättelser. Sakta sjönk hon in i tryggheten. Varm och rofylld blev hon varse naturens under, samtidigt som allt annat blev oviktigt. Vildmannens ord styrde hennes steg, hennes tankar, hennes liv. Hon glömde att äta och att sova.

En kväll ringde telefonen. Det var han. Rösten var annorlunda. Hård och grym. Han påstod saker som inte var sanna. Hon förnekade men trasslade in sig i hans nät av anklagelser. Som en fågel satt hon fast med vingarna. Skräckslagen, med hjärtat pickande som om det skulle spränga hennes bröstkorg. Hon hade ju inget gjort och ändå försvarade hon sig inte. Sakta fångades hon in som en fågel som ska ringmärkas. Så satt ringen och allt blev lugnt. Han släppte henne.

Som förlamad somnade hon, totalt utmattad. Några timmar senare kom ett sms.

” Du bestod provet. Du är stor. Du är en drottning”

Det här skulle hon inte ta. Inte hon. Absolut inte hon. Hon var en modern kvinna, med karriär. Stark och med ett nätverk av vänner som respekterade henne. Aldrig. Ingen skulle behandla henne på det här viset.
Fast besluten gick hon till jobbet. Lättad, men förundrad. Lite sorgsen.
Hon arbetade över. Ellen gick och hon var ensam kvar. Knuten i magen satt där, men ändå fanns en kraft hos henne. En befrielse.

Hon hörde melodin, när hon öppnade porten. Han satt i bilen och pekade att hon skulle hoppa in. Hans ögon glittrade. Som en marionett följde hon honom. Klev in i bilen och han körde. Hon var rädd. Vingklippt.
Inte med ett ord nämnde han samtalet. Pratade oupphörligt om något hon inte riktigt kunde ta till sig. Hon satt stilla. Tårarna brände bakom ögonlocken. Han körde henne hem. Chockad insåg hon att han visste var hon bodde.

” Du är vacker, min drottning”, sa han och körde sin väg.

Händerna skakade när hon slog sin kod, öppnade porten och tog hissen upp. Knäsvag, fullständigt utmattad sjönk hon ned i en fåtölj. Hon kände ett tryck över bröstet. Hällde upp ett glas vin och somnade med kläderna på.

Ett par timmar senare väcktes hon av telefonen. Det var han. Hon svarade inte. Öppnade datorn för att kolla mailen, då dök han upp på chatten. Hon svarade. Olusten satt kvar, men han övermannade henne igen. Väniga ord, intressanta kommentarer. Humoristisk.

På nätterna ramlade sms:en in. Saker han kom på att han måste säga. Hon svarade inte, men läste.
Hon kände sig bevakad, men också smickrad. En konstig känsla. Kluven. Förtrollad.

Hon skulle resa. Hon sa inget. Hon skulle till Malmö några dagar i jobbet. Det skulle bli skönt att komma bort. Hon var pressad. I Malmö skulle hon vara fri. Hon klev av tåget och tog en taxi till hotellet, checkade in och tog hissen till sitt rum.
På sängbordet stod en bukett röda rosor. ” Drottning”.

Snabbt drog hon för gardinerna. Hur kunde han veta? Hon blev torr i munnen. Fumlade när hon slog telefonnumret till jobbet och Ellen. Nej, Ellen förstod ingenting. Ingen hade sökt henne och hon hade inget sagt.
Hon tog fram laptopen ur väskan. Tittade på sina skickade mail. Hon hade berättat för en väninna att hon skulle till Malmö, men inte vilket hotell. Däremot hade hon ett mail med bekräftelse på resa och hotell. Helvete, han måste ha hackat hennes dator. Hur kunde han!
Plötsligt plingade chatten.

”Tyckte du om rosorna”

Tankarna irrade runt. Hon slulle låtsas som ingenting.Inte säga att hon var i Malmö.

”Rosor?”

”till Drottningen”

”Här finns inga rosor. Vad menar du?”

Telefonen ringde. Hans röst var hård och kall. Samma grymheter. Anklagelser. Hon ljög för honom och det skulle hon aldrig göra. Han läste tecken. Hans ord stack som knivar i henne och hon blödde. Hur kunde han förvandlas så. Från en intelligent och humoristisk vän till en demon. Hon gick sönder.

” Aldrig mer. Jag tar inte det här. Du äger inte mig. Ingen äger mig”, sa hon och tryckte av samtalet, stängde datorn fast besluten att radera allt, byta epost och telefonnummer så fort hon kunde. Tog sin väska och gick ut för att äta. På eftermiddagen skulle hon träffa kollegor från skåneregionen och de skulle äta middag senare på kvällen. Hon orkade inte med detta.

Hon hade fått tio sms när hon slog på telefonen igen. Skrev att detta var droppen och att hon nu raderade honom ur sitt medvetande.

”Lämna mig ifred. Jag är ingen drottning. Jag vill aldrig mer ha med dig att göra!”

Telefonen var tyst hela dagen och kvällen. Hon började tro att han insåg att hon inte var en docka han kunde leka med. Trampa på.
Kvällen var givande. Hon hamnade tillsammans med tre trevliga kvinnor och de stannade kvar och pratade länge efter att de andra gått. De gick vidare och tog några drinkar innan de till slut skiljdes åt. Dagen därpå var fullspäckad med aktiviteter och de senaste veckornas sömnbrist fick henne att längta efter sängen.
På hotellet tog hon en halv sömntablett, beställde väckning klockan sju och kröp i säng. Då kom sms. Hon ville inte läsa, men gjorde det ändå.

”Naturen kan man inte gäcka. Du är utvald.”
”Du har en uppgift”
”Du är stor”
”Du är drottningen”

Hon stängde av mobilen och sjönk ned på kudden och sov innan hon hann tänka på något mer.

Det fanns minst tio sms när hon öppnade telefonen igen, men hon läste dem inte. Oron grodde i henne under dagen. Hon hade svårt att koncentrera sig och svarade frånvarande. Hon kände sig trött, utarbetad och tackade nej till inbjudan om en krogrunda på kvällen. Tackade för sig innan middagen och gick till hotellet.

Rummet var fullständigt översållat med rosor. På sängen låg rosor spridda. Hon föll ihop innanför dörren. Tog upp telefonen och började läsa sms:en.

Tonen var förändrad. Nu var den pockande. Krävande. Kärleksförklaringar. Antydningar om sex. Det fanns ingen återvändo. De var skapta för varandra. Tillsammans skulle de förändra världen. Vända ondska till kärlek. De var frälsare. Han hade fått tecken och nu var det dags. Hon och han, bara de två kunde rädda världen. Deras gudomliga kärlek skulle förvandla världen till ett paradis.

Han var galen. Farlig. Besatt. Varför hade han valt henne. Varför hade hon lockats? Han hade förtrollat henne. Fått makt över henne. Krupit under huden på henne. Var fanns han? Hon var rädd. Fullkomligt skräckslagen.
Hon var fångad. Planlöst började hon samla ihop rosorna. Öppnade fönstret och kastade ut dem. Gråtande. Arg. Förtvivlad. Rasande.
Hon irrade i rummet. Klöste sina armar, rev sitt hår. Skrek. Kröp ihop i fosterställning på sängen.
Totalt utmattad somnade hon och sov som om hon aldrig skulle vakna igen.

På eftermiddagen satt hon på tåget mot Stockholm. Ringde sin väninna och bad henne att möta i taxi vid Centralen och undrade om hon kunde sova hos henne. Hon berättade knapphändigt vad som hänt och skulle berätta mer när de träffades. Hon stängde telefonen och lutade sig mot kappan för att slumra en stund. Hålet i magen var stort och gjorde ont, hjärtat värkte och lungorna orkade inte arbeta för fullt. Hon drog in doften av sin parfym från sjalen och blundade.

Just innan hon sjönk in i sömnen hörde hon någon vissla en melodi och kände någon smeka hennes kind.
Hon tvingade sig att öppna ögonen
och såg rakt in i en grå, gäckande blick.

Naturbarn

Vägen låg rak framför honom. Mil efter mil kantad med skog. Inte en bil hade han mött den senaste halvtimmen. Radion funkade inte. Bergen runt omkring störde mottagningen men han hade hittat en cd i handskfacket som han tryckt in och den malde på, om och om igen. Inte hans musik, men bättre än den eviga tystnaden.

C-G Lundgren hade anlänt till Kallax flygplats utanför Luleå kvällen innan, tagit den bokade hyrbilen och kört in till stan och hotellet. Druckit minst en whisky före maten, två glas vin till den ugnsstekta rödingen och en konjak till kaffet innan han gått upp på rummet, duschat och lagt sig. Han var jävligt irriterad över att han, vid sina 62 år fick åka på ett uppdrag att intervjua ett satans naturbarn utanför Kiruna istället för att få smörjobben som de unga, nyutbildade lejonen alltid fick trots att de hade bristfälliga kunskaper om det mesta. Han visste hur ytlig utbildningen var nu för tiden, eftersom han själv jobbat några år i Göteborg på journalisthögskolan, men blivit övertalig då man ville genomföra en rationalisering med lärargrupper istället för att satsa på experter. Det gjorde att journalister idag vare sig kunde skrivregler, stava eller formulera sig med stil. Allmänbildningen, den var borta sedan länge, ingen jävel kunde längre associera till vare sig det ena eller det andra.

När han vaknat hade huvudvärken malt. Alla dessa jävla nätter på hotellrum i alla jävla landsortsstäder.

”Du CG, du kan väl ta Kiruna, du känner ju till lapparna där uppe, jag menar du hittar ju och så...”

Anders, redaktionschefen hade kastat en menande blick bort mot lejonen., som hade svårigheter att inte skratta ihjäl sig bakom dataskärmarna.

CG hade protesterat, ”Nej, vafan, jag ska ju....” till ingen nytta. Några timmar senare satt han på planet till Luleå. Lika så gott det. Hemma var det ingen hit. Det var länge sedan han känt glädje att åka hem efter jobbet.

Carl-Gustaf Erik Lundgren, född 1947 i Luleå. Ende sonen till förmannen på NJA, Erik Gustaf Lundgren och hans maka Astrid Lundgren, född Bergström. Båda föräldrarna var födda och uppvuxna i Luleå. Modern visserligen i Notviken. Hennes far hade jobbat på lokverkstan men omkommit i en olyckshändelse strax efter CG:s födsel. Han hade bara sett morfadern på bild. Mormor Anna hade han dock tillbringat många eftermiddagar hos, när mamma börjat jobba som hotellstäderska på Stadt för att dryga ut familjens inkomster så att de kunde ta en charterresa till Mallis varje år på 60-talet. CG var döpt efter Lillprinsen. ”Pinsamt...vem i helvete vill vara döpt efter honom. Syrran, Anna Margareta var också döpt efter de kungliga, närmare bestämt efter den äldsta Hagasessan.

Ja, herrejävlar....Morsan hade väl också någon anknytning, var det inte nån jävla prinsessan Astrid någonstans i rullorna? Margareta, syrran alltså, hade saligen insomnat för två år sedan i en elakartad bröstcancer. Som tur var, inga barn och ingen man. Hon hade vigt sitt liv åt kyrkan, diakonissa. ”Gud vet om hon inte var flata också.”

Inte för att CG hade något emot det. Var och en får sköta sitt.

Morsan hade alltid tjatat om barnbarn, att få bli mormor, men nu har hon ingen glädje av barnbarnen. Dement var hon väl inte, men hade ingen koll på någonting.

”Barnbarn! Träffar pojkarna någonsin sin farmor? ” CG hade då inte hört av dem på länge, och han hade inte hört av sig till dem heller. Det blev liksom aldrig av och tillslut, när det har gått alltför länge, ja då blev det pinsamt. ”Undrar just om han själv hade barnbarn?”

Mobilen ringde. CG letade i fickorna. Fan, den fanns där bak i jackan. Han kände med handen men nådde inte, förresten hade telefonen redan slutat ringa. Det var nog Monika. Han hade glömt att ringa igår. Han hade somnat med TV:n på och när han vakande igen var det för sent att ringa. De hade inte längre något att säga varandra, Monika och han. De hade inte mycket gemensamt längre, över huvud taget. CG undrade ibland varför de egentligen hade flyttat ihop. De var inte samma sort. Inte ens sexet hade varit bra och nu var det i princip obefintligt. Han funderade när de hade älskat senast. Älska, det var det väl inte fråga om heller. Lätta på trycket var väl snarare ordet.

Monika Louise Stoltz, 58 år, född i Sundsvall. Bibliotekarie. Numera jobbade hon med E-böcker. Hon hade gått en datakurs för tolv år sedan och efter det hade hon fortsatt att utvecklas. Hon reste ofta i jobbet, precis som han.

Till en början hade de båda fått energi av resandet. På fredagskvällarna hade de lagat mat och druckit vin och berättat för varandra om sina upplevelser. Monika hade blommat upp. Hennes kinder blev röda av entusiasm när hon pratade. Kanske av vinet också.

CG tystnade allt mer. Hans trista reportageresor gav honom ingen tillfredsställelse längre. Medan Monika blev levande. Hon märkte inte att det bara var hon som pratade till en början, men senare blev hon sur för att han inte delade hennes entusiasm och så slutade de trevliga matlagningsstunderna med vin. CG tog allt oftare en whisky istället för mat och somnade framför Rapport. Monika åt innan hon kom hem, oftast med någon väninna. Hon satt hellre framför datorn än framför Tv:n och så hade det varit nu i över ett år.

Monika hade varit gift med en annan bibliotekarie. De hade träffats i Borås när de gick utbildningen. Monika hade blivit gravid redan innan examen. Hon tog examen när flickan var ett år. Sen skildes de. Flickan visade sig ha en obotlig sjukdom som gjorde henne allt mer vårdkrävande och Monika tvingades till slut att lämna henne på en institution. Flickan dog innan hon fyllde sex år. Monika flyttade till Örebro och det var i Örebro hon träffade CG. Han gjorde ett reportage om biblioteket på högskolan. Monika jobbade där. Hon gillade CG för hans språk, hans dialekt och hans allmänbildning. De träffades under åtta månader innan de beslöt att flytta ihop. CG hade varit ensam i några år redan. Hans radhus i Vivalla var totalt nedgånget, så de flyttade in i Monikas tvåa i Brickebacken, lejde folk som renoverade huset och flyttade in till julen 1987. Monika hade fått fria händer inom rimlighetens gränser. CG var nöjd med arrangemanget. Han var egentligen fortfarande nöjd med att ha Monika i huset. Hon skötte sysslorna och lät aldrig hemmet förfalla.

Hans första fru Ami hade inte haft förmågan. Hon lät allt falla ihop innan hon frustrerat börjat famla mitt i skiten. Ingenting fungerade. Ingenting hade sin plats oavsett vad det gällde. När förste pojken kom blev det katastrof. Hon hittade ingenting, ungen skrek oavbrutet, eftersom hon inte kom ihåg mattider, blöjbyten eller sovtider. Konstigt att Niklas hade överlevt.

CG hade träffat Ami på en fest. Hon var söt som en karamell. Dotter till en höjdare i Göteborg. I hennes hem hade det funnits tjänstefolk. Amis mamma gick på luncher, afternoon tea och modevisningar medan en nanny skötte barnen. Ami var yngst och hade två bröder som gjorde djävulskap hela tiden. Ingen av föräldrarna satte gränser, barnen skulle ha sin frihet.

CG hade blivit fascinerad av Ami. Hade aldrig träffat någon med sådan klass. Att hon följde med honom, valde honom, hade gjort honom stolt och smickrad. Alla var avundsjuka på honom. Ami var den alla ville ha, i alla fall att visa upp. Snygg, sexig, säker...De gifte sig på en resa till Paris, mot hennes föräldrars önskan.

Niklas var bara ett år när Ami blev gravid igen och de hade separerat innan Tobias föddes. CG hade börjat med goda föresatser om att träffa pojkarna varje vecka. Han fixade schemat på jobbet så att det skulle funka men efter ett tag körde det ihop sig och mötena blev allt mer sällan. Pojkarna växte upp hos morföräldrarna och sen blev det internatskolor. CG kände att han inte hade någon del i dem sedan länge och nu var de vuxna. Niklas jobbade visst i databranschen och Fredrik hade något med bilar att göra och bodde i Canada. CG hade inte ens deras mailadresser längre. Det dåliga samvetet gnagde ibland men även det hände allt mer sällan. Ami hade han inte sett på mer än trettio år.

Mil efter mil. Ibland öppnade sig skogen och ett hus dök upp. Många hus stod tomma, stora fina gårdar hade bara övergetts. CG förstod varför. Här kunde ingen bo. Ingen affär, ingen post eller bensinstation. Därtill ingen skola och inga jobb.

Så småningom började han närma sig Kiruna. Han tänkte checka in på hotellet och äta en bit innan han sökte upp Elli Svonni, naturbarnet. Hon skulle bo åt Nikkaluoktahållet.

Solen lyste på Kebnekaisetopparna. Staden ringlade sig upp för berget och i bakgrunden såg han alla gruvområden, alla slaggfält. En märklig syn.

Han svängde in på Ferrums gästparkering. Tog sin väska och jackan ur baksätet, knäppte igen centrallåset och gick med långa steg in i byggnaden. Kände att han behövde på toaletten.

Han fick sitt rum, tog hissen upp och installerade sig. Rummet hade utsikt över fjället. Solen lyste fortfarande på den eviga isen. De tre topparna med glaciären emellan. Han hade varit här förr utan att ha sett Kebnekaise. Oftast ligger topparna i dimma.

CG tog en dusch. Iklädd handduken satte han sig på sängen med mobilen. Det gick inte att få liv i den.

”Fan, slut batteri.” Det slog honom att han inte packat laddaren. I sin egen bil hade han en extra, men nu hade han ju hyrbilen. ”Jävlar....måste kolla om de har någon i receptionen”. Han hade en Sony Ericsson av en äldre modell. Det måste väl finnas laddare i alla fall. Måste komma ihåg att fråga innan han gick från hotellet.

Några laddare fanns inte. Fick väl köpa en någonstans. Klockan var kvart över två. Inte fanns det någon öppen restaurang heller men ett café där han tog en baguette och en kopp kaffe. Han gick en runda innan han återvände till hotellets parkering utan att hitta något ställe att inhandla mobilladdare. Jävligt irriterande.

Han körde ut ur stan. Svängde mot Nikkaluokta. Vägen gick lågt, kantad av små buskage av fjällbjörk, sälg och annat sly. Han skulle svänga efter ett par kilometer, vänster. Kan körde sakta framåt, såg en blå brevlåda och svängde. En liten glänta öppnade sig.

”Fan vad med mygg det måste vara här. ”

Innan han hunnit ur bilen kom en mycket liten kvinna fram emot honom.

”Ska'ru ha kaffe”, sa hon och sträckte fram en kåsa av masurbjörk halvfull med rykande hett kaffe. CG tog emot kåsan, hon höjde sin hand med en annan kåsa, till hälsning. De tog var sin klunk, samtidigt. ”Hur fan kunde hon veta att jag skulle komma just nu?” Kaffet var skållhett.

”Jag såg att du kom”, sa hon.

”Vaddå såg”.

Vägen syntes inte från det här stället. Slyskogen var tät och vägen låg en bit ifrån. CG kände att det här inte skulle bli en normalintervju. Det var något som inte riktigt stämde.

”Vad hade han här att göra?”

Tidningen hade påbörjat en serie reportage med ”udda personligheter”, original som levde i landets olika delar. Det här naturbarnet, Elli Svonni, samekonstnär hade någon letat upp och han var den som fått henne på sin lott bara för att han var norrbottning.

”Levde den här kvinnan här, mitt i mygghelvetet?”

Elli Svonni kunde inte vara mer än en och en halv meter lång. Hon hade korpsvart hår knutet i två bollar vid öronen. Hon hade en sämskskinnsklännng kantad med grön filt och broderad med tenntråd. Svarta skinnbyxor och näbbskor på fötterna och ullsockor vars långa skaft stack upp ur skorna.

Mitt på huvudet satt en liten röd filtkalott, också den broderad med tenntråd. Hon hade stora silversmycken både runt halsen och i öronen. Bredvid henne stod en svart lapphund och svängde långsamt med svansen. Den såg avvaktande på CG, inte direkt välkomnande.

Kvinnans kropp såg ut som en fjortonårings, men hennes ansikte gav ingen ledtråd om ålder. Hon kunde vara allt mellan trettio och hundratrettio. Ögonen var små, svarta och pigga, inramade av täta, korta, svarta ögonfransar och kraftiga ögonbryn. Näsan var liten och smal och munnen som ett streck men det mest markanta var huden. Den var brun och blank som polerat läder. Inte en rynka kunde man ana. CG hade aldrig sett något liknande. Den här kvinnan var vacker på ett alldeles särskilt sätt. Fullständigt unik.

CG sträckte sig efter sin ryggsäck i bilen. Ur den fiskade han upp sin kamera och en liten bandspelare. Han rasslade av några bilder. Elli Svonni hade vänt sig om och gick mot en timrad koja. Hon gick bredbent och ljudlöst. CG hade fullt sjå att hänga med. Det fanns ingen stig bara starrgräs i tuvor och fjällbjörkar som slingrade sig efter marken.

Kojan var inte stor, den stod ovanpå stora stenar, var svarttjärad och hade bara ett renskinn i dörrgluggen. Utanför fanns en eldstad med en järnställning. Kaffepannan stod på en sten i elden, svartbränd. Runt kojan var slanor nedstuckna med rep knutna som ett klädstreck eller ett slags staket.

Elli hoppade upp på stenen utanför dörrgluggen, vek undan renskinnet och sa: ”Vänta”.

Hon slank in och efter någon minut kom hon ut igen med ett knyte i famnen. CG funderade på om han ens skulle slå på bandspelaren. Hon var ju inte precis talför, denna Elli Svonni.

”Sitt” sa hon och pekade på en sten, själv vek hon bara undan benen och satt plötsligt på marken. CG satte sig på stenen, inte utan viss möda.

Elli bredde ut en filt mellan dem. Sen la hon ut benbitar, glaspärlor och små lysande stenar i ett mönster. Samtidigt började hon att sjunga. En entonig sång med ord som CG inte kunde tyda. Han insåg att det var en jojk. Den höll på i många minuter och Elli såg ut som om hon varken hörde eller såg något trots att hennes ögon var klara och blixtrande.

När hon slutat, lika plötsligt som hon börjat, samlade hon ihop tyget, reste sig hastigt och sa:

”Din jojk. Du ska gå nu”.

Hon hoppade in i kojan, hunden hoppade efter och de kom inte ut igen.

CG försökte ropa, tigga, be att hon skulle ge honom en förklaring. Han ville ta fler bilder men det kom inte ett ljud från kojan. Det var som om han drömt alltsammans, det enda som vittnade om att hon funnits, var elden som fortfarande glödde. Han gick bort till kojan och försökte kika in men det verkade inte finnas någon där, inte ens hunden gav sig till känna.

”Vad fan....hon kunde ju inte bara gå upp i rök...”

Han tog lite bilder och backande lämnade han gläntan och gick till bilen. Han hörde en fjällabb skrika sitt klagande. Backade tillbaka ut på vägen och körde tillbaka till hotellet. Det var fortfarande ljust men solen började gå ned och himlen var röd över Kiruna.

CG var skakad när han kom till hotellrummet. Han la sig på sängen och tittade i taket. Somnade och drömde om kvinnan, hunden och jojken. Han kämpade med något i drömmen, kastade sig av och an och vaknade med ett ryck, genomblöt av svett. När han försökte rekapitulera drömmen fanns inget kvar.

Han ställde sig i duschen. Stod länge och lät det varma vattnet forsa över kroppen. Sen tog han telefonen och när han fått linjen ringde han Monika, först hem, inget svar, sen mobilen men där gick telefonsvararen igång. Han klädde sig och gick ned i restaurangen. Beställde en köttbit och en flaska Bordeaux. Efteråt drack han en dubbel espresso och tog en åkerbärslikör. Bad i receptionen om ett par småflaskor whisky och gick upp till rummet. Provade att ringa igen. Han la sig på sängen. Hade svårt att somna. Funderade på om det var någon idé att köra ut till kvinnan nästa dag men bestämde sig för att skippa det. Hon hade tydligt visat att deras möte var över.

Dagen därpå körde CG sin hyrbil mot Luleå. Vägen var rak framför honom. Trettio mil till kusten.

Bara skog.... CG hade ännu obehaget i kroppen. Elli Svonni hade haft en föraning om något. Vad visste han inte, men det var något hon ville säga......

När planet lyfte från Kallax saknades en person. Två dagar senare anmäldes CG Lundgren saknad av sin sambo Monika Stoltz , en hyrbilsfirma i Luleå och av den försvunnes chef Anders Bergner som berättade att Lundgren varit på reportageresa i Kiruna för att intervjua en samisk konstnär. Man kunde konstatera att Lundgren ringt från hotellets telefon både till hemmet och till sambons mobil, men inga meddelanden var lämnade. Lundgren hade betalat hotellrummet med företagets kreditkort. Inga andra uttag hade gjorts.

Efterforskningar gjordes angående den samiska kvinnan, men enligt uppgift hade hon varit död i mer än tio månader. På hennes gamla boplats hittade man inga spår. En falnad eld och en övergiven koja, men inget annat hittade man. Det fanns spår efter en bil på avfarten ned mot boplatsen, men regnet som fallit gjorde det omöjligt att spåra däckmönstret. Bilfirman kunde inte heller ange vilka däck som suttit på Lundgrens hyrbil.

Ingenting tydde på att ett brott hade begåtts. CG Lundgren var och förblev borta.

2010

Sorgemuren

Sorgemuren

Don Angel piskade på sina ädla andalusiska hästar och svor en ramsa som ingen gud ville höra. Kvinnorna som sopade framför sina dörrar sneglade på honom och undrade. Aldrig hade han slagit sina hästar förr. De var ju hans stolthet, hans ögonstenar. Lika älskade som hans dotter, den undersköna Dona Angelina. Hon med lockar som krusade sig ostyrigt vid tinningarna, se gnistrande svarta ögonen och det klingande skrattet. Hon som var fromare och dygdigare än alla andra senoritor i hela Andalusien och rikare än alla tillsammans. Hennes sextonåriga födelsedag hade firats med en stor fiesta för alla i staden och hennes förlovning hade kungjorts.

Don Angel slog med piskan efter hundarna som rände efter vagnen, spottade och slog. Han drev sina hästar i galopp så det slog gnistor av hovarna mot kullerstenarna. Hans hår stod rakt upp och hans ögon var glödande. Alla kunde se att han var rasande arg. Kvinnorna, som alltid log mot Don Angel, vände bort sina ansikten och låtsades inte se honom.

Hästarnas gnäggande övergick i skri, när de chockade skenade genom gränderna. Det var skrämmande att höra, när det ekade mellan de vita husen som klättrade upp längs den branta sluttningen. Klappret från hovarna ljungade och fåglarna tystnade. Katterna pilade in bakom murarna och människorna skyndade ur vägen när de blodiga hästarna sprängde fram genom den lilla staden upp mot odlingarna av avokado och cherimoya. Upp mot det vackra vita lilla slottet i sluttningen, som var hans gåva till Dona Angelina och hennes tillkommande.

Don Angel hade blivit galen.

Vilken skam. Vilken förödmjukelse. Vilken skandal!

Dona Angelina låg rödgråten i sin säng. Hennes rygg var randig efter faderns piska. Nattlinnet hade fastnat i såren och lakanen i sängen var blodiga. På kuddens spetsar låg hårtussar och den lilla vita hunden vågade sig inte fram utan låg och gnydde under sängen.

Aldrig skulle hon ge sig. Måtte Djävulen ta hennes far. Aldrig skulle hon gifta sig med en man som bar på en förbannelse. En man som skulle ge henne blinda barn. Hellre skulle hon dö.

Det knackade på dörren. Sofia kom in och hjälpte Dona Angelina på fötter. Stödde henne till badrummet och hjälpte henne ned i det varma vattnet som doftade av olja och honung och med rosenblad flytande på ytan. Vattnet färgades rosa av blodet och Sofia lossade försiktigt linnet från Dona Angelinas kropp. Försiktigt tvättade hon de svullna ränderna med aloesaft och honung.

Dona Angelina höll tillbaka gråten och smärtan, Knyckte på nacken, satte näsan i vädret och trotset lyste i hennes ögon.

”Hjälp mig, Sofia. Klä på mig!”

Sofia svepte in sin matmor i ett lakan och torkade henne varsamt. Klädde henne, satte upp hennes hår och täckte det med en vit slöja. Sist snörde hon de vita kängorna med sidenband.

Dona Angelina gick ut genom gallergrindarna. Bröt en hibiskusblomma och fäste i håret vid högra tinningen och trampade fram längs stadens gränder med bestämda steg. Ingen skulle tro att hon var knäckt. Med rak rygg och fast blick gick hon, som om ingenting hade hänt, från väst till öst, från syd till norr.

Stadens invånare log,: ”Den flickan vet vad hon vill. Hon är sin far upp i dagen!”

Den lilla staden slingrade sig uppför kullarna och nedför. Högst uppe på toppen låg borgen och till höger från havet såg fiskarna kyrktornet. Husen var vita och taken hade kupigt tegel med vackert formad takfot.

Tre klippor sköt upp som tre vandrare mitt i bukten. Solen var obönhörlig om sommaren, från bergen kom vattnet som förvandlade dalen till ett grönskande paradis. Människorna i den lilla staden med sina många kullar behövde inte svälta.

Rikast av dem alla var Don Angel. Han ägde många hus och många odlingar. Han var en hård man. En stolt man som drev sina egendomar med järnhand, men han var också rättvis. Den som arbetade hos Don Angel fick väl tilltagen lön och en bra bostad och barnen kunde gå i skolan utan att behöva hjälpa till med familjens försörjning.

Don Angel hade önskat sig en son. Men de söner som föddes, dog innan de dragit sitt första andetag. Dona Théresa bad till den gyllene madonnan att ett enda barn skulle överleva, ett barn, om det så blev en flicka.

Dona Théresa blev bönhörd. Flickan kom. Som ett yrväder kom hon, med svarta ögon och svart stort hår. Frustande och fräsande kom hon. Det gick så snabbt att hon flög ut, navelsträngen brast och hon landade rakt i famnen på Don Angel. Han blev så överrumplad att han inte kom sig för att titta vilken sort det var, stod bara där med sitt levande barn i famnen.

Dona Théresa skulle aldrig mer föda ett barn. Hon hämtade sig aldrig riktigt efteråt och blev sängliggande under resten av sitt liv. Hon hade svårt att stå ut med den intensiva dottern som sög musten ut henne både bildligt och bokstavligen.

Don Angels hjärta svämmade över när han såg sitt barn. Han höll det i luften, sprang ut på balkongen och skrek ut sin lycka för hela bygden.

När han sent omsider insåg att det var en flicka han höll i sina armar var han redan förlorad. Han hade aldrig någonsin känt en sådan kärlek till någon tidigare.

Hon fick namnet Angelina. Sin fars avbild.

Han lärde henne allt han kunde och hon lärde sig snabbt allt han kunde och lite till.

Hon red våghalsigare och hon klättrade högre.

Hon lyste i hans ögon.

Don Angel var framme. Hästarna frustade. Deras näsborrar var vidgade, ögonen lyste av skräck och blodigt skum droppade från deras munnar. Länderna bar spår av piskan, flugor surrade kring de öppna såren. Nervöst gnäggade de när husbonden knöt ihop deras framben med tömmarna.

Han stormade in genom den höga muren. Hundarnas skall tystnade. Slokörade och med svansarna mellan benen slank de iväg när Don Angel halvsprang fram till den svarta träporten och slog med klappen, tre slag.

En kvinna öppnade. Hon hann inte dra in luft förrän Don Angel föst henne åt sidan och med långa kliv gick genom rummen.

” Senor Fernandez!” röt han. ”Senor Fernandez!”

En man med svarta kläder, silvergrått hår och en ädel örnnäsa stod plötsligt i dörren.

”Här är Ni inte längre välkommen, Don Angel Mendez.” sa han torrt. ”Adjö”.

Senor Fernandez vände på klacken och skulle just stänga dörren efter sig.

”Hon har fått vad hon behövde, ett rejält kok stryk. Jag är en man som står vid mitt ord. Ett avtal jag ingått, bryter jag inte så länge jag lever. Så sant jag heter Don Angel Mendez de Angledor.”

Don Fernandez stannade upp, vände sig igen och stod tyst.

”Och äktenskapet?”

”Min dotter är fördömd. Jag kan inte tvinga henne, men hela sitt liv ska hon få sota för sin halstarrighet. Men Ni och Er son går skadeslösa ur det här. Hon ska för alltid bära sin skam. Jag är en stolt man och en man som står vid mitt ord. Lita på det.”

Don Angel slog ihop sina klackar, bugade lätt och lämnade huset. Löste upp knuten runt hästarnas ben, gav var och en en klapp och vände vagnen. Långsamt körde han mot det lilla slottet på sluttningen. Selade av hästarna och gav dem fria att beta i den vackra trädgården. Med en beslutsam min gick han mot ingången.

Han hade en plan...den styvnackade flickan skulle aldrig bli fri från sin tilltänkte man. Aldrig, så länge hon levde.

Dona Angelina gick rakryggad genom staden. Hon gick snabbt uppför backen mot kyrkan. Korsade sig när hon gick in genom porten. Kysste madonnans mantel och fortsatte längre in. Beslutsam satte hon sig i biktstolen, rabblade mekaniskt sina böner.

”Jag förlåter honom aldrig! Varje piskrapp han gav mig är en förbannelse! Jag kan aldrig gifta mig med en man som bär på en ärftlig sjukdom. Jag kan inte föda blinda barn! Gud måste ha förbarmande med mig!”

Prästen mumlade att hon måste förlåta, men gammal och trött som han var, ville han inte spilla tid på en diskussion med den vackra flickan, gav henne absolution och nickade till, så snart hon lämnat båset.

Don Angel mätte, stegade och räknade. Hans plan var i stort sett färdig. Han spände för hästarna och körde hem. Gick raka vägen in i sitt arbetsrum och låste dörren bakom sig.

Hela huset darrade.

Tjänstefolket höll sig undan, utförde rappt sina sysslor under tystnad. Inga snabba fotsteg, inga skratt och inget tjatter. Till och med hundar, katter och höns var tysta.

Stallpojken badde hästarnas länder med aloe, gav dem kallt vatten att dricka och kände försiktigt efter sår i deras munnar. Han la tunna dukar av lin över såren för att flugorna inte skulle förvärra skadorna.

Don Angel, rikast och mäktigast i trakten, hade blivit förnedrad av sitt enda barn, sin dotter. Ingen vågade andas om händelsen. Ett moln skuggade staden och människornas ögon. Någonting hade hänt och någonting var i görningen. Det var som om livet hade stannat.

Hans plan var djävulsk.

Dona Angelina anade inte hur hennes liv skulle bli. Sexton år gammal gick hon hem från kyrkan med högburet huvud. Hon visste inte att hon aldrig skulle tillåtas älska, att hon skulle vara lika onåbar som den gyllene madonnan i sin glasbur. Hon visste inte att hon skulle leva nästan hundra år

i ensamhet. En virgo eterna, en evig jungfru.

Männen drev sina åsnor. Deras bördor var enorma. Sten och sand. Uppför kullen till det vita lilla slottet Angledor. Uppför var korgarna tunga, åsnorna hukade under bördorna, halkade, föll och reste sig mödosamt under vinande piskor. Många åsnor sprängde sig, dog och nya fick ta vid.

Don Angel stod mitt i händelsen, som en domptör. Både männen och djuren kröp och darrade, kämpade och slet.

Muren växte. Flera meter hög skulle den bli. Rakt genom trädgården, rakt genom huset och rakt genom odlingarna av avokado och cherimoya. Flera hundra meter lång. Exakt på mitten av egendomen. Två lika delar. Här skulle hans dotter få sin jungfrubur och hennes försmådde make skulle alltid finnas på andra sidan muren. Så tänkte han, Don Angel, ingen skulle rubba hans cirklar.

Senor Miguel Fernandez gick långsamt genom sin trädgård. Kvinnor och unga män plockade frukterna i stora korgar. Cherimoyan var känslig. De lindade silkepapper runt varje frukt innan de försiktigt lade dem i korgarna. Avokadon skulle vara mogen, men inte mjuk. Senor Miguel kunde se på håll när de var mogna, trots sin höga ålder. Hans ögon var ännu klara. Han såg bättre än många av arbetarna. Han var noga med sina ögon. Sköljde dem från damm varje kväll. Hans ögon var näst efter odlingarna det viktigaste han hade. Hans ögon som också hade format hans liv. Ögonen, som enligt den zigenska kvinnans spådom skulle sluta se och ge upphov till blinda barn. Spådomen hade fått honom att leva ensam i mer än sjuttio år. Gjort honom omöjlig. Fått alla kvinnor att fly. Fått hans fästmö att svika på tröskeln till äktenskapet. Det var länge sedan. Ett helt liv.

Han gick tyst under det täta bladverket, stödd på sin käpp, som om han tog farväl.

Dona Angelina tittade ut över havet. Dörren stod öppen och hon andades in den salta doften. Hon orkade inte längre vistas i Angledor den kalla årstiden. Det var alltför kallt och dragigt och hennes kropp var så liten som en fågels. Hon såg inte så bra längre, men varje dag spanade hon efter delfinerna. Den dag delfinerna hoppade i havet kunde hon återvända till Angledor. Då var det varmt även om nätterna. Hon längtade dit. Till fridfullheten. Hon hade levt där så länge. Ett helt liv.

Hon slumrade till där hon satt i sin gungstol och Sofia la sjalen tätare om hennes spröda kropp.

Angledor var delat i två lika delar. Spegelbilder. Allt stod färdigt exakt sex månader efter dotterns sextonårsdag, den dag då bröllopet skulle ha stått mellan Dona Angelina de Angledor och Senor Miguel Fernandez.

Don Angel slog med ridspöet på sina stövlar. Han var nöjd. Pengar hade det kostat, men hans plan var fulländad.

Den täckta vagnen svängde genom grindarna, in på den stenlagda gården. Till och med fontänen var delad på mitten. Vagnen stannade framför porten och två kvinnor höll Dona Angelinas händer då hon med förbundna ögon fördes ur vagnen och in i huset. De knöt upp bindeln då de stod framför Don Angel och lämnade sen hallen till far och dotter. Han såg på henne med brinnande blick.

Kärlek eller hat?

”Här ska du bo. Detta är ditt hem och du ska aldrig mer se din mor eller mig. Du kan livnära dig på odlingen och på halva den summa du skulle ha fått som hemgift. Från och med nu är du självförsörjande och du råder själv över hur gott du ska leva. Du är Dona Angelina de Angledor och du ska förbli jungfru i hela ditt liv. Den dag du bryter detta ord, förlorar du allt och egendomen blir Senor Miguels, i sin helhet.”

Dona Angelina stirrade på fadern, flämtade till när hon såg muren, som skar genom huset, den stora svängda trappan som nu bara var hälften så bred. Muren följde svängen och fortsatte upp till taket.

Plötsligt förstod hon. Böjde huvudet en sekund för att strax lyfta sitt ansikte mot Don Angel, le snett och säga:

”Adjö, Don Angel Mendez, måtte ni brinna i Helvetet”, vända på klacken och gå.

Don Angel satt upp på sin häst och red i galopp ut genom grindarna, nedför sluttningen, in genom gränderna och upp till kyrkan.

Fiskebåtarna lyste röda i solen. I näten sprattlade silverglänsande fiskar. Längre ut i horisonten låg trålarna. De utarmade bukten. Fiskarna kunde inte längre försörja sig på sin fångst. De fick ta lönearbeten i staden eller hjälpa till vid fruktodlingarna.

Plötsligt kom ett stim delfiner och bröt havsytans spegel. De pilade, tumlade och hoppade som om de hade uppvisning för människorna som promenerade längs stranden.

”Nu har de kommit”, sa Sofia tyst. ” Nu hoppar de i havet”.

” Då flyttar vi. Ring efter en bil.”

Dona Angelina gick mödosamt upp för trappan till Angledor. Vred den stora nyckeln sju gånger åt höger och dörren gick upp. Hon klev in i hallen där hon en gång för länge sedan stod mitt emot sin far. Hon tittade upp på muren, följde trappan med blicken, suckade och gick in i den stora salongen. Öppnade dörrarna och de tunga järngallren, så att ljuset kunde komma in. Terassen var övervuxen och skräpig av gamla löv och torkade blommor. Hon drog in doften. Den var tung och söt. Sakta gick hon ned mot grinden, ned mot odlingarna. Hon kände doften av cherimoyan. Det var dags att skörda den. Hon drog in doften som om huv ville fylla hela sin spröda lilla kropp. Hon drog med handen längs muren medan hon åter närmade sig terassen. Sofia hade ställt fram en stol och stod redo med en filt.

”Plocka mig en Cherimoya. Jag vill äta den nu.”

Sakta lät hon frukten smälta i munnen. Ljudet av en ambulans kom närmare. Den lät alldeles nära.

”Gå, Sofia. Se vad som händer.”

Skeden ramlade ned på stenläggningen och fatet med frukten gick i kras när den magra handen sjönk ned i knät på den gamla kvinnan. Hakan vilade mot bröstet och den rynkiga huden blev slät. Ansiktet såg rofyllt ut. Anletsdragen mjukare.

Sofia insåg redan när hon stod i dörröppningen att det var slut. Hon samlade ihop skärvorna. Frukten hade flutit ut och getingarna flockades redan i den söta saften.

”Dona Angelina har lämnat oss”, ropade hon. ”Kalla på hjälp”.

Så kom det sig, att en fredag i maj, stod två kistor sida vid sida i den vackra kyrkan högst uppe på kullen, i den vita lilla staden vid Andaluciens vackraste strand.

Dona Angelina de Angledor f. 1913 d. 2010

Senor Miguel Fernandez f. 1909 d. 2010

De två var en gång ämnade för varandra, men ödet ville annorlunda. Sida vid sida levde de i åttio år, skilda åt av en mur. Aldrig såg de varandra i livet, men kanske förenades de i döden.

Delfinerna leker i bukten och den gyllene madonnan i glasburen ler.

Svar till Aida

Tristessen låg runt henne som en våt militärfilt. Tung, klibbig och med en unken doft. Livet började ta slut. I alla fall livsglädjen. Pensioneringen hade varit välkommen och de första åren hade hon fortsatt med teater, konserter och restaurangbesök, men snart hade vännerna börjat bli trötta, vant sig vid ett lugnare tempo, som de uttryckte det.

Anita Höglund var en parant kvinna. Noga med sitt utseende. Ansåg sig ha god smak både när det gällde sina kläder, sitt hem och sin intellektuella smak. Sjuttiotvå år gammal var hon fortfarande vid full fysisk vigör. Hon cyklade, simmade och promenerade. Gick regelbundet till frissan där hon också fick manikyr. Fötterna hade hon alltid skött hos sin väninna Anne-Marie som hade ägt en liten massage och pedikyrstudio.

Nu var Anne-Marie borta. Hennes trognaste vän. När Anne-Marie blev änka hade de verkligen funnit varandra. De hade rest tillsammans, promenerat och de senaste åren till och med firat jul tillsammans. Anne-Marie hade varit som en storasyster. Två år äldre men lika pigg och vital. De hade trivts ihop, bytt tankar och erfarenheter. Det var svårt att acceptera att hon inte längre fanns.

Anne-Maries barn hade ordnat begravningen. Anita hade varit där. Anita visste att Anne-Marie inte hade velat ha den sortens begravning. Hon hade skrivit exakt hur hon ville ha det, men barnen hade ignorerat hennes önskan. Anita hade gråtit mer för denna skymf mot väninnan än för sorgen, när hon satt i kyrkan.

Både Anne-Marie och Anita hade avslutat sina medlemsskap i kyrkan efter långa och mogna diskussioner. Båda hade känt att de inte hade vare sig en gudstro eller ett förtroende för vad religionen stod för och tillsammans hade de stöttat varandra i de dokument de skrivit för att försäkra sig om att inte bli religiöst begravda. De ville båda att deras aska skulle spridas i havet, utan ceremoni och utan ståhej.

Båda hade känt en befrielse i beslutet och ett lugn. Döden var ett avslut..inget mer och lika lite skrämmande som födseln. Samma kväll som de skrivit sina dokument hade de firat med en flaska Brut Pol Roger och ostron. De hde fnissat och skämtat. Ingen av dem funderade på att dö före åttio.

Anne-Marie blev påkörd av bussen. På väg till sin studio på cykel i ösregn. Busschauffören hade inte sett henne och svängde för snävt och krossade henne. Det hade gått fyra månader nu. Det var fortfarande svårt att förstå. Anne-Marie var så full av liv och så rycktes hon bort så brutalt.

Begravningen hade varit ett frosseri i blommor, tal och hyckleri. En älskad mor. Prästen hade talat om familjegemenskapen och om hur starka band de hade haft.

Sanningen var en annan. Det visste alla och de visste också att Anita visste. Men de spelade sitt spel och mitt i all bedrövelse var Anita glad att Anne-Marie inte var med.

Anne-Maries man hade varit kantor i församlingen. Han var en musikalisk man, strängt religiös. Han hade påverkat familjen i hög grad och när han dog kände sig Anne-Marie plötsligt fri. Barnen tog avstånd från henne. Tyckte inte att hon sörjde fadern tillräckligt. De lät henne inte träffa barnbarnen och de besökte henne aldrig. När hon sålde det stora huset delade hon upp värdesakerna till varje barn, gav dem en rejäl slant och började leva sitt eget liv. Det livet delade hon i mångt och mycket med Anita, men hon var en stark och duktig affärskvinna som mycket väl kunde stå på egna ben. Hon njöt av att rå sig själv, men saknade kontakten med barnbarnen. Hon sa aldrig mycket om det, men Anita såg det när hon själv fick kort och brev från sina.

Nu låg filten där. Tjock och tung. Hösten började göra sitt intåg. Sommaren hade varit hyfsad. En resa till äldsta dottern i Tyskland och ett par veckor med barnbarnen på Öland. Egentligen hade hon inte råd att ha kvar både huset och sommarhuset på Öland, men det var en glädje att samla de fem barnbarnen där. Flickorna från London älskade friheten. Tvillingarna Anna och Emma hade hunnit bli tio år. Somrarna på Öland gjorde dem gott. I London levde de ett strikt liv och om ett år redan skulle de till internat. Steve, deras far ansåg att det var bäst för barnen. Han hade själv gått i samma skola och det hade lärt honom självdisciplin. Malin sa att man får ta seden dit man kommer och engelska barn som inte gått på public schools hade inte samma chans i livet. Anita kunde inget säga. Det var nog så.

Sarah, det äldsta barnbarnet, var fjorton. Hon var en allvarlig flicka, väldigt lik Anita. Anita kände igen sig i nästan allt Sarah gjorde. I somras hade hon stängt in sig och bara läst. Hon slukade de gamla böckerna som fanns i huset och Anita hade också köpt ett par Lo Johansson på antikvariatet i Färjestaden. Sarah ville gå gymnasiet i Sverige. Elin, hennes mamma var inte glad. Hennes tjänst i Frankfurt var alltför bra för att lämna och sedan hon skilt sig ville hon inte förlora dottern. Anita hade sagt att Sarah kunde bo hos henne, men det gällde ju om Sarah kunde gå ett svenskt gymnasium efter sina nio år i Tyskland. Nog skulle hon klara språket, men det var ju andra saker som krävdes också. Hur som helst hade hon ett år kvar i Tyskland. Anita kände ett litet styng av oro inför löftet. Ville hon verkligen binda upp sig med en tonåring igen.

Hon hade blivit ensam med tre tonåringar. Bara fyttioåtta år gammal hade hon varit när Bertil dog. Johan var nio år. Han hade blivit stökig och bråkig och hon hade fått ta hjälp av barnpsyk, men de hade inte kunnat hjälpa på rätt sätt. Flickorna hade dragit det tyngsta lasset. Elin gick andra året på gymnasiet och Malin gick i åttan. De hade inte fått leva ut sina tonår. De fick istället ta hand om sin trasiga lillebror och sin mor, som istället för att sörja med dem, begravde sig i arbete.

Bertil och Anita hade träffats på universitetet. De forskade tillsammans och de var mitt uppe i ett stort arbete när Bertil fick sin dom. Sex månader sa läkaren. De fortsatte att arbeta tillsammans så mycket han nu orkade, men de fick bara fyra månader. Bertil dog medan han arbetade. Hon satt bredvid. Plötsligt föll han ihop, rosslade till och dog. Hon kunde när som helst framkalla bilden, höra ljudet, ja till och med känna lukterna.

Johan var trettiotre år nu. Han hade klarat kriserna tack vare sina systrar, men inte hade det gått på räls. Hon var inte glad åt hans val av yrke. Just nu var han i Afganistan. Vem vet om han skulle komma hem igen. Han valde att bli militär. Bertil och Anita som alltid varit emot allt vad vapen och krig hette. De hade varit med i alla antimilitära rörelser. Bertil hade gjort vapenfri tjänst. Riskerat fängelse men till slut fått beviljat att bli sjukvårdare vid jägarskolan i Östersund. Hon var glad att Bertil inte behövde uppleva detta. Men...om Bertil hade levat skulle kanske Johan varit en annan. Han älskade sin far och hon hade inte klarat av att ge honom den kärlek han borde ha fått.

Johan hade två pojkar, Nils och Petter, tre och fyra år gamla. Johan hade fin kontakt med båda, så fin kontakt man nu kan ha när man dräller omkring på andra sidan jordklotet och krigar.

Nils mamma var dotter till en av Bertil och Anitas yngre kollegor. Bertil hade nog haft honom som student i början. Johan och Isabella höll ihop, men de var varken gifta eller förlovade. Isabella var en rar flicka och Anita var angelägen att Johan skulle hålla fast vid henne, men hon fattade inte hur Isabella stod ut med att han var borta så mycket och i detta riskfyllda arbete. Isabella sa aldrig något. Hon kom och hälsade på minst en gång i månaden och i somras hade hon bott en vecka på Öland så att Nils kunde träffa sina kusiner och sin halvbror. Nils var en underbar liten kille. Alltid glad och full av nyfikna upptåg. Petter däremot var en liten tänkare. Så lik Bertil. Hans mamma och Johan hade egentligen aldrig varit ett par, men de fick Petter och Johan tog pappaledigt när han föddes. De bodde hemma hos Anita under en del av tiden så Petter kände sig alltid hemma hos farmor. Nu hade han fått en lillasyster och hans mamma hade gift sig med en man som verkade acceptera Petter fullt ut.

När Johan var hemma hade han alltid Petter hos sig och Isabella. Johan var nog en bra pappa, trots allt.

Höstmörkret kom tidigt. Anita tände lamporna. Plockade lite bland blommorna och gav var och en lite vatten. Hon tittade ut genom fönstret i köket. Grannens katt satt på lur vid rosenrabatten. Mössen började dra sig mot värmen i husen.

Kanske ska jag skaffa mig en katt. Ingen hund...nej men en liten kattunge.

Hon hade tänkt tanken tidigare, men slagit bort den. Till Öland kunde hon ju ta med den, men att ha djur innebar att hon inte skulle vara fri.

Fri...vaddå? Vad skulle hon göra. Hon gick sina rundor, cyklade till och från affären, till simhallen och till biblioteket, men annars var hon ju oftast hemma. Till London åkte hon sällan. Ingen av döttrarna hade tid att vara sällskapsdam åt henne. Hon kokade en kanna te. Tände golvlampan och kröp upp i fåtöljen och la en pläd om benen. Datorn låg på fotpallen. Hon grep efter boken, men ångrade sig. Tog datorn istället.

Hon läste några mail. Sarah hade skickat några bilder från ett besök i Strassbourg som hon gjort med skolan. Bussen med skoluniformsklädda flickor och pojkar. Flickorna huvudet längre än pojkarna och med små putor under de ljusblå lammullströjorna. Små kvinnor började de bli, medan de jämnåriga pojkarna ännu hade äppelkinder.

Hon tittade på några nyhetssidor, läste TV-tablån och stängde sen locket med en suck. Drack teet i stora klunkar. Hon hade tråkigt. Tog telefonen och slog numret till sin bror. Han svarade inte.

Hon drog handen genom håret. Med hösten kom overksamheten. Ingen trädgård att gå ut i, ingenting som lockade. Regnet började knäppa lite på rutan.

Om hon ändå anmält sig till en kurs. Men det kanske inte var för sent. Kanske fanns några platser kvar.

Anita satte på radion. På nyheterna pratade man om nya skjutningar i Malmö. Räntan hade gått upp. Hon stängde av radion igen och öppnade datorn.

Lunds Universitet hade kurser i franska och italienska där det fanns platser kvar. Språk...nej...

Istället googlade hon fram ”d-a-t-i-n-g...” Det rasslade bara till och skärmen fylldes av olika förslag.

Hon ögnade igenom de första. Testa gratis... Snabbt stängde hon locket...skämdes över sitt tilltag...kinderna hettade till och med...Hon slängde av sig pläden, reste sig och gick in i köket.

Hackade lök, vitlök, morötter och en potatis som hon brynde i lite olivolja. Hällde upp ett glas vitt vin ur boxen i kylskåpet, tog en klunk och hällde resten i kastrullen. En burk krossade tomater och lite kryddor. Soppan var färdig och hon dukade, tände ett ljus och åt sakta.

Hjärtat dunkade när hon öppnade datorn igen. Hon knappade in sina uppgifter och önskemål. Funderade en stund innan hon tryckte på SÄND.

Hon tittade på TV en stund men kunde inte koncentrera sig. Tankarna på vad hon gjort dunkade i tinningarna. Så förnedrande...

Anita, en högt utbildad kvinna, sjuttiotvå år gammal, mor och mormor, änka sedan tjugofyra år. Kontaktanons! Uteslutet!

Svar till Aida.

Några dagar gick. Anita förträngde alltihop. Det var ett hugskott och om några dagar gick gratistiden ut. Då kunde hon glömma alltihop.

Regnet var ihärdigt. Himlen öppnade sig. Hon hade inte hunnit ta in krukorna i trädgården för vintern. Det skulle väl bli ett stopp någon dag. Hon gick mellan rummen.

Om jag skulle sälja huset i alla fall.

Läget var attraktivt. Pendlingsavstånd till både Sjöbo och Lund och inte mycket längre till Malmö. Lugnt område. Uppvuxen tomt. Välvårdat. Hon hade faktiskt låtit göra om både köket och badrummen för fem år sedan och elen och fönstren byttes ett par år tidigare. Alla väggar var vitmålade. Det hade hon och Sarah gjort under några av hennes besök. Sarah var duktig fast hon inte var så gammal, noggrann.

Bertil och Anita hade köpt villan i Veberöd i början av sjuttioalet. Det var en tjugotalsvilla som en av de gamla forskarna hade bott i. När han skulle flytta till USA fick de chansen. Flickorna var små och det passade den perfekt att flytta utanför stan. Barnflickan bodde i grannhuset. Det hade bara varit att flytta in. Strax över trehundra tusen...mycket pengar, hade de tyckt men idag skulle hon nog kunna få ut minst tio gånger så mycket. Lånen var betalda sedan länge. Hon kunde bli en förmögen kvinna. Kunde kanske till och med bosätta sig utomlands på vintrarna. Hyra något litet ställe och resa hem till Öland under sommarmånaderna.

Det tålde att tänka på.

Anita hade aldrig varit rädd att bli gammal. Hon hade inte heller funderat över ensamheten. Hon var ju inte ensam. Barnen och barnbarnen fanns ju. Hon trivdes med att kunna göra vad hon ville, men den här hösten var annorlunda. Den var mörkare, regnigare och ödsligare. Plötsligt kände hon sig ensam. Hon längtade efter en gemenskap. Någon att skratta med. Kanske någon att luta sig emot och att vara svag med. Hon hade varit stark så länge.

Aida.

Det kom flera mail till Aida. De flesta kunde hon radera direkt. Hon blev illa berörd av några. Vad var det för människor som skrev näst intill pornografiskt, till en vilt främmande människa?

När hon sorterat fanns det tre kvar. Tre som var riktigt intressanta.

Änkeman med reseintresse

Egenföretagare 73

Opus 40

Anita skrev ut mailen. Läste och värderade. Försökte läsa mellan raderna. Ångrade sig. Vad hade hon nu satt igång?

Kontaktseiten krävde betalning innan hon fick adresserna. Skulle hon betala för alla tre? Herregud, hon skämdes. Vad skulle banken säga när de såg inbetalningen? Vad skulle barnen säga?

Trånsjuk mormor söker lekkamrat.

Rodnaden hettade på kinderna och ned på halsen. Vad var det med henne? Hon behövde inte göra någonting! Men...

Anita betalade in avgiften och några timmar senare hade hon bilder, adresser och information om de tre männen.

Änkeman med reseintresse. Värmlänning, hade varit lärare, tre barn och fem barnbarn. Reste gärna till varmare länder, men saknade resesällskap sedan hustrun dött för tre år sedan. Ville nu förtsätta att leva. 74 år. Han såg trevlig ut på bilderna. Mörkt gråhårig, glasögon och ganska mager satt han framför sitt funkishus vid Klarälven. Han skrev vackert. Många ord.

Egenföretagare 73 hade inte lagt av att arbeta ännu. Hade en liten firma i Mullsjö. Älskade naturen och jagade. Hade två hundar och reste till fjällen varje höst till ripjakten. Läste gärna. Han poserade med fågelhund och strävhårstax i jägarmundering. En man med skägg och pondusmage. Verkade humoristisk. Hans brev hade en självironisk underton.

Opus 40 hade nyss fyllt 70 och var frånskild sedan några år efter ett sorgligt äktenskap som hållits ihop för barnens skull. Intressen konst och musik. Bilden på honom var diffus. Förmodligen en gammal bild som han scannat in. Inga närmare upplysningar om yrke eller bostadsort, men en e-postadress.

Herregud, vad är det jag gör? Vad håller jag på med?

Ansiktet hettade av skam och hon fick hjärtklappning. Ett länge sedan bortglömt il for genom kroppen. Hon hade varit ensam så länge. Hur var det möjligt?

Visst hade hon haft ett par äventyr. En mycket yngre kandidat på jobbet hade flirtat och på en tjänsteresa hade han kommit till hennes rum med champagne. De hade hamnat i säng. Anita erinrade sig hur hon tröttnat på honom redan innan han trängde in i henne, men hon hade känt sig skyldig att ”betala” för hans uppvaktning.

Förälskad hade hon däremot varit i en norsk författare som hon träffat av en händelse. Hon insåg att han var helt fel för henne, men allt hennes förnuft hade suddats ut. Hon hade blivit svag i knäna bara av att se in i hans grå ögon. Passionerat hade hon älskat honom, men hon hade lyckats bryta sig lös. En sommar hade de haft. Hon kunde fortfarande känna saknad, men han var inte bra och hon ville inte offra barnen för denne man. Hon samlade sig och bröt upp. Med en bit av hjärtat genomborrat av hans grå ögon och förödande charm.

Anita öppnade sin mail. Nytt meddelande. Hon skrev ett kort meddelande till Opus 40 och tryckte på Sänd innan hon hann ångra sig. Stängde datorn. Reste sig och försökte glömma hela situationen.

Två dagar senare kom svaret. Han hette Rolf. Hans mail var trevligt och väldigt humoristiskt. Han föreslog en chattsajt så de kunde lära känna varandra lite snabbare än via mail. Han bodde strax utanför Umeå så det kunde ju inte bli något snart möte, men kanske de ändå kunde ha en vänskapsrelation.

Anita levde upp. Hon skyndade till datorn så fort hon kunde. Ofta fanns det några rader. Rolf var spirituell. Anita hade inte skrattat så mycket på väldigt länge. Hon mådde bra. Kände sig mer levande än på länge. Hon kände sig oerhört attraherad av denne man, som hon inte ens träffat, inte kände, inte ens visste om han var den han utgav sig att vara.

Rolf skrev att han drömde om att smeka henne. Han trängde in under hennes hud. Deras chatt djupnade till något som Anita aldrig hade trott sig om. Hon svarade. Blev het av lust. Förlorade förståndet. Skrev saker hon aldrig ens vetat fanns inom henne. De blev allt djärvare.

En oro vaknade inom henne. Hon kände ett sug i magen som drog sig ned mot skötet. Hjärtat dunkade av saknad och förväntan. Hon fylldes av stunderna med Rolf.

Vem var han egentligen? Hans ord var som smekningar och han berättade utförligt vad han gjorde med henne.

Till en början var hon stum. Läste chockad när han beskrev hur hans händer och hans kyssar erövrade hennes kropp. Efter ett tag besvarade hon orden. Hetsade honom att fortsätta. Hittade egna ord när de traditionella blev för svåra att stå ut med.

Hon började sova oroligt. Hennes kropp längtade. Samma längtan hon känt för så länge sedan men som hon förträngt. Arbetat bort.

Gamla kvinna.

Tabu och skam.

Anita talade förstånd med sig själv, tog långa snabba promenader, duschade kallt, försökte glömma. Men ändå...

Hon blev beroende av Rolf. Försökte att inte svara när hans chat plingade i datorn...två sekunder, sedan kastade hon sig in i äventyret med hettande kinder och en sällsam lyster i ögonen.

De skulle mötas. Rolf skulle resa till Skåne. Hade bokat ett rum. Hon erbjöd honom att bo hos henne men han avböjde. Ville att hon skulle ha en ärlig chans att se honom först. Ett hotellrum gick att avboka.

Hon tyckte att det kändes ärligt och bra. Bokade bord på en restaurang nära havet. Efter maten kunde de vandra längs stranden och lära känna varandra utan krav. Det kändes bra. Hennes hjärta dunkade. Hon hade stora svårigheter att koncentrera sig på annat.

Hon glömde barn och barnbarn. Hon blev kvinna.

Dagen närmade sig. Rastlös vandrade hon runt. Rolf skulle flyga till Sturup och hyra en bil. Han skulle stanna några dagar och ville köra över till Köpenhamn en dag. Han ville komma hem till henne också, se hur hon bodde och promenera i hennes omgivningar.

Anita städade planlöst. Bytte lakan i sängen. Köpte blommor till alla rum. Förberedde mat och bakade matbröd.

De chattade sista kvällen. Hans ord fick henne att längta skamlöst efter hans famntag. Hon sov oroligt på natten.

Flyget skulle anlända 14.45 till Sturup. Han skulle ta sin bil och köra till Ystad och installera sig i sitt rum.

”En liten drink”, föreslog han ”och en lång promenad längs stranden innan middagen. Vi ses i baren klockan 16”.

Anita anlände till Ystads Saltsjöbad fem minuter före fyra. Hon lämnade väskan med tunnare skor och låste bilen. Hon satte sig i baren, tog en plats mot terassen så hon kunde se havet.

Efter en halvtimme kom en servitris oc frågade om hon önskade något. Först ruskade hon på huvudet men sedan ångrade hon sig och bad om ett glas vitt.

”Kanske hade Rolf somnat”, tänkte hon.

Efter en stund började hon bli lite orolig. Hon tittade på mobilen men inget meddelande blinkade. Till slut slog hon Rolfs nummer.

”Det nummer du söker....”

”Planet var kanske försenat”.

Bordet var beställt till klockan sex. Anita betalade sitt vin och gick ut till receptionen. Tog mod till sig och frågade om någon lämnat meddelande till henne, men tyvärr. Hon väntade en stund, sedan frågade hon om Rolf Hedman checkat in och om de kunde kontakta honom i så fall.

”Nej, tyvärr, vår sekretess tillåter inte...”.

”Kunde något ha hänt? Hade möjligen planet blivit inställt, eller hade han råkat ut för en trafikolycka på vägen?” Samma resultat, var gång hon slog hans nummer. ”Abbonenten du söker...” Anitas fantasi skenade iväg. Ingen visste ju om deras möte. Ingen skulle berätta för Anita.

”Kan ni upplysa mig om en Rolf Hedman har bokat ett rum?”

”Tyvärr, vår sekretess tillåter inte.. Vänta lite... Nej, ingen med det namnet har bokat rum hos oss idag”.

Förvirrad och tveksam väntade hon ytterligare en stund innan hon lämnade hotellet, satte sig i bilen och körde hem.

Oönskad

Där stod hon med sin lilla resväska. Nio år gammal stod hon alldeles ensam på stationen i en ny stad. Hon hade åkt hela natten. Suttit i en fåtölj eftersom ensamma barn inte fick åka sovvagn.

Folket runtomkring henne hittade sina anhöriga och skyndade från perrongen. Hon stod ensam kvar. Ingen kom.

Hon visste inte vart hon skulle gå och ingen fanns att fråga. Hon stod kvar. Ensammast i hela världen, med sin grå resväska av pressad papp och nedhasade knästrumpor. Övergiven och kissnödig och med tårarna trillande nedför kinderna.

Hon stod nog en timme. Tillslut kom en uniformsklädd man och frågade om hon tappat bort sina föräldrar. Hon visade den skrynkliga lappen med adressen som låg i fickan och mannen följde henne till en taxi och hjälpte henne in. Sa något till chauffören som fnös, men körde.

”Har du pengar?” sa han.

”Ja, jag har 11 kronor”

Bilen stannade utanför ett hus.

”Ge mig dina pengar, det är för lite, men ge mig det du har”, sa chauffören och hon tog upp sin lilla portmonnä och la fram en femkronorssedel, fyra enkronor och fyra femtioöringar. Han öppnade dörren , gav henne resväskan och körde iväg.

Handtaget hade gått sönder på väskan. Det hade släppt i ena sidan. Metallringen hade trilla bort.

En gul vätska rann nedför hennes ben och en liten pöl bildades mellan hennes fötter och hon tittade upp på det smutsgula tvåvåningshuset.

Oäkta barn hade inget värde och hon skulle till släktingar hon inte kände och som inte ville ha henne, men modern var död och hon hade ingen. Socialvårdsnämnden hade hittat faderns bror i en mellansvensk stad och han skulle ta hand om henne, om hon skötte sig.

Hon tittade på fönstren och undrade vilka som tillhörde hennes farbror. Henning Olausson hette han, det stod på lappen.

Hon hoppade över pölen, krånglade upp väskan så gott hon kunde och gick till porten. Den var låst, men på väggen fanns tryckknappar och namnlappar. Hon fick hoppa för att nå till rätt knapp och försöka flera gånger innan hon lyckades trycka in den. Det rasslade i en högtalare och en metallisk röst hördes.

”Ja”

”Goddag, jag heter Karin. Jag är här nu.”

Det knäppte i dörren men innan hon lyckats få upp den och dra med sig resväskan hade den gått i lås igen. Efter ett tag hördes rösten igen.

”Nå, kommer du”?

”Jag kan inte få upp dörren”, sa hon och tårarna kom åter.

Dörren öppnades och en kvinna med blont, lockigt hår, iklädd en grårutig kjol och en rosa kofta öppnade. Tittade granskande på flickungen och nickade inåt trapphuset.

Hon släpade sin väska in genom dörren, stannade och lät kvinnan gå förbi och följde henne upp för de fyra trapporna. Mödosamt halvt släpande, halvt lyftande den trasiga resväskan. Det hade blivit fula repor på den och ena knäpplåset hade öppnats. Locket glipade men som tur var var kläderna fastspända med ett band.

Det luktade mat i trapphuset. Hon kände hur hungern grävde ett hål i magen.

Kvinnan öppnade dörren och en man kom emot dem. Han var lång och mager med mörkt hår och utstående öron. Han rökte en cigarett. Tittade på henne uppifrån och ner, nerifrån och upp.

”Skulle du komma idag? Vi trodde det var nästa vecka.”

”Hon luktar piss”, sa kvinnan.

Mannen tog hennes väska och bar in den i ett litet rum, lyfte upp den på en smal järnsäng med randigt överkast och visade ett skåp.

”Packa upp dina kläder och lägg in dem där”, sa han.

Hon lydde. Det började svida efter de blöta strumporna och underbyxorna, men hon vågade inget säga. Hon packade upp två klänningar, ett par byxor, två tröjor och en kofta. Ett livstycke, fyra par underbyxor och två linnen, en flanellpyjamas och tre par knästrumpor. I en påse hade hon en tvål och en tandborste. Längst ned låg hennes docka. Den satte hon på sängen. Lyfte ned resväskan och knuffade in den under sängen. Hon gick fram till fönstret. Där utanför fanns en gräsmatta och några stora träd. Lite längre bort fanns ett likadant hus, och ett till.

Hon ryckte till när kvinnan kom in i rummet.

”Du kan säga tant Gunnel”, sa hon och nickade att hon skulle gå ut i köket. Tre tallrikar var framdukade på bordet och det doftade stekt strömming.

Stolen hade en tygdyna och hon ville inte sätta sig eftersom hon var blöt.

”Sätt dig.”

Hon stod stum.

”Men sätt dig då.”

Kvinnan tog henne hårt i arman och försökte tvinga ned henne på stolen.

”Nej”, sa hon i en flämtning och ryckte sig lös.

Förnedrad sprang hon från köket men kvinnan kom efter.

”Herregud, hon har pissat på sig!”

Kvinnan öppnade en dörr, pekade att hon skulle gå in.

”Ta av dig kläderna och spola vatten i badkaret! Tvätta dig ordentligt, håret också!”

Kvinnan stängde dörren och sakta klädde hon av sig sina våta kläder. Spolade vatten i karet och klev ned. Varmt och skönt. Hon tvålade och gnuggade.

Kvinnan kom in igen, med en stor handduk. Hjälpte henne att duscha bort all tvål, lyfte henne ur badkaret och svepte handduken omkring henne.

Hon åt strömming och potatis. Sedan kräktes hon upp allting.

Kvinnan suckade tungt och irriterat, gick och hämtade en hink och en trasa.

”Torka”, väste hon mellan tänderna.

Sängen hade en grop i mitten. Där kröp hon ihop. Hon höll dockan i famnen. Huttrade mellan de kalla hårda lakanen. Filten var blå och tunn, kudden luktade malmedel och frasade i örat. Sakta, sakta sjönk hon in i sömnen. Alla ljuden var nya, alla lukterna likaså.

***

Minnena kom tillbaka. Hon satt med sitt lilla barn vid bröstet och såg bilden av sig själv med resväskan i hand på stationen. Barnet sög glupskt, ovetande om vad som skulle hända. Hur länge skulle hon kunna ge sin lilla mat. Domen hade hon fått. Det fanns ingen återvändo. Ett halvår, kanske lite mer.

Hon smekte det mörklockiga barnhuvudet. Drog in doften. Hennes dotter. Bara hennes.

Vem skulle kunna älska henne när inte hon fanns längre.

Vem skulle ta hårt i hennes arm och stänga in henne i ett ensamt rum utan känslor, kärlek och värme.

Vem skulle lämna henne till vargarna.

En liten flicka ensam i världen hade hon varit. En arg tonåring med glödande blick hade hon blivit. En trasig ung kvinna med döden flåsande i nacken var hon.

Och plötsligt hade hon hittat något att leva för.

För sent.

Allt var för sent.

Det fick inte ske.

Ingen skulle få misshandla hennes barn.

Ingen skulle få kalla hennes barn en oäkting.

Ingen skulle kasta hennes barn som en trasdocka.

Sakta la hon ned barnet i vagnen. Ställde sig vid fönstret och tittade ut. Regnet gjorde husen fula, världen smutsig. För henne fanns ingen vacker värld.

Runt barnet i vagnen fanns ett ljus. En aura av guld.

Hon drog för de tunna gardinerna. La sin hand över barnets vackra ansikte. Det fladdrade till under de tunna ögonlocken och sen blev det stilla.

Så lätt var det alltså att släcka en låga.

Hon grät stilla medan nålen trängde in i armvecket. Så tömde hon snabbt hela innehållet. Tog sitt barn i famnen, la sig på sängen och såg mot taket.

Hela rummet fylldes med ett ljus och mitt i ljusskenet såg hon den lilla flickan med sin trasiga resväska skratta och springa mot en kvinna i vit klänning. Kvinnan höll ett barn i famnen. Hennes barn.