Aurora

Aurora





Mannen sköt ut ekan, hoppade vant i båten. Tog ena åran och tryckte en sista gång innan han satte sig, tog den andra åran och rodde med långa tag ut mot solen.
Fjärden låg blank. Här och var snurrade några fjädermyggor ovanför vattenytan. En fisk slog efter dem och det bildades ringar på vattnet.
Mannen i ekan i vattnet bildade en svart enhetlig siluett mot den röda uppgående solen.

Ett fågelsträck flög förbi och fulländade bilden.


Mannen rodde långsamt ut mot grynnan där han hade sina nät. Sköt gratiskepsen i nacken och böjde sig över kanten för att ta tag i flötet. Han stod bredbent i den lilla båten och drog upp sitt nät med kraft. Några silverglänsande fiskar sprattlade. Han lirkade ur dem och slängde dem på golvet i båten. Han tände långsamt sin pipa, vände båten och rodde lika sakta tillbaka. Solen var inte längre röd. Den hade hunnit en bit upp och det skulle bli en varm dag.


En fiskgjuse klagade. Några måsar skyndade mot stenpiren. Långt borta hördes korna råma inför morgonmjölkningen. Ännu var morgonen stilla.


Mannen rodde de sista tagen och lät båten glida in i sanden. Han klev ur, drog in båten en bit på land och fäste repet. De ranka vita björkarnas blad darrade i morgonbrisen som också krusade vattenytan som nyss låg så blank.


Inne i stugan la mannen lite näver på glöden, blåste liv i elden och la in ett par vedpinnar. Satte den svartbrända kaffepannan på spisen, fyllde den med vatten från skopan, la på ett par mått kaffe och tryckte på det buckliga locket.
Han rörde sig långsamt men smidigt. Vana rörelser som han gjort varje dag i många år.
Han hämtade karet med fiskarna som nu låg stilla och tittade på himlen med runda döda ögon.

Han bredde ut en tidning, tog fisk för fisk, satte pekfingret i buken, sprättade upp och befriade dem från inälvor. Han la fiskarna med huvudena åt olika håll på ett halster. Klämde ihop när de var prydligt radade och fyllde halstret. Öppnade spisluckan och la in halstret på glöden.


Han tog sin spruckna kaffekopp. Med tummen torkade han bort gårdagens kafferester, hällde upp nytt, tog en sockerbit i munnen och sög i sig det skållheta kaffet. Smackade lite och reste sig igen för att vända fiskhalstret i spisen.

Ansiktet var fårat. Skäggstubben grå. Näsan en aning böjd, buskiga ögonbryn över de klara mörka ögonen. Munnen var tunn och rak men ögonen var som klara källor. Blicken var skarp. Han tittade ut genom det lilla fönstret. Ut över havet. Hans ögon kunde se vädrets skiftningar. Hans ögon kunde se när havet brusade upp. Hans ögon kunde se i framtiden och i det förflutna.


Han tog ut fisken. Petade av dem på en träbräda och radade upp ytterligare fiskar för halstring. Noggrannt och systematiskt. Han tog en svartnad fisk, öppnade den i ryggen och la det vita köttet på tungan. Njöt av smaken. Sakta åt han. Varje bit fick en ärlig bedömning, likt en vinprovare smakade han som om varje bit var ny för honom.
Efteråt tände han sin pipa, satte sig på farstubron. Ena benet dinglande. Katten kom. Den kröp spinnande upp i hans knä. Förstrött smekte han den grårandiga katten. Länge satt de där.


Flugsnapparparet i holken hade bråda dagar. De turades om att mata. Varje gång de kom med myggor och flugor i näbben satte ungarna igång sin visselkonsert.
Från vassen i viken hördes också rop. Lom, gräsand och svärta. Då och då flög en rovfågel förbi. Slog en och annan gång men missade oftast.


Katten gav upp först. Den reste sig och jamade uppfordrande. Matdags.
Mannen knackade ut pipan mot skoklacken, suckade lite och gick in. En skål mjölk och ett fat med fiskrens, några bitar halstrad blev det väl också.
Sen tog han en lov. Högg lite ved som han la i den prydligt staplade raden av tidigare staplade vedträn.


Dagen var varm. Det måste vara den varmaste dagen för året. Han tog av den blårutiga skjortan. Torkade sig i nacken och hängde skjortan på trappräcket. Han pumpade upp lite vatten. Drack det i långa klunkar. Sen satte han sig i en bleknad stol i skuggan. Drog kepsen över ögonen och lutade sig en stund.


Visst hade han haft en kvinna. Men det var länge sedan. Åren hade runnit iväg. Livet gick sin gilla gång.
En gång var han ung. En gänglig yngling som efter arbetsdagens slit tog cykeln till äventyret.
Biografen i byn, dansbanan eller bryggan där flickorna vände sina ansikten mot solen.
En flicka var vackrare än de andra. Hon hade glada ögon, röd mun och ostyrigt ljusbrunt hår. Han minns den blommiga blusen och den röda kjolen som stod ut som en ballong av alla underkjolar. En tunn sjal som hon knutit över håret och sen runt halsen med knuten i nacken.

Hon hade nått honom till axeln. Liten och nätt med ett klingande skratt.


Det fanns bara hon i hela världen.


Hans arbete fick en mening. Varje dag gick lekande lätt. Han svingade spaden som vore den en fågelfjäder. Sen cyklade han för att möta henne. Hon bodde i byn, han bodde en bit utanför men han cyklade i ur och skur. De höll varandra i handen på bio, han la sin hand över hennes på bordet på caféet. De höll varandras händer när de vandrade längs bygatan.


Han tog bussen till stan och kom tillbaka med två tjocka ringar av guld. Han gav henne den ena på midsommaraftonen då de väntade in solen. De satt och väntade att solen skulle vakna och när den var som rödast trädde han ringen på hennes finger.


Aurora – soluppgången


Mannen vaknade igen. Kepsen hade ramlat till marken. Han lät den ligga. Tog sin cykel och hämtade tidningen. En hackspett slog sin trumvirvel annars hade fågelsången tystnat och luften var i stället full av insekternas surr. Det ångade nästan av skogen när han cyklade på stigen ned mot vägen och brevlådan. Myrstackarna kantade stigen. Cykeln guppade över tallrötterna. För en månad sedan hördes göken, men nu hade den flyttat, förvissad om att någon unge blev väl omhändertagen av fosterföräldrarna.


Den gamla brevlådan rymde både tidningen och dagens post. Det var inte mycket. Han levde i sitt lilla hus, skötte sig själv. Mycket sällan kom någon på besök. Någon gång i veckan spände han cykelkärran bakpå cykeln för att handla i byn. Någon gång om året blev det en bussresa till stan, optikern, vårdcentralen och banken. Någon dator, tv eller telefon hade han inte. Varför skulle han ha det. Han behövde ingenting. Han trivdes gott i sitt lilla hus vid fjärden. Han levde med naturen. I naturens rytm. Han hade allt. Pensionen kom regelbundet de senaste åren sedan han slutat sitt arbete.
Han spände tidningen på pakethållaren, vände cykeln och trampade hem igen. Stekte ett par potatisar och några fläskskivor. Skar en limpskiva och sög upp flottet från stekpannan.
Solen stod högt. Det var varmt. Han la sig på sängen för att läsa tidningen.


Världen kändes långt borta. Den angick honom egentligen inte. Ändå läste han allt som stod i tidningen. Även tv-tablån. Han löste dagens suduku. Mest för att det var alltför varmt att gå en vända i skogen. Inte dags för svamp eller bär ännu. Inte dags för någonting. Värmen var tryckande.
Han låg på rygg i sängen. Tankarna kom åter. Han tittade på sin hand. Den breda guldringen var numera tunn och sliten. Han kunde inte få den av fingret men han visste vad det stod inne i den.


Aurora 21/6 1958


Den sommaren köpte han Husqvarnan. Stolt som en tupp puttrade han in till byn en kväll i juli. Alla ungdomar hade samlats runt honom. Han hade armen om sin fästmö och satte ena foten på motorcykelns fotplatta. Han demonstrerade för de avundsjuka pojkarna. Demonstrerade sin egendom. Drog en repa för att de skulle höra hur motorn spann. Som en katt. Eller snarare som ett rytande lejon. Sen skjutsade han hem sin flicka, försiktigt, men på grusvägen hem till mor och far testade han maskinen. Farten gjorde honom rusig. Han kände sig stark. Motorcykeln var en del av honom.
Torkade vägdammet av motorcykeln innan han till slut slet sig från den, för att få några timmars sömn innan nästa arbetsdag.


Han måste ha slumrat till. När han vaknade igen var solen lägre och värmen hade lagt sig. Han gick ut. Pumpade upp vatten. Vattnade potatislandet. Plockade hallon i en plåtmugg. Krattade grusgången och åt lite av fisken. Han behövde inte lägga näten ikväll. Han hade mat för åtminstone två dagar till. Katten snodde runt benen medan han åt. Han la lite fisk på fatet och katten slök det. Den smakade inte ens, glupsk som den var.


Mannen tände pipan. Gick ned till båten och satte sig i den utan att skjuta ut den. Han tittade ut över fjärden. Solen började gå ned och endast några strålar letade sig mellan träden och glittrade i det spegelblanka vattnet. Han såg en havsörn komma in från havet. Långt borta hördes ljudet av en motorbåt. En bra stund senare kom några svall som slog mot stenarna. Ett par slag, sen var det lugnt. En lom skrek just innan solen försvann. Ett par kråkor svarade. Mörkret lade sig. Tystnaden.
I horisonten såg han att det skulle bli en lika varm dag i morgon.


Hon var klädd i smala svarta byxor, en ullig gul tröja och sjaletten knuten på sitt vanliga sätt. Hon höll sina armar runt hans midja och lutade sin kind mot hans rygg. De skulle se en ny film inne i stan och han körde sin blanka Husqvarna med sin käraste på bönpallen. Hon följde med i svängarna som om de varit en enda kropp. Han var lycklig. Hjärtat svällde i hans bröst. Det gjorde nästan ont. Hennes armar kramade honom. Han kunde känna hennes hjärta. Han ökade farten. De susade fram. Motorcykelns ljud ekade mellan tallarna som kantade vägen.


Han kröp ned i sängen. Minnena pinade honom nu. Det var femtio år sedan. En fluga surrade i fönstret och utanför myggnätet hörde han en kattuggla. Det var varmt. Han kastade sig av och an i sängen. Vände kudden ideligen, men den blev åter våt av hans svett.

Fram på småtimmarna lyckades han somna.
I drömmen såg han hur hon låg på vägen. Blodet rann ur hennes mun och hon hade ett stort sår i pannan. Sjalen hade glidit ned från håret och låg som en snara runt hennes hals. Ena skon var borta och kroppen låg i en onaturlig vinkel. Ögonen var slutna och munnen halvöppen. Blodet som rann från munnen var så mörkt, nästan svart.
Det stod en bil i diket. Han såg hålet i vindrutan och sin motorcykel framför bilen. Framhjulet var vridet. Styret var avbrutet.
Inne i bilen skymtade han två blodiga ansikten. Ögonen var vidöppna. Ögonen var som gapande hål. Två unga män med döda ögon.


Han svävade ovanför. Han såg sin kropp sittande vid flickan. Hans händer var blodiga. Hans ansikte var vått. Av blod och av tårar. Han såg bilden. Som en tavla såg han den framför sig. En tavla i färg med det röda blodet i centrum. En tavla som i verkligheten var slutet på tre unga människors liv. Varför skulle han vara den som såg tavlan. Varför måse han se sin älskade dö. Varför fick de inte ett liv tillsammans.
Långsamt drogs han bakåt. Hans kropp flög iväg. Bilden blev allt med diffus. Han kunde inte längre se.


Mannen vaknade av att solen letade sig in genom fönstret. Han reste sig ur sängen. Drack lite vatten. Fyllde kattens skål. Klädde sig och gick ut i gryningen. Kisade mot horisonten. Tände pipan. Tog en tur runt husknuten. Hörde en räv skrika. En kråka svarade. Annars var det tyst. Dagen hade inte vaknat. Ett rött band bildades vid horisonten.


Han sköt ut båten och hoppade vant i. Knuffade med ena åran så att ekan gick fri. Sen satte han sig. Tog årorna och rodde med kraftiga tag. Fjärden låg blank. Inte en krusning. Myggorna snurrade vid vattenytan. Det skulle bli ytterligare en varm dag.
Han rodde förbi grynnan.
Mannen båten och havet bildade en svart siluett mot den röda solen. Årtagen blev snabbare, målmedvetna. Det var bråttom nu.
Han måste hinna innan solen steg högre på himlen och förlorade sin röda färg. Han rodde rakt in i den uppgående solen,


Aurora!

Cirkus

Cirkus Jag stack min vita lilla hand i pappas stora, bruna, varma. Pappas händer var alltid varma och torra. Det var skönt att hålla hans hand. Jag iakttog pappas händer vid matbordet, när han läste eller stoppade pipan. Han hade vackra händer, jämna fina händer och välansade naglar. Varje söndag skar han sina naglar på ett särskilt sätt med sin illvassa pennkniv. Sen drog han med eggen för att jämna till den skarpa kanten som hade bildats på nageln av snittet. Pappa hade starka händer. Han lärde mig att bryta arm, och det blev jag en fena på. Jag bröt arm med bråkiga elever under många år som lärare och det gav mig respekt och erkännande. Jag hade min grå ullkappa med den lilla hatten som hörde till och håret var flätat i två flätor som låg omlott i nacken och var fästa vid öronen med vita rosetter. Jag hade den röd och vitrandiga klänningen med vit krage som vi köpt av gårdfaruhandlaren som senare hängde sig på vinden till Hälls Bageri, där vi brukade köpa limpa och sockerkammar. Knästrumporna hasade hela tiden och jag hade inte mina svarta lackskor utan de bruna promenadskorna, eftersom det kunde vara smutsigt på golvet, hade mamma sagt. Pappa hade bruna byxor och kavaj. Och hatt. Han hade inte rutig vardagsskjorta utan en vit och över den hade han en stickad slipover. Det kan bli kallt, hade mamma sagt. Vi gick efter maten. Mamma ville inte följa med. ” Näe, huvva, det luktar så illa”. Det var högtidligt att gå med pappa. Jag hoppade och skuttade vid hans sida och tittade upp på honom. Han hade den krokiga pipan i mungipan och höll den med sin fria hand. Hans raka stora näsa, det grå håret som han försökte färga svart men alltid misslyckades och hans väderbitna hud. Jag var stolt över min vackra pappa. Hans ögon glittrade alltid. Han lyfte på hatten när vi mötte damer, nickade åt männen. Jag pladdrade på och pappa skrattade och svarade. Hans tålamod var oändligt. Vi passerade järnvägsövergången, där jag och Peter legat på rälsen för att se om tåget skulle hinna stanna, men blev bortryckta av en ilsken farbror som frågade om vi var riktigt kloka. Vi gick längs Prästgatan, vid poppelallén. Ett malmtåg rullade förbi oss, ned mot stationen och Svartökajen. Vi räknade vagnarna. Pappa fick dem till 58 och jag fick dem till 57 men ingen av oss hann räkna om, innan tåget passerat. Vi gick förbi Tigerns mataffär, ASEA-huset och tant Hilmas bruna hus, förbi Skrothöglunds rödbruna plank och så äntligen.....det stora öppna torget, där man åkte skridskor på vintern och där torghandeln var intensiv hela året. I folkmun kallades platsen Loet, eftersom kvarteret hette så. För mig var det bara Loet där bönderna som kom in från byarna runt omkring, sålde sin potatis, ved eller hemvävda mattor. Hästarna brukade stå med mulen i en tornister med havre, men ibland kunde ägaren ta bort den så att jag kunde få ge hästen en sockerbit. Loet var en samlingsplats dit stadens invånare gick på söndagarna för att småprata med varandra och titta på månglarna som sålde ballonger och vindsnurror till barnen, när bönderna med sina hästkärror hade helg. Loet var förändrat till oigenkännlighet. Brokiga husvagnar av trä var uppställda överallt, ett skrangligt staket stod runt hela området och det vimlade av folk innanför och utanför. Utanför var det finklädda människor, män, kvinnor och förväntansfulla barn. Några ensamma busungar pilade runt och bråkade och på insidan sprang skitiga, krullhåriga, mörkhyade småbarn. Stora, brokigt klädda kvinnor med guldringar i öronen och yviga svarta hårsvall som bristfälligt doldes under sjalar med glittrande stenar, lagade mat i stora grytor utomhus. Långa, vida kjolar, brun hy och leenden som blottade svarta gluggar mellan enstaka tänder. Glittrande guldarmband och tjocka guldlänkar i rader runt halsarna och de yppiga barmarna. Klädstreck mellan husvagnarna, tjocka rep där hästar, åsnor och kameler stod tjudrade och vagnar med galler där man kunde skymta björnar och tigrar. I ett hörn stod fem enorma elefanter. Mitt bland alltihop reste sig det stora cirkustältet med blått tak och randiga väggar. Det doftade matos som blandade sig med hö, sågspån och hästlukt. En lång kö av människor ringlade sig fram till en cirkusvagn med lampor i olika färger som bildade ordet KASSA. Jag kunde läsa redan fast jag bara var fem. Vi ställde oss i kön. Pappas hand var stor och varm och det kändes tryggt och skönt att hålla i den i det virrvarr som rådde runt omkring oss. Jag tittade storögt på allt som hände. Pojkar klädda i korta röda jackor med guldknappar och flätade guldband och små röda mössor mitt i det svarta håret gick omkring och ropade :”prågram!” ,” prågram!” Pappa vinkade till sig en av dem och köpte ett program som jag fick hålla i min hand. Jag frös av spänning och förväntan. Vågade inte släppa pappas hand för att titta i programmet. En trappa ledde fram till kassan och en kvinna med röda naglar, gnistrande svarta ögon och en sidenhätta på sitt stora lockiga hår tog emot pappas pengar och gav honom två biljetter. LOGE stod det. Konstigt, jag tänkte på logen hos farbror Oskar och faster Ida. Vi fortsatte framåt och en ung man i svarta smala byxor och röd kavaj lotsade oss förbi dem som stod i kön upp till trapporna som ledde in i tältet, lyfte på en blå gardin och gick före oss : ”lårsen, min herre, lilla freken..” sa han och hans tänder var bländvita mot hans mörka ansikte . Längst fram, vid den runda manegen fanns fem rader med röda sammetsklädda stolar ställda i grupper med gångar mellan. Mannen visade oss våra platser, längst fram alldeles nära gången där djuren och artisterna skulle komma in. ”Det är bara cirkus en gång om året” sa pappa ”klart vi ska sitta så vi ser bra”. Det sorlade av röster, det doftade av färskt sågspån och jord, orkestern, på en balkong ovanför entrégången, spelade högt. Trumpeterna var framträdande ”rattatararara ratatararara, rattatara...” lite falskt, lite konstigt men mycket speciellt och medryckande. Pappa kikade i programmet, jag tittade på bilderna men mest tittade jag på folket som vällde in i tältet bakom oss. I tälttaket fanns starka lampor, nät och rep, trapetser och stag. Det såg ut som en stjärnhimmel med alla lampor som lyste. På stolparna fanns strålkastare som var riktade åt olika håll. Flickor i röda jackor, korta veckade kjolar och nätstrumpor, med fyrkantiga lådor på magen ropade : ”tjåklat, varsegod!” De gick runt mellan bänkarna som klättrade längs väggarna, ända upp till takkanten. Allt fler människor fyllde tältet. Jag försökte titta om jag kände någon men det var omöjligt att urskilja ansikten i halvdunklet. Plötsligt blev det alldeles tyst, strålkastarna riktades mot draperiet under orkesterbalkongen som drogs undan och en man med hög hatt och två vackra kvinnor kom in och ställde sig mitt i cirkeln. Kvinnornas kläder gnistrade i strålkastarskenet. ”Maine damer unt herrar”....sa mannen......”Villkomna till årets stååra zirkos....” En clown i stora svarta byxor och plommonstop snubblade in och gjorde tokiga saker. Cirkusdirektören försökte sjasa undan honom, men han fortsatte. Alla barnen i tältet skrattade och pappa knuffade mig i sidan och skrattade han med. Det hade börjat......jag satt trollbunden och såg hur de beigeklädda cirkusarbetarna rullade ut mattor, rullade in stativ och pallar. Hur vackra kvinnor i åtsittande glittriga trikåer svingade sig i trapetser, gick på lina eller böjde sina kroppar som om de inte hade något skelett. Hur män jonglerade, cyklade eller kastade sig mellan varandra högre och högre upp i pyramider av människor. Clowner som tumlade runt, spelade olika instrument och lurade varandra. Ibland gick de fram till ringen för att skoja med barnen, men då kröp jag bakom pappas arm, så att de inte skulle se mig. Elefanterna kom in. Fem stora elefanter och två små ungar. De gick efter varandra och höll varandra i svansarna med snablarna. På huvudet hade de pärlbroderade hjälmar. De små ungarna sprang fort, fort med sina små ben för att hålla jämna steg. Mitt i manegen stod cirkusdirektören med en lång piska som han slog med så det smällde som pistolskott. Elefanterna gjorde olika saker, de lade sig, satte sig, stod på knä eller ställde sig med fötterna på varandra och till sist stod de på bakbenen mot varandra och bildade en tunnel så de små ungarna kunde springa igenom. Varje gång de gjort något bra fick de godis i snabeln av mannen. Ungarna sprang fram och tiggde hela tiden, de försökte till och med stjäla godbitar ur hans ficka. Jag fick tårar i ögonen när jag såg de stora djuren utföra konster. Då hade jag ingen tanke på att de inte hade ett värdigt liv, jag bara njöt av att se de vackra djuren. När de gick förbi våra stolar och svängde med snablarna ville jag så gärna sticka fram en hand och känna på den tjocka grå huden. De doftade gott, nästan som hästar. Det var cirkusdirektören som hade hand om djuren. Det var han som bestämde. Hans fru kom in i manegen med två vita hästar, en red hon på och en hade hon i tömmar framför sig. Hon hade blå gnistrande kläder och en blå mantel som låg över hästens bakdel. Båda hästarna hade blå plymer och silverglänsande träns. Hon red något som pappa sa hette högre skolan, passage, piaff, piruetter, levader och courbetter. Båda hästarna gjorde rörelserna samtidigt. När publiken applåderade bugade hästarna, med ena frambenet böjt. Jag älskade skådespelet. Sen kom massor av hästar in, först var det svarta och vita hingstar med olikfärgade plymer. Några hade munkorg. De sprang i olika formationer till musik. Det var som balett. Piskan ven och smällde och hästarna gjorde olika konster. Sen släpptes fyra små ponnies in, två svarta och två vita. De gjorde samma saker som de stora hästarna men ibland kröp de under eller hoppade över någon av de stora. Alla hästarna fick godis och klappar av mannen. De utförde sitt program utan att någon gjorde fel. Jag såg deras ögon tydligt. Det var inga lyckliga ögon, bara lydiga. Clowner kom in med jämna mellanrum. De var roliga men en av dem var elak. Han hade vitmålat ansikte och han lurade alltid de andra. Jag tyckte inte om honom, han skrek och domderade och vann alltid när de tävlade om något. Han spelade trumpet. Pappa sa att han hette Pierrot. Pierrot gav mig obehag. Under pausen kunde man gå runt bakom tältet och se djuren. Hästarna stod bundna utan väggar mellan sig och över dem fanns vita tältdukar som fladdrade i vinden. Vi gick runt och tittade men man fick inte klappa. En av elefanterna hade en korg på ryggen och den fick barn sitta i. Pappa undrade om jag ville det, men jag vågade inte. Då fick jag istället en jordnöt av mannen som ledde elefanten. Han visade hur jag skulle hålla den så att elefanten kunde ta den med sin snabel. Jag gjorde så och elefanten tog så fint med den allra yttersta spetsen så den nuddade inte ens min handflata. Sen fick jag klappa den skrovliga huden. Handen minns ännu hur det kändes. Musiken började spela och det var dags att gå till sina platser. Under pausen hade man satt upp en hög bur inne i manegen. Från buren ledde en gallergång just förbi våra platser och ut ur tältet. Musiken spelade ödesmättad musik och plötsligt gled en tiger in, så en till och en till. ...Deras steg var ljudlösa och de hoppade upp på var sin pall. En vitklädd man med en käpp och en piska gick in i buren och grinden stängdes. Utanför buren stod två män med gevär i händerna. Musiken var suggestiv. Mannen gick fram och klappade tigrarna, de slog efter honom med sina tassar. De sprang på hans order, hoppade, kröp, rullade runt. De hoppade genom olika ringar, genom eld och över varandra. Två tigrar verkade vara ovänner så domptören fick klatscha till dem med piskan. Det var spännande och tigrarna morrade och lät. De såg ut som stora snälla katter och de hade en särskild doft. Jag hade velat känna på den randiga pälsen. Tigrar har sedan den dagen fascinerat mig på ett alldeles särskilt sätt. Jag hade velat sträcka ut handen och ta på dem när de försvann genom gången, bara en meter från mig. Clownerna kom in och avledde publiken medan de beigeklädda ynglingarna monterade ned buren och föreställningen kunde fortsätta. Jag såg inte mer. Mina tankar var hela tiden hos tigrarna. De stora vackra djuren. Så smidiga med ljudlösa rörelser och deras dova läte. Jag var totalt förälskad. Inte ens björnarna, kameler, åsnor och andra djur kunde få mina tankar från de stora kattdjuren. Nummer efter nummer passerade. Huvudattraktionen, innan ljuset slocknade och ridån gick ned, var två män och en kvinna som kastade sig högt, högt under tälttaket mellan trapetserna, i livsfarliga hopp, utan skyddsnät. Musiken tystnade, endast en låg trumvirvel hördes, publiken höll andan..... När vi kom ut hade solen sjunkit bakom hustaken. Man kunde skymta aftonrodnaden mellan de halvhöga byggnaderna. Popplarnas klippta siluetter var svarta mot julihimlen. Kvällsbrisen var lite kylig. Jag drog upp mina knästrumpor. Pappa tände sin pipa och glöden lyste röd. Vi gick tysta hemåt. Min hand i hans efter en förtrollad kväll. Mars 2010

Naturbarn

Vägen låg rak framför honom. Mil efter mil kantad med skog. Inte en bil hade han mött den senaste halvtimmen. Radion funkade inte. Bergen runt omkring störde mottagningen men han hade hittat en cd i handskfacket som han tryckt in och den malde på, om och om igen. Inte hans musik, men bättre än den eviga tystnaden.

C-G Lundgren hade anlänt till Kallax flygplats utanför Luleå kvällen innan, tagit den bokade hyrbilen och kört in till stan och hotellet. Druckit minst en whisky före maten, två glas vin till den ugnsstekta rödingen och en konjak till kaffet innan han gått upp på rummet, duschat och lagt sig. Han var jävligt irriterad över att han, vid sina 62 år fick åka på ett uppdrag att intervjua ett satans naturbarn utanför Kiruna istället för att få smörjobben som de unga, nyutbildade lejonen alltid fick trots att de hade bristfälliga kunskaper om det mesta. Han visste hur ytlig utbildningen var nu för tiden, eftersom han själv jobbat några år i Göteborg på journalisthögskolan, men blivit övertalig då man ville genomföra en rationalisering med lärargrupper istället för att satsa på experter. Det gjorde att journalister idag vare sig kunde skrivregler, stava eller formulera sig med stil. Allmänbildningen, den var borta sedan länge, ingen jävel kunde längre associera till vare sig det ena eller det andra.

När han vaknat hade huvudvärken malt. Alla dessa jävla nätter på hotellrum i alla jävla landsortsstäder.
”Du CG, du kan väl ta Kiruna, du känner ju till lapparna där uppe, jag menar du hittar ju och så...”

Anders, redaktionschefen hade kastat en menande blick bort mot lejonen., som hade svårigheter att inte skratta ihjäl sig bakom dataskärmarna.
CG hade protesterat, ”Nej, vafan, jag ska ju....” till ingen nytta. Några timmar senare satt han på planet till Luleå. Lika så gott det. Hemma var det ingen hit. Det var länge sedan han känt glädje att åka hem efter jobbet.

Carl-Gustaf Erik Lundgren, född 1947 i Luleå. Ende sonen till förmannen på NJA, Erik Gustaf Lundgren och hans maka Astrid Lundgren, född Bergström. Båda föräldrarna var födda och uppvuxna i Luleå. Modern visserligen i Notviken. Hennes far hade jobbat på lokverkstan men omkommit i en olyckshändelse strax efter CG:s födsel. Han hade bara sett morfadern på bild. Mormor Anna hade han dock tillbringat många eftermiddagar hos, när mamma börjat jobba som hotellstäderska på Stadt för att dryga ut familjens inkomster så att de kunde ta en charterresa till Mallis varje år på 60-talet. CG var döpt efter Lillprinsen. ”Pinsamt...vem i helvete vill vara döpt efter honom. Syrran, Anna Margareta var också döpt efter de kungliga, närmare bestämt efter den äldsta Hagasessan.
Ja, herrejävlar....Morsan hade väl också någon anknytning, var det inte nån jävla prinsessan Astrid någonstans i rullorna? Margareta, syrran alltså, hade saligen insomnat för två år sedan i en elakartad bröstcancer. Som tur var, inga barn och ingen man. Hon hade vigt sitt liv åt kyrkan, diakonissa. ”Gud vet om hon inte var flata också.”
Inte för att CG hade något emot det. Var och en får sköta sitt.

Morsan hade alltid tjatat om barnbarn, att få bli mormor, men nu har hon ingen glädje av barnbarnen. Dement var hon väl inte, men hade ingen koll på någonting.
”Barnbarn! Träffar pojkarna någonsin sin farmor? ” CG hade då inte hört av dem på länge, och han hade inte hört av sig till dem heller. Det blev liksom aldrig av och tillslut, när det har gått alltför länge, ja då blev det pinsamt. ”Undrar just om han själv hade barnbarn?”

Mobilen ringde. CG letade i fickorna. Fan, den fanns där bak i jackan. Han kände med handen men nådde inte, förresten hade telefonen redan slutat ringa. Det var nog Monika. Han hade glömt att ringa igår. Han hade somnat med TV:n på och när han vakande igen var det för sent att ringa. De hade inte längre något att säga varandra, Monika och han. De hade inte mycket gemensamt längre, över huvud taget. CG undrade ibland varför de egentligen hade flyttat ihop. De var inte samma sort. Inte ens sexet hade varit bra och nu var det i princip obefintligt. Han funderade när de hade älskat senast. Älska, det var det väl inte fråga om heller. Lätta på trycket var väl snarare ordet.

Monika Louise Stoltz, 58 år, född i Sundsvall. Bibliotekarie. Numera jobbade hon med E-böcker. Hon hade gått en datakurs för tolv år sedan och efter det hade hon fortsatt att utvecklas. Hon reste ofta i jobbet, precis som han.
Till en början hade de båda fått energi av resandet. På fredagskvällarna hade de lagat mat och druckit vin och berättat för varandra om sina upplevelser. Monika hade blommat upp. Hennes kinder blev röda av entusiasm när hon pratade. Kanske av vinet också.
CG tystnade allt mer. Hans trista reportageresor gav honom ingen tillfredsställelse längre. Medan Monika blev levande. Hon märkte inte att det bara var hon som pratade till en början, men senare blev hon sur för att han inte delade hennes entusiasm och så slutade de trevliga matlagningsstunderna med vin. CG tog allt oftare en whisky istället för mat och somnade framför Rapport. Monika åt innan hon kom hem, oftast med någon väninna. Hon satt hellre framför datorn än framför Tv:n och så hade det varit nu i över ett år.

Monika hade varit gift med en annan bibliotekarie. De hade träffats i Borås när de gick utbildningen. Monika hade blivit gravid redan innan examen. Hon tog examen när flickan var ett år. Sen skildes de. Flickan visade sig ha en obotlig sjukdom som gjorde henne allt mer vårdkrävande och Monika tvingades till slut att lämna henne på en institution. Flickan dog innan hon fyllde sex år. Monika flyttade till Örebro och det var i Örebro hon träffade CG. Han gjorde ett reportage om biblioteket på högskolan. Monika jobbade där. Hon gillade CG för hans språk, hans dialekt och hans allmänbildning. De träffades under åtta månader innan de beslöt att flytta ihop. CG hade varit ensam i några år redan. Hans radhus i Vivalla var totalt nedgånget, så de flyttade in i Monikas tvåa i Brickebacken, lejde folk som renoverade huset och flyttade in till julen 1987. Monika hade fått fria händer inom rimlighetens gränser. CG var nöjd med arrangemanget. Han var egentligen fortfarande nöjd med att ha Monika i huset. Hon skötte sysslorna och lät aldrig hemmet förfalla.

Hans första fru Ami hade inte haft förmågan. Hon lät allt falla ihop innan hon frustrerat börjat famla mitt i skiten. Ingenting fungerade. Ingenting hade sin plats oavsett vad det gällde. När förste pojken kom blev det katastrof. Hon hittade ingenting, ungen skrek oavbrutet, eftersom hon inte kom ihåg mattider, blöjbyten eller sovtider. Konstigt att Niklas hade överlevt.
CG hade träffat Ami på en fest. Hon var söt som en karamell. Dotter till en höjdare i Göteborg. I hennes hem hade det funnits tjänstefolk. Amis mamma gick på luncher, afternoon tea och modevisningar medan en nanny skötte barnen. Ami var yngst och hade två bröder som gjorde djävulskap hela tiden. Ingen av föräldrarna satte gränser, barnen skulle ha sin frihet.
CG hade blivit fascinerad av Ami. Hade aldrig träffat någon med sådan klass. Att hon följde med honom, valde honom, hade gjort honom stolt och smickrad. Alla var avundsjuka på honom. Ami var den alla ville ha, i alla fall att visa upp. Snygg, sexig, säker...De gifte sig på en resa till Paris, mot hennes föräldrars önskan.

Niklas var bara ett år när Ami blev gravid igen och de hade separerat innan Tobias föddes. CG hade börjat med goda föresatser om att träffa pojkarna varje vecka. Han fixade schemat på jobbet så att det skulle funka men efter ett tag körde det ihop sig och mötena blev allt mer sällan. Pojkarna växte upp hos morföräldrarna och sen blev det internatskolor. CG kände att han inte hade någon del i dem sedan länge och nu var de vuxna. Niklas jobbade visst i databranschen och Fredrik hade något med bilar att göra och bodde i Canada. CG hade inte ens deras mailadresser längre. Det dåliga samvetet gnagde ibland men även det hände allt mer sällan. Ami hade han inte sett på mer än trettio år.

Mil efter mil. Ibland öppnade sig skogen och ett hus dök upp. Många hus stod tomma, stora fina gårdar hade bara övergetts. CG förstod varför. Här kunde ingen bo. Ingen affär, ingen post eller bensinstation. Därtill ingen skola och inga jobb.

Så småningom började han närma sig Kiruna. Han tänkte checka in på hotellet och äta en bit innan han sökte upp Elli Svonni, naturbarnet. Hon skulle bo åt Nikkaluoktahållet.
Solen lyste på Kebnekaisetopparna. Staden ringlade sig upp för berget och i bakgrunden såg han alla gruvområden, alla slaggfält. En märklig syn.
Han svängde in på Ferrums gästparkering. Tog sin väska och jackan ur baksätet, knäppte igen centrallåset och gick med långa steg in i byggnaden. Kände att han behövde på toaletten.
Han fick sitt rum, tog hissen upp och installerade sig. Rummet hade utsikt över fjället. Solen lyste fortfarande på den eviga isen. De tre topparna med glaciären emellan. Han hade varit här förr utan att ha sett Kebnekaise. Oftast ligger topparna i dimma.
CG tog en dusch. Iklädd handduken satte han sig på sängen med mobilen. Det gick inte att få liv i den.
”Fan, slut batteri.” Det slog honom att han inte packat laddaren. I sin egen bil hade han en extra, men nu hade han ju hyrbilen. ”Jävlar....måste kolla om de har någon i receptionen”. Han hade en Sony Ericsson av en äldre modell. Det måste väl finnas laddare i alla fall. Måste komma ihåg att fråga innan han gick från hotellet.

Några laddare fanns inte. Fick väl köpa en någonstans. Klockan var kvart över två. Inte fanns det någon öppen restaurang heller men ett café där han tog en baguette och en kopp kaffe. Han gick en runda innan han återvände till hotellets parkering utan att hitta något ställe att inhandla mobilladdare. Jävligt irriterande.

Han körde ut ur stan. Svängde mot Nikkaluokta. Vägen gick lågt, kantad av små buskage av fjällbjörk, sälg och annat sly. Han skulle svänga efter ett par kilometer, vänster. Kan körde sakta framåt, såg en blå brevlåda och svängde. En liten glänta öppnade sig.

”Fan vad med mygg det måste vara här. ”

Innan han hunnit ur bilen kom en mycket liten kvinna fram emot honom.

”Ska'ru ha kaffe”, sa hon och sträckte fram en kåsa av masurbjörk halvfull med rykande hett kaffe. CG tog emot kåsan, hon höjde sin hand med en annan kåsa, till hälsning. De tog var sin klunk, samtidigt. ”Hur fan kunde hon veta att jag skulle komma just nu?” Kaffet var skållhett.

”Jag såg att du kom”, sa hon.

”Vaddå såg”.
Vägen syntes inte från det här stället. Slyskogen var tät och vägen låg en bit ifrån. CG kände att det här inte skulle bli en normalintervju. Det var något som inte riktigt stämde.
”Vad hade han här att göra?”
Tidningen hade påbörjat en serie reportage med ”udda personligheter”, original som levde i landets olika delar. Det här naturbarnet, Elli Svonni, samekonstnär hade någon letat upp och han var den som fått henne på sin lott bara för att han var norrbottning.
”Levde den här kvinnan här, mitt i mygghelvetet?”

Elli Svonni kunde inte vara mer än en och en halv meter lång. Hon hade korpsvart hår knutet i två bollar vid öronen. Hon hade en sämskskinnsklännng kantad med grön filt och broderad med tenntråd. Svarta skinnbyxor och näbbskor på fötterna och ullsockor vars långa skaft stack upp ur skorna.
Mitt på huvudet satt en liten röd filtkalott, också den broderad med tenntråd. Hon hade stora silversmycken både runt halsen och i öronen. Bredvid henne stod en svart lapphund och svängde långsamt med svansen. Den såg avvaktande på CG, inte direkt välkomnande.
Kvinnans kropp såg ut som en fjortonårings, men hennes ansikte gav ingen ledtråd om ålder. Hon kunde vara allt mellan trettio och hundratrettio. Ögonen var små, svarta och pigga, inramade av täta, korta, svarta ögonfransar och kraftiga ögonbryn. Näsan var liten och smal och munnen som ett streck men det mest markanta var huden. Den var brun och blank som polerat läder. Inte en rynka kunde man ana. CG hade aldrig sett något liknande. Den här kvinnan var vacker på ett alldeles särskilt sätt. Fullständigt unik.

CG sträckte sig efter sin ryggsäck i bilen. Ur den fiskade han upp sin kamera och en liten bandspelare. Han rasslade av några bilder. Elli Svonni hade vänt sig om och gick mot en timrad koja. Hon gick bredbent och ljudlöst. CG hade fullt sjå att hänga med. Det fanns ingen stig bara starrgräs i tuvor och fjällbjörkar som slingrade sig efter marken.
Kojan var inte stor, den stod ovanpå stora stenar, var svarttjärad och hade bara ett renskinn i dörrgluggen. Utanför fanns en eldstad med en järnställning. Kaffepannan stod på en sten i elden, svartbränd. Runt kojan var slanor nedstuckna med rep knutna som ett klädstreck eller ett slags staket.
Elli hoppade upp på stenen utanför dörrgluggen, vek undan renskinnet och sa: ”Vänta”.
Hon slank in och efter någon minut kom hon ut igen med ett knyte i famnen. CG funderade på om han ens skulle slå på bandspelaren. Hon var ju inte precis talför, denna Elli Svonni.
”Sitt” sa hon och pekade på en sten, själv vek hon bara undan benen och satt plötsligt på marken. CG satte sig på stenen, inte utan viss möda.
Elli bredde ut en filt mellan dem. Sen la hon ut benbitar, glaspärlor och små lysande stenar i ett mönster. Samtidigt började hon att sjunga. En entonig sång med ord som CG inte kunde tyda. Han insåg att det var en jojk. Den höll på i många minuter och Elli såg ut som om hon varken hörde eller såg något trots att hennes ögon var klara och blixtrande.
När hon slutat, lika plötsligt som hon börjat, samlade hon ihop tyget, reste sig hastigt och sa:
”Din jojk. Du ska gå nu”.

Hon hoppade in i kojan, hunden hoppade efter och de kom inte ut igen.
CG försökte ropa, tigga, be att hon skulle ge honom en förklaring. Han ville ta fler bilder men det kom inte ett ljud från kojan. Det var som om han drömt alltsammans, det enda som vittnade om att hon funnits, var elden som fortfarande glödde. Han gick bort till kojan och försökte kika in men det verkade inte finnas någon där, inte ens hunden gav sig till känna.

”Vad fan....hon kunde ju inte bara gå upp i rök...”

Han tog lite bilder och backande lämnade han gläntan och gick till bilen. Han hörde en fjällabb skrika sitt klagande. Backade tillbaka ut på vägen och körde tillbaka till hotellet. Det var fortfarande ljust men solen började gå ned och himlen var röd över Kiruna.

CG var skakad när han kom till hotellrummet. Han la sig på sängen och tittade i taket. Somnade och drömde om kvinnan, hunden och jojken. Han kämpade med något i drömmen, kastade sig av och an och vaknade med ett ryck, genomblöt av svett. När han försökte rekapitulera drömmen fanns inget kvar.
Han ställde sig i duschen. Stod länge och lät det varma vattnet forsa över kroppen. Sen tog han telefonen och när han fått linjen ringde han Monika, först hem, inget svar, sen mobilen men där gick telefonsvararen igång. Han klädde sig och gick ned i restaurangen. Beställde en köttbit och en flaska Bordeaux. Efteråt drack han en dubbel espresso och tog en åkerbärslikör. Bad i receptionen om ett par småflaskor whisky och gick upp till rummet. Provade att ringa igen. Han la sig på sängen. Hade svårt att somna. Funderade på om det var någon idé att köra ut till kvinnan nästa dag men bestämde sig för att skippa det. Hon hade tydligt visat att deras möte var över.

Dagen därpå körde CG sin hyrbil mot Luleå. Vägen var rak framför honom. Trettio mil till kusten.
Bara skog.... CG hade ännu obehaget i kroppen. Elli Svonni hade haft en föraning om något. Vad visste han inte, men det var något hon ville säga......

När planet lyfte från Kallax saknades en person. Två dagar senare anmäldes CG Lundgren saknad av sin sambo Monika Stoltz , en hyrbilsfirma i Luleå och av den försvunnes chef Anders Bergner som berättade att Lundgren varit på reportageresa i Kiruna för att intervjua en samisk konstnär. Man kunde konstatera att Lundgren ringt från hotellets telefon både till hemmet och till sambons mobil, men inga meddelanden var lämnade. Lundgren hade betalat hotellrummet med företagets kreditkort. Inga andra uttag hade gjorts.
Efterforskningar gjordes angående den samiska kvinnan, men enligt uppgift hade hon varit död i mer än tio månader. På hennes gamla boplats hittade man inga spår. En falnad eld och en övergiven koja, men inget annat hittade man. Det fanns spår efter en bil på avfarten ned mot boplatsen, men regnet som fallit gjorde det omöjligt att spåra däckmönstret. Bilfirman kunde inte heller ange vilka däck som suttit på Lundgrens hyrbil.
Ingenting tydde på att ett brott hade begåtts. CG Lundgren var och förblev borta.

Storm

Tristessen grävde hål i henne.


Dagarna var alla lika. Så hade hon levt i nästan två år. Friheten hon drömt om hade förvandlats till en bur av glas. Ensamheten var inte längre självvald utan hade sakta omformats till en förbannelse och hennes längtan att få skriva hade förlamats. Hennes tunga hade tystnat och hennes snabba repliker hade blivit stenstoder, omöjliga att modelldelera till bokstäver på vita papper.

Hon utförde sina vardagssysslor mekaniskt. La in tvätten, tog ut tvätten, vek handdukar, tröjor och skjortor medan tankarna fanns någon annanstans. Tiden verkade oändlig och enahanda. Det var bara vädret utanför som ändrade sig. Hon trampade i samma fotspår dag ut och dag in. Hennes fotsulor gjorde gångar i de stenlagda golven. Hennes rutiner utgjorde ett rutmönster i husets atmosfär. Hon levde utan att leva. Hon tittade ut mot havet varje morgon, som väntade hon att förändringen skulle komma, kanske som en krusning vid horisonten. Samma tid på dagen tog hon bilen för att köra till affären, hämta posten och slänga skräp. Grannarna sneglade på klockan, bligade lite åt varandra och log snett. De trodde inte att hon märkte det, men hon såg deras nyfikenhet och deras fördömande miner.
Den galna änkan. Den ensamma kvinnan som bosatte sig i huset vid havet, som stått tomt i så många år. Hon var inte en av dem. Hon talade inte ens samma språk, varken det vanliga eller det sociala.

Som vanligt gick hon ur sängen klockan halv åtta. Som vanligt kläde hon sig innan hon lagade sin frukost. Som vanligt skulle den här dagen bli. Precis som vanligt.
Hon satte på radion. Stormvarning

Hon tittade ut. Havet låg stilla men himlen var oroväckande grå. Det såg ut som om oväder vid horisonten. Snart skulle vattenytan krusas och sen skulle den första vågen komma. Snart skulle de slå upp över stenarna och stänka upp mot hennes trädäck och måla det mörkt. Saltvattnet skulle rinna i rännilar på de stora fönstren och skölja bort de vita saltfläckarna från förra stormen.

Hon drog på sig jackan, tog väskan och bilnycklarna och smällde igen dörren. Fällde upp biltaket innan hon backade ut mellan de två stenstolparna, vände och körde iväg med onödigt hög fart. En grå katt hann nätt och jämt slinka in i rosenhäcken vid brevlådorna som stod på rad längs byvägen. I backspegeln såg hon en man i keps och rutig skjorta sträcka upp sin knutna näve efter henne. Hon ruskade av sig obehaget, ökade farten och snart var hon ute på motorvägen.

Hon valde med omsorg. Hon var noga med vad hon åt och betalade hellre ett par kronor mer för kvalitet. Den irrullande stormen fick henne att handla för flera dagar. Den fick henne att bryta mönstret. Man hade sagt att den här stormen kunde vara många dagar. Den kunde övergå i orkan och man varnade för både strömavbrott och trafiksvårigheter på radion. Lokalbefolkningen uppmanades att hålla sig inomhus och man avrådde människor att köra på de kustnära vägarna. Man beräknade att de första vindbyarna skulle anlända redan vid middagstid.

Regnet föll med tunga droppar när hon kom ut från köpcentret. Snabbt lastade hon in kassarna och beslöt att inte köra omvägen till bageriet utan ta snabbaste vägen hem. Vindrutetorkarna kunde knappt hålla sikten fri och nu kom vinden. Den ruskade hennes lilla bil och hon märkte att det läckte in vatten i en springa vid taket. Hon skulle ställa bilen under taket, tänkte hon, men det innebar att hon skulle få gå en bit i regnet och med alla kassarna kunde det bli besvärligt. Om hon bara kom hem innan det blev värre.

Himlen var svart fast det var mitt på dagen. Hon hamnade mellan en massa långtradare och sikten var så dålig att hon inte vågade köra om. Regnet sköljde över rutan och hon kände hur hon blev kall och blöt på armen och låret av vattnet som rann in vid taket.
Äntligen kom avtagsvägen. Hon stannade vid brevlådan och kämpade upp dörren mot vinden. Lådan var full, locket öppet och allt förstås genomblött. Ett par vadderade kuvert och ett långt papprör. Måtte inte innehållet vara förstört. Hon hade köpt en akvarell av en konstnär vars bilder hon förälskat sig i. Hon antog att den låg i röret. Inte hade den varit billig och hon ville inte att den skulle vara förstörd.

Hon körde bilen ända fram till dörren för att. Låste upp, lastade in sina varor innanför dörren, stack fötterna i gummistövlarna och gick ut till bilen igen för att köra in den i skydd från regnet. Det var då hon något som avtecknade sig i ljuset som föll genom dörren.

En lång, mörk figur i slokhatt och långrock stod i hällregnet bara några meter ifrån henne.


*


I den gula lekstugan hade hon hittat sin ensamhet.
Hon var ett ensamt barn, men inte olyckligt. Hon tyckte om att sitta på golvet i sin gula lekstuga och känna tystnaden som fanns därinne medan ljuden var som en kuliss utanför. Ljudet av bussar som passerade. Det var ett särskilt pysande ljud, som lämnade en doft av fotogen efter sig. Hon tyckte om doften. Ibland doftade det nybakt bröd från bageriet som låg i samma kvarter. Doften var söt och varm men den framkallade ingen längtan hos henne.

Längtan kände hon när hon under kalla vinterkvällar låg på rygg i snödrivan och såg norrskenet spela över henne. Hon förnam en doft, liknande doften från bussarna som passerade, men mycket mer subtil. En svag doft av äventyr. Norrskenet ljungade och flyttade sig över himlen och hon glömde att hon frös. Hon låg där och kände evigheten medan norrskenet sjöng för henne. Samma ljud som hon kände inom sig när hon tänkte på älvor som dansade.
Oweeee, oweeeee hörde hon inne i kroppen medan himlen sprakade i rosa, grönt och silver.
Hon kunde inte komma ihåg att hon någonsin kom in från snödrivan. Någon måste ha burit in hennes frusna lilla kropp och bäddat ned den innan förtrollningen var bruten.


*


Hon kände ingen rädsla. Hon hade aldrig varit rädd för människor, men hon stannade instinktivt upp en sekund innan hon fortsatte mot bilen. Gestalten stod stilla men hon kunde förnimma en doft. Det var en man och doften blandade sig med regnet och havet. De flöt ihop till något hon en gång nuddat vid. En doft hon bara känt under ett ögonblick för länge, länge sedan. En hemlighetsfull doft. En doft från en annan värld.

”Jag ska bara ställa bilen under tak...” sa hon samtidigt som hon klev in och startade motorn, backade och undrade varför hon tilltalat denne främling utan att först hälsa eller fråga vad han ville. Varför hade hon inte bara sagt åt honom att försvinna. Detta var hennes värld. Han gjorde intrång.
Det blåste kraftigt och buskarna vid carporten slog mot bilen när hon körde in under taket och i samma stund som hon slog av motorn blev det bäcksvart. Hon satt kvar en stund. Hon kunde inte längre se mannen i slokhatten och hon hade cirka femtio meter att gå mot huset i totalt mörker, motvind och ösregn. Främlingen fanns mellan henne och huset och hon visste inte vad han kom i för ärende. Hur hade han hittat till hennes hus, längst ute på udden, ute i havet som just nu var i uppror. Hon kände en obalans. Hennes inre började blåsa upp till storm.


*


Under föräldrarnas säng fanns lejon. De sträckte sina klor efter henne varje gång de hörde ytterdörren stängas och hon var ensam. De röt också. De röt så högt att hennes röst drunknade i ljudet och därför var det ingen idé att skrika till mamma att hon ångrade sig. Att hon visst ville följa. Hon kröp ihop i fosterställning mitt i den stora sängen så att klorna inte kunde nå och hon höll för öronen så att hon inte hörde de frustande rytandet.
Ibland ringde telefonen. Hon brukade alltid svara när mamma var hemma. Snabbt rabblade hon telefonnumret; 17053, presenterade sig och svarade artigt, men när lejonen röt under sängen och stack upp sina tassar, låg hon kvar, blundade och räknade...två, tre, fyra ilskna signaler.... ”men när kommer mamma då!” När telefonen tystnat fanns ett hål i magen. Hon borde ha svarat. Det kanske var viktigt. Eller pappa! Han hade kunnat skrämma lejonen. Hon blundade igen och lejonen började komma allt närmare. Hon drog klänningen under benen så att de inte kunde nå. Händerna gömde hon under tröjan. Hon blundade hårt och höll andan. Hon var inte rädd. Nej, inte var hon rädd.


*


Hon sträckte sig över sätet och konstaterade att passagerardörren var låst, klev ur, låste förardörren, gick runt för att låsa bakluckan och började gå mot huset. Mannen stod inte kvar och hon kände hur hjärtat dunkade. Hon svalde och panorerade med blicken. Havet brusade och det doftade salt.
Vattnet letade sig innanför jackan och hennes hår var vått som om hon stod i duschen. Förmodligen frös hon för hon kände att hon skakade och hon bet ihop tänderna så det värkte i huvudet. Vinden rev i kläderna och äntligen nådde hon ljuset från dörren. Bara några steg kvar. Hon lyfte blicken, drog efter andan och där stod han. Ljuset föll som en gloria runt den svarta gestalten.



*



En dag stod det en röd cykel vid hennes säng när hon vakande. Röd och blank av märket Hermes. På emblemet fanns två vingar. Cykeln var bevingad. Hon kunde flyga fram på sin röda cykel. Vingarna satt ömsom på henne ömsom på cykeln och de var det snabbaste ekipaget i hela omgivningen. Som blixtar färdades ungarna på sina cyklar, kors och tvärs, uppför och utför. De utmanade ödet allt mer. De var odödliga. Längs kanalens smala stensättning, vidare ut i terrängen, över stock och sten.
Målet, längst ut på flytbryggan där kvinnorna tvättade mattor. Över spången! Det stod mellan henne och den rödhårige. Hon vann. Hon vann för hon var ett med sin röda cykel. Hennes Hermes bar henne mot segrarna.


*


Hon stannade upp och såg in i hans ansikte. Det var fårat och skägget var grått. Hans ögon var mörka, till hälften dolda undet hattens skugga.
Han klev åt sidan, hon öppnade dörren, vände sig om och frågade ”Vem är ni? Varför kommer ni hit i ovädret?”
Han slog ut med armarna och svarade på ett främmande språk något som hon uppfattade som en ursäkt. Hon visade honom att kliva in i hallen. Sparkade av sig stövlarna och slängde jackan över en stol. Hjälpte honom av med rocken som hon hängde på en galge samtidigt som han la hatten på hyllan. Trokade symboliskt vätan av sina händer och suckade lättad.
Havet slog mot de stora fönstren i söder. Vinden slet sönder tankarna. Det dånade i huset. Mannen stod kvar i hallen och runt honom bildades en ring av vatten som rann från hans kläder. Han var lång. Mer än huvudet längre än hon. Hon hade inga manskläder att erbjuda honom men hon visade honom dörren till badrummet och hämtade en handduk och en filt.


*


Hon lärde sig läsa mycket tidigt. Ivrigt slukade hon allt som gick att läsa. Allt och överallt.
Hon läste O-S-C-A-R-I-A, K-O-L-B-O-L-A-G-E-T, M-E-J-E-R-I, H-Ä-L-L-S B-A-G-E-R-I. Hon läste om Milly-Molly och om Kulla-Gulla och om Prinsessan Tuvstarr. Samtidigt som hon läste gjorde hon bilder. Hon gjorde bilder bakom sina ögon och hon gjorde bilder på papper.
Var det något hon avskydde var det de beigebruna ritblocken hon ibland fick. Hon ville ha vita lena ark och hon ritade och målade. Hon skapade fortsättning på berättelserna hon läste. Hon fick aldrig nog.
Hon satt i sin gula lekstuga och målade sina tankar. Ibland på papper men oftast bara i sin själ. Hon fylldes av ord och bilder. Hon lyssnade när vuxna talade. Hon lyssnade på radio. Hon drack kunskap. Hon lärde sig att läsa människorna.



*


Snabbt bytte hon kläder och lindade en handduk om håret. Hon tände en eld i kaminen och plockade in varorna. Satte på vatten till teet och skar av brödet hon hade kvar från dagen innan. Hoppades att det skulle räcka till frukosten, sen fick hon väl baka, om stormen skulle hålla i sig. Hon kände hungersuget som blandade sig med obehaget och behaget att plötsligt inte vara ensam.
Hur skulle hon förhålla sig till främlingen? Hon funderade på om han var efterlyst. Kanske skulle hon ringa polisen. Kanske .. skulle .. hon .. ringa .. till ..pol..
Så blev allt svart. Elden i kaminen lyste röd och hon hörde badrumsdörren öppnas.



*


Skogen var hotfull. Tät och full med skuggor. Hon ville se långt. I skogen lurade det okända. Bakom varje träd, bakom varje rotvälta fanns något hon inte ville se. Hon var ofta i skogen. Hon såg hackspettens röda panna och hörde hans trumvirvel. Hon hörde de tysta suset av en uggla som flyttade sig, skrämd av hennes närvaro. Hon såg trollen som blängde med sina gula ögon. Hon sprang genom skogen, halkade på de bruna barren, kände doften av kåda och lingon. Hörde korpens dova rop och harens skri när räven tog dess unge. Hon såg trollen som log med gula tänder och väntade att hon skulle snubbla på trädrötterna. Om hon gjorde det skulle de nå henne med sina långa håriga händer och svarta naglar. Hon var inte rädd. Inte var hon rädd, aldrig



*



I mörkret famlade hon fram till bordet. Tände ljusen och tog ett med sig för att hitta fler ljus att tända. Hon hade värmeljus i en skål och började sprida ut små lyktor över huset. Han kom in med handduken om höfterna och filten som en sjal om axlarna. Håret var bakåtstrulet och blänkte i ljusskenet. Han iakttog henne medan hon tände ljusen. Han stod tyst och tittade. Hon såg ingenting i hans ögon. Hon såg inte om han var vän eller fiende. Hon såg inte vad han tänkte. Hon kunde inte läsa honom bara alltför väl känna hans närvaro.



*


Hon balanserade på staketet. Varje dag klättrade hon upp på det vita staketet runt den stora tomten och spatserade som om det var en bred esplanad. På utsidan fanns den stenlagda trottoaren och på insidan fanns taggiga rosenbuskar och brännässlor.
Avgrunden.
Ett snedsteg skulle vara förödande. Ibland gick hon baklänges. Ibland blundade hon. Bara för att göra det lite svårare. Ibland hoppade hon på ett ben. Ibland utmanade hon tandläkarens rultige son, men han tröttnade efter att inte ens kunna ta sig upp och hon glänste där hon skuttade fram. Hon gick på lina. Hon flög nästan. Höll ut armarna som vore de vingar. Hon föll aldrig.




*


Hon hällde upp två muggar te och visade honom att sitta, hämtade en sjal som hon la över sina axlar och satte sig mitt emot honom vid bordet med brödet och smöret som en sköld emellan. Han tittade på henne medan hon bredde smör på sitt bröd och gjorde likadant. Hans händer var seniga. Stora och seniga och handflatorna var såriga. Skinnflådda. De blodiga revorna på hans armar flammade i eldskenet. Han åt försiktigt som ville han att brödet skulle räcka länge, men han drack djupa klunkar av teet och hon hällde upp mer.
Det fårade ansiktet var uttryckslöst. Hon kunde inte läsa tacksamhet, inte vänlighet, inte sorg men möjligen en svag nyans av smärta. De satt tysta. Vad kunde de annat göra.
Hennes tankar vindlade som spindelns nät. Plötsligt reste han sig och gick till de stora fönstren som vätte mot havet. Han kisade som om han måste fokusera något genom vattnet som pulserade där ute och som lämnade glittrande pärlor på glaset. Så sa han något. Ett ord hon trodde sig kunna tyda.
”Båten”


*



Hon klättrade högt. Pappa hade knutit ett grovt rep som hängde ned mot marken från en gren, så hon kunde hålla sig i det när hon klättrade. Högt, högt klättrade hon och sen satt hon där och lyssnade på staden. Skatorna i trädet intill skrattade åt henne, men de gillade inte hennes intrång i deras värld.Hon hade utsikt. Hon kunde se över det stora torget där bönderna sålde sin potatis och hon kunde se kvinnor som gick nedför trappan till S-K-O-M-A-K-A-R-E Mattson som hade en bjällra på dörren som klingade. Doften av läder och skokräm letade sig upp till hennes plats och hon andades in den med vällust. Hon kunde se över bageriet och bort mot Maja Lindbergs hus. Hennes ilskna airedalterrier sprang skällande efter staketet så fort någon passerade. Han skällde och frustade och hon gick alltid på andra sidan gatan när hon var tvungen att passera. Hans tänder glimmade genom staketspjälorna. Men rädd var hon inte. Inte rädd...



*



Hon reste sig också upp och gick mot fönstret. ” Din båt? Kom du med båt?”



*


Hon sträckte sig efter repet och gled ned mot marken. Repet skrapade mot insidan av låren och lämnade svidande märken men det brydde hon sig inte om. Där mellan himlen och marken kände hon en frihet. Ibland stötte hon med benet mot trädet så att hon gungade av och an. Hårdare och hårdare. Det gällde att inte missa med foten mot trädstammen för att inte skrapa benen eller krossa knäet. Hon gungade några gånger innan hon gled ned och satte fötterna i marken och förtrollningen var över.



*


Han vände sig häftigt mot henne, sa något med upprörd röst och gick för att ta på sig sina kläder men kastade dem ifrån sig när han kände hur blöta de var, slog ut med armarna i en uppgivenhet som äntligen fick henne att se människan.

Hon pekade på fåtöljen framför kaminen och flyttade fram ytterligare en. Hämtade två glas och en flaska vin. Sen tog hon hans kläder och gick till tvättstugan. Hängde dem till tork och tog med en träningsoverall tillbaka som hon erbjöd honom. Han krängde på sig tröjan och de skrattade båda, ett befriande skratt. Han öppnade flaskan, hällde upp vinet i glasen och sjönk ned i stolen. Han tog en djup klunk, lutade huvudet bakåt och blundade medan han svalde, drog med handen över huvudet, suckade och tömde glaset.



*



Hon höll mamma i handen när de gick i mörkret. Lovikkavanten var tjock och det var krångligt att få grepp om mammas hand. Kylan sved i kinderna och andedräkten såg ut som cigarettrök. Hon blåste. Mamma gick fort. Hon fick halvspringa. Mammas svarta lockiga hår utanför hatten var vitt av rimfrosten som bildades av kroppens värme. Mamma knep ihop munnen hårt, som om hon kunde stoppa kylan från att komma in. Stjärnorna lyste på den mörkblå himlen och för ett ögonblick glömde hon mörkrets svarta skuggor.


*

Hon drack sakta. Vinet fick henne att slappna av. Tankarnas spindelnät brast och drog ihop sig som när man trampar på det i morgongräset. Hon kände sig lugnare för ett ögonblick. Hon hade sett människan i honom. Han var bara en olycklig man som spolats upp på hennes strand av havets vilda vågor. Han var inte hotfull, bara vilsen. Hon satt bredvid en främling, i sitt eget hus, i mörkret.
Utanför dem ylade stormen.



*


När hon höll pappa i handen var de alltid på väg till äventyret. Hans hand var stor, torr och varm och hon kände en ilning av lycka. Hon tittade på pappa och såg hans profil och hon kände en ilning av stolthet. Hon skuttade och pladdrade och pappa hörde hennes pladder och tog allt hon sa på allvar. Hon kände hans värme sprida sig och hon kände en ilning av kärlek.



*


Hans andetag blev djupare. Huvudet föll åt sidan och högerarmen föll ned i knät. Glaset lossnade ur hans grepp och en slinga av håret föll ned över pannan. Hans fårade ansikte såg slätare ut och munnen hade en mjuk böjning. Skägget var grått och svart och några milimeter långt men såg inte ovårdat ut. Hon tittade på hans profil, reste sig upp och tog försiktigt glaset, svepte en filt om honom, la in ytterligare ett par vedträn, blåste ut ljusen och lämnade rummet.
Sakta klädde hon av sig och kröp ned i sängen. Radion fungerade inte. Hon hade glömt att köpa batterier konstaterade hon innan hon gled in i sömnen.

Natten dånade. Havet var i uppror liksom hennes drömmar. Hon kastade sig oroligt i sömnen, föll liksom aldrig i ro. Hon svävade mellan dröm och verklighet. Hela tiden medveten om främlingen i fåtöljen. Hans doft av hav och man upprörde henne. Stormen slet i taket, regnet piskade på fönstren och hennes sinnen var på helspänn. Det fanns något i hennes kropp som ropade av längtan, samtidigt som krampen av misstänksamhet och vaksamhet spände hennes muskulatur till försvar.
Hon tyckte sig höra fotsteg. Hon tyckte sig se en skugga. Hon tyckte sig känna en doft.

Morgonen kom. Utmattad vaknade hon ur drömmen. Öppnade ögonen och lyssnade spänt. Hon hörde ingenting mer än vinden. Regnet hade upphört men havet mullrade. Var sjunde våg slog upp i ett fräsande. Kastade sig mot hennes fönster och rann sakta efter rutan, igen och igen. Så hörde hon det. Ljudet av något som slog emot strandens stenar. Ett ihåligt ljud som hon inte kände igen.

Hon låg kvar och höll andan. Försökte identifiera ljuden. Det var kallt i rummet. Strömmen hade inte kommit tillbaka. Hon hörde ljudet av spolande vatten. Han var vaken.


*


Varje söndagsmorgon vaknade hon till doften av skokräm. Pappa hade brett ut tidningar och familjens skor stor nyputsade och blanka. Delen mellan sulan och klacken var också putsad och sulkanterna. Hon kunde se alla lagren. Vissa hade tre och vissa hade fyra. Vissa av mammas höga klackar hade många lager och var randiga i olika bruna toner. Hennes egna läderstövlar, som hade filtskaft med röda läderskoningar brukade vara slitna på tån, men nu stod de där, skinande blanka igen. Sista poleringen gjorde pappa med en nylonstrumpa. Han drog strumpan över tåhättan, fram och tillbaka. Lädret blev blankt som lack. Doften satt i hennes näsa. En varm och blank doft. En söndagsdoft.



*


Ljudlöst klädde hon sig, rättade till täcket och slank ut ur rummet. Hon kände doften från elden. Han hade tänt i kaminen, men ännu hade inte värmen spritt sig. Hon mötte hans blick och återigen skrattade de åt hans klädsel när han gjorde en ursäktande gest. Han pekade på spisen och skakade på huvudet och hon nickade i samförstånd. Inget varmt te idag, alltså.

De åt under tystnad. Hon försökte utröna hans sinnesstämning, men han röjde sig inte. Hon såg att han tittade på henne, men hans blick tydde inte på vare sig intresse eller tacksamhet, han bara såg på henne, eller igenom henne.
Efter frukosten tittade han ut över havet. Hans blick panorerade. Plötsligt skrek han till, rusade ut i hallen och satte fötterna i de våta kängorna, slet på sig rocken och försvann ut genom dörren.



*


Hon gungade högre och högre. Kedjorna på gungan rasslade och hon kände hur hon berusades av farten. Hon gungade och kände hur hon flög. Under ett ögonblick var hon tyngdlös och hon flög genom luften. Plötsligt tog det stopp. Någon skrek men hon var redan långt borta. Hon flög där ovanför och hon såg någon ligga på lekplatsen som en skadsjuten fågel. Det var ju hon, hennes kropp. Hennes hår dolde ansiktet men en mörkröd liten flod rann ut på marken. Hon såg alla samlas i en ring runt henne. Hon ryttlade, försökte hålla sig kvar, men obönhörligt drogs hon in i kroppen på marken. När hon öppnade ögonen såg hon alla som förfärade tittade på henne. Hon kände blodsmaken i munnen. Någon kom med en näsduk. En man lyfte upp henne och började springa med de andra barnen ropande efter sig. En bil bromsade in och mannen som bar henne satte sig i bilen med henne hårt tryckt mot sig. När hon vaknade igen satt mamma bredvid henne. Hon hade ont.



*



Snabbt satte hon på sig regnjackan och gummistövlarna. Dörren blåste upp av vinden och hon upptäckte att det återigen hade börjat regna. I motvinden kämpade hon sig ned mot havet, eftersom hon antog att mannen gått dit. Hon såg hans rygg några hundra meter bort och hon såg en mast sticka upp mellan stenarna. Hon hörde det ihåliga ljudet när vågorna slog mot båtens skrov. Den låg på sidan. Masten var bruten och fören var sönderslagen. Vågorna förde den in mot land men i nästa ögonblick drogs den ut igen. Hon såg hur han kastade sig efter båten. Han föll och sköljdes ned i virvlarna av vågorna. Han skulle krossas av båten när den kom igen. Hon kämpade sig ut i det iskalla vattnet och fick tag i honom. Han slog sig fri. Fortsatte ut efter båten. Då kom vågen. Båda två förlorade fotfästet och kastades upp på stranden. Efter kom båten. Det svarta vattnet gurglade och en virvel bildades mellan stranden och båten. Den gled ut igen. Hon fick tag i mannen. Klamrade sig fast och rullade med honom i famnen upp på stranden dit nästa våg inte nådde.
Hans ögon var outgrundliga när han tittade in i hennes. Ett ögonblick. De måste bort. Nästa våg kunde ta dem med ned i havet igen. Hon fick honom att resa sig och de kämpade tillsammans. De stod och tittade när vågen vräkte upp båten precis där de legat. Den rysste till och vattnet forsade tillbaka, men båten låg kvar. Den låg som en vit valross några meter ifrån dem. Sargad.



*



Pappa köpte en bil. En blank svart bil som doftade nytt.
Mamma packade en korg med kaffe och smörgåsar och de åkte på utflykt. Hon satt i baksätet och tittade när bilen susade fram. De åkte genom byar med röda hus, förbi fält med röda kor och förbi mörkgröna skogar. Så var de framme. Pappa bar korgen och mamma den blå filten. En bit bort låg en gammal kvarn. Vattnet brusade under den lilla bron som de skulle passera. Hon tittade ned i vattnet. Hennes själ sögs in i forsen Hon såg evigheten i vattenvirvlarna. Solen glittrade och bildade gnistrande diamanter där nere bland stenarna. Hon måste dit. Hon måste hitta den gnistrande diamanten. Hon var förhäxad av ljudet, ljuset och mörkret. Lockelsen var outhärdlig. Hon kunde känna hur ljuvligt det skulle vara att sugas ned och hon kunde se sitt hår flyta på vattnet när hon drogs ned i djupet. Hon var tvungen att blunda länge för att bryta förtrollningen. Förvirrad tog hon tag i pappas hand och han räddade henne från att kasta sig i.




*



Deras kläder var tunga som bly och isvinden försökte hindra dem att nå huset innan de gav upp, men förståndet tvingade dem in i värmen. Med en sista ansträngning lyckades de få upp dörren och ta sig in. Båda föll ihop innanför dörren, totalt utmattade. Tänderna klapprade av kölden och plötsligt började hon gråta. Varma tårar sköljde över hennes ansikte och gråten fortplantade sig till hennes stämband och hon grät högt. Hulkade och grät som hon inte gjort sedan hon var barn. Hon hade inte gråtit högt när hennes man dog, inte heller när det nyfödda barnet dog mellan hennes blodiga ben. Bara tysta tårar. Nu skrek hon ut sin smärta. Den kom från djupet av hennes inre.
Han tittade på henne. Drog henne intill sig och höll hennes tårar mot sina läppar. De låg tätt tillsammans en evighet innan han hjälpte henne på fötter, klädde av henne och lindade in henne i en filt.



*



Hon låg stilla med kroppen på järnvägsrälsen. De tunga malmtågen dundrade förbi flera gånger om dagen. Femtiotre tomma vagnar i ena riktningen och femtiotre vagnar fyllda av svart järnmalm tillbaka igen. Däremellan körde ett och annat persontåg och nägra rälsbussar. Hon måste få veta om tåget skulle hinna bromsa, därför låg hon där och väntade. Hon var fem år och hon hörde bommarna gå ned. Bilarna stannade och väntade att tåget skulle köra förbi.
Tåget kom. Det tutade många signaler. Hon blundade. Plötsligt kände hon någon dra henne i armen, hårt och argt. En arg röst skrek och skakade henne. Hon hörde inte orden för tåget dundrade så högt när det drog förbi. Ljudet av vagnarna mot rälsen och det kluckande ljudet när de passerade skarvarna fick de arga orden att drunkna. Doften av järnmalm och kreosotdoften från syllarna bedövade henne. Hon skakades som en trasdocka och hon förstod ingenting. Tåget passerade, bomarna lyftes upp i luften och bilarna körde iväg. Mannen släppte henne och allt blev som förr. Hon sprang hem och visste inte om tåget hade kunnat stanna.


*


Han la in ny ved i kaminen. Han fyllde två glas med whisky och höll det ena mot hennes mun. Hon drack och kände värmen spridas i blodet. Hon svävade mellan dröm och verklighet och plötsligt kände hon en doft hon en gång känt. En doft av värme och hav. En dunkel doft av äventyr.

Han började sjunga. Med mörk röst sjöng han en sång. Ord hon inte förstod och ändå visste hon innebörden. Sorg och smärta men också hopp och glädje. Där satt han och sjöng för henne, medan stormen fortfarande härjade där ute och hans båt slogs sönder mot stenarna.