Vildmannen

Plötsligt stod han bara där och visslade. Med leende ögon.
Hon skulle precis springa uppför trappan, lyfte blicken och mötte hans. Han såg road ut och hon kände att hon rodnade. Hon försökte vika undan men hans ögon hade fångat upp hennes och hon kunde inte släppa den.

Han var inte hennes typ. Hans hår var rufsigt och han var lite skäggig. Såg ut som om han kom från urskogen. Där kom hon i sin lilla dräkt med den franska väskan fastklämd under armen, lagom chic med håret fladdrande i vårvinden. Ena klacken fastnade och hon hade sånär fallit framför hans fötter, om han inte fångat upp henne.

”Min sköna...”, sa han och fortsatte att vissla.

Hans närvaro störde henne och ändå stannade hon till.

” Tack”, flämtade hon.

Han lyfte handen, två fingrar mot pannan,

” Alltid redlös”, sa han. Ögonen glittrade okynnigt och han log brett och gäckande.

Hon harklade sig, drog fingrarna genom håret, rättade till kjolen, vek undan blicken och gick. Flera sekunder för sent. Förvirrad och påverkad. Klart störd.

Hon tryckte in koden, dörren öppnades och hon var räddad. Vardagen började. Skrivbordet var fullt med pappershögar som skulle gås igenom. Innan hon gick ut för att hämta en kopp te satte hon igång datorn. Telefonen ringde men hon svarade inte utan gick ut till automaten tryckte på te och tog ett glas vatten.
Grå ögon. De satt som etsade. En jävla Crocodile Dundee, varför störde han hennes sinnesfrid.

Ellen kom in i hennes rum med en lista på dagens kundbesök. Första om en kvart. Hon tog itu med mailen.
Telefonen ringde igen. Mamma. Jäklar, hon hade glömt att ringa optikern.

”Hej gumman”
”Hej Mamma, du, det blev lite kort om tid. Jag ringer optikern idag.!
”Nejdå, det behöver du inte, det är redan klart. Jag tänkte bara att du kanske kunde köpa ett par semlor och komma hit imorgon. Katrin kommer med småpojkarna. Hon ordnade tid och kör mig dit och hem. Oroa dig inte.”

Katrin, lillasyster. Så jävla effektiv. Tvillingpojkar, handkirurg och trevlig man. Hon hinner allt.

”Tisdag, imorgon. Ska försöka, men hinner inte före fyra. Nåt annat du behöver?”

”Då hör jag av mig. Så trevligt det ska bli. Kram vännen.”

Fan. Varför sa hon inte nej. Hon hade varken tid eller lust att köpa semlor, träffa sin syster eller sina syskonbarn. Fan, fan

Telefonen ringde oavbrutet. Tillslut kopplade hon över till Ellen och inväntade första besöket.

Innan den unga kvinnan hunnit stänga dörren efter sig hörde hon melodin igen. Melodin som han visslat. Mannen vid ingången.
Hon drog handen genom håret, harklade sig och försökte koncentrera sig, få bort bilden av de ostyriga ögonen och melodin.
Efter ett tag sjönk hon in i problemen. Den ena sorgliga historian efter den andra. Unga kvinnor utan utbildning, utan bostad och utan självförtroende. Pojkvänner som lämnat, pojkvänner i fängelse, pojkvänner som krävde abort.
Var detta idag? Hur okunniga kunde kvinnor vara om sina rättigheter. Hur kunde föräldrar överge sina tonårsdöttrar och hur i helvete kunde kvinnor sjunka så djupt att de slängde ut sina döttrar istället för karlsloken som roat sig med både mor och dotter.

Återigen drog hon handen genom håret. Suckade tungt och kände tröttheten i ögonen. Klockan var tjugo minuter över tolv. Hon kände suget i magen, men det fick inte bli någon lunch idag. Hon skulle arbeta undan nu och klockan två skulle hon stänga och låsa.

Då kom melodin igen.

Hon gick ut i pentryt och tryckte igång vattenkokaren. Tog sin temugg och gick in på sitt rum igen med melodin visslande i hela kroppen. Hon förstod inte. De där grå ögonen..de liksom brände sig fast i hennes medvetande.

Bokade in fler personliga besök i sin agenda. Ringde några samtal. Hur många aborter hon beviljat hade hon glömt, när hon stängde datorn strax efter klockan fjorton. Gick på toaletten, borstade håret och strök läppglans på läpparna. Stoppade mobilen i handväskan, bytte skor och lämnade rummet. Tog trapporna istället för hissen och klev ut genom porten. Hon hade makt över liv och död. Vilka barn som skulle få födas och vilka som skulle pressas ut för att hamna i avfallssäcken. Hon tänkte inte ens på hur många felbeslut hon kunde tänkas ha gjort. Inte en enda gång.

Hon gick snabbt. Väntade inte tills det blev grönt utan halvsprang snett över gatan. Precis innan hon nådde trottoarkanten stängdes hennes väg av en öppen bildörr.

”Hoppa in”

Det var han, Crocodile Dundee!!

”Jag kör dig”, sa han.

Hon tvekade, men innan hon egentligen förstod det själv, hade hon accepterat erbjudandet. Han talade en utpräglad dialekt, från norr.

Hon sa vart hon skulle och han körde. Verkade väl orienterad i huvudstaden. Hon frågade och han svarade. Han frågade och hon svarade.
Han stannade bilen och hon klev ut, förvirrad. Han höjde handen och vips var han borta.

Hon drog handen genom håret. Såg efter bilen som försvann i vimlet och gick.
Vad hade hänt, egentligen. Hon visste inte vad de pratat om. Hon var tom. Och uppfylld. Hon drog efter andan. Fick inte luft. Vem var han. Varför hade han dykt upp i hennes liv. Hur?

Sakta återvände hon till verkligheten.
Hon uträttade sina ärenden, mekaniskt och utan entusiasm. Hennes själ var belägrad. Handlade något att äta och tog en taxi hem. Hon var skakad. Hur kunde någon ta så mycket plats i hennes medvetande. En man som över huvud taget inte motsvarade hennes ideal. Inget stämde med hennes liv.

Hon värmde maten, knäppte på TV:n och åt utan att känna smaken, såg bilder utan att se. Om ett par timmar skulle hon träffa sina vänner. Mobilen surrade.Sms.

” Tack för sällskapet. Vi ses.”

Hur hade han fått hennes nummer? Ja, hon hade ju sagt sitt namn. Idag kunde ingen vara hemlig. Bara leta på nätet, så fanns alla uppgifter. Vi ses” Hon log och plötsligt kändes allt spännande. Pirrigt.

Det var över ett år sedan hon och Peter brutit. Barnlösheten hade blivit så påfrestande att de inte längre orkade älska varandra. Varje gång de låg med varandra kom kravet. Det var som om sensualiteten försvann. Lusten förvandlades till räknandet av dagar, ägglossning, befruktning och sen besvikelse. Till slut gav de upp. Deras kärlek försvann som alla aborterade foster hon dömt till döden. Hennes livmoder hade blivit ofruktsam av att råda över liv och död. Hon kände skuld, samtidigt som hon visste att det liv barnen skulle ha fötts till, inte hade varit bra. Hon kände skam över sin egen infertilitet, samtidigt som hon förbannade andra kvinnors ansvarslöshet och svaghet.
Hon stängde av känslorna. Hon gjorde ju bara sitt jobb.

Hon svarade inte på sms:et. Klädde sig och halvsprang till bussen. Tjejerna väntade. Vinet var beställt och upphällt. Ytterligare två sms kom, men hon ignorerade dem. Bröt upp tidigt och skyllde på att hon skulle ta sin mamma till optikern och äta semlor med syskonbarnen dagen därpå.

Läste och besvarade när hon kommit hem och loggade in på datorn.

De chattade halva natten. Han hade mycket att berätta. Han levde i naturen, med naturen. Han kunde läsa naturen. En vildman var han. Intelligent och intressant. Inte påfluget, inga kärleksord.

Dagarna gick lättare. Andlös hoppades hon att han skulle dyka upp varje gång hon kom och gick till jobbet, men aldrig med ett ord nämnde hon det. Konversationen låg på ett annat plan. Hon drack av hans ord. Hans berättelser. Sakta sjönk hon in i tryggheten. Varm och rofylld blev hon varse naturens under, samtidigt som allt annat blev oviktigt. Vildmannens ord styrde hennes steg, hennes tankar, hennes liv. Hon glömde att äta och att sova.

En kväll ringde telefonen. Det var han. Rösten var annorlunda. Hård och grym. Han påstod saker som inte var sanna. Hon förnekade men trasslade in sig i hans nät av anklagelser. Som en fågel satt hon fast med vingarna. Skräckslagen, med hjärtat pickande som om det skulle spränga hennes bröstkorg. Hon hade ju inget gjort och ändå försvarade hon sig inte. Sakta fångades hon in som en fågel som ska ringmärkas. Så satt ringen och allt blev lugnt. Han släppte henne.

Som förlamad somnade hon, totalt utmattad. Några timmar senare kom ett sms.

” Du bestod provet. Du är stor. Du är en drottning”

Det här skulle hon inte ta. Inte hon. Absolut inte hon. Hon var en modern kvinna, med karriär. Stark och med ett nätverk av vänner som respekterade henne. Aldrig. Ingen skulle behandla henne på det här viset.
Fast besluten gick hon till jobbet. Lättad, men förundrad. Lite sorgsen.
Hon arbetade över. Ellen gick och hon var ensam kvar. Knuten i magen satt där, men ändå fanns en kraft hos henne. En befrielse.

Hon hörde melodin, när hon öppnade porten. Han satt i bilen och pekade att hon skulle hoppa in. Hans ögon glittrade. Som en marionett följde hon honom. Klev in i bilen och han körde. Hon var rädd. Vingklippt.
Inte med ett ord nämnde han samtalet. Pratade oupphörligt om något hon inte riktigt kunde ta till sig. Hon satt stilla. Tårarna brände bakom ögonlocken. Han körde henne hem. Chockad insåg hon att han visste var hon bodde.

” Du är vacker, min drottning”, sa han och körde sin väg.

Händerna skakade när hon slog sin kod, öppnade porten och tog hissen upp. Knäsvag, fullständigt utmattad sjönk hon ned i en fåtölj. Hon kände ett tryck över bröstet. Hällde upp ett glas vin och somnade med kläderna på.

Ett par timmar senare väcktes hon av telefonen. Det var han. Hon svarade inte. Öppnade datorn för att kolla mailen, då dök han upp på chatten. Hon svarade. Olusten satt kvar, men han övermannade henne igen. Väniga ord, intressanta kommentarer. Humoristisk.

På nätterna ramlade sms:en in. Saker han kom på att han måste säga. Hon svarade inte, men läste.
Hon kände sig bevakad, men också smickrad. En konstig känsla. Kluven. Förtrollad.

Hon skulle resa. Hon sa inget. Hon skulle till Malmö några dagar i jobbet. Det skulle bli skönt att komma bort. Hon var pressad. I Malmö skulle hon vara fri. Hon klev av tåget och tog en taxi till hotellet, checkade in och tog hissen till sitt rum.
På sängbordet stod en bukett röda rosor. ” Drottning”.

Snabbt drog hon för gardinerna. Hur kunde han veta? Hon blev torr i munnen. Fumlade när hon slog telefonnumret till jobbet och Ellen. Nej, Ellen förstod ingenting. Ingen hade sökt henne och hon hade inget sagt.
Hon tog fram laptopen ur väskan. Tittade på sina skickade mail. Hon hade berättat för en väninna att hon skulle till Malmö, men inte vilket hotell. Däremot hade hon ett mail med bekräftelse på resa och hotell. Helvete, han måste ha hackat hennes dator. Hur kunde han!
Plötsligt plingade chatten.

”Tyckte du om rosorna”

Tankarna irrade runt. Hon slulle låtsas som ingenting.Inte säga att hon var i Malmö.

”Rosor?”

”till Drottningen”

”Här finns inga rosor. Vad menar du?”

Telefonen ringde. Hans röst var hård och kall. Samma grymheter. Anklagelser. Hon ljög för honom och det skulle hon aldrig göra. Han läste tecken. Hans ord stack som knivar i henne och hon blödde. Hur kunde han förvandlas så. Från en intelligent och humoristisk vän till en demon. Hon gick sönder.

” Aldrig mer. Jag tar inte det här. Du äger inte mig. Ingen äger mig”, sa hon och tryckte av samtalet, stängde datorn fast besluten att radera allt, byta epost och telefonnummer så fort hon kunde. Tog sin väska och gick ut för att äta. På eftermiddagen skulle hon träffa kollegor från skåneregionen och de skulle äta middag senare på kvällen. Hon orkade inte med detta.

Hon hade fått tio sms när hon slog på telefonen igen. Skrev att detta var droppen och att hon nu raderade honom ur sitt medvetande.

”Lämna mig ifred. Jag är ingen drottning. Jag vill aldrig mer ha med dig att göra!”

Telefonen var tyst hela dagen och kvällen. Hon började tro att han insåg att hon inte var en docka han kunde leka med. Trampa på.
Kvällen var givande. Hon hamnade tillsammans med tre trevliga kvinnor och de stannade kvar och pratade länge efter att de andra gått. De gick vidare och tog några drinkar innan de till slut skiljdes åt. Dagen därpå var fullspäckad med aktiviteter och de senaste veckornas sömnbrist fick henne att längta efter sängen.
På hotellet tog hon en halv sömntablett, beställde väckning klockan sju och kröp i säng. Då kom sms. Hon ville inte läsa, men gjorde det ändå.

”Naturen kan man inte gäcka. Du är utvald.”
”Du har en uppgift”
”Du är stor”
”Du är drottningen”

Hon stängde av mobilen och sjönk ned på kudden och sov innan hon hann tänka på något mer.

Det fanns minst tio sms när hon öppnade telefonen igen, men hon läste dem inte. Oron grodde i henne under dagen. Hon hade svårt att koncentrera sig och svarade frånvarande. Hon kände sig trött, utarbetad och tackade nej till inbjudan om en krogrunda på kvällen. Tackade för sig innan middagen och gick till hotellet.

Rummet var fullständigt översållat med rosor. På sängen låg rosor spridda. Hon föll ihop innanför dörren. Tog upp telefonen och började läsa sms:en.

Tonen var förändrad. Nu var den pockande. Krävande. Kärleksförklaringar. Antydningar om sex. Det fanns ingen återvändo. De var skapta för varandra. Tillsammans skulle de förändra världen. Vända ondska till kärlek. De var frälsare. Han hade fått tecken och nu var det dags. Hon och han, bara de två kunde rädda världen. Deras gudomliga kärlek skulle förvandla världen till ett paradis.

Han var galen. Farlig. Besatt. Varför hade han valt henne. Varför hade hon lockats? Han hade förtrollat henne. Fått makt över henne. Krupit under huden på henne. Var fanns han? Hon var rädd. Fullkomligt skräckslagen.
Hon var fångad. Planlöst började hon samla ihop rosorna. Öppnade fönstret och kastade ut dem. Gråtande. Arg. Förtvivlad. Rasande.
Hon irrade i rummet. Klöste sina armar, rev sitt hår. Skrek. Kröp ihop i fosterställning på sängen.
Totalt utmattad somnade hon och sov som om hon aldrig skulle vakna igen.

På eftermiddagen satt hon på tåget mot Stockholm. Ringde sin väninna och bad henne att möta i taxi vid Centralen och undrade om hon kunde sova hos henne. Hon berättade knapphändigt vad som hänt och skulle berätta mer när de träffades. Hon stängde telefonen och lutade sig mot kappan för att slumra en stund. Hålet i magen var stort och gjorde ont, hjärtat värkte och lungorna orkade inte arbeta för fullt. Hon drog in doften av sin parfym från sjalen och blundade.

Just innan hon sjönk in i sömnen hörde hon någon vissla en melodi och kände någon smeka hennes kind.
Hon tvingade sig att öppna ögonen
och såg rakt in i en grå, gäckande blick.