Naturbarn

Vägen låg rak framför honom. Mil efter mil kantad med skog. Inte en bil hade han mött den senaste halvtimmen. Radion funkade inte. Bergen runt omkring störde mottagningen men han hade hittat en cd i handskfacket som han tryckt in och den malde på, om och om igen. Inte hans musik, men bättre än den eviga tystnaden.

C-G Lundgren hade anlänt till Kallax flygplats utanför Luleå kvällen innan, tagit den bokade hyrbilen och kört in till stan och hotellet. Druckit minst en whisky före maten, två glas vin till den ugnsstekta rödingen och en konjak till kaffet innan han gått upp på rummet, duschat och lagt sig. Han var jävligt irriterad över att han, vid sina 62 år fick åka på ett uppdrag att intervjua ett satans naturbarn utanför Kiruna istället för att få smörjobben som de unga, nyutbildade lejonen alltid fick trots att de hade bristfälliga kunskaper om det mesta. Han visste hur ytlig utbildningen var nu för tiden, eftersom han själv jobbat några år i Göteborg på journalisthögskolan, men blivit övertalig då man ville genomföra en rationalisering med lärargrupper istället för att satsa på experter. Det gjorde att journalister idag vare sig kunde skrivregler, stava eller formulera sig med stil. Allmänbildningen, den var borta sedan länge, ingen jävel kunde längre associera till vare sig det ena eller det andra.

När han vaknat hade huvudvärken malt. Alla dessa jävla nätter på hotellrum i alla jävla landsortsstäder.
”Du CG, du kan väl ta Kiruna, du känner ju till lapparna där uppe, jag menar du hittar ju och så...”

Anders, redaktionschefen hade kastat en menande blick bort mot lejonen., som hade svårigheter att inte skratta ihjäl sig bakom dataskärmarna.
CG hade protesterat, ”Nej, vafan, jag ska ju....” till ingen nytta. Några timmar senare satt han på planet till Luleå. Lika så gott det. Hemma var det ingen hit. Det var länge sedan han känt glädje att åka hem efter jobbet.

Carl-Gustaf Erik Lundgren, född 1947 i Luleå. Ende sonen till förmannen på NJA, Erik Gustaf Lundgren och hans maka Astrid Lundgren, född Bergström. Båda föräldrarna var födda och uppvuxna i Luleå. Modern visserligen i Notviken. Hennes far hade jobbat på lokverkstan men omkommit i en olyckshändelse strax efter CG:s födsel. Han hade bara sett morfadern på bild. Mormor Anna hade han dock tillbringat många eftermiddagar hos, när mamma börjat jobba som hotellstäderska på Stadt för att dryga ut familjens inkomster så att de kunde ta en charterresa till Mallis varje år på 60-talet. CG var döpt efter Lillprinsen. ”Pinsamt...vem i helvete vill vara döpt efter honom. Syrran, Anna Margareta var också döpt efter de kungliga, närmare bestämt efter den äldsta Hagasessan.
Ja, herrejävlar....Morsan hade väl också någon anknytning, var det inte nån jävla prinsessan Astrid någonstans i rullorna? Margareta, syrran alltså, hade saligen insomnat för två år sedan i en elakartad bröstcancer. Som tur var, inga barn och ingen man. Hon hade vigt sitt liv åt kyrkan, diakonissa. ”Gud vet om hon inte var flata också.”
Inte för att CG hade något emot det. Var och en får sköta sitt.

Morsan hade alltid tjatat om barnbarn, att få bli mormor, men nu har hon ingen glädje av barnbarnen. Dement var hon väl inte, men hade ingen koll på någonting.
”Barnbarn! Träffar pojkarna någonsin sin farmor? ” CG hade då inte hört av dem på länge, och han hade inte hört av sig till dem heller. Det blev liksom aldrig av och tillslut, när det har gått alltför länge, ja då blev det pinsamt. ”Undrar just om han själv hade barnbarn?”

Mobilen ringde. CG letade i fickorna. Fan, den fanns där bak i jackan. Han kände med handen men nådde inte, förresten hade telefonen redan slutat ringa. Det var nog Monika. Han hade glömt att ringa igår. Han hade somnat med TV:n på och när han vakande igen var det för sent att ringa. De hade inte längre något att säga varandra, Monika och han. De hade inte mycket gemensamt längre, över huvud taget. CG undrade ibland varför de egentligen hade flyttat ihop. De var inte samma sort. Inte ens sexet hade varit bra och nu var det i princip obefintligt. Han funderade när de hade älskat senast. Älska, det var det väl inte fråga om heller. Lätta på trycket var väl snarare ordet.

Monika Louise Stoltz, 58 år, född i Sundsvall. Bibliotekarie. Numera jobbade hon med E-böcker. Hon hade gått en datakurs för tolv år sedan och efter det hade hon fortsatt att utvecklas. Hon reste ofta i jobbet, precis som han.
Till en början hade de båda fått energi av resandet. På fredagskvällarna hade de lagat mat och druckit vin och berättat för varandra om sina upplevelser. Monika hade blommat upp. Hennes kinder blev röda av entusiasm när hon pratade. Kanske av vinet också.
CG tystnade allt mer. Hans trista reportageresor gav honom ingen tillfredsställelse längre. Medan Monika blev levande. Hon märkte inte att det bara var hon som pratade till en början, men senare blev hon sur för att han inte delade hennes entusiasm och så slutade de trevliga matlagningsstunderna med vin. CG tog allt oftare en whisky istället för mat och somnade framför Rapport. Monika åt innan hon kom hem, oftast med någon väninna. Hon satt hellre framför datorn än framför Tv:n och så hade det varit nu i över ett år.

Monika hade varit gift med en annan bibliotekarie. De hade träffats i Borås när de gick utbildningen. Monika hade blivit gravid redan innan examen. Hon tog examen när flickan var ett år. Sen skildes de. Flickan visade sig ha en obotlig sjukdom som gjorde henne allt mer vårdkrävande och Monika tvingades till slut att lämna henne på en institution. Flickan dog innan hon fyllde sex år. Monika flyttade till Örebro och det var i Örebro hon träffade CG. Han gjorde ett reportage om biblioteket på högskolan. Monika jobbade där. Hon gillade CG för hans språk, hans dialekt och hans allmänbildning. De träffades under åtta månader innan de beslöt att flytta ihop. CG hade varit ensam i några år redan. Hans radhus i Vivalla var totalt nedgånget, så de flyttade in i Monikas tvåa i Brickebacken, lejde folk som renoverade huset och flyttade in till julen 1987. Monika hade fått fria händer inom rimlighetens gränser. CG var nöjd med arrangemanget. Han var egentligen fortfarande nöjd med att ha Monika i huset. Hon skötte sysslorna och lät aldrig hemmet förfalla.

Hans första fru Ami hade inte haft förmågan. Hon lät allt falla ihop innan hon frustrerat börjat famla mitt i skiten. Ingenting fungerade. Ingenting hade sin plats oavsett vad det gällde. När förste pojken kom blev det katastrof. Hon hittade ingenting, ungen skrek oavbrutet, eftersom hon inte kom ihåg mattider, blöjbyten eller sovtider. Konstigt att Niklas hade överlevt.
CG hade träffat Ami på en fest. Hon var söt som en karamell. Dotter till en höjdare i Göteborg. I hennes hem hade det funnits tjänstefolk. Amis mamma gick på luncher, afternoon tea och modevisningar medan en nanny skötte barnen. Ami var yngst och hade två bröder som gjorde djävulskap hela tiden. Ingen av föräldrarna satte gränser, barnen skulle ha sin frihet.
CG hade blivit fascinerad av Ami. Hade aldrig träffat någon med sådan klass. Att hon följde med honom, valde honom, hade gjort honom stolt och smickrad. Alla var avundsjuka på honom. Ami var den alla ville ha, i alla fall att visa upp. Snygg, sexig, säker...De gifte sig på en resa till Paris, mot hennes föräldrars önskan.

Niklas var bara ett år när Ami blev gravid igen och de hade separerat innan Tobias föddes. CG hade börjat med goda föresatser om att träffa pojkarna varje vecka. Han fixade schemat på jobbet så att det skulle funka men efter ett tag körde det ihop sig och mötena blev allt mer sällan. Pojkarna växte upp hos morföräldrarna och sen blev det internatskolor. CG kände att han inte hade någon del i dem sedan länge och nu var de vuxna. Niklas jobbade visst i databranschen och Fredrik hade något med bilar att göra och bodde i Canada. CG hade inte ens deras mailadresser längre. Det dåliga samvetet gnagde ibland men även det hände allt mer sällan. Ami hade han inte sett på mer än trettio år.

Mil efter mil. Ibland öppnade sig skogen och ett hus dök upp. Många hus stod tomma, stora fina gårdar hade bara övergetts. CG förstod varför. Här kunde ingen bo. Ingen affär, ingen post eller bensinstation. Därtill ingen skola och inga jobb.

Så småningom började han närma sig Kiruna. Han tänkte checka in på hotellet och äta en bit innan han sökte upp Elli Svonni, naturbarnet. Hon skulle bo åt Nikkaluoktahållet.
Solen lyste på Kebnekaisetopparna. Staden ringlade sig upp för berget och i bakgrunden såg han alla gruvområden, alla slaggfält. En märklig syn.
Han svängde in på Ferrums gästparkering. Tog sin väska och jackan ur baksätet, knäppte igen centrallåset och gick med långa steg in i byggnaden. Kände att han behövde på toaletten.
Han fick sitt rum, tog hissen upp och installerade sig. Rummet hade utsikt över fjället. Solen lyste fortfarande på den eviga isen. De tre topparna med glaciären emellan. Han hade varit här förr utan att ha sett Kebnekaise. Oftast ligger topparna i dimma.
CG tog en dusch. Iklädd handduken satte han sig på sängen med mobilen. Det gick inte att få liv i den.
”Fan, slut batteri.” Det slog honom att han inte packat laddaren. I sin egen bil hade han en extra, men nu hade han ju hyrbilen. ”Jävlar....måste kolla om de har någon i receptionen”. Han hade en Sony Ericsson av en äldre modell. Det måste väl finnas laddare i alla fall. Måste komma ihåg att fråga innan han gick från hotellet.

Några laddare fanns inte. Fick väl köpa en någonstans. Klockan var kvart över två. Inte fanns det någon öppen restaurang heller men ett café där han tog en baguette och en kopp kaffe. Han gick en runda innan han återvände till hotellets parkering utan att hitta något ställe att inhandla mobilladdare. Jävligt irriterande.

Han körde ut ur stan. Svängde mot Nikkaluokta. Vägen gick lågt, kantad av små buskage av fjällbjörk, sälg och annat sly. Han skulle svänga efter ett par kilometer, vänster. Kan körde sakta framåt, såg en blå brevlåda och svängde. En liten glänta öppnade sig.

”Fan vad med mygg det måste vara här. ”

Innan han hunnit ur bilen kom en mycket liten kvinna fram emot honom.

”Ska'ru ha kaffe”, sa hon och sträckte fram en kåsa av masurbjörk halvfull med rykande hett kaffe. CG tog emot kåsan, hon höjde sin hand med en annan kåsa, till hälsning. De tog var sin klunk, samtidigt. ”Hur fan kunde hon veta att jag skulle komma just nu?” Kaffet var skållhett.

”Jag såg att du kom”, sa hon.

”Vaddå såg”.
Vägen syntes inte från det här stället. Slyskogen var tät och vägen låg en bit ifrån. CG kände att det här inte skulle bli en normalintervju. Det var något som inte riktigt stämde.
”Vad hade han här att göra?”
Tidningen hade påbörjat en serie reportage med ”udda personligheter”, original som levde i landets olika delar. Det här naturbarnet, Elli Svonni, samekonstnär hade någon letat upp och han var den som fått henne på sin lott bara för att han var norrbottning.
”Levde den här kvinnan här, mitt i mygghelvetet?”

Elli Svonni kunde inte vara mer än en och en halv meter lång. Hon hade korpsvart hår knutet i två bollar vid öronen. Hon hade en sämskskinnsklännng kantad med grön filt och broderad med tenntråd. Svarta skinnbyxor och näbbskor på fötterna och ullsockor vars långa skaft stack upp ur skorna.
Mitt på huvudet satt en liten röd filtkalott, också den broderad med tenntråd. Hon hade stora silversmycken både runt halsen och i öronen. Bredvid henne stod en svart lapphund och svängde långsamt med svansen. Den såg avvaktande på CG, inte direkt välkomnande.
Kvinnans kropp såg ut som en fjortonårings, men hennes ansikte gav ingen ledtråd om ålder. Hon kunde vara allt mellan trettio och hundratrettio. Ögonen var små, svarta och pigga, inramade av täta, korta, svarta ögonfransar och kraftiga ögonbryn. Näsan var liten och smal och munnen som ett streck men det mest markanta var huden. Den var brun och blank som polerat läder. Inte en rynka kunde man ana. CG hade aldrig sett något liknande. Den här kvinnan var vacker på ett alldeles särskilt sätt. Fullständigt unik.

CG sträckte sig efter sin ryggsäck i bilen. Ur den fiskade han upp sin kamera och en liten bandspelare. Han rasslade av några bilder. Elli Svonni hade vänt sig om och gick mot en timrad koja. Hon gick bredbent och ljudlöst. CG hade fullt sjå att hänga med. Det fanns ingen stig bara starrgräs i tuvor och fjällbjörkar som slingrade sig efter marken.
Kojan var inte stor, den stod ovanpå stora stenar, var svarttjärad och hade bara ett renskinn i dörrgluggen. Utanför fanns en eldstad med en järnställning. Kaffepannan stod på en sten i elden, svartbränd. Runt kojan var slanor nedstuckna med rep knutna som ett klädstreck eller ett slags staket.
Elli hoppade upp på stenen utanför dörrgluggen, vek undan renskinnet och sa: ”Vänta”.
Hon slank in och efter någon minut kom hon ut igen med ett knyte i famnen. CG funderade på om han ens skulle slå på bandspelaren. Hon var ju inte precis talför, denna Elli Svonni.
”Sitt” sa hon och pekade på en sten, själv vek hon bara undan benen och satt plötsligt på marken. CG satte sig på stenen, inte utan viss möda.
Elli bredde ut en filt mellan dem. Sen la hon ut benbitar, glaspärlor och små lysande stenar i ett mönster. Samtidigt började hon att sjunga. En entonig sång med ord som CG inte kunde tyda. Han insåg att det var en jojk. Den höll på i många minuter och Elli såg ut som om hon varken hörde eller såg något trots att hennes ögon var klara och blixtrande.
När hon slutat, lika plötsligt som hon börjat, samlade hon ihop tyget, reste sig hastigt och sa:
”Din jojk. Du ska gå nu”.

Hon hoppade in i kojan, hunden hoppade efter och de kom inte ut igen.
CG försökte ropa, tigga, be att hon skulle ge honom en förklaring. Han ville ta fler bilder men det kom inte ett ljud från kojan. Det var som om han drömt alltsammans, det enda som vittnade om att hon funnits, var elden som fortfarande glödde. Han gick bort till kojan och försökte kika in men det verkade inte finnas någon där, inte ens hunden gav sig till känna.

”Vad fan....hon kunde ju inte bara gå upp i rök...”

Han tog lite bilder och backande lämnade han gläntan och gick till bilen. Han hörde en fjällabb skrika sitt klagande. Backade tillbaka ut på vägen och körde tillbaka till hotellet. Det var fortfarande ljust men solen började gå ned och himlen var röd över Kiruna.

CG var skakad när han kom till hotellrummet. Han la sig på sängen och tittade i taket. Somnade och drömde om kvinnan, hunden och jojken. Han kämpade med något i drömmen, kastade sig av och an och vaknade med ett ryck, genomblöt av svett. När han försökte rekapitulera drömmen fanns inget kvar.
Han ställde sig i duschen. Stod länge och lät det varma vattnet forsa över kroppen. Sen tog han telefonen och när han fått linjen ringde han Monika, först hem, inget svar, sen mobilen men där gick telefonsvararen igång. Han klädde sig och gick ned i restaurangen. Beställde en köttbit och en flaska Bordeaux. Efteråt drack han en dubbel espresso och tog en åkerbärslikör. Bad i receptionen om ett par småflaskor whisky och gick upp till rummet. Provade att ringa igen. Han la sig på sängen. Hade svårt att somna. Funderade på om det var någon idé att köra ut till kvinnan nästa dag men bestämde sig för att skippa det. Hon hade tydligt visat att deras möte var över.

Dagen därpå körde CG sin hyrbil mot Luleå. Vägen var rak framför honom. Trettio mil till kusten.
Bara skog.... CG hade ännu obehaget i kroppen. Elli Svonni hade haft en föraning om något. Vad visste han inte, men det var något hon ville säga......

När planet lyfte från Kallax saknades en person. Två dagar senare anmäldes CG Lundgren saknad av sin sambo Monika Stoltz , en hyrbilsfirma i Luleå och av den försvunnes chef Anders Bergner som berättade att Lundgren varit på reportageresa i Kiruna för att intervjua en samisk konstnär. Man kunde konstatera att Lundgren ringt från hotellets telefon både till hemmet och till sambons mobil, men inga meddelanden var lämnade. Lundgren hade betalat hotellrummet med företagets kreditkort. Inga andra uttag hade gjorts.
Efterforskningar gjordes angående den samiska kvinnan, men enligt uppgift hade hon varit död i mer än tio månader. På hennes gamla boplats hittade man inga spår. En falnad eld och en övergiven koja, men inget annat hittade man. Det fanns spår efter en bil på avfarten ned mot boplatsen, men regnet som fallit gjorde det omöjligt att spåra däckmönstret. Bilfirman kunde inte heller ange vilka däck som suttit på Lundgrens hyrbil.
Ingenting tydde på att ett brott hade begåtts. CG Lundgren var och förblev borta.