Skýilos Hunden

När hon vaknade satt drömmen kvar. Hundens dreglande käftar, de gula tänderna och det illröda tandköttet lyste i mörkret i det lilla rummet som hon hade hyrt. Till och med det gurglande ljudet som kom ur djurets strupe hördes inom henne.
-Bara en dröm, sa Förståndet
-Ett omen, sa Skräcken
Hon vågade inte blunda. Letade febrilt efter mobilen, tryckte på den och det blå ljuset lugnade henne.
Hon steg ur sängen, tände taklampan och drog gardinerna från fönstret.
Det började dagas. Mobilen visade 04.32 och havet var mörkblått i det land hon tillbringat de senaste veckorna för att leta sina rötter.

Fuck Cancer hade hon skrivit med stora röda bokstäver på väggen innan hon stängde dörren för sista gången. Hon var arton år och föräldralös. Hon var så jävla arg. Arg på Mamma som bara dött. Arg på Mormor, arg på alla som ville trösta, ta hand om och sa ”seså”
Ingen skulle ta hand om henne. Det var hon som tagit hand om Mamma den sista tiden och nu kunde hon ta hand om sig själv. Hon skulle hitta sitt eget liv, men först skulle hon bara spotta honom i ansiktet, kräva arton års uteblivna födelsedagspresenter, semesterresor och ekonomisk trygghet.

Hunden bleknade i morgonljuset. Solen färgade himlen rosa i öster och speglade sig i havet. Den lilla ön som stack upp i horisonten fick en gloria och i ljuset seglade siluetten av en stor fågel.
Hon stack fötterna i flipflopsen och smög ut genom dörren bort till badrummet. Hon tömde ut de sista dropparna av nattens våndor, la pappret i hinken, spolade och sköljde av ansiktet, halsen och händerna i det kalla vattnet och återvände till rummet. Klädde sig snabbt och försvann ut för att möta en ny dag.

Mamma hade ett foto. Hon var ung och utan cancer på bilden. Hon log mot den som tog bilden och de andra var inte medvetna om att bilden togs. Det var bara Mamma och fotografen. Bilden var magisk. Mamma var vacker och lycklig och hon hade två bröst och långt, tjockt hår. Hon mindes knappt hur Mammas hår hade sett ut, hur det hade känts att dra fingrarna genom det. Hon mindes bara ärren efter hennes bortopererade bröst och de grå tussarna som ibland växte ut under den rosa mössan som Mamma alltid bar, till och med när hon sov. Hon mindes bara de trötta ögonen fyllda av sorg, det slocknade leendet och de falska orden om framtiden

Hon gick längs stranden. Några katter kikade fram bakom en uppdragen båt och längre bort höll några fiskare på att staka ut sin båt i havet. De gröna näten låg som en stor valfisk mitt i båten med de svarta runda flötena som stora, förvånade ögon stirrande på den uppgående solen.
Hon tog av sig flipflopsen och gick i vattenbrynet. De små snäckorna krasade för varje steg hon tog och när hon kände doften av nybakt bröd märkte hon hur hungrig hon var och följde doften upp från stranden, över den dammiga gatan och in mellan husen.
Kaffet var hett, mjölken fet och brödet mjukt, varmt och gott. Hon tog fram sitt foto av Mamma, visade det för kvinnan och skrev ett namn på servetten.
Kvinnan skakade på huvudet, men pekade mot ett hus som skymtade uppe på en höjd. Huset hade nog en gång varit vackert men nu gapade glaslösa fönstergluggar och det verkade som om naturen hade börjat ta det tillbaka.

Hon betalade, tackade och började gå mot huset.
En gammal hund morrade och visade sina gula tänder bakom grinden, som knappt hängde ihop. Efter några ögonblick dök en gammal man fram bakom växtligheten, slog efter hunden, som slank iväg med svansen mellan benen. Mannen vinkade åt henne att komma in

Försiktigt sa hon namnet. Mannen tittade genom henne, hon kände igen hans ögon från sin egen spegelbild.
”Thántos”, sa han ”o gios mou. ”Min son är död”
”Patéras mou”, sa hon ”Han var min far”

Han nickade, la sin hand på hennes arm. Han log inte, men hon såg att hans ögon fylldes med tårar. Hon stod värnlös, utan vrede.

Hunden närmade sig. Den morrade inte längre. Svansen svängde sakta.
”Eídos”
”Var inte rädd. Han är snäll.”