Aurora

Aurora





Mannen sköt ut ekan, hoppade vant i båten. Tog ena åran och tryckte en sista gång innan han satte sig, tog den andra åran och rodde med långa tag ut mot solen.
Fjärden låg blank. Här och var snurrade några fjädermyggor ovanför vattenytan. En fisk slog efter dem och det bildades ringar på vattnet.
Mannen i ekan i vattnet bildade en svart enhetlig siluett mot den röda uppgående solen.

Ett fågelsträck flög förbi och fulländade bilden.


Mannen rodde långsamt ut mot grynnan där han hade sina nät. Sköt gratiskepsen i nacken och böjde sig över kanten för att ta tag i flötet. Han stod bredbent i den lilla båten och drog upp sitt nät med kraft. Några silverglänsande fiskar sprattlade. Han lirkade ur dem och slängde dem på golvet i båten. Han tände långsamt sin pipa, vände båten och rodde lika sakta tillbaka. Solen var inte längre röd. Den hade hunnit en bit upp och det skulle bli en varm dag.


En fiskgjuse klagade. Några måsar skyndade mot stenpiren. Långt borta hördes korna råma inför morgonmjölkningen. Ännu var morgonen stilla.


Mannen rodde de sista tagen och lät båten glida in i sanden. Han klev ur, drog in båten en bit på land och fäste repet. De ranka vita björkarnas blad darrade i morgonbrisen som också krusade vattenytan som nyss låg så blank.


Inne i stugan la mannen lite näver på glöden, blåste liv i elden och la in ett par vedpinnar. Satte den svartbrända kaffepannan på spisen, fyllde den med vatten från skopan, la på ett par mått kaffe och tryckte på det buckliga locket.
Han rörde sig långsamt men smidigt. Vana rörelser som han gjort varje dag i många år.
Han hämtade karet med fiskarna som nu låg stilla och tittade på himlen med runda döda ögon.

Han bredde ut en tidning, tog fisk för fisk, satte pekfingret i buken, sprättade upp och befriade dem från inälvor. Han la fiskarna med huvudena åt olika håll på ett halster. Klämde ihop när de var prydligt radade och fyllde halstret. Öppnade spisluckan och la in halstret på glöden.


Han tog sin spruckna kaffekopp. Med tummen torkade han bort gårdagens kafferester, hällde upp nytt, tog en sockerbit i munnen och sög i sig det skållheta kaffet. Smackade lite och reste sig igen för att vända fiskhalstret i spisen.

Ansiktet var fårat. Skäggstubben grå. Näsan en aning böjd, buskiga ögonbryn över de klara mörka ögonen. Munnen var tunn och rak men ögonen var som klara källor. Blicken var skarp. Han tittade ut genom det lilla fönstret. Ut över havet. Hans ögon kunde se vädrets skiftningar. Hans ögon kunde se när havet brusade upp. Hans ögon kunde se i framtiden och i det förflutna.


Han tog ut fisken. Petade av dem på en träbräda och radade upp ytterligare fiskar för halstring. Noggrannt och systematiskt. Han tog en svartnad fisk, öppnade den i ryggen och la det vita köttet på tungan. Njöt av smaken. Sakta åt han. Varje bit fick en ärlig bedömning, likt en vinprovare smakade han som om varje bit var ny för honom.
Efteråt tände han sin pipa, satte sig på farstubron. Ena benet dinglande. Katten kom. Den kröp spinnande upp i hans knä. Förstrött smekte han den grårandiga katten. Länge satt de där.


Flugsnapparparet i holken hade bråda dagar. De turades om att mata. Varje gång de kom med myggor och flugor i näbben satte ungarna igång sin visselkonsert.
Från vassen i viken hördes också rop. Lom, gräsand och svärta. Då och då flög en rovfågel förbi. Slog en och annan gång men missade oftast.


Katten gav upp först. Den reste sig och jamade uppfordrande. Matdags.
Mannen knackade ut pipan mot skoklacken, suckade lite och gick in. En skål mjölk och ett fat med fiskrens, några bitar halstrad blev det väl också.
Sen tog han en lov. Högg lite ved som han la i den prydligt staplade raden av tidigare staplade vedträn.


Dagen var varm. Det måste vara den varmaste dagen för året. Han tog av den blårutiga skjortan. Torkade sig i nacken och hängde skjortan på trappräcket. Han pumpade upp lite vatten. Drack det i långa klunkar. Sen satte han sig i en bleknad stol i skuggan. Drog kepsen över ögonen och lutade sig en stund.


Visst hade han haft en kvinna. Men det var länge sedan. Åren hade runnit iväg. Livet gick sin gilla gång.
En gång var han ung. En gänglig yngling som efter arbetsdagens slit tog cykeln till äventyret.
Biografen i byn, dansbanan eller bryggan där flickorna vände sina ansikten mot solen.
En flicka var vackrare än de andra. Hon hade glada ögon, röd mun och ostyrigt ljusbrunt hår. Han minns den blommiga blusen och den röda kjolen som stod ut som en ballong av alla underkjolar. En tunn sjal som hon knutit över håret och sen runt halsen med knuten i nacken.

Hon hade nått honom till axeln. Liten och nätt med ett klingande skratt.


Det fanns bara hon i hela världen.


Hans arbete fick en mening. Varje dag gick lekande lätt. Han svingade spaden som vore den en fågelfjäder. Sen cyklade han för att möta henne. Hon bodde i byn, han bodde en bit utanför men han cyklade i ur och skur. De höll varandra i handen på bio, han la sin hand över hennes på bordet på caféet. De höll varandras händer när de vandrade längs bygatan.


Han tog bussen till stan och kom tillbaka med två tjocka ringar av guld. Han gav henne den ena på midsommaraftonen då de väntade in solen. De satt och väntade att solen skulle vakna och när den var som rödast trädde han ringen på hennes finger.


Aurora – soluppgången


Mannen vaknade igen. Kepsen hade ramlat till marken. Han lät den ligga. Tog sin cykel och hämtade tidningen. En hackspett slog sin trumvirvel annars hade fågelsången tystnat och luften var i stället full av insekternas surr. Det ångade nästan av skogen när han cyklade på stigen ned mot vägen och brevlådan. Myrstackarna kantade stigen. Cykeln guppade över tallrötterna. För en månad sedan hördes göken, men nu hade den flyttat, förvissad om att någon unge blev väl omhändertagen av fosterföräldrarna.


Den gamla brevlådan rymde både tidningen och dagens post. Det var inte mycket. Han levde i sitt lilla hus, skötte sig själv. Mycket sällan kom någon på besök. Någon gång i veckan spände han cykelkärran bakpå cykeln för att handla i byn. Någon gång om året blev det en bussresa till stan, optikern, vårdcentralen och banken. Någon dator, tv eller telefon hade han inte. Varför skulle han ha det. Han behövde ingenting. Han trivdes gott i sitt lilla hus vid fjärden. Han levde med naturen. I naturens rytm. Han hade allt. Pensionen kom regelbundet de senaste åren sedan han slutat sitt arbete.
Han spände tidningen på pakethållaren, vände cykeln och trampade hem igen. Stekte ett par potatisar och några fläskskivor. Skar en limpskiva och sög upp flottet från stekpannan.
Solen stod högt. Det var varmt. Han la sig på sängen för att läsa tidningen.


Världen kändes långt borta. Den angick honom egentligen inte. Ändå läste han allt som stod i tidningen. Även tv-tablån. Han löste dagens suduku. Mest för att det var alltför varmt att gå en vända i skogen. Inte dags för svamp eller bär ännu. Inte dags för någonting. Värmen var tryckande.
Han låg på rygg i sängen. Tankarna kom åter. Han tittade på sin hand. Den breda guldringen var numera tunn och sliten. Han kunde inte få den av fingret men han visste vad det stod inne i den.


Aurora 21/6 1958


Den sommaren köpte han Husqvarnan. Stolt som en tupp puttrade han in till byn en kväll i juli. Alla ungdomar hade samlats runt honom. Han hade armen om sin fästmö och satte ena foten på motorcykelns fotplatta. Han demonstrerade för de avundsjuka pojkarna. Demonstrerade sin egendom. Drog en repa för att de skulle höra hur motorn spann. Som en katt. Eller snarare som ett rytande lejon. Sen skjutsade han hem sin flicka, försiktigt, men på grusvägen hem till mor och far testade han maskinen. Farten gjorde honom rusig. Han kände sig stark. Motorcykeln var en del av honom.
Torkade vägdammet av motorcykeln innan han till slut slet sig från den, för att få några timmars sömn innan nästa arbetsdag.


Han måste ha slumrat till. När han vaknade igen var solen lägre och värmen hade lagt sig. Han gick ut. Pumpade upp vatten. Vattnade potatislandet. Plockade hallon i en plåtmugg. Krattade grusgången och åt lite av fisken. Han behövde inte lägga näten ikväll. Han hade mat för åtminstone två dagar till. Katten snodde runt benen medan han åt. Han la lite fisk på fatet och katten slök det. Den smakade inte ens, glupsk som den var.


Mannen tände pipan. Gick ned till båten och satte sig i den utan att skjuta ut den. Han tittade ut över fjärden. Solen började gå ned och endast några strålar letade sig mellan träden och glittrade i det spegelblanka vattnet. Han såg en havsörn komma in från havet. Långt borta hördes ljudet av en motorbåt. En bra stund senare kom några svall som slog mot stenarna. Ett par slag, sen var det lugnt. En lom skrek just innan solen försvann. Ett par kråkor svarade. Mörkret lade sig. Tystnaden.
I horisonten såg han att det skulle bli en lika varm dag i morgon.


Hon var klädd i smala svarta byxor, en ullig gul tröja och sjaletten knuten på sitt vanliga sätt. Hon höll sina armar runt hans midja och lutade sin kind mot hans rygg. De skulle se en ny film inne i stan och han körde sin blanka Husqvarna med sin käraste på bönpallen. Hon följde med i svängarna som om de varit en enda kropp. Han var lycklig. Hjärtat svällde i hans bröst. Det gjorde nästan ont. Hennes armar kramade honom. Han kunde känna hennes hjärta. Han ökade farten. De susade fram. Motorcykelns ljud ekade mellan tallarna som kantade vägen.


Han kröp ned i sängen. Minnena pinade honom nu. Det var femtio år sedan. En fluga surrade i fönstret och utanför myggnätet hörde han en kattuggla. Det var varmt. Han kastade sig av och an i sängen. Vände kudden ideligen, men den blev åter våt av hans svett.

Fram på småtimmarna lyckades han somna.
I drömmen såg han hur hon låg på vägen. Blodet rann ur hennes mun och hon hade ett stort sår i pannan. Sjalen hade glidit ned från håret och låg som en snara runt hennes hals. Ena skon var borta och kroppen låg i en onaturlig vinkel. Ögonen var slutna och munnen halvöppen. Blodet som rann från munnen var så mörkt, nästan svart.
Det stod en bil i diket. Han såg hålet i vindrutan och sin motorcykel framför bilen. Framhjulet var vridet. Styret var avbrutet.
Inne i bilen skymtade han två blodiga ansikten. Ögonen var vidöppna. Ögonen var som gapande hål. Två unga män med döda ögon.


Han svävade ovanför. Han såg sin kropp sittande vid flickan. Hans händer var blodiga. Hans ansikte var vått. Av blod och av tårar. Han såg bilden. Som en tavla såg han den framför sig. En tavla i färg med det röda blodet i centrum. En tavla som i verkligheten var slutet på tre unga människors liv. Varför skulle han vara den som såg tavlan. Varför måse han se sin älskade dö. Varför fick de inte ett liv tillsammans.
Långsamt drogs han bakåt. Hans kropp flög iväg. Bilden blev allt med diffus. Han kunde inte längre se.


Mannen vaknade av att solen letade sig in genom fönstret. Han reste sig ur sängen. Drack lite vatten. Fyllde kattens skål. Klädde sig och gick ut i gryningen. Kisade mot horisonten. Tände pipan. Tog en tur runt husknuten. Hörde en räv skrika. En kråka svarade. Annars var det tyst. Dagen hade inte vaknat. Ett rött band bildades vid horisonten.


Han sköt ut båten och hoppade vant i. Knuffade med ena åran så att ekan gick fri. Sen satte han sig. Tog årorna och rodde med kraftiga tag. Fjärden låg blank. Inte en krusning. Myggorna snurrade vid vattenytan. Det skulle bli ytterligare en varm dag.
Han rodde förbi grynnan.
Mannen båten och havet bildade en svart siluett mot den röda solen. Årtagen blev snabbare, målmedvetna. Det var bråttom nu.
Han måste hinna innan solen steg högre på himlen och förlorade sin röda färg. Han rodde rakt in i den uppgående solen,


Aurora!