Förlamning

Förlamningen





När hon vaknade hade hon inga ben.

Hon vände huvudet och panorerade förvånat taket. Försökte vända sig i sängen men hon hölls kvar i ryggläge. Ruskade lite på huvudet, blinkade som om hon ville vakna på riktigt, men hon hade inga ben..... Hon stack ned handen under täcket...något var det där låren brukade vara. Det kändes som ett varmt, dött djur eller en stor deg.
Hon slängde av sig täcket och...jodå...benen var där...men hon kunde inte flytta dem, inte rubba dem.

Herregud, vad är detta?

Tankarna flög genom hennes huvud. Var det bara en dröm, eller....Hon blundade och tänkte att om hon somnar och vaknar igen skulle allt vara som vanligt. Hon öppnade ögonen. Ingen förändring.

Ja, men, så här kan det väl inte vara. Det kan inte vara så här. Jag hade ju ben igår. Jag gick ju från badrummet in i sovrummet, la mig i sängen och benen fungerade hela tiden.... Det här är inte sant.

Med en kraftansträngning Lyfte hon överkroppen till sittande. Hon kände på sina döda ben. Fötterna bara låg där. Hon försökte röra på tårna, men ingenting hände. Böjde sig fram och rörde vid fötterna men känseln var borta och känslan i händerna vid beröringen var något hon aldrig tidigare känt. Det kändes inte ens som att röra vid en annan människa utan mer som att ta i något slappt och dött.

Men, va fan!

Tårarna kom, ilskan, skriket. Maktlösheten.

Hon tittade på klockan, kvart över sju. Hon hade flera viktiga lektioner den här dagen. Hon bara måste till jobbet. Hon försökte lyfta ett ben i taget över sängkanten men det fungerade inte. Hon orkade inte. Hon måsta ha hjälp. Vem skulle hjälpa henne? Var var telefonen.

Helvete....telefonen på laddning.

Hon försökte lyfta benen igen men fick ge upp. La sig ner och försökte rulla men eftersom benen inte följde med funkade inte heller det. Gråtande, skrikande, klösande fick hon till slut ge upp.

Hon behövde på toaletten, hon var hungrig och törstig. Hur länge skulle den här farsen vara. De skulle snart ringa från jobbet. Hur lång tid skulle det ta innan de skulle söka efter henne? De skulle tro att hon var försvunnen. Ingen skulle förstå att hon bara låg i sin säng utan ben. Utan fungerande ben.

Hon drog täcket över sig. Väntade. Klockan gick ovanligt långsamt. Hon fokuserade på sekunderna. Måste ha slumrat till för hon vaknade av telefonen. Någon ringde, två...tre...fyra...fem....sex signaler sen blev det tyst. Desperationen började gripa tag i henne.
Hon började få ont i ryggen av att ligga i samma ställning hela tiden. Hon måste till toaletten, det värkte i magen.

Varför?

Hon gick igenom vad som hänt, vad hade kunnat orsaka förlamningen, men hon kunde inte hitta förklaringen. Ingenting hade hon gjort, ingenting hade hon ätit som kunde förorsaka det här.

För några år sedan hade hon sett en pjäs på Dramaten av Samuel Beckett. Margareta Krook spelade en kvinna som satt fast i en sandhög. Sandhögen växte sig högre och högre allt eftersom pjäsen fortskred och man lärde känna rollen. Till slut var bara huvudet fritt. Rollfiguren satt fast i konventioner, vardagen och i sitt livsöde. Hon började känna sig som kvinnan i pjäsen. Började fundera på vad hon satt fast i.

Började fundera på sitt liv. Barndomen...hur var den? Hade den satt några spår? Hon hade inte upplevt så stora händelser, inget som grävt några sår, inga besvikelser, men inte heller någon glädje...direkt. I en familj med tre barn var hon mellanbarnet. Fick ärva kläder, skor och cyklar. Det gjorde förstås att hon aldrig var riktigt stolt över sina saker, eller särskilt rädd om dem. Hon fick faktiskt en egen docka när hon fyllde tre eller fyra år, men hon var egentligen inte särskilt intresserad av att leka med dockor. Dockan hade hon gömt så att syskonen inte kunde komma åt den. Hon tog fram den ibland, inte för att leka men för att känna att det var hennes.

I skolan fick man böcker som andra haft tidigare. Andra elevers klotter fanns kvar. Även om skriften var raderad såg man vad som stått skrivet. Hörnen var rundade och solkiga och trots att man satte plast eller papper om pärmen, var de sladdriga och begagnade.

När hon var tolv skilde sig föräldrarna. Hon valde att bo med fadern. Hon kunde komma ihåg bråken. De tysta, väsande anklagelserna, moderns snyftningar när dörren slogs igen och pappa gick ut i natten. Oron. Hon låg vaken medan systern snusade gott i sin säng på andra sidan rummet. Lillebrors gny från föräldrasovrummet när han ville sova i stora sängen hos mamma. Hon hade aldrig sovit mellan föräldrarna vad hon mindes. Det blev alldeles för trångt med tre ungar i sängen. Hon lommade tillbaka till sin egen ensamkalla säng. Det var vid sådana tillfällen hon letat fram den gömda dockan.

Dockan kom bort vid skilsmässan. Hon och pappa flyttade till en lägenhet på bottenplanet i ett nybyggt hus. Mamma och syskonen bodde kvar i det lilla radhuset. Hon fick byta skola, men det gjorde inget. Hon hade ändå ingen bästis.
Mamma ville att hon skulle komma hem efter skolan varje dag, men mamma var ju ändå inte hemma. Hon gick till mamma några gånger, men sen slutade hon. Det var lika bra hos pappa. Hon hade eget rum. Visserligen hade de inte köpt så mycket möbler ännu men de skulle till IKEA när pappa hade tid. De köpte i alla fall en ny tv och det fanns massor av kanaler så hon kunde titta på TV varje eftermiddag.

Hon var ganska duktig i skolan. Eftersom hon inte var söt och populär kunde hon ägna tiden åt skolarbete. Läxorna hade hon tid att göra och hon hade lätt för att skriva och läsa. Bibliotekarien hjälpte henne att hitta böcker och hon hade för länge sedan lämnat Astrid Lindgren och Maria Gripe bakom sig. Hon läste mycket och snabbt. Hon flydde in i litteraturen.

När hon just börjat åttan kom en ny tjej till klassen. Hon hade flyttat från en norrländsk stad och pratade lite lustigt. Ännu lustigare var det, tyckte fnisstjejerna, eftersom hon hade mörk hud. Rebecca hette hon. Rebecca var inte blyg. Hon ställde sig upp redan andra dagen och berättade för alla att hon var adopterad från Etiopien när hon bara var en bebis, att hon var ett hittebarn och att hennes föräldrar i Sverige var de enda föräldrar hon hade och det var hon glad för. Pappan var stridspilot och mamman jobbade med utvecklingsstörda barn. Hon hade ett syskon, en handikappad syster som ingen velat ha och som mamman tagit hem. Systern var både blind, döv och stum och hon satt i rullstol för hon hade haft ett ryggmärgsbråck när hon föddes.
***
Ryggmärgsbråck, kan man få det bara?? Tänk om det var därför hon hade blivit förlamad!
***
Rebecca satte sig bredvid henne. Fnisstjejerna tyckte nog det var lika bra. De sökte upp Rebecca på rasten, men sen vände de ryggen till och satte på nytt läppstift på läpparna.

Rebecca var ett energiknippe. Hon var nyfiken på allt. Hon visste allt och hon frågade om allt.
Plötsligt hade hon en vän. Allt oftare följde hon med Rebecca. Rebeccas familj bodde i ett handikappanpassat hus. Vitt var det både ute och inne. Vitt och rent. De hade en varm pool i ett rum och i den blev lillasystern plötsligt jämspelt med de båda äldre flickorna.
I Rebeccas hus hände alltid någonting. Hon spenderade allt mer tid hos Rebecca. De hade allt.
Dessutom hade pappa träffat en ny kvinna.

När det var dags för gymnasiet hade hon valt samma program som Rebecca, bara för att få vara tillsammans med henne. Rebecca skulle bli ingenjör och gå på Chalmers. Hon ville nog hellre syssla med humaniora, språk och svenska var hennes ämnen, men hon var trygg med Rebecca och de kompletterade varandra.

Hon fick följa med Rebeccas familj till Frankrike en sommar. Det var fantastiskt. Hon lärde sig att äta ostron. Bara slafsa i sig den slemmiga geggan direkt från skalet medan det ännu levde.

***
Ulääh


Nej det var gott! Tänk om hon fått i sig en bakterie som nu, flera år senare förstört ryggmärgen?
Hon slog bort den dumma tanken.

Men varför i helvete....

***
Sommaren innan studenten åkte Rebeccas familj till Frankrike som vanligt men hon följde inte med för hon var tvungen att tjäna ihop lite pengar. Hon hade fått jobb på ICA i området där hon och pappa bodde och den chansen kunde hon inte missa.
Rebecca och hennes familj kom aldrig tillbaka. Hela familjen hade omkommit i en trafikolycka utanför Paris. Den handikappade lillasystern hade inte varit med.

***
Det är straffet! Jag skulle ha tagit hand om henne! Jag skulle ha tvingat pappa att få ta hand om henne!

Telefonen ringde igen. Där låg hon. Den ringde och ringde. Hon hörde att telefonsvararen gick in.

Hur jävla länge ska jag ligga här. Ska jag dö av urinförgiftning, svält eller....

Hon visste inte ens vad som hänt med den handikappade flickan, vars lilla fågelkropp hon kunde förnimma. Hon hade burit henne, smekt henne och lekt med henne i vattnet. Vad hade hon för tankar. Kunde hon förstå varför hennes familj inte kom tillbaka till henne.
Hon kände stor skuld. Inte trodde hon på gud heller. Det här kanske var Guds straff.

***

Sista året på gymnasiet blev tungt. Hon sörjde Rebecca och hon sörjde sitt förlorade liv. De flyttade till ett hus och pappa gifte sig med Ingrid. Ingrid hade två barn sen ett tidigare äktenskap och nu väntade hon ett till med pappa.
Hon flyttade med, men packade aldrig upp sina saker. Hon tog bussen varje morgon till skolan, satt på biblioteket till sena kvällen och jobbade på ICA varje helg.
Hon sparade sina pengar för den dag hon tog studenten skulle hon lämna Ingrids hus. Det var Ingrids hus. Pappan syntes inte, än mindre hon. Ingrid styrde och ställde och hennes ungar fanns överallt.
Babyn skulle födas samma sommar som hon tog studenten. Pappa hade sagt att hon kunde träna sig på sitt nya syskon för hon skulle nog få egna barn en dag.

Aldrig i hela livet skulle hon träna på Ingrids djävla unge. Hoppas den får ryggm........

***

Straffet. Straffet. Hon hade fått sitt straff för att hon önskat att ungen skulle bli handikappad. Nu satt hon där, utan ben.

***

Alla kom på studentuppvaktningen utom Rebecca. Tårta och cider i trädgården. Snittar. Mamma kom också. Hon pratade alldeles för högt. Höll ett fånigt tal och skrattade för mycket, men hennes ögon var sorgsna. Hon fick lust att krama mamma, men det blev aldrig av. Sen skulle mamma gå och hon skulle på fest med klassen. Det blev aldrig av att krama mamma...aldrig....

Hon fick ett studentrum i Lund. En korridor med ett skitigt litet kök som hon skulle dela med nio andra. Undervisningen var inte särskilt givande. Det ställdes inga höga krav. Hon hann jobba på helger och vissa kvällar, särskilt under littveten eftersom hon redan läst de flesta romaner som krävdes. En termin läste hon dubbelt. Hon hann med ett par förhållanden, inget djupare engagemang. En gift man, lärare på Litten. Hans fru jobbade också där. De hade ett erotiskt äventyr. Han var uppfinningsrik, hon lärde sig mycket. När terminen var slut var äventyret också slut.

Ett år i London. Delade lägenhet med två tråkiga tjejer. Jobbade på Mac Donalds och luktade hamburgare från huden. Det gick inte att duscha bort, särskilt inte när det bara fanns ljummet varmvatten några dagar i veckan. Hon tog sina utlandspoäng och flyttade hem, utan saknad. London utan pengar......

Examen utan firande. Jobb på en skola i Malmös lugnare del. Där hade hon varit nu i snart tio år. Hon hade alltid så mycket jobb att hon aldrig hann fundera över sitt liv. Hon trivdes väl inte så särskilt bra. Många kollegor gnällde, särskilt de äldre som varit med om guldåldern. Många klagade över eleverna och hur lite de kunde och gjorde. Hon gjorde sitt jobb. Cyklade till och från, skötte sitt. Hon skulle fylla trettiofem nästa gång. Hon kände sig gammal.

***

Var det så här livet skulle fortsätta? Utan ben?

Skulle hon någonsin mer cykla till och från jobbet med väskan i cykelkorgen varje dag, äta taskig mat i skolmatsalen, gå hem och rätta, förbereda, se på TV, sova. Skulle hon resa på somrarna till olika städer, gå på guidade visningar och sitta på en restaurang med en bok till det var dags att sova i hotellsängen eller resa hem igen. Skulle hon gå med i föreningar för att träffa folk. Hon träffade minst två hundra människor varje vecka, elever och kollegor. Hon orkade inte träffa fler. Hon orkade inte visa intresse för någon enda människa mer.

Det sprängde i magen. Antingen måste hon släppa efter eller så skulle hon dö..... om hon tog i för att få ut benen ur sängen och dra sig till toaletten, skulle hon inte kunna hålla emot. Hur skulle hon kunna ta sig upp. Hon satt fast....tårarna vällde fram...Hon satt fast.