Svarta svalor

Svarta svalor





Stilla svepte hon filten över honom. Smekte hans panna och en tår föll ner på hans kind.



Hon hasade sig sakta in i rummet, tog sig mödosamt till sängen, satte sig på den, sträckte sig efter burken, förde den till läpparna, knyckte hastigt nacken bakåt så att innehållet tömdes. Hon kunde knappt stänga munnen, kväljdes och höll på att kräkas innan hon lyckades få tag på vattenglaset med sin kloliknande hand och sköljde ned hela sitt liv med tre klunkar halvljummet vatten.

Kuddarna gav henne stöd när minnena hemsökte henne. Det tar en livsålder att invänta slutet efter att man har tömt sitt glas.



När hon var ung hade hon drömmar. Hon var en av de få flickor som fått möjlighet att studera. Hennes far var modern. Hennes mor brydde sig mest om sina tebjudningar.

Hon tog studenten och fick fortsätta att studera. Hennes förebild var Marie Curie och hon bjöds till Sorbonne efter sitt första storartade år i Lund. Hon packade sin väska och klev på tåget i Köpenhamn, strax innan Hitlers styrkor gick in i Polen. Det skulle ta tre år innan hon åter skulle sätta sina fötter på svensk mark.

Portvaktsfrun rökte ständigt sina Gauluoise och hade rutiga filttofflor. Om morgnarna hade hon brungula papiljotter i sitt hennafärgade hår och hon drog sin tjocka vinröda sidenmorgonrock med påfågelmönstrad rygg omkring sig när hon låste upp grindarna på morgonen, muttrade Bon matin, cherie medan hon hostade ihåligt och om kvällarna skrattade hon alltför högt, lyfte sitt vinglas, smackade med sina rödmålade läppar, räckte över kuverten som hon med all säkerhet hade ångat upp och läst, innan hon försvann bakom det tunga sammetsdraperiet och den stinkande boudoiren.

Inget sällskap var tillåtet och rummet låg uppe på vinden. Fyra flickor bodde bakom var sin dörr och hon var glad att hennes låg längst bort från dasset. Flickorna delade på en kokplatta och en kal glödlampa i en fransig, brun sladd som hängde från taket.
Två av flickorna arbetade på ett skrädderi och var från franska landsbygden, den tredje var mörkhyad och verkade aldrig lämna sitt kyffe för att gå ut, i alla fall inte under dagen.

Hon kom och gick. På universitetet hade hon ett liv och om kvällarna försökte hon i möjligaste mån studera i ljuset av fotogenlampan. Rummet var litet och hade inget skrivbord, men hon hade hade sin resväska på en stol vid sängen som underlag när hon behövde anteckna. Hon levde på bröd och vatten, inte för att hon inte hade råd med mat, utan för att omständigheterna var sådana. Trapphuset stank av portvaktens Gaulouises och vinden stank av exkrementer, särskilt när parissolen stekte på taket.
På morgnarna väcktes hon av duvorna och på nätterna hörde hon knäppandet av kackerlackorna som kröp fram ur springorna.
Söndagarna var värst. Ibland sökte hon sig till något café där hon kunde sitta flera timmar, titta på folk, lyssna på senaste nytt om krigshändelserna och dricka en boule café au lait eller äta lite löksoppa. Det hände någon gång att hon gick till den stora katedralen bara för att glömma.

Språket började fungera och hon var mycket ambitiös. De var fyra unga kvinnor på institutionen. Visserligen tog de manliga studenterna många gånger över, men hon mötte respekt trots allt. Hennes fåordiga arbete ingav respekt och allvar men det gav också ensamhet. Hon träffade inte många och hon småpratade aldrig med någon.

Breven hemifrån kom regelbundet. Pappa skickade information om vad som hände i landet och checkarna med pengar till hyra och mat. Mammas brev innehöll skvaller och checkar till kläder och godsaker. Systrarnas brev talade om längtan, drömmar oro och vardagliga små problem. Hemma i Sverige pågick livet. I Paris pågick studierna och trots att kriget kom allt närmare, berördes hon inte mycket.

Blixten slog ned. En ung man med sammetsögon, som hon tittade alltför djupt in i, bjöd bjöd ut henne till ett café en kväll. Det visade sig vara ett cafe där många unga intellektuella samlades. Där fanns de som engagerade sig i politik, konst, litteratur och musik . Där fanns han och hon och där fanns plötsligt en ny värld. Hon hade glömt hur man skrattade och hur man grät och hon hade glömt att hon var ung, att hon var kvinna och att hon levde.

Han följde henne nästan ända hem och han kysste hennes fingertoppar innan han lämnade henne åt portvaktsfrun. Hon var berusad av vinet, av bilderna och av de svarta ögonen. Hon var förälskad.

Kriget trängde allt närmare Paris. Flyglarmen gick och lamporna slocknade. Många forskare lämnade landet för Amerika.
Hon träffade sin älskade allt oftare, men en dag fick hon ett brev. Han hade varit tvungen att lämna Paris. Han skulle höra av sig när allt blev lugnare.

Hon var inte judinna. Hon förstod inte rädslan. Kanske blundade hon för hårt.
Hon förstod inte kräkattackerna. Hon förstod inte tröttheten. Kanske var hon för naiv.
I ett brev till sin syster berättade hon och en biljett hem till Sverige kom efter bara en vecka. Från mamma. Res hem genast!

Gravid! Ogift! Försvunnen! Jude!

Barnet sparkade redan i hennes kropp när hon stod brud. Brudgummen var dubbelt så gammal och änkeman. En vän till familjen. Hon skulle förbli en ärbar kvinna och tysktågen rullade genom Sverige. Men hjärtat värkte efter sammetsögonen och breven slutade komma.

Hon födde en son. Smärtan varade i hundra år och ingen älskade barnet. Hon kunde aldrig förmå sig att lägga honom till sitt bröst och hon kunde aldrig ta emot sin man och aldrig föda hans barn.
Skuld, skam och tacksamhet.
Hennes son bar mannens efternamn. Hennes drömmar, längtan och kärlek dog i ovisshet, likt en kackerlacka, av Zyklon B framtagen av vetenskapsmän, hennes gelikar och kollegor.

Och tiden gick. Sakta rann livet som slaskvatten i rännstenen allt medan maskineriet rullade fortare och fortare.

Himlen förmörkades av svarta svalor. Hennes själ följde med, oförmögen att stå emot. Driften att följa med vinden, först hit sen dit, den följde med i strecket. Hon lämnade sin kropp. Hon flög högt, högt mot solen och hon brände sina vingar. Hon föll. Störtade med svedda vingar och mannen slog i vilt raseri. Oförmögen att förstå slog han först henne och sen pojken. Han slog för att väcka henne till iv. Han slog för att få luft. Han slog tills han utmattad tappade andan. Han tappade andan och fick den aldrig åter. Hon såg honom flämta och log när han dog.

Den ljusnande framtid var här. Såren var läkta och blåmärkena bleknade.
Oljan flödade och Kennedys hjärnsubstans hade ännu inte fläckat hans hustrus klänning och landet flödade av jölk och honung.

Hennes kunskap behövdes och sonen tog studenten.
Hon kunde inte minnas dagen, hon var nog inte där.
Hon var nog aldrig där.

Hon kunde inte minnas hans röst. Hade han någonsin talat. Hade han lekt som barn. Hade han skrattat en enda gång. Hon kunde inte minnas hur han förvandlades från barn till man.

Hennes kropp kändes tung mot kuddarna och munnen torr, men hon kunde inte förmå sig att lyfta armen. Hon tittade på de slitna gardinerna och den brunbrända lampskärmen i fönstret. Hon gled långsamt bakåt, drogs in i en förgången tid.

Vart tog han vägen, den vackre ynglingen. Bilden av sonen flöt samman med den unge mannen i Paris. Han som burit på hopp och förväntan. Han som fyllt hennes bultande hjärta med bubblande liv och skummande lycka. Kunde han vara upphov till sonen, som förorsakat henne sådan smärta, som fått hennes kropp att brista och hennes inre att flyga som dödens fåglar över jorden.

Hon såg inte klart. En skugga skymde sikten. Dödsskuggan.

Hon drog efter andan. Håll ut. Och minnet rullade åter som en film hon kunde till och med höra det knastrande ljudet av projektorn.

I laboratoriet blandade droppade hon rött blod med pipett. Hon centrerade microskopets lins och såg hur cellerna delade sig mellan glasskivorna. Hon behärskade döden. Hon hade makt över liv och död och ändå, mot sin vilja hade hon gett liv åt en man. En man som en gång var ett blodigt bylte mellan hennes ben. Ett skrikande och törstande barn hon inte ville ha. Eller, ville hon kanske ha det lilla barnet i ett annat liv. Hade hon lagt barnet till sitt bröst i ett liv där kriget inte skiljt på älskande.
Hade mannen som en gång var hennes son kunnat få ett liv. Ett liv han aldrig fick i sin kärlekslösa uppväxt med en mor vars hjärta flugit bort med svarta svalor.
Hade mannen som en gång var hennes son kunnat få ett liv i kärlek istället för att döva sin smärta med sprutor i armen.
Hade mannen som en gång var hennes son kunnat hitta ett hopp om verkigheten om hon en gång tagit honom i sin famn,

De sista åren hade de ägnat åt varandra. De hade inte talat och hon hade tigit i sin ångest. De hade stängt sin dörr och levt i tystnad, sida vid sida.
De åldrades tillsammans i den nya världen där de aldrig hörde hemma. De hörde staden brusa utanför sitt fönster och de såg äppelblommorna bli äpplen, men de tillhörde inte glädjens och ansvarslöshetens tid. Deras tid var brun av skuld och skam . Den bruna färgen gick inte att tvätta bort, den hade ätit sig under huden.

Den bruna färgen täckte hennes ögon och hon kände hur den spred sig in i tankarna

Nu värkte hennes bröst av ensamheten. Hennes armar ville hålla i ett barn, Hennes läppar ville kyssa det fjuniga huvudet hos det nyfödda barnet. Hennes magra krokiga hand ville hålla i den lilla varma barnhanden.
Hon glömde den magre, tandlöse, för tidigt åldrade mannen hon lagt en filt om och hon såg det lilla barnet med sorgsna ögon.

För ett ögonbligk såg hon klart, klingande klart som kristall.

Hennes hjärta fylldes plötsligt av kärlek. En kärlek som hon stängt inne under så lång tid att hon trodde den var död. Hon försökte resa sig för att förklara, att be om förlåtelse.

Hennes hjärta brast och livet rann ut över rummet och....

Svarta svalor flög mot fönstret för att nå friheten Gång på gång flög de mot glaset och deras blod lyste rött i morgonljuset.